Vad är blöjfrihet?

Lines har nu nått den punkt i babypottningen som Petrea var när hon var 8 månader: hon sover utan blöja, natt som dag, och är blöjfri hela dagarna utom när jag är själv med barnen utomhus/hemma hos andra. Eftersom jag inte hade ett storasyskon att ta hänsyn till jag babypottade Petrea så blir det ju inte riktigt samma sak, men resten är lika.

Men vad ska man kalla det? Då sa jag att Petrea var blöjfri eftersom att hon inte hade blöjor på sig längre – enkelt. Men helt torr var hon inte: det hände ungefär en olycka var tredje dag (som Lines idag), något som successivt ökade till dagsläget när Petrea snittar på en olycka var tredje månad. Dessutom dröjde det till att hon var 9 månader innan Victor vågade vara med Petrea ute utan blöja och till 10 månader innan andra kunde vara barnvakter till henne utan blöja.

Oavsett vad är det underbart att ha kommit hit så här snabbt; med tanke på storasyskon och företag förväntade jag inte att hon skulle vara i praktiken blöjfri vid 11 månader. Jag hoppas däremot att vi kan klara av alla ”bakslag” innan Lines börjar förskolan i augusti: det var så smidigt att slippa blöja med Petrea och har vi tur så får Lines samma pedagog som redan har vanan inne!

Lines psoriasis

Ett av mina nyårslöften har varit att dra ner på mejeriprodukterna (har slutat Dricka mjölk, men haft det i exempelvis raggmunkarna i måndags) för att det inte tillför något näringsämne jag annars inte får i mig utan bara ökar risken för benskörhet senare i livet. En konsekvens av detta som tagit mig helt på sängen är att Lines psoriasis har gått bort helt och hållet!

Victor har troligen en mycket mild psoriasis, så jag var inte förvånad när jag upptäckte att Lines också hade fått det när hon var 3 månader gammal. BVC har inte velat ta några prover eftersom att ”det inte går att göra något åt det” och att ”det lika gärna bara kan vara torr hud”. Jojo! Torr hud i största allmänhet har hon också, men det jag syftar på ser ut som brännmärken efter cigaretter, fast inte så cirkulära och oftast större. Varken vanlig hudkräm eller kortisolkräm hjälper det minsta, men jag fann mig i höstas i deras dom att det bara var att vänta och se.

Fast forward till igår kväll då jag rådfrågade en no-poo-grupp på Facebook om deras bästa tips för psoriasis hos 10-månaders bebisar och tänkte mig svar som ”kokosolja efter bad” eller ”använd bara aleppotvål eller olivtvål”. I morse fick jag svaret att utesluta komjölksprotein och gluten och helt plötsligt faller allt på plats bara!

• Att jag lät bli mejeriprodukter de första månaderna med Lines eftersom att jag hoppades att det skulle lugna hennes känsliga mage – och hennes psoriasis kom ju först vid 3 månader!
• Att jag under hösten instinktivt nästan gått och tänkt på att jag borde ta steget och leva som jag lär och sluta med mejeriprodukter (och gluten, men det äter jag så lite av redan som det är)
• Att jag det jag varit för upptagen för att medvetet konstatera, att Lines utslag är magiskt borta sedan nyår, har mitt undermedvetna uppmärksammat och försökt hitta en förklaring för

Jag ber om ursäkt för att det här inlägget blev så hoppigt, men det är så min hjärna ser ut just nu. Jag fick mitt livs tredje Eureka i morse, och sedan dess har jag inte kunnat sluta tänka på hur allt hänger ihop: kosten, no poo, kroppen, psyket hälsan, miljön, planeten – som ett enda stort nystan i olika färger som jag helt plötsligt inser egentligen är samma tråd!

