Vad är blöjfrihet?

Lines har nu nått den punkt i babypottningen som Petrea var när hon var 8 månader: hon sover utan blöja, natt som dag, och är blöjfri hela dagarna utom när jag är själv med barnen utomhus/hemma hos andra. Eftersom jag inte hade ett storasyskon att ta hänsyn till jag babypottade Petrea så blir det ju inte riktigt samma sak, men resten är lika.

Men vad ska man kalla det? Då sa jag att Petrea var blöjfri eftersom att hon inte hade blöjor på sig längre – enkelt. Men helt torr var hon inte: det hände ungefär en olycka var tredje dag (som Lines idag), något som successivt ökade till dagsläget när Petrea snittar på en olycka var tredje månad. Dessutom dröjde det till att hon var 9 månader innan Victor vågade vara med Petrea ute utan blöja och till 10 månader innan andra kunde vara barnvakter till henne utan blöja.

Oavsett vad är det underbart att ha kommit hit så här snabbt; med tanke på storasyskon och företag förväntade jag inte att hon skulle vara i praktiken blöjfri vid 11 månader. Jag hoppas däremot att vi kan klara av alla ”bakslag” innan Lines börjar förskolan i augusti: det var så smidigt att slippa blöja med Petrea och har vi tur så får Lines samma pedagog som redan har vanan inne!

Lines psoriasis

Ett av mina nyårslöften har varit att dra ner på mejeriprodukterna (har slutat Dricka mjölk, men haft det i exempelvis raggmunkarna i måndags) för att det inte tillför något näringsämne jag annars inte får i mig utan bara ökar risken för benskörhet senare i livet. En konsekvens av detta som tagit mig helt på sängen är att Lines psoriasis har gått bort helt och hållet!

Victor har troligen en mycket mild psoriasis, så jag var inte förvånad när jag upptäckte att Lines också hade fått det när hon var 3 månader gammal. BVC har inte velat ta några prover eftersom att ”det inte går att göra något åt det” och att ”det lika gärna bara kan vara torr hud”. Jojo! Torr hud i största allmänhet har hon också, men det jag syftar på ser ut som brännmärken efter cigaretter, fast inte så cirkulära och oftast större. Varken vanlig hudkräm eller kortisolkräm hjälper det minsta, men jag fann mig i höstas i deras dom att det bara var att vänta och se.

Fast forward till igår kväll då jag rådfrågade en no-poo-grupp på Facebook om deras bästa tips för psoriasis hos 10-månaders bebisar och tänkte mig svar som ”kokosolja efter bad” eller ”använd bara aleppotvål eller olivtvål”. I morse fick jag svaret att utesluta komjölksprotein och gluten och helt plötsligt faller allt på plats bara!

• Att jag lät bli mejeriprodukter de första månaderna med Lines eftersom att jag hoppades att det skulle lugna hennes känsliga mage – och hennes psoriasis kom ju först vid 3 månader!
• Att jag under hösten instinktivt nästan gått och tänkt på att jag borde ta steget och leva som jag lär och sluta med mejeriprodukter (och gluten, men det äter jag så lite av redan som det är)
• Att jag det jag varit för upptagen för att medvetet konstatera, att Lines utslag är magiskt borta sedan nyår, har mitt undermedvetna uppmärksammat och försökt hitta en förklaring för

Jag ber om ursäkt för att det här inlägget blev så hoppigt, men det är så min hjärna ser ut just nu. Jag fick mitt livs tredje Eureka i morse, och sedan dess har jag inte kunnat sluta tänka på hur allt hänger ihop: kosten, no poo, kroppen, psyket hälsan, miljön, planeten – som ett enda stort nystan i olika färger som jag helt plötsligt inser egentligen är samma tråd!

