Vi har blivit med företag!

Något gick snett. Vi skaffade ett till barn, fast i företagsform. Vi har nämligen köpt varumärket Alvehamn som tillverkar blöjor, amningsinlägg, tygbindor och andra liknande textilier. Hur kul är inte det?!

Fantastiskt kul, visar det sig! Men mycket jobb – vi måste ju lära oss ALLT eftersom  allt är nytt för oss. Vi har redan fått tre ordrar, nu gäller det bara att lista ut hur man skickar iväg dem.

Vi (läs: jag) har nästan byggt klart den svenska hemsidan nu, det ska till lite mer bilder och en sida om våra certifieringar (har inte fått originalen från vår leverantör ännu), men jag är ganska nöjd med tanke på tiden det tog, min tidigare erfarenhet av hemsidebygge (noll) och verktyget jag använde.

Nu är det bara resten kvar! Full fart framåt!

Lines 16 veckor

Tiden går så snabbt: imorgon blir Lines 16 veckor!

Amning/BLW
Om 1½ vecka är Lines fyra månader, åldern BVC och SLV rekommenderar att man börjar med smakportioner. Eftersom att vi inte kommer att ge Lines några puréer så blir det heller inga smakportioner för hennes del. Däremot har vi redan börjat med att ge henne grönsaker och frukt att slicka på. Petrea var intresserad av att Victor och jag åt betydligt tidigare (vid ca 9-10 veckors ålder), medan Lines helt enkelt inte brytt sig förrän nu i veckan. Hon tycker om gurka, tomat, jordgubbar och äpplen. Majs och morot var okej, men banan var lite för gott; hon började försöka suga i sig den och det är inte helt lyckat när man inte har lärt sig svälja fast föda ännu, så den var vi tvungna att ta bort.

Amningen går för det mesta bra. Jag måste vara noga med att amma tillräckligt ofta på mitt ”bättre” bröst, annars hinner det bli för mycket mjölk och Lines kan inte få i sig det utan att sätta i halsen och bli jätteledsen.

EC
Nu i värmen kör vi lite mer hard core, i alla fall när inte Petrea är hemma. Idag, när storasyster var hos deras farmor större delen av dagen, har det bara gått åt fem blöjor (motsvarar ca 2-3 engångsblöjor); resten har hamnat i pottan och för ovanlighetens skull har det inte blivit en enda olycka på golvet. Annars brukar vi snitta 1-2 kiss på golvet/sängen/barnstolen per dag, men å andra sidan tycker jag nu mig kunna se 9/10 kiss om jag är uppmärksam på henne. Särskilt glad är jag åt att hon är så tydlig när vi är ute och går: hon ålar sig bara i selen/sjalen när hon behöver göra ifrån sig, annars är hon så nöjd när hon får hänga med och SE.
Bajs går superbra! Mellan 6-12 veckors ålder (44 dagar) hade vi inte en enda bajsböja, och sedan dess har vi ca 1 varje/varannan vecka.

Fysisk utveckling
Det går raskt framåt! Nu skulle kan i teorin kunna släppa taget helt i två-tre sekunder medan hon står upp och hon skulle kunna hålla hela kroppen uppe, om det inte vore för att hon inte har balansen ännu. Hon sitter stadigt i barnstolen med oss när medan vi andra äter lunch/middag och är jätteduktigt på att ta tag i saker och föra dem till munnen för att smaka på dem.

Sömn
Igår natt när det var så varmt vaknade hon faktiskt två gånger, men annars brukar hon sova från 20:30-06/07, vilket är fantastiskt skönt! På dagarna är det antingen 10X10-minuterspass eller ca 4 pass mellan 30 minuter och 2 timmar som gäller.