Samtidigt som jag tänker febrilt på detta enorma garn har också en sorg börjat smyga sig på. För eftersom att jag nu i det närmaste bekräftat min egna diagnos så vet jag ju hur mycket svårare Lines liv kommer att bli. Förutom stora utslag över hela huden när hon mår dåligt/inte äter rätt/det är vinter så är hon i riskzonen för hjärt- och kärlsjukdomar, övervikt, reumatism, ulcerös kolit och andra inflammatoriska sjukdomar. Min lilla tjej!

 

 

Anti-pill

Nu när de första av Petreas jämnåriga börjar bli blöjfria pratas det, inte helt onaturligt, om barnens kön. Eller ja, om flickors kön, för att vara mer specifik. För oavsett kön har får ju barn betydligt större tillgång till vad de har mellan benen när de blir av med blöjan, men om det råkar vara en snopp där så finns det liksom ingenting att diskutera. Om det är en snippa, däremot, då har vi ett problem. Man hoppas att det är en fas som snart kommer att gå över, för det är ju så besvärligt det här med flickebarn som pillar sig mellan benen.

(Det är nästan så att jag undrar om man inte låter bli att potträna sina döttrar lite längre än vad man annars hade gjort för att kunna ha blöjan som ett synnerligen ohälsosamt kyskhetsbälte tills det att de blir stora nog att kunna förstå och lyda ett pillförbud. Är det inte lite som att majoriteten av alla amerikanska pojkar – även icke-judar – omskärs vid födseln för att de inte ska onanera när det blir äldre?)

Men vad exakt det är som skulle vara så hemskt med småtjejer som upptäcker en till kroppsdel, det är det ingen som säger, men alla (mammor, pappor och förskolepersonal) är rörande överens om att flickors pill är ett problem. Kan det vara för att det är ohygieniskt? Fast då skulle det väl vara samma sak med pojkar? Och dessutom tillhandahåller väl de flesta hushåll tvål och vatten så att man kan tvätta händerna?

Nej, hygienen är nog inte problemet. Kan det vara tradition, månne? Kan det vara så att eftersom när pojkar väl hittar sin snopp så släpper de aldrig taget så har vi liksom vant oss med tanken att snoppar ska pillas på i tid och otid (förlåt, ”rättas till”, heter det) medans snippor ska förbi opillade till bröllopsnatten?

 

 

 

 

Chilla Vanilla

Jag är svensk. Men bara lagom svensk, liksom. Visst, jag har ett rött sommarställe med vita knutar, men jag kompenserar det med att ha valt en sambo från utlandet. Och visst, han är ju kanske inte en riktig ungrare i och med att han är uppvuxen i Sverige, men han kompenserar det med att ha väldigt ungersk smak (kött, potatis och lök. Och paprika i alla dess former). Visst, det är ju inte superbra att äta så mycket kött, men å andra sidan äter jag och Petrea mestadels vegetariskt och jag har till och med varit veg*n i några år. Visst, jag var ju faktiskt aldrig vegan, men eftersom jag var laktosintolerant blev det bara mat från växtriket och ägg.
Ni fattar: jag är lagom. Vanilla.

Jag har en del andra saker jag faktiskt sticker ut med: det är viktigt med hälsa och miljö för mig, och därför har det blivit bland annat BLW, EC, tygblöjor och no poo. Men det har aldrig varit antingen eller för mig, på något område.

Jag har också precis kommit ur garderoben som feminist (ser fortfarande konstigt ut att se det sådär nedpräntat), och anledningen till att det tog 28 är nog just för att jag är så lagom annars. Feminismen är över lag alldeles för verbalt våldsamma, har jag tyckt, men inser väl nu att det kanske behövs för att vi ska komma någonstans.

Men även nu när jag förlikats med den tanken, att det behövs både eldsjälar och krigarretorik inom feminismen (och miljöaktivismen för den delen), så har jag svårt för elitismen som man finner nästan överallt – även det över lag vänsterorienterade alternativa.