Samtidigt som jag tänker febrilt på detta enorma garn har också en sorg börjat smyga sig på. För eftersom att jag nu i det närmaste bekräftat min egna diagnos så vet jag ju hur mycket svårare Lines liv kommer att bli. Förutom stora utslag över hela huden när hon mår dåligt/inte äter rätt/det är vinter så är hon i riskzonen för hjärt- och kärlsjukdomar, övervikt, reumatism, ulcerös kolit och andra inflammatoriska sjukdomar. Min lilla tjej!

 

 

Lines 16 veckor

Tiden går så snabbt: imorgon blir Lines 16 veckor!

Amning/BLW
Om 1½ vecka är Lines fyra månader, åldern BVC och SLV rekommenderar att man börjar med smakportioner. Eftersom att vi inte kommer att ge Lines några puréer så blir det heller inga smakportioner för hennes del. Däremot har vi redan börjat med att ge henne grönsaker och frukt att slicka på. Petrea var intresserad av att Victor och jag åt betydligt tidigare (vid ca 9-10 veckors ålder), medan Lines helt enkelt inte brytt sig förrän nu i veckan. Hon tycker om gurka, tomat, jordgubbar och äpplen. Majs och morot var okej, men banan var lite för gott; hon började försöka suga i sig den och det är inte helt lyckat när man inte har lärt sig svälja fast föda ännu, så den var vi tvungna att ta bort.

Amningen går för det mesta bra. Jag måste vara noga med att amma tillräckligt ofta på mitt ”bättre” bröst, annars hinner det bli för mycket mjölk och Lines kan inte få i sig det utan att sätta i halsen och bli jätteledsen.

EC
Nu i värmen kör vi lite mer hard core, i alla fall när inte Petrea är hemma. Idag, när storasyster var hos deras farmor större delen av dagen, har det bara gått åt fem blöjor (motsvarar ca 2-3 engångsblöjor); resten har hamnat i pottan och för ovanlighetens skull har det inte blivit en enda olycka på golvet. Annars brukar vi snitta 1-2 kiss på golvet/sängen/barnstolen per dag, men å andra sidan tycker jag nu mig kunna se 9/10 kiss om jag är uppmärksam på henne. Särskilt glad är jag åt att hon är så tydlig när vi är ute och går: hon ålar sig bara i selen/sjalen när hon behöver göra ifrån sig, annars är hon så nöjd när hon får hänga med och SE.
Bajs går superbra! Mellan 6-12 veckors ålder (44 dagar) hade vi inte en enda bajsböja, och sedan dess har vi ca 1 varje/varannan vecka.

Fysisk utveckling
Det går raskt framåt! Nu skulle kan i teorin kunna släppa taget helt i två-tre sekunder medan hon står upp och hon skulle kunna hålla hela kroppen uppe, om det inte vore för att hon inte har balansen ännu. Hon sitter stadigt i barnstolen med oss när medan vi andra äter lunch/middag och är jätteduktigt på att ta tag i saker och föra dem till munnen för att smaka på dem.

Sömn
Igår natt när det var så varmt vaknade hon faktiskt två gånger, men annars brukar hon sova från 20:30-06/07, vilket är fantastiskt skönt! På dagarna är det antingen 10X10-minuterspass eller ca 4 pass mellan 30 minuter och 2 timmar som gäller.

Tiden går så snabbt, men jag kan inte säga att jag är helt emot det. Jag ser fram emot så mycket (som att Petreas trots ska minskas och att barnen ska kunna leka tillsammans) och är glad att vissa saker är över för gott (som graviditeter och vakna flera gånger per natt), så tiden får gärna ticka på. Samtidigt är det naturligtvis en sorg att Petrea troligen aldrig kommer ha en sån här språklig spurt som hon är mitt inne i nu och att Lines kommer aldrig att vara så här liten igen.

Något som troligen inte kommer att gå över på ett tag är klängigheten, och det är jag inte helt ledsen över, även om jag uppskattar att inte alltid vara en levande klätterställning och vagga. Det är så mysigt att vara nära och behövd!

