Hen

”Hen” har funnits i mitt aktiva vokabulär i ungefär fem år nu, men endast i skrift. Nu sätts jag på prov att använda det i praktiken/i tal också då ett av mina syskon saknar könsidentitet. Jag vet inte varför jag tycker att det är så svårt bara!
Är det för att för att hen alltid (tills i vintras) varit min syster och därför en hon för mig?
Är det för att i tal går allt så snabbt och det är sällan man väger varenda ord på guldvåg?
Kanske är det för att kön inte är så viktigt för mig överhuvudtaget. Det känns lite som att som om vi skulle ha separata pronomen för hudfärg eller müslipreferens.

I vilket fall som helst känns det nyttigt, som hjärngympa. Jag tycker att ”hen” är ett utmärkt ord för att visa respekt för exempelvis könsneutrala, så jag vill ju att jag ska lära mig. Men det går segt.

Mitt syskon satte upp en stor lapp på kylskåpet med texten ”HEN HENOM HENOMS” på. Kanske skulle be om en likadan…

Foto: Matilda/SR

 

Nyckeln till ”evig” trohet?

Pappa anser att huvudanledningen till att hans och Mammas äktenskap fallerade var att de tog varandra för givet.

De träffades på Mammas 20-årsfest, gifte sig sex år senare, fick mig ytterligare ett år senare och min syster nio år efter deras första möte. Båda har sagt att innan jag kom var de hur lyckliga som helst och tänkte leva tillsammans för all framtid – som de lovat inför Gud och församling. Sedan kom jag, kärleksbarnet, på dagen nio månader efter min kusin och allt ändrades som det så ofta gör. Mamma som ville ha tre barn insisterade på att det skulle till ett ytterligare, för det skulle väl ställa allt till rätta om något? Icke. De kände inte igen varandra längre och när jag var sex år hade de skilt sig.

Hur gör man då, för att kunna stå ut med någon resten av livet? En sak är säker, när man låter jämställda par med ekonomisk och social frihet lova något så allvarligt som evig trohet håller det ytterst sällan det löftet. När ingen är beroende av den andre tycks det inte finnas något annat som håller ihop paret, speciellt inte när man testar på livets största utmaning; föräldraskap.

Jag tänker av princip inte gifta mig med någon. Okej, kanske om det skulle löna sig för mig/mina framtida barn rent juridiskt med arv och sjukvård och sådant, men aldrig stå i vit klänning och lova något som jag omöjligen vet om jag kan hålla inför alla jag känner, en gud jag inte tro på/någon stadsman som inte kunde bry sig mindre om mig eller Min. Varför?

1) Jag har aldrig sett ett långvarigt lyckligt gift par.
2) Hur i all världens namn ska jag kunna veta hur jag kommer känna för en person om en vecka – än mindre när jag är 80 – när jag inte kan förutsäga vad jag kan tänkas vilja ha till middag ikväll? Tänk om han visar sig vara en yxmördare? Vad händer om han är otrogen? Ska jag älska honom och vara honom trogen även om han om 10 år får för sig att misshandla mig?

Så om inte ett muntligt, bindande löfte är tillräckligt för att hålla två fria individer ihop under en längre tid, hur gör man då?

Mitt förslag är helt enkelt: om man inte lovar att vara där imorgon är det nog betydligt svårare för den andre att ta en för givet. Misstolka mig rätt; jag har idag för avsikt att vara tillsammans med Min för all överskådlig framtid. Eftersom min närvaro är frivillig och formbar, precis som de första buketterna (att jämföra med de pliktskyldiga röda rosorna på bröllopsdagen) är det också romantiskt. Min närvaro är kanske inte längre förvånande efter fyra år tillsammans, men det är nästan som en daglig uppvaktning, en daglig bekräftelse på att han gör rätt. Min är inte med mig för att det blir så jobbigt med en skilsmässa för barnen/ekonomin/umgängeskretsen utan för att just precis idag är jag precis den han vill ha.

Support gay marriage

OR ELSE:

Kan själv!

Min superstammis frågade mig igår vid stängningsdags vad Min gjorde. Han var hos sin mamma eftersom jag ändå skulle vara borta hela kvällen på kurs. Hon blev nästan förbannad över att han inte var där och skjutsade mig så jag skulle skippa cykla.