Det duger inte att multinationella äggföretag trappar ner på burhönsen – de ska gå i konkurs här och nu för att äggätande är fel! Om man ger bebisen en klämmis istället för enbart paltbrödsstavar kan man lika gärna lägga ut den åt vargarna för hen är ändå redan förstörd! Och gud nåde den man som behövt bli far till en dotter innan han blir feminist!

Kan vi inte bara glädjas åt att världen långsamt går åt rätt riktning? Det är fullkomligt orimligt att anta att hela Sverige ska bli vegetarianer över en natt (för att inte tala om veganer!), men det är väl jättebra att de flesta skolor idag inte bara har vegetariska alternativ utan ofta kör med en vegetarisk dag i veckan! I Sverige har vi kört med engångsblöjor sedan min mor-/farföräldrars generation upptäckte miraklet med engångsprodukter och brukmat: att alla småbarnsföräldrar hux flux skulle gå tillbaka till tygblöjor när engångsblöjor är så inbitet är naivt till gränsen av idioti! Att föräldrar skulle sluta med godis och välling eftersom våra barn får hälsoproblem till följd av allt godis och sädesslag är lika långsökt som att man i England på 1800-talet skulle låta barnen slippa fabrikerna ett tag och gå ut i solen för att slippa få engelska sjukan.

Men det blir bättre! Hela tiden! Kan inte ni eldsjälar ta en paus från allt krigande, fokusera på framstegen för att sedan fortsätta kiritisera det som är helgalet stället för att vara arg på att folk inte gör saker så snabbt eller till samma grad som du!

 

 

Vi har blivit med företag!

Något gick snett. Vi skaffade ett till barn, fast i företagsform. Vi har nämligen köpt varumärket Alvehamn som tillverkar blöjor, amningsinlägg, tygbindor och andra liknande textilier. Hur kul är inte det?!

Fantastiskt kul, visar det sig! Men mycket jobb – vi måste ju lära oss ALLT eftersom  allt är nytt för oss. Vi har redan fått tre ordrar, nu gäller det bara att lista ut hur man skickar iväg dem.

Vi (läs: jag) har nästan byggt klart den svenska hemsidan nu, det ska till lite mer bilder och en sida om våra certifieringar (har inte fått originalen från vår leverantör ännu), men jag är ganska nöjd med tanke på tiden det tog, min tidigare erfarenhet av hemsidebygge (noll) och verktyget jag använde.

Nu är det bara resten kvar! Full fart framåt!

Lines 16 veckor

Tiden går så snabbt: imorgon blir Lines 16 veckor!

Amning/BLW
Om 1½ vecka är Lines fyra månader, åldern BVC och SLV rekommenderar att man börjar med smakportioner. Eftersom att vi inte kommer att ge Lines några puréer så blir det heller inga smakportioner för hennes del. Däremot har vi redan börjat med att ge henne grönsaker och frukt att slicka på. Petrea var intresserad av att Victor och jag åt betydligt tidigare (vid ca 9-10 veckors ålder), medan Lines helt enkelt inte brytt sig förrän nu i veckan. Hon tycker om gurka, tomat, jordgubbar och äpplen. Majs och morot var okej, men banan var lite för gott; hon började försöka suga i sig den och det är inte helt lyckat när man inte har lärt sig svälja fast föda ännu, så den var vi tvungna att ta bort.

Amningen går för det mesta bra. Jag måste vara noga med att amma tillräckligt ofta på mitt ”bättre” bröst, annars hinner det bli för mycket mjölk och Lines kan inte få i sig det utan att sätta i halsen och bli jätteledsen.