Lines 7 veckor

Mammas stora tjej! Det går så snabbt; om möjligt ännu snabbare än jag tyckte att det gjorde med Petrea. Vi ska gå på läkarkontroll imorgon så jag vet inte exakt hur stor Lines är ännu, men det skulle inte alls förvåna mig om hon passerat 6,5 kg. Hon ler stort när man inte setts på ett tag, pratar lite granna, har börjat suga på tummen och älskar att spana på allt möjligt. Att bli buren utan sele eller sjal är det bästa som finns, speciellt om Pappa eller Mamma går runt så att man verkligen kan se sig omkring. Babysittern funkar någotsånär kortare stunder och bärdon går bra att sova i men är alldeles för instängt att sitta i när man är vaken och vill titta.

Amning
Jag skrev ett helt inlägg om det för snart en månad sen och jag vet inte om det är så mycket om har hänt sen dess. Möjligen att hon ammar färre gånger nu, men det kanske bara är jag som inbillar mig… (Edit: Hon väger 7,1 kg, alltså som en genomsnittlig 5-månadersbebis, så uppenbarligen äter hon i alla fall inte mindre mängdmässigt!)

EC
Även här jag skrivit ett inlägg för 2½ vecka sedan hur det går att babypotta ett spädbarn. Här har det dock hunnit hända lite på den korta tiden. Det går fortfarande över all förväntan att potta Lines – vi är nere på mindre än en bajsblöja i veckan nu och på Petrea-fri tid lyckas jag fånga nästan vartannat kiss! (På helger när Petrea är med oss hela dagen är jag glad om jag fångar ett kiss per dag…)

Det är redan uppenbart att Lines inte tycker om att göra ifrån sig i blöjan, speciellt inte att bajsa i blöjan. Senaste gången det blev så, förra onsdagen, skulle jag hämta Petrea på förskolan och passade på att potta Lines. Till saken hör att vi av misstag betingat Lines att kissa/bajsa där det finns en spegel (eftersom vi mestadels pottat henne över handfatet), och på förskolan fanns det inget ställe med spegel, så hon höll sig. Stackarn var helt förstörd 5-10 minuter senare när vi var på väg hem och hon inte kunde hålla sig längre! Petrea i den åldern hade säkert också föredragit en potta om vi hade erbjudit henne det, men hon brydde sig inte om att bajs i blöjan heller. Men med Lines kändes det som att jag svek henne för att jag lät henne bajsa på sig!

Vi har börjat försöka få bort spegelgrejen nu genom att använda betingningsljudet ”sss”, så att hon ska associera det till att göra ifrån sig snarare än spegeln, och det går framåt sakta men säkert.

Fysisk utveckling
Det går väldigt snabbt framåt här – nyss var det sitta upp som det stora nya, men nu när hon har upptäckt att man kan se ännu mer om man står upp så är det det som gäller! Det brukar gå några sekunder i taget, sen viker sig benen och hon får andas lite innan hon ska på det igen, som en liten jojo!

Sen är det kul att hålla upp huvudet tycker Lines, vilket hon kan göra i flera minuter när hon känner för det, oavsett om hon ligger på magen, sitter, blir buren eller står upp.

Sömn
Det går så snabbt att vänja sig vid något bra: Lines sover ofta 9 timmar i sträck på nätterna nu, vilket är helt magiskt! De nätter då hon sover dåligt (d.v.s. vaknar mer än en gång alternativ ”bara” sover 4-5 timmar i sträck) känner man sig som en grottmänniska morgonen efter. Vi har dock märkt en baksida till hennes fantastiska sovvanor på nätterna: priset är att hon då sover dåligt på dagen (d.v.s. ofta bara en halvtimme i sträck och aldrig mer än 2 timmar). För Victors del är det ett klart godtagbart pris, men för mig blir det att dagarna blir en enda lång vals av bärande, vyschande och ammande och jag får ingenting annat gjort.