Tiden går så snabbt, men jag kan inte säga att jag är helt emot det. Jag ser fram emot så mycket (som att Petreas trots ska minskas och att barnen ska kunna leka tillsammans) och är glad att vissa saker är över för gott (som graviditeter och vakna flera gånger per natt), så tiden får gärna ticka på. Samtidigt är det naturligtvis en sorg att Petrea troligen aldrig kommer ha en sån här språklig spurt som hon är mitt inne i nu och att Lines kommer aldrig att vara så här liten igen.

Något som troligen inte kommer att gå över på ett tag är klängigheten, och det är jag inte helt ledsen över, även om jag uppskattar att inte alltid vara en levande klätterställning och vagga. Det är så mysigt att vara nära och behövd!

Det är mycket nu…

… igen. Det är alltid mycket. Jag trodde i min enfald att när jag är mammaledig, då, då ska jag minsann få tid att göra alla de där grejerna som jag aldrig har tid med annars. Icke. Idag, 3½ månad efter att Lines kom till världen, har jag kommit ihåg och haft tid att ringa försäkringsbolaget och försäkra henne.

En av de stora saker som har hänt nu under våren är att jag är med i Blöjupprorets styrelse, vilket är superkul! Jag har aldrig varit med i en styrelse förut, så det är mycket nytt som sekreterare, men som sagt jättekul! Vi är ett gäng mammor som en gång var annan vecka sitter och spånar på hur vi ska få fler föräldrar att få upp ögonen för tygblöjor och EC. I lördags anordnade vi Blöjfria dagen, till exempel. Just Lines hann bara med någon timmes blöjfrihet den dagen, men däremot fick hon hänga med mig när jag åkte in till Odenplan för en träff för EC och tidig potträning. Hon skötte sig exemplariskt och vi prickade till och med in 2/3 kiss och 1/1 bajs under de två (?) timmarna vi var där.

Börja träna

Jag är så stolt över mig själv! Igår kväll gick jag ut och sprang andra rundan för i år, trots blåst. Nu var vädret inte alls så farligt som jag trodde innan jag gick ut (faktum är att det är ganska skönt att springa när det är lite halvkallt/blåsigt/duggar lite), men det krävdes ändå lite extra viljekraft från min sida att gå ut. Och tur var det – det gick fantastiskt bra! Första gången (i fredags) testade jag bara lite med att springa 2,1 km och det gick okej – benen var glada men lungorna tog emot så pass mycket att jag var tvungen att gå en sträcka efter en extra tuff backe. Igår gick det som sagt bättre – 3,75 km på 25 minuter och jag till och med ökade takten upp för den där tuffa backen! Jag hade lätt kunnat springa min vanliga runda på 5,1 km, kändes det som. Däremot bör jag nog ha stöd för högerfoten som jag stukade ordentligt för ett år sedan – jag är ovan att springa och foten har dessutom inte belastats med gravidkilon tidigare.

Egentligen kanske jag borde vänta med att springa ett tag till, men jag vill verkligen ut! Jag har gått runt och suktat efter att få träna sedan i somras och nu kan jag inte hålla mig längre! Det var helt underbart att få känna att jag fortfarande kan och att kroppen vill. Det är ju trots allt rörelse vi är gjorda för!

Nu gäller det bara att motivera mig själv att börja med Olga Rönnbergs fantastiska ”Träning för nyblivna mammor”. Den hjälpte mig jättemycket efter Petreas förlossning och jag vet att den säkert kommer göra underverk med mina icke-existerande coremuskler även denna gång. Problemet är dock detsamma som jag alltid har – det är så svårt att få mig att göra det första gången!

Lines 7 veckor

Mammas stora tjej! Det går så snabbt; om möjligt ännu snabbare än jag tyckte att det gjorde med Petrea. Vi ska gå på läkarkontroll imorgon så jag vet inte exakt hur stor Lines är ännu, men det skulle inte alls förvåna mig om hon passerat 6,5 kg. Hon ler stort när man inte setts på ett tag, pratar lite granna, har börjat suga på tummen och älskar att spana på allt möjligt. Att bli buren utan sele eller sjal är det bästa som finns, speciellt om Pappa eller Mamma går runt så att man verkligen kan se sig omkring. Babysittern funkar någotsånär kortare stunder och bärdon går bra att sova i men är alldeles för instängt att sitta i när man är vaken och vill titta.