EC
Nu i värmen kör vi lite mer hard core, i alla fall när inte Petrea är hemma. Idag, när storasyster var hos deras farmor större delen av dagen, har det bara gått åt fem blöjor (motsvarar ca 2-3 engångsblöjor); resten har hamnat i pottan och för ovanlighetens skull har det inte blivit en enda olycka på golvet. Annars brukar vi snitta 1-2 kiss på golvet/sängen/barnstolen per dag, men å andra sidan tycker jag nu mig kunna se 9/10 kiss om jag är uppmärksam på henne. Särskilt glad är jag åt att hon är så tydlig när vi är ute och går: hon ålar sig bara i selen/sjalen när hon behöver göra ifrån sig, annars är hon så nöjd när hon får hänga med och SE.
Bajs går superbra! Mellan 6-12 veckors ålder (44 dagar) hade vi inte en enda bajsböja, och sedan dess har vi ca 1 varje/varannan vecka.

Fysisk utveckling
Det går raskt framåt! Nu skulle kan i teorin kunna släppa taget helt i två-tre sekunder medan hon står upp och hon skulle kunna hålla hela kroppen uppe, om det inte vore för att hon inte har balansen ännu. Hon sitter stadigt i barnstolen med oss när medan vi andra äter lunch/middag och är jätteduktigt på att ta tag i saker och föra dem till munnen för att smaka på dem.

Sömn
Igår natt när det var så varmt vaknade hon faktiskt två gånger, men annars brukar hon sova från 20:30-06/07, vilket är fantastiskt skönt! På dagarna är det antingen 10X10-minuterspass eller ca 4 pass mellan 30 minuter och 2 timmar som gäller.

Tiden går så snabbt, men jag kan inte säga att jag är helt emot det. Jag ser fram emot så mycket (som att Petreas trots ska minskas och att barnen ska kunna leka tillsammans) och är glad att vissa saker är över för gott (som graviditeter och vakna flera gånger per natt), så tiden får gärna ticka på. Samtidigt är det naturligtvis en sorg att Petrea troligen aldrig kommer ha en sån här språklig spurt som hon är mitt inne i nu och att Lines kommer aldrig att vara så här liten igen.

Något som troligen inte kommer att gå över på ett tag är klängigheten, och det är jag inte helt ledsen över, även om jag uppskattar att inte alltid vara en levande klätterställning och vagga. Det är så mysigt att vara nära och behövd!

Det är mycket nu…

… igen. Det är alltid mycket. Jag trodde i min enfald att när jag är mammaledig, då, då ska jag minsann få tid att göra alla de där grejerna som jag aldrig har tid med annars. Icke. Idag, 3½ månad efter att Lines kom till världen, har jag kommit ihåg och haft tid att ringa försäkringsbolaget och försäkra henne.

En av de stora saker som har hänt nu under våren är att jag är med i Blöjupprorets styrelse, vilket är superkul! Jag har aldrig varit med i en styrelse förut, så det är mycket nytt som sekreterare, men som sagt jättekul! Vi är ett gäng mammor som en gång var annan vecka sitter och spånar på hur vi ska få fler föräldrar att få upp ögonen för tygblöjor och EC. I lördags anordnade vi Blöjfria dagen, till exempel. Just Lines hann bara med någon timmes blöjfrihet den dagen, men däremot fick hon hänga med mig när jag åkte in till Odenplan för en träff för EC och tidig potträning. Hon skötte sig exemplariskt och vi prickade till och med in 2/3 kiss och 1/1 bajs under de två (?) timmarna vi var där.

Börja träna

Jag är så stolt över mig själv! Igår kväll gick jag ut och sprang andra rundan för i år, trots blåst. Nu var vädret inte alls så farligt som jag trodde innan jag gick ut (faktum är att det är ganska skönt att springa när det är lite halvkallt/blåsigt/duggar lite), men det krävdes ändå lite extra viljekraft från min sida att gå ut. Och tur var det – det gick fantastiskt bra! Första gången (i fredags) testade jag bara lite med att springa 2,1 km och det gick okej – benen var glada men lungorna tog emot så pass mycket att jag var tvungen att gå en sträcka efter en extra tuff backe. Igår gick det som sagt bättre – 3,75 km på 25 minuter och jag till och med ökade takten upp för den där tuffa backen! Jag hade lätt kunnat springa min vanliga runda på 5,1 km, kändes det som. Däremot bör jag nog ha stöd för högerfoten som jag stukade ordentligt för ett år sedan – jag är ovan att springa och foten har dessutom inte belastats med gravidkilon tidigare.