Detta förstår inte jag. Jag är självständig och stolt över det. Jag kan banne mig betala mina räkningar, hålla ett jobb och ta mig vart jag vill när jag vill trots att jag inte har körkort/en pojkvän som extraknäcker som personlig chaufför åt mig. Superstammisen tycker nästan att jag borde gå runt och vara sur för att jag inte blir hämtad och lämnad från jobbet varje dag (det har hänt, men då bara då jag jobbat natt och missräknat tiden så att jag missat sista tåget/bussen). Jag vill inte vara beroende av någon som ska köra mig kors och tvärs över stan varje dag. Jag kan själv!

Detta kommer visserligen från en tjej som ömsom lovordar ömsom trackar sitt ex som nu när hon är sjukskriven gör allt möjligt för henne, som att köra henne till/från sjukhus eller hämta ut mediciner från landets alla apotek. Aningen är han värdens gulligaste som åkt till Nordkap för att hämta ut medicin eller så avskyr hon honom för att han minsann aldrig varit där för henne och hon minsann jobbar gratis åt honom när hon tar hand om hans husdjur…

Jag älskar när Min kommer och hälsar på mig på jobbet. Jag går runt och lyser som en sol resten av dan. Troligen har det dels att göra med att jag inte tar det för givet, just därför att det händer relativt sällan. Dels är det nog för att jag vet att han gör något för min skull för att han vill det, inte för att han vet att jag förväntar mig/kräver det. Och det är precis såhär jag vill ha det!

Benmuskler

Har funderat på mina benmuskler, hur det kommer sig att vissa muskler är så pass mycket bättre än andra. Jag har överlägset mycket bättre krama-om-benmuskler jämfört med min vältränade pojkvän som har synnerligen vältränade ben. Hur kan det vara så?

För att tydliggöra: jag har aldrig tränat en dag i mitt liv (undantag möjligen av januari månad i år då jag fick fnatt). Jag ser ut därefter också; inte så att jag är tjock, men definitivt mulligare än jag bör vara.

Har kommit fram till två möjliga förklaringar:

1. Det kanske är något som jag delar med alla kvinnor, något som vi utvecklat för att kunna hålla om vår man. Varför det skulle behövas är väl en annan fråga…
2. Mer troligt är att jag blev buren (utan bärdon) hel tiden mina två första år och sedan fick dela med min syster i ytterligare 2 år. Men kan det verkligen hänga i efter 22 år? Visserligen klättrade jag i träd massvis när jag var liten, men det har jag inte gjort på i alla fall ett decennium nu. Sedan dess ingen som helst träning.

Någon som har några andra förslag?

Teen again?

För er som inte vet om det har jag aldrig riktigt varit tonåring. Undantaget är när jag lyssnar oförskämt högt på musik – som nu, exempelvis. Problemet med det är, förutom att klockan just nu passerat 10 på kvällen i kombination med mina ”oisolerande” hörlurar samt att jag bor hos en av Mins släktingar, att jag inte kan göra något annat då än just lyssna på den oförskämt höga musiken.

Kan man dra ut på ungdomsåren om man fortsätter att lyssna på den musik som man älskade när man var ung? Känner man sig faktiskt yngre, just då, trots att det gått 10/25/50 år? Eller är det bara en fåfäng dröm som egentligen är ouppnålig?

Jag hatar prinsesser

När jag växte upp var jag som alla andra i det här landet – jag älskade prinsesstårta. Förmodligen för att det var betydligt lyxigare och mer sällsynt att man fick köpetårta från ett kondis än mammas frukttårta som på vintern inte ens hade färsk frukt utan dekorerades med ananasringar och persikoskivor på burk. Det, plus att marsipan är gott. Även om mandelmassa är godare.

Nu, efter att ha gjort och sålt hundratals prinsesser de senaste två åren, avskyr jag dem. Jag kan inte för mitt liv begripa varför folk faktiskt betalar pengar för det, än mindre att de frivilligt äter det! Det är lite som att säga att makaroner och ketchup är det godaste som finns. Visst, det slinker väl ner, men så gott är det väl ändå inte?

Fun facts om den svenskaste tårtan någonsin:

1. Anledningen till att det är just prinsesstårtor ni köper till fredagsfikat/födelsedagen/konfirmationen är inte från början för att ni tycker om smaken. Det är för att det är en väldigt tidseffektiv tårta (det tar lika lång tid att göra 1 st som 5 st) som går att tillverka av relativt billiga råvaror, vilket ger ett ganska billigt pris.
2. Det är troligen inte ens en prinsesstårta ni äter, utan en operatårta. Den har ett lager sylt, eller hur? Då ska den egentligen vara rosa och inte säljas under namnet ”prinsesstårta”.
3. Har du lagt märke till hur gul vaniljkrämen är i tårtan från det lilla mysiga konditoriet på hörnet? Har du också märkt exakt samma genomgula färg i de butiskbakade wienerbröd som du köper på [valfri stor matkedja]? Det är för att det är samma gula färg (och smak/konsistens). Från samma massproducerande fabrik. Och ändå betalar du mer för det ”handgjorda” än det massproducerade.