Lines toalettbestyr

Det har varit dåligt med inlägg – ledsen för det. Jag skyller på att det har varit en tuff månad som nybliven tvåbarnsförälder som det är, men det har försvårats ytterligare av att jag har fått barnsängsfeber och Lines och jag sedan en vecka tillbaka dras med en envis förkylning. Trots detta måste jag ändå dokumentera vår framgång med mitt favoritämne: babypottning (ett mirakel, egentligen, med tanke på att jag innan jag fick barn inte sagt ordet ”bajs” högt sedan typ 7 års ålder).

Vi började potta Lines dagen efter att hon föddes och det rullar på fantastiskt bra; vi är nästan lite nykära i EC. I början använde vi uteslutande handfatet för att det är precis rätt höjd (lite nasty kan tyckas, men för det första är amningbajs vattenlösligt och för det andra är vi duktiga på att hålla rent), men nu när jag fått tillbaka lite uthållighet har jag börjat med pottan och toaletten. Vi kör ännu mestadels rutinpottning, men det har ändå gjort att vi de senaste två veckorna bara har haft 2-3 bajsblöjor och inte en enda ryggbajs under hela Lines liv. Kiss, däremot, är även denna gång betydligt svårare att fånga: jag är glad om det blir ett om dagen. Vi använder tygblöjor på dagen och engångsblöjor på natten för att Lines ska sova längre.

Jag vet inte vad mer jag ska skriva om det praktiska med babypottningen: jag ju redan skrivit en hel del om det (finns att läsa under EC-fliken). Det jag däremot kan säga är att det varit väldigt svårt psykologiskt att inte potta. Jag tänkte ge mig själv och Victor en break i början eftersom att det varit ganska omvälvande att bli förälder även andra gången, men det gick liksom inte. När man väl ser signalerna och vet vad de betyder och hur man kan underlätta för Lines känns det lika svårt att ignorera det som om hon hade skrikit för att hon ville ha tröst eller för att hon var hungrig. Samma sak med blöjorna: när man väl har börjat med tygblöjor och funderat över hur äckligt det egentligen är att tvingas ha sin avföring mot sin hud en sekund längre än vad som behövs, är det nästan omöjligt att inte slänga även engångsblöjor efter bara en liten skvätt kiss. Man tänker å ena sidan att plastblöjorna kan vara på i 12 timmar och att de faktiskt kostar X kr/st, men å andra sidan är bajs frätande och jag vet ju själv hur rent utsagt vidrigt det kan vara att behöva ta på sig trosorna med den använda bindan igen efter toabesöket för att man glömt ta med nya (tips till er som använder bindor/tamponger: menskopp!). Som sagt, på natten försöker jag att inte potta eller byta blöja eftersom Lines då vaknar till mer (vilket gör att vi i regel behöver vara vakna i +1,5 timme istället för 20 minuter), men signalerar hon bajs är det svårt att låta bli. Summa summarum kör vi EC Light: rutinpottning och tygblöjor på dagarna, engångsblöjor och pottning endast när Lines signalerar bajs på natten.

Amma Lines

En stor del av mitt umgänge med Lines handlar om amning. Och som de flesta flerbarnsföräldrar jämför jag: med Petrea gick allt bra, vad jag kommer ihåg, med undantag av de första tre veckorna som för min del präglades av smärtan efter de millimetertjocka skorporna som täckte hela vänstra bröstvårtan och toppen av den högra. För Petreas del verkade det dock gå bra, så vi körde med fri amning under hela resan, med två undantag: när hon var fem månader och jag bestämde mig för att sluta nattamma för att vi skulle få sova bättre och sen vid 17½ månad när jag sa att det fick vara slut eftersom jag var gravid och tyckte att det var obekvämt. Utöver det var jag bortrest från Petrea fem dagar förra våren, och då uppenbarligen berövades hon amning.