Egentligen kanske jag borde vänta med att springa ett tag till, men jag vill verkligen ut! Jag har gått runt och suktat efter att få träna sedan i somras och nu kan jag inte hålla mig längre! Det var helt underbart att få känna att jag fortfarande kan och att kroppen vill. Det är ju trots allt rörelse vi är gjorda för!

Nu gäller det bara att motivera mig själv att börja med Olga Rönnbergs fantastiska ”Träning för nyblivna mammor”. Den hjälpte mig jättemycket efter Petreas förlossning och jag vet att den säkert kommer göra underverk med mina icke-existerande coremuskler även denna gång. Problemet är dock detsamma som jag alltid har – det är så svårt att få mig att göra det första gången!

Nya loppisfynd

Petrea var hos Morfar idag och övriga familjen tillbringade nästan två timmar i ett garage på bakluckeloppis trots det fina vårvädret. Victor, Lines och jag gick runt och shoppade kläder till Kusinernas Klädkollektion, d.v.s. plagg som våra ungar och min systerson delar på. Nu när vi är inne på barn nummer tre (Lines) har det hunnit bli en hel del kläder – det är knappt hon hinner ha på sig alla plagg en gång innan hon har hunnit växa ur dem.

Men idag köptes det större kläder, storlek 98 och uppåt, varav de minsta kanske passar någotsånär i sommar. Det blev 22 plagg för 160 kr (snitt: strax över 7,27 kr), ett par skor för 30 kr och ett regnställ för 50 som vi upptäckte när vi kom hem hade en reva i ena knät som täckts för med silvertejp och därmed inte varit värd en tia. Över hela taget är jag mycket nöjd med köpen. Det var ännu svårare den här gången att hitta kul tryck eller häftiga mönster. När barnen hinner bli 2-3 år gamla är det ju som bekant för barnsligt med typ djur eller Bamse/Mumin/Barbapappa, så i de här storlekarna är det nästan uteslutande prinsessor och glitter eller monstertruckar och rugby.

Jag har två plagg som jag faktiskt är riktigt nöjd med – dels ett par blåa dinosaurieshorts (långt ner i mitten på första fotot) och sedan en blå Polarn och Pyret-tröja med handalfabetet på. Eller nästan. Uppenbarligen har PoP’s designer inte någon koll på hur det ligger till med teckenspråk; hen har tagit hela det engelska alfabetet på ASL (American Sign Language) och sedan lagt till Å, Ä och Ö från det svenska teckenspråket. Någon PoP borde väl vara tillräckligt allmänbildad för att veta att olika länder har olika teckenspråk precis som talade språk? Eller i alla fall upptäcka att de där bokstäverna inte stämmer överens med det svenska handalfabetet? Nu gör det ingenting för vår del då det här är exakt de bokstäver som jag använt med Petrea (ASL + svenskt Å, Ä och Ö de få gångerna jag bokstaverat något sånt, som ”Öppna förskolan”, exempelvis), men ändå!

Petrea 2 år

…och snart en månad! Äntligen börjar jag bli tillräckligt stark och stabil att jag kan ta del av Petreas vardag som något mer än en lästant och tjatkärring. Som jag har längtat! Och att döma av allt extra bus och gos verkar hon ha saknat mig också. Finns det något härligare än barns skratt?

Fysisk utveckling
Det är mycket klätla (klättra) just nu. Hon har ju alltid varit duktig på det grovmotoriska, men problemet är att Petrea inte riktigt har den önskvärda överlevnadsinstinkten. Hon slänger sig hit och tid, hoppar från alltför höga höjder och försöker ta sig upp på obestigliga hinder, precis som hennes mamma gjorde när hon var liten… Å ena sidan vill jag inte hindra hennes utveckling, men å andra sidan vill jag att hon överlever till nästa födelsedag också!