Amning
Jag skrev ett helt inlägg om det för snart en månad sen och jag vet inte om det är så mycket om har hänt sen dess. Möjligen att hon ammar färre gånger nu, men det kanske bara är jag som inbillar mig… (Edit: Hon väger 7,1 kg, alltså som en genomsnittlig 5-månadersbebis, så uppenbarligen äter hon i alla fall inte mindre mängdmässigt!)

EC
Även här jag skrivit ett inlägg för 2½ vecka sedan hur det går att babypotta ett spädbarn. Här har det dock hunnit hända lite på den korta tiden. Det går fortfarande över all förväntan att potta Lines – vi är nere på mindre än en bajsblöja i veckan nu och på Petrea-fri tid lyckas jag fånga nästan vartannat kiss! (På helger när Petrea är med oss hela dagen är jag glad om jag fångar ett kiss per dag…)

Det är redan uppenbart att Lines inte tycker om att göra ifrån sig i blöjan, speciellt inte att bajsa i blöjan. Senaste gången det blev så, förra onsdagen, skulle jag hämta Petrea på förskolan och passade på att potta Lines. Till saken hör att vi av misstag betingat Lines att kissa/bajsa där det finns en spegel (eftersom vi mestadels pottat henne över handfatet), och på förskolan fanns det inget ställe med spegel, så hon höll sig. Stackarn var helt förstörd 5-10 minuter senare när vi var på väg hem och hon inte kunde hålla sig längre! Petrea i den åldern hade säkert också föredragit en potta om vi hade erbjudit henne det, men hon brydde sig inte om att bajs i blöjan heller. Men med Lines kändes det som att jag svek henne för att jag lät henne bajsa på sig!

Vi har börjat försöka få bort spegelgrejen nu genom att använda betingningsljudet ”sss”, så att hon ska associera det till att göra ifrån sig snarare än spegeln, och det går framåt sakta men säkert.

Fysisk utveckling
Det går väldigt snabbt framåt här – nyss var det sitta upp som det stora nya, men nu när hon har upptäckt att man kan se ännu mer om man står upp så är det det som gäller! Det brukar gå några sekunder i taget, sen viker sig benen och hon får andas lite innan hon ska på det igen, som en liten jojo!

Sen är det kul att hålla upp huvudet tycker Lines, vilket hon kan göra i flera minuter när hon känner för det, oavsett om hon ligger på magen, sitter, blir buren eller står upp.

Sömn
Det går så snabbt att vänja sig vid något bra: Lines sover ofta 9 timmar i sträck på nätterna nu, vilket är helt magiskt! De nätter då hon sover dåligt (d.v.s. vaknar mer än en gång alternativ ”bara” sover 4-5 timmar i sträck) känner man sig som en grottmänniska morgonen efter. Vi har dock märkt en baksida till hennes fantastiska sovvanor på nätterna: priset är att hon då sover dåligt på dagen (d.v.s. ofta bara en halvtimme i sträck och aldrig mer än 2 timmar). För Victors del är det ett klart godtagbart pris, men för mig blir det att dagarna blir en enda lång vals av bärande, vyschande och ammande och jag får ingenting annat gjort.

Lines toalettbestyr

Det har varit dåligt med inlägg – ledsen för det. Jag skyller på att det har varit en tuff månad som nybliven tvåbarnsförälder som det är, men det har försvårats ytterligare av att jag har fått barnsängsfeber och Lines och jag sedan en vecka tillbaka dras med en envis förkylning. Trots detta måste jag ändå dokumentera vår framgång med mitt favoritämne: babypottning (ett mirakel, egentligen, med tanke på att jag innan jag fick barn inte sagt ordet ”bajs” högt sedan typ 7 års ålder).