Tips för er som fortfarande gillar prinsesser:

• Oftast finns en hel tårta eller i alla fall tårtbitar i en monter. Titta på dem innan du köper tre tjugobitars till födelsedagskalaset.
• Titta på rosorna. Ser alla identiskt perfekta ut? Då är de med all sannolikhet stenhårda också då de inte är gjorda på konditoriet.
• Ser tårtan ut som en kupol snarare än en kort och tjock cylinder har de troligen snålat med grädden.
• Fråga om de kokar vaniljkrämen själva. Fråga om den är varm- eller kallrörd. Om de gör den själva, om den faktiskt är varmrörd och om den inte är så chockgul och utan små svarta prickar så är det kanske värt att handla tårtan därifrån istället för att hämta den ur frysdisken när du storhandlar.
• De bör inte ta extra betalt om du vill beställa en tårta i en annan färg en grön, men räkna inte med att kunna få den imorgon då de kanske måste beställa marsipanen i den nya färgen. Det är heller varken svårt eller tidskrävande att skriva något på tårtan och bör inte kosta extra.

Tips till er alternativa som inte vill äta en skål färsk frukt till efterrätt/orkar göra en egen tårta: gå till ett bra konditori, fråga vilken tårta de tycker är godast och chansa! Testa något nytt!

Helgquiz

Hittade den här hos Familjen Toad, Mamma i England och Hippiemamman, så jag tänkte att jag fyller i den själv också.

1) VAD GJORDE DU FÖR TIO ÅR SEDAN?
Jag vad 13 år, gick i 7:an och gjorde sånt som 13-åringar gör minus sprit och spana på killarna i 9:an, dvs plugga och umgås med kompisar.

2) VAD GJORDE DU FÖR ETT ÅR SEDAN?
För ett år sedan letade jag febrilt efter ett jobb samtidigt som jag försökte komma på vad jag ska plugga och därmed göra med resten av mitt liv. Typ som nu.

3) FEM SNACKS DU GILLAR
1. Hallon, jordgubbar, blåbär, körsbär och andra bär på sommaren
2. Vindruvor!
3. Mandariner när det är säsong!
4. Choklad
5. Russin

4) FEM SÅNGER DU KAN HELA TEXTEN TILL:
1. De flesta äldre Aqua-låtarna
2. ”500 Miles” av The Proclaimers
3. ”Mrs Robinson” och massa andra av Simon & Garfunkel
4. Alldeles för många snapsvisor…
5. Gills ”Hej Monika” och ”Vem vet”?

5) FEM SAKER DU SKULLE GÖRA OM DU BLEV MÅNGMILJONÄR:
1. Skaffa barn och vara ”hemma” med den/dem tills den/de börjar skolan
2. Köpa tillbaka den lilla ö som pappas familj ägde fram tom mitten av 80-talet som numera bara används som sommarställe
3. Resa!
4. Plugga!
5. Tråkiga vuxensaker, typ spara pengar i fonder och sånt trams…

6) FEM DÅLIGA VANOR
1. Jag småäter
2. Jag rör inte på mig tillräckligt
3. Jag är dålig på att ta för mig
4. Jag kan inte låta bli att pilla bort torr hud/skorpor/blåsor/finnar/fjäll
5. Jag är dålig på att höra av mig

7) FEM SAKER DU GILLAR ATT GÖRA
1. Läsa, gärna under ett parasoll i en gungstol
2. Sova
3. Vattenlek: typ bada ute, åka vattenskidor/traktordäck/båt
4. Snölek: typ göra snöänglar, åka snowboard/skidor
5. Testa kreativa saker: typ sy/göra papper/fixa med trädgård/fotoa

8 ) FEM SAKER DU ALDRIG SKULLE KLÄ DIG I, ELLER KÖPA
1. Smink
2. Saker som börjar på lös-
3. Skor med klack – önskar jag kunde, men har för stora fötter
4. Strumpbyxor
5. Kjol

9) FEM FAVORITLEKSAKER
Vet inte om jag har så många… Penna, papper, tyg, sax och tejp?

10) TIO PERSONER JAG VILL SE GÖRA DEN HÄR UTMANINGEN
De som känner för det kommer ändå att göra det 😉