Jag har börjat hämta Petrea från förskolan igen (senast var innan jul), och senaste veckan går jag dit med Lines i sele/sjal och tillbaka med Petrea i hennes sovvagn (och Lines kvar på magen). När vi gick själva senast, jag och Petrea, bar jag henne större delen av vägen men lät henne gå själv en 20-30 minuter beroende på hur mycket tid vi hade och hur långt hon hade lust att gå. Tyvärr kan jag inte riktigt ännu plocka upp och ner Petrea från ryggen ännu, så jag måste ta med vagnen hur otymplig den än är. Och finns vagnen där vill Petrea inte gå, så jag har ingen lösning för hur jag ska börja få henne att gå igen. Det är ju alldeles för långt fr henne att gå hela vägen själv (2,5 km enkel väg), så det får väl bli att vi mjukstartar med kortare promenader på helgerna kanske.

Intressen
Lines är Petreas största intresse sedan hon kom till världen för lite mer än sju veckor sedan. Så fort Lines är vaken ska vill Petrea komma dit och hälsa, krama, pussa och gärna hjälpa till med att exempelvis gunga på babysittern, lägga på/justera/ta av filten, ge henne diverse olika låtsasdrycker från hennes leksakskök osv. osv. Petrea är mycket mån om hennes systers välmående och frågar alltid om hon är happy eller le-ssen. Är Lines inte vaken måste babymonitorn vara med så att man kan höra Lines (och trycka på alla knappar). Hittills har hon inte en enda gång visat att hon är arg eller avundsjuk på Lines, trots att Petrea nu måste dela med sig av uppmärksamheten. Hon är så snäll med lillasyster och det verkligen syns hur mycket hon älskar Lines! Man blir rörd till tårar när man ser dem!

Roligaste aktiviteten är fortfarande att busa, både med Mamma och Pappa numera! Det ska jagas och jaga, kittlas, dansas (som Pippi!) och hitta på fånigheter som att krypa bakom mammas rygg göra pruttljud mot mammas rygg/axlar/armar när vi badar.

Det är kul med stillasittande aktiviteter också, som att måla (helst på kroppen) och pyssla. Häromveckan fick vi höra den första igenkännbara sången – Blinka lilla stjärna! Fast bäst är det fortfarande att läsa. Storfavoriten just nu är ”The Daddy Mountain” av Jules Feiffer och ”En mammut i kylskåpet” av Michaël Escoffier som vi lånat på biblioteket (ganska söta båda två) samt Nicke Nyfiken som vi fått ärva, till mammas stora förtret. Jag älskade Nicke Nyfiken när jag var liten, men nu när man läser böckerna som vuxen, speciellt första boken om hur Mannen med den gula hatten rövade bort Nicke från hans hem i skogen, blir i alla fall jag smått äcklad av 1930- och ’40-talstänket.

Siffror är tydligen något som de håller på med mycket på förskolan (hon kan säga nästan alla siffror 1-10 på svenska nu, om än i fel ordning), men hemma är det sedan några månader tillbaka bokstäver som gäller. Hon kan A as in Assan (Aslan, hennes kusin), B as in Bat-tje (Bamse), E as in e-fant (elefant), L as in Nines (Lines), M as in Mojj-mojj (Mormor) som ibland förväxlas med N as in Nå-ni (Nagyi, d.v.s. hennes farmor), O as in owl (uggla), P as in Bea (Petrea), S as in Söjen (Mormors kille Sören), V as in Nessa (Vanessa, hennes kompis). Så fort hon ser en bokstav hon känner igen pekar hon och säger vad det är och vad den står för. P är helt klart favoriten, och tur är det, för det finns ju massa parkeringsplatser med P på, för att inte tala om alla Polarn & Pyret-kläder med deras logga (ett P)!