Vi började potta Lines dagen efter att hon föddes och det rullar på fantastiskt bra; vi är nästan lite nykära i EC. I början använde vi uteslutande handfatet för att det är precis rätt höjd (lite nasty kan tyckas, men för det första är amningbajs vattenlösligt och för det andra är vi duktiga på att hålla rent), men nu när jag fått tillbaka lite uthållighet har jag börjat med pottan och toaletten. Vi kör ännu mestadels rutinpottning, men det har ändå gjort att vi de senaste två veckorna bara har haft 2-3 bajsblöjor och inte en enda ryggbajs under hela Lines liv. Kiss, däremot, är även denna gång betydligt svårare att fånga: jag är glad om det blir ett om dagen. Vi använder tygblöjor på dagen och engångsblöjor på natten för att Lines ska sova längre.

Jag vet inte vad mer jag ska skriva om det praktiska med babypottningen: jag ju redan skrivit en hel del om det (finns att läsa under EC-fliken). Det jag däremot kan säga är att det varit väldigt svårt psykologiskt att inte potta. Jag tänkte ge mig själv och Victor en break i början eftersom att det varit ganska omvälvande att bli förälder även andra gången, men det gick liksom inte. När man väl ser signalerna och vet vad de betyder och hur man kan underlätta för Lines känns det lika svårt att ignorera det som om hon hade skrikit för att hon ville ha tröst eller för att hon var hungrig. Samma sak med blöjorna: när man väl har börjat med tygblöjor och funderat över hur äckligt det egentligen är att tvingas ha sin avföring mot sin hud en sekund längre än vad som behövs, är det nästan omöjligt att inte slänga även engångsblöjor efter bara en liten skvätt kiss. Man tänker å ena sidan att plastblöjorna kan vara på i 12 timmar och att de faktiskt kostar X kr/st, men å andra sidan är bajs frätande och jag vet ju själv hur rent utsagt vidrigt det kan vara att behöva ta på sig trosorna med den använda bindan igen efter toabesöket för att man glömt ta med nya (tips till er som använder bindor/tamponger: menskopp!). Som sagt, på natten försöker jag att inte potta eller byta blöja eftersom Lines då vaknar till mer (vilket gör att vi i regel behöver vara vakna i +1,5 timme istället för 20 minuter), men signalerar hon bajs är det svårt att låta bli. Summa summarum kör vi EC Light: rutinpottning och tygblöjor på dagarna, engångsblöjor och pottning endast när Lines signalerar bajs på natten.

Amma Lines

En stor del av mitt umgänge med Lines handlar om amning. Och som de flesta flerbarnsföräldrar jämför jag: med Petrea gick allt bra, vad jag kommer ihåg, med undantag av de första tre veckorna som för min del präglades av smärtan efter de millimetertjocka skorporna som täckte hela vänstra bröstvårtan och toppen av den högra. För Petreas del verkade det dock gå bra, så vi körde med fri amning under hela resan, med två undantag: när hon var fem månader och jag bestämde mig för att sluta nattamma för att vi skulle få sova bättre och sen vid 17½ månad när jag sa att det fick vara slut eftersom jag var gravid och tyckte att det var obekvämt. Utöver det var jag bortrest från Petrea fem dagar förra våren, och då uppenbarligen berövades hon amning.