För Lines del tycker jag inte att det är lika enkelt. Visst, själva amningen går smidigt – hon har bra tag så jag slapp sårskorpor denna gång, men vi upplever att hon är mycket känsligare för hennes egna kroppsfunktioner (rap, gaser, kiss, bajs…). Det kanske har att göra med att vi är andragångsföräldrar och därför bättre på att tolka hennes signaler, att vi kör med EC och på därigenom ”framkallat” känsligheten själva eller så kanske hon helt enkelt bara är annorlunda än hennes syster. I vilket falls om helst har jag valt att inte köra med fri amning: hon får max amma med ca 2,5 timmes mellanrum, för om Lines skulle amma helt fritt skulle det ibland (på natten, främst) bli varje timme och då får hennes mage aldrig vila, vilket i sin tur stör henne så pass mycket att hon inte kan sova ordentligt. Nu är jag inte superkonsekvent med den här 2,5-timmesregeln: dels ”mutar” jag Lines när jag vill att hon inte ska skrika när Victor lägger Petrea, men framförallt så blir det en hel del pauser eftersom hon gärna kissar/bajsar/rapar i samband med amningen. Det gör att en gång/amning kan ta 1,5 timme trots att hon effektiv tid inte ammar mer än kanske 20-30 minuter.

Förutom att begränsa tidsintervallen har jag också börjat pumpa ur lite mjölk ur mitt bradiga bröst innan amning (vänster – höger bröst har en naturlig ”sil” efter att den misshandlades i början med Petrea) eftersom jag har så mycket mjölk och Lines ska få i sig den feta mjöken också. Precis som med Petrea måste jag nu också hålla för/”knipa åt” bröstet i början för att det kommer så mycket att inte heller Lines hinner med.

Något som däremot skiljer sig drastiskt med Lines amning är att vi fått låna en amningskudde av min syster så att jag denna gång kan sittamma från början. Med Petrea liggammmade jag uteslutande de första fyra? fem? månaderna, innan vi lärde oss att sittamma. Att liggamma är underbart (speciellt praktiskt på natten), men det är ju onekligen begränsande om man är någon annanstans än hemma…

Heja kändisar!

Vad häftigt det är med kändisar, egentligen! Ja, alltså inte personerna i sig, nödvändigtvis (även om jag är helt övertygad om att många av dem är urgulliga som privatpersoner), utan vad de kan göra med den löjligt stora makten vi som pöbel ger dem. Jag kan inte för mitt liv begripa varför intelligenta varelser lyssnar mer på när en kändis uttalar sig om något hen uppenbarligen inte har mer koll på än min granne, men det är väl vårt flockbeteende som intalar oss att eftersom vi ser personen i rutan varje dag känner vi typ henom och uppfattar därför personens åsikter som mer trovärdiga än andras. Men men, det är bara att inse faktum och utnyttja tillfällena när det går 🙂

Blondinbella skrev i ett inlägg i förrgår att hon oroades för att hennes dotter på 8-9 månader inte kunde äta mat eftersom hon inte har tillräckligt med tänder. Jag och några andra kommenterade inlägget med att tipsa om BLW (bebisstyrd matintroduktion) och säga att det inte alls har något samband, att de tänder som man i regel får först (de längst fram) bara används till att bita av medan vuxna som barn använder de eventuella tänder som finns längre bak i käken för att tugga/mala maten.

Hon tackade för infon och nämnde sedan i ett annat inlägg att de nu ska testa BLW med dottern och vips – på mindre än två dagar – har mitt youtubeklipp om BLW gått från 215 visningar till 303. Inte särskilt imponerande siffror i sig, men om man tänker på att det tog dryga två månader för de första 200 visningarna och att den procentuella ökningen inom loppet av 1½ dygn är närmare 150% så är det hur coolt som helst!