Språk
Det har gått förvånansvärt snabbt med utvecklingen, speciellt svenskan, naturligtvis. Victor har påmint mig om att hennes jämnåriga nu är tillräcklig stora för att förstå att jag pratar ett annat språk med Petrea och att de kan känna sig utanför, så jag har försökt gå över till svenska när hon leker med andra barn. Det har gjort att jag verkligen insett hur mycket svenska hon ändå förstår – nästan lika mycket som engelska! Prata har det däremot aldrig varit något tvivel om vilket som är hennes främsta språk: svenskan står nog för hälften av hennes talade ord och nu när hon har börjat tala i 3-5-ordsmeningar har även svensk grammatik börjat sippra in i de ungerska och engelska orden. Exempelvis bedden (engelskans ”bed” + svenskans -en-ändelse) och tejen (ungerskans ”tej”, d.v.s. mjölk, + svenskans en-ändelse).

Teckenspråket har vi båda två övergett, tyvärr. Förskoleläraren sa på utvecklingssamtalet häromveckan att det kanske är därför hennes tal går så snabbt framåt nu, men jag tror snarare att det är tvärt om: om vi inte hade tecknat hade det tagit ännu längre tid för Petrea som trespråkig att börja prata, utan vi har båda två känt att teckenspråket inte behövs längre och trappat ner det som en konsekvens av hennes språkutveckling.

Hon är som en liten svamp, den lilla damen, och härmar allt vi säger. Det är också viktigt för Petrea att vi repeterar det hon säger så att hon får bekräftelse på att vi har förstått och höra om vi håller med. Det är sällan hon blir frustrerad av att inte bli förstådd, utan istället prövar hon att formulera sig annorlunda, byta språk eller kanske peka. Hon kan vara mycket bestämd, som en diplomatisk granne sa, och det hör man tydligt med fraser som ”Jag sitta där!”, ”Jag ta den!” och ”Jäpa dig!” (=Hjälp mig!), gärna med armarna i kors och böjda ögonbryn.

Sömn
Jag och Victor har delat upp nätterna så att jag tar Lines och Victor tar Petrea. För några veckor sedan fick Victor nog av att nattningen ofta tog en timme (!) och att Petrea gärna vaknade upp till fem-sex gånger per natt. Då tror ni kanske att det var något tillfälligt i samband med att Petrea blev storasyster. Icke! Så här har det varit i… ja, minst ett halvår, av och till. Möjligen kanske det förvärrades lite av systerskapet och framförallt att vi behövt ta bort ena sidan på spjälsängen (hon kunde klättra ur den), men mestadels tror jag att hennes dåliga sömnvanor helt enkelt bara var en ovana. Den här gången tror jag dock att Victor har lyckats med att få Petrea att känna sig trygg i att vi faktiskt finns här och kommer när hon ropar, även om vi inte sitter och håller henne i handen medan hon somnar. Numera tar nattningen dryga kvarten (inklusive mjölk och toa), om ens det, och det hör till ovanligheterna att det blir skrik i samband med nattningen eller under natten. Som grädde på moset har Petrea nu börjat leka lite själv på morgonen! Hurra hurra!

Toalettbestyr
Med undantag av några dagar i samband med Lines födsel har det gått fortsatt bra. Hon har nästan helt slutat med pottan nu och sitter på hennes toasits på toan istället. Detta för att det lätt kan bli fullt i pottan, vilket naturligtvis gjort det obehagligt att sitta där, vilket i sin tur har gjort att Petrea studsat upp och ner och kladdat ner hela henne och badrummet.

Förskolan har tagit det välkomna initiativet att låta henne torka sig själv för ett tag sedan, så numera torkar vi bara Petrea efter bajs – kiss klarar hon av själv. Egentligen kunde vi nog ha börjat med det tidigare, men eftersom hon inte är så bra på det ännu har det blivit rött. Men nu tänker jag att det kan få vara så under tiden hon lär sig – hon badar ju ändå nästan varje dag.