För Lines del tycker jag inte att det är lika enkelt. Visst, själva amningen går smidigt – hon har bra tag så jag slapp sårskorpor denna gång, men vi upplever att hon är mycket känsligare för hennes egna kroppsfunktioner (rap, gaser, kiss, bajs…). Det kanske har att göra med att vi är andragångsföräldrar och därför bättre på att tolka hennes signaler, att vi kör med EC och på därigenom ”framkallat” känsligheten själva eller så kanske hon helt enkelt bara är annorlunda än hennes syster. I vilket falls om helst har jag valt att inte köra med fri amning: hon får max amma med ca 2,5 timmes mellanrum, för om Lines skulle amma helt fritt skulle det ibland (på natten, främst) bli varje timme och då får hennes mage aldrig vila, vilket i sin tur stör henne så pass mycket att hon inte kan sova ordentligt. Nu är jag inte superkonsekvent med den här 2,5-timmesregeln: dels ”mutar” jag Lines när jag vill att hon inte ska skrika när Victor lägger Petrea, men framförallt så blir det en hel del pauser eftersom hon gärna kissar/bajsar/rapar i samband med amningen. Det gör att en gång/amning kan ta 1,5 timme trots att hon effektiv tid inte ammar mer än kanske 20-30 minuter.

Förutom att begränsa tidsintervallen har jag också börjat pumpa ur lite mjölk ur mitt bradiga bröst innan amning (vänster – höger bröst har en naturlig ”sil” efter att den misshandlades i början med Petrea) eftersom jag har så mycket mjölk och Lines ska få i sig den feta mjöken också. Precis som med Petrea måste jag nu också hålla för/”knipa åt” bröstet i början för att det kommer så mycket att inte heller Lines hinner med.

Något som däremot skiljer sig drastiskt med Lines amning är att vi fått låna en amningskudde av min syster så att jag denna gång kan sittamma från början. Med Petrea liggammmade jag uteslutande de första fyra? fem? månaderna, innan vi lärde oss att sittamma. Att liggamma är underbart (speciellt praktiskt på natten), men det är ju onekligen begränsande om man är någon annanstans än hemma…

Nybliven tvåbarnsmor rapporterar

Nu har jag varit tvåbarnsmamma i två veckor och det är väl vad jag hade förväntat mig. Jag kan inte påstå att det är särskilt stressigt (annat än möjligen på morgonen när Petrea ska iväg till förskolan/mormor/farmor), men tiden rinner iväg ändå eftersom man hela tiden blir avbruten. Och sen är det ju sömnbristen, men den är väl övergående får vi hoppas.

Men kärleken!
Ni anar inte!
Jag vet inte riktigt hur ska ska sätta ord på det – betydligt mer begåvade individer än jag själv har försökt i århundraden att beskriva det med sång och poesi utan att riktigt kunna få till det. Man tror inte att man ska kunna älska någon så mycket som man älskar sin förstfödda, och så kommer barn nummer två och bara får ens hjärta att brista och svämma över fullständigt med kärlek!

Lines, heter hon förresten, min nya kärlek. Som Ines, fast med L framför. Medan jag återhämtade mig efter en operation för ganska exakt tre år sedan fick jag låna min första och enda ljudbok av min syster där huvudpersonen hette just Ines, och trots att just den karaktären inte var så angenäm blev jag kär i namnet. Vi visste långt innan Petrea blev till att om vi skulle få en tjej skulle det bli just en Petrea (givet att hon såg ut som en sån), men den här gången var det precis på mållinjen som vi bestämde oss för Lines. Vi funderade på Ines ett bra tag, men övertygades några veckor innan förlossningen att inte ta Ines eftersom det hamnade på plast 35 av de vanligaste namnen 2015. Så då hittade vi på en egen variant, helt enkelt.

Lines föddes 9:47 söndagen den 6:e mars 2016, 9 dagar efter beräknad födsel. Hon var 54 cm lång och vägde 4,5 kg! När vi var på BVC i onsdags hade hon redan växt till 55,5 cm och gått upp till nästan 4,7 kg, så jag tror att det blir en stor bebis, precis som storasyster.

Med Petrea har omställningen gått över all förväntan. Hon pratar hela tiden om Lines, både hemma och på förskolan. Hon vill hela tiden vara med och hjälpa till och blir egentligen bara arg/frustrerad när hon inte får vara med Lines (p.g.a. exempelvis att hon precis ska börja amma eller nyss somnat) snarare än för att jag bär runt på henne eller inte umgås med Petrea som vi trodde.