Vilket leder oss tillbaka till ursprungsämnet: vad häftigt det är med kändisar som är medvetna om deras inflytande och som väljer att använda det till att inspirera andra till något positivt!

Kommande systerskap

På fredag går jag in i tredje trimestern, graviditetsvecka 28, och jag känner mer och mer osäkerhet inför Petreas stundande systerskap. Om bebisen kommer som planerat kommer det skilja ganska precis 23 månader mellan dem, vilket jag tror kan ha en massa fördelar på längre sikt. Men nu, den första tiden, kan jag bara se nackdelar just nu.

Vi har senaste månaden börjat prata om att jag har en bebis i magen och att det är hennes syster, precis som Ida är Emils syster och Annika är Tommys (Emil och Pippi är Petreas stora idoler). Magen är ju så pass stor nu att det kanske är lite mer greppbart för henne, men det som jag tror verkligen har fått polletten att trilla ner är nu när vi lånade luckboken ”Busiga bebben” av Thomas Svensson på biblioteket. Den är skriven för lite äldre barn och har ett uppslag där den höggravida mamman står och skurar golvet (vårt exemplar är utgiven 1993), blir jättetrött och får ont i ryggen och knäna, men i övrigt är den toppen! Dels är det naturligtvis kul med luckor och flikar att öppna och stänga, men jag tror att det underlättade för henne att visualisera hur det ser ut med bebisar i magar.

Igår hade jag en tröja på mig med ett litet hål på magen, och i den skulle Petrea titta in för att se bebisen, sa hon. Varenda gång hon ligger ner i mitt knä säger hon ”baby”, och hon är medveten om att det är skillnad på bebisar, barn och vuxna. Däremot är hon inte helt med på att hon själv inte skulle vara en bebis, vilket är fullt förståeligt i och med att ett av de otal smeknamn vi har på henne är just ”Baby”.

Men mer än så vet inte jag hur jag ska göra för att förbereda henne. Egentligen vet jag inte om det spelar någon roll heller, för när den dagen väl kommer, kommer hela hennes värld att vändas upp och ner.

Hur kan jag begära av en så liten att bli stor över en natt? Hur ska jag göra för att hon fortfarande ska bli sedd?

Flerbarnsföräldrar, ni osjunga vardagshjältar, hur gjorde ni när syskonet skulle komma? Hur gjorde ni första tiden, rent praktiskt? Vad skulle ni gjort annorlunda?

Antisockerfascist?

Jag är medveten om att mycket som jag gör med Petrea provocerar andra föräldrar, oavsett avsikt. Många saker kan man ju helt enkelt låta bli att ta upp så slipper folk tycka att man trycker det i ansiktet på dem, men nu under Halloween förra helgen så gick det ju inte att komma undan med att vi inte tänkte låta Petrea äta godis.

Min amerikanska styvmamma fann sig snabbt i den här, för henne högst oortodoxa, vändningen och erbjöd Renée Voltaires Berry Boost som jag aldrig hade hört talas om (torkad frukt i en söt ask, i princip), men min 11-åriga syster och hennes kompisar tyckte att det här i det närmaste var barnplågeri och de är långt ifrån de enda som har den åsikten.

Jag resonerar såhär kring socker: det bidrar inte med något positivt i kroppen utan är vad många kallar ”tomma kalorier”. Tvärt om skapar socker problem överallt – bland annat bidrar det till karies, hamnar i blodet för snabbt vilket i förlängningen kan leda till diabetes, stimulerar fettinlagring vilket i förlängningen kan leda till övervikt och tillhörande hälsorisker och gynnar ”dåliga” bakteriers tillväxt i tarmarna, vilket rubbar tarmfloran och försämrar vårt allmäntillstånd på sätt som vi hittills inte har studerat tillräckligt ännu. Kort sagt: det finns inga fördelar och riktigt dåliga nackdelar med att äta socker, en lose/lose situation. Därför siktar jag på att inte ge mitt barn något socker alls. Hon vet inte vad sötsaker är och suktas därför inte när andra äter utan är hur nöjd som helst med hennes naturligt söta äpple/jordgubbe/vad hon nu får istället. Eftersom varken jag eller Victor äter särskilt mycket sött är det inte ett problem vi måste tackla till vardags heller: det är en ickefråga. (Undantag är väl Victors läsk, men det är bara att förklara att det, i likhet med många andras whiskey/öl/vin, är vuxendricka.)

MEN! Jag tycker att det finns undantag för alla regler och att ibland så är det helt enkelt inte värt att vara stenhård med alla principer. Petrea fick smaka socker första gången i form av kladdkaksmet när hon var 9 månader, därefter var det tårta två helger i rad när hon fyllde år och sedan dess har vi blivit bjudna på/bjudit på hemlagade sötsaker som Petrea fått smaka en 5-6 gånger.  Jag tycker inte att jag är någon antisockerfascist och bara för att jag strävar efter att hålla Petreas sockerintag på noll så länge det går betyder det inte att jag inte inser att 1) min kontroll över hennes matintag kommer ta slut och 2) ibland förlorar man mer av att säga nej. Jag väljer däremot mina tillfällen och ser till att hon i alla fall inte ”slösar” dem på fabrikstillverkat godis utan lägger det på någons hembakade bullar tillsammans med gott sällskap.

Och som vanligt: nej, jag dömer inte föräldrar som väljer att göra annorlunda.

Sjal eller bärsele?

Det första som folk märker med mitt föräldraskap är att jag bär min dotter, nu 13½ månad. Faktum är att det är först nu, efter att jag stukade foten för snart två veckor sedan, som jag använder den 300-kronersvagn min svärmor köpte till oss. Varför, undrar folk då. Den främsta anledningen är ju att vi (Victor bär han också) vill ha Petrea nära och att hon oftast vill vara nära oss, men det finns ju så mycket mer! När jag började skriva det här inlägget kom jag på att det inte räcker med ett, så detta får handla om vilka bärdon jag har så får jag skriva ett till om bärandets för- och nackdelar.

Bärdon
Våra tre första bärdon är köpta på Knyt-An (som har mycket annat för alternativt föräldraskap, som tygblöjor exempelvis) och de två nya tillskotten har jag köpt från privatpersoner via en Facebookgrupp som för byte och försäljning av sjalar. Det svåra med att bära barn är att inte nörda ner sig och köpa ett helt stach (för att sedan lägga ut bilder på fina sjalhögar på Facebook). Jag lovade mig själv att jag inte skulle nörda ner mig, men det gjorde jag ju ändå. Till mitt försvar vill jag säga att jag ändå anser att Tricket med att bära barn är att ha olika sjalar för olika ändamål.

Den första sjalen vi använde var en mörk turkos trikåsjal. Det som kännetecknar en sådan är att de är tunna och lätta att knyta: perfekt för nybörjare och nyfödda alltså. Vi använde denna från det att jag kunde gå ordentligt efter födseln (säg, två veckor?) till att hon var fyra-fem månader. Egentligen är det nog lite längre än de flesta skulle rekommendera, speciellt eftersom Petrea var väldigt stor och tung för sin ålder, men det blev aldrig av att jag köpte en sjal lämpad för större bebisar. Dessutom tyckte vi att den var perfekt just under de varma sommarmånaderna (dock inte i New York City i juli – det var olidligt varmt mitt på dan!) med en så tunn sjal.
Nackdelarna med sjalar är, som jag ser det, dels att det tar lite tid innan man lär sig hur man ska knyta detta långa tygstycke som förhoppningsvis i alla fall har en mittmarkering (nybörjare knyter gärna för löst) och dels att man inte gärna tar ur ungen på ett tag när den ändå är på.