That’s all for now – jag är på väg att bli avbruten igen, så jag rundar av här. Förhoppningsvis kommer det mera snart!

Mammas tjej

Det finns två saker som har varit riktigt bra vad gäller min foglossning och tillhörande immobilitet: att Petrea och Victor har kommit närmare varandra och att Petrea älskar böcker. Det är möjligt att det senare skulle ha hänt i alla fall (hon är ju trots allt min dotter), men att jag sedan i september nästan uteslutande sitter i soffan och läser när jag är med henne har inte skadat hennes läsintresse.

Petrea har helt klart kommit in i 2-3-åringsböckerna nu. Bilderböckerna med bara en random grej per sida för 0-1-åringar är totalt ointressanta, de enklare historierna med en 10 sidor för 1-2-åringar går fortfarande an men hon har helt klart börjat få upp intresset för de lite längre sammanhängande historierna. Stora favoriter just nu är Bu och Bä, Totte, Petsson och Findus (främst Findus och mucklorna, om jag ska vara ärlig) och naturligtvis Emil i Lönneberga och Pippi Långstrump.

Jag läser på engelska med två undantag: böcker som ”Rut och Knut” som rimmar och jag helt enkelt inte kan översätta texten ordentligt och klassiska verk av exempelvis Astrid Lindgren som jag tycker ska upplevas på svenska. Eftersom böckerna nu börjar ha lite mer substans tar det mig nu två-tre läsningar innan jag har hittat ”min” översättning av texten.

En gång i månaden går vi och lånar böcker på biblioteket och har gjort det sedan vi flyttade hit. Nu senast, för snart två veckor sedan, åkte jag med Victor för att hämta Petrea från förskolan och när jag berättade vart vi skulle var hennes spontana reaktion: ”Yay!”. Och i natt vaknade Petrea till en liten stund (eller pratade i sömnen?) och sa ”Book!” – inte Pippi/Bamse (”Bat-tej”)/Mamma/Pappa eller något annat som är viktigt i hennes liv, utan bok. Mammas tjej!

Magsjuka?

9 dagar kvar till beräknad födsel. Kunde lika gärna vara 90, känns det som.

Sedan 2:a december har någon i familjen varit sjuk, med undantag av en dryg vecka utspritt. Sedan i torsdags är det någon form av magsjuka som gäller. Petrea började med att ha diarré och spydde senare på kvällen och natten. Jag flydde för att rädda mitt eget skinn (inte ens det kunde jag göra själv: Pappa fick hämta mig och jag sov över där), men eftersom hon mådde bra på fredagen och Victor inte hade smittats kom vi fram till att det måste vara matförgiftning och jag åkte hem igen.

Lördag blev Victor istället sjuk och efter mycket om och men kom vi fram till att det vore bäst om HAN åkte, snarare än att jag och Petrea skulle behöva åka. Han mådde också bra efter bara några timmar, så han kom hem på söndagen.

Igår var min dag. Så rädd som jag har varit för att bli smittad! Alltså, när Victor precis var klar med hans strålning och drabbades av vinterkräksjukan var det ingen tvekan om att jag skulle vara där och hjälpa honom, även om det i praktiken garanterade att jag också skulle bli smittad. Men nu är jag höggravid och förlossningen kan börja vilken dag som helst. Det är nog ansträngande att klämma ut en unge utan vätske- eller näringsbrist, kan jag informera er om! Dessutom är magsjuka inget man vill utsätta en nyfödd bebis för, så jag fick göra en avvägning. Det verkar ha gett resultat: det blev inte värre än att jag var illamående i ett dygn, peppar peppar ta i trä!

Jag vet inte om jag boar eller går in i någon bebisbubbla, men däremot har jag liksom ingen extra energi åt att exempelvis skriva blogginlägg. Sjukdom förbättrar inget, om vi säger så.