Bärdon nummer två är som en korsning mellan en sjal och en bärsele och heter mei tai (även kallad kvadratisk bärsjal). Våran kommer från BabyHawk och är svart med zick-zack-mönster i olika färger mot en vit bakgrund på framsidan. Denna är, i likhet med en sjal, mycket avlastande och nära, men också smidig att knyta av och på. Vi brukar använda den hemma och för korta promenadsträckor utomhus.
Den enda nackdelen med mei taien är att den inte avlastar riktigt lika bra som en sjal, så jag skulle inte gå på några långpromenader i skogen med den. Annars är det dock något jag varmt skulle rekommendera för de som inte vill/vågar/orkar prova på en sjal.

Bärdon nummer tre är vår Beco Gemini bärsele. Bärselar finns det en hel uppsjö av, ergonomiska och icke-ergonomiska. Det som varierar är hur man knäpper fast vad var och naturligtvis även prislappen. Becon har till skillnad från många andra ergonomiska bärselar inget spädbarnsinlägg för de allra minsta, så när Petrea var nyfödd knäppte vi helt enkelt in två knappar vid rumpan/benen och vips passade den henne.
Det tog lite tid innan vi lärde oss hur man får upp knäppanordningarna (barnsäkra) och vi är inte helt nöjda med att dess knappar vid rumpan/benen inte förblir knäppta när man har en arg ettåring som stretar sig loss. I övrigt är den fantastisk, men tyvärr börjar Petrea växa ur den. Om jag skulle köpa en ny idag skulle jag nog lägga lite mer på en Ergobaby eller kanske en Tula, men denna fungerar alldeles utmärkt!

Bärdon nummer fyra är en ringsjal som jag köpte av en mamma jag mötte på en sjalträff som hon anordnade där jag och Petrea var de enda som kom. Denna är specifikt köpt till mig att använda när jag lagar mat hemma ensam och inte vill ha Petrea springandes kring benen. Just denna från Looma har en liten ficka där man kan lägga leksaker, trasor och annat kul, men annars är det ganska straight forward. En ringsjal är ett relativt kort tygstycke man trär genom två ringar. Bra för kortare stunder då den belastar lite fel om du har barnet på sidan som jag har (Petrea vill gärna se vad jag gör och i mei taien kan man bara sitta inåtvänd, annars hade jag kunnat ta den). Min styvmamma hade tydligen min lillasyster fastklistrad i en ringsjal första tiden efter att de tog hem henne från Kina, vilket båda älskade!

Det nyaste tillskottet köpte jag låg paralyserad av min onda fot härom veckan, så den har vi inte använt ännu (Edit: sjalen fick godkänt idag av både mig och Petrea!). Detta är en vävd sjal och det är det här som är Grejen med stort g om du frågar sjalare. De finns i alla möjliga färger och material – det är en hel vetenskap! Just min sjal kommer ifrån Storchen Wiege, är i bomull och är 66cm x 4,6 m (en s.k. 6:a, en lång sjal – de längsta är vanligen 7:or på 5,2 m). Fördelen med alla typer av sjalar är att det finns så stora variationsmöjligheter, och med vävda sjalar kan man bära även större barn. Nackdelarna är att att man måste sätta sig in i vilket material som passar ens barn och en själv just nu (är det linne, ull, bomull, något annat eller kanske en kombo?), hur lång man bör välja och inte minst en del tid med sitt barn framför spegeln för att få till själva knytandet. Men när du faktiskt har gjort allt detta och fått hem din fluffpost kommer du nästan garanterat tycka att det är värt det!
Om du är intresserad av att köpa en ”riktig” sjal rekommenderar jag dig varmt att gå med i ett sjalforum som Sjalbarn.se eller något av de rikstäckande eller regionala grupperna som finns på Facebook för att läsa mer om olika knytningar, tillverkare, antal gram per kvadratmeter osv.! Jag är knappast en bärnovis, men jag känner ändå att jag bara skrapat på ytan av det här med sjalar!