Första bebislösa dagen

Igår var det då första dagen på 7 månader på jobbet för mig och första dagen som Victor och Petrea var hemma själva. Det gick, över lag, hur bra som helst!

Jag själv hade det ganska tufft första två timmarna innan det började komma folk. Det kändes lite som att glömma sin arm hemma, föreställer jag mig. Resterande tid var det turligt nog mycket att göra, så jag hann aldrig slappna av tillräckligt för att tänka på hur mycket jag saknade mitt barn. Enda riktiga minuset för min del är att jag har ont i benen då jag av förklarliga skäl inte längre är van att stå upp non-stop i åtta timmar. Största pluset var helt klart att när hon vaknade några minuter efter att jag kommit hem och gav mig en helt fantastiskt lång och intensiv kram!

Petrea och Victor hade en massa saker för sig för att distrahera lilla damen från det faktum att mamma försvunnit. Första timmarna gick tydligen hur bra som helst, men som väntat var hon upprörd varenda gång hon vaknade och mamma fortfarande inte var där. Hon sov oroligt, bara 10-20 minuter i stöten, fast betydligt oftare än normalt. Maten var det inga problem med, men när jag kom hem ammade hon minst dubbelt så länge som hon brukar. Om det var för att trösta sig själv, för att jag hade ovanligt mycket mjölk eller för att hon var hungrig låter jag vara osagt.

Victor var helt slut igår kväll, föga förvånande. Han hade det visserligen tuffare än jag har det generellt, men han fick ändå uppleva själv varför man faktiskt inte alltid har tid/orkar att dona trots att man är hemma en hel dag.

Victor och jag, och kanske Petrea om några veckor, än ändå mycket nöjda med att ha ordnat föräldraledigheten såhär. Jag tror att jag med tiden kommer kunna uppskatta att få vara något annat än mamma hela tiden och Victor fick en hel dag med hans dotter. Som han sa i ett av de otal sms han skickade under dagen är det oerhört tillfredsställande att kunna göra Petrea nöjd och glad helt själv!

Funderar på adoption

Jag har börjat fundera på om man inte ska överväga adoption. Jag har ju tänkt på det många gånger förut, men aldrig riktigt seriöst sedan jag träffade Min för att jag vet att han inte är helt med i samma banor. För i så fall bör man ta i tu med det så tidigt som möjligt, på grund av att det tar om möjligt ännu längre tid än att skaffa barn med IVF när man bara har chans att lyckas varannan månad. Det går ju alltid att tacka nej sen, om man skulle ångra sig.

Plus

• Man får ett barn att älska, naturligtvis.
• Lillsyrran är adopterad, så jag antar att det skulle kanske kunna minska hennes (och sedan barnets?) eventuella identitetskris när hon blir större.
• Jag vill leva som jag lär. Eftersom jag vet att det inte är någon skillnad på kärleken till ett biologiskt barn kontra ett adopterat, tycker jag att folk borde se det som något mer än ett sista alternativ när man inte kan skaffa barn. Exempelvis bör man fundera på det när man redan har ett (biologiskt) barn och vill ha ett till. Dels för  humanitära skäl och dels för att minska överpopulationen.

 

Minus

• Jag vet vilket obeskrivligt stort intrång av ens privatliv det innebär, själva processen innan man blir godkänd. Man gör ett otal intervjuer, och skickar in brev och foton med familjen och vänner i drivor för att övertyga någon från soc att man är ”värdig”, trots att man vet att det finns en massa krav som vi inte kan uppfylla. Beroende på land kan man behöva vara gift (i ett visst antal år), vara religiös, ha en viss utbildning, en viss inkomst, ha varit ihop ett visst antal år, vara ett visst antal år gammal, ha ett visst antal års åldersskillnad osv.
• Det tar flera år från att man sänder in första pappret tills man får ta hem sitt barn.
• Det kostar ju enorma mängder pengar – processen, resan och ungen själv. Å andra sidan är ju inte IVF gratis heller…

Men vad gör man inte?

Automatiska födslar

Igår firade vi min kusins 20-årsdag. Hela tjocka släkten kom in till stan, åt jättegod middag och tittade på Fröken Fleggmans mustach. Naturligtvis pratade vi om deras första minnen av henne och så berättade hennes mamma om hur det gick till när hon föddes. Sammanfattningsvis gick de helt sonika upp tidigt på morgonen som hon beräknades komma, knackade på på BB och bad om att få föda barn, fick dropp som satte igång födseln och fick barnet 8-9 timmar senare. Detta gick till precis som för födelsedagsbarnets syster.

När jag hörde det här blev jag nästan ledsen. Det lät så fruktansvärt uträknat, opersonligt, robotaktigt. Jag vill åter igen förtydliga att det naturligtvis är annorlunda när det är någon form av riskgraviditet, men när allt var som det skulle, vill man verkligen förenkla det här livets under till en så automatisk, nästan mekanisk process? Tar det inte bort lite av spänningen, undret, magin när man gör det så där bekvämt för sig?

Joller

Jag hade TVÅ bebisar på bageriet idag som var sådär oemotståndligt söta när de satt och jollrade och flörtade ohämmat med allt och alla. Jag blev kär direkt i världens sötaste lilla tjej vars pappa tillbringade för mycket tid i telefon. För att roa sig tittade hon istället nyfiket på mig när jag höll på att fixa med mitt. Hon var fullständigt bedårande!

Finns det något härligare än barnjoller?

Drömscenariot

Jag vet det mesta om hur jag vill att mitt barns uppväxt ska vara innan hen börjar skolan. Sånt grubblar jag nämligen en hel del på när jag inte är upptagen med att inte ha barn. Egentligen skulle det nog vara bäst för mig om jag undvek ämnet, men jag kan verkligen inte hålla mig ifrån det.

Följande lista påbörjades i huvudet på mig under min egen uppväxt och har sedan fyllts på när jag sett vad jag anser att min mamma och min styvmamma gjorde för rätt/fel med mina två sladdisar till halvsystrar. För det var nämligen de som uppfostrade mig och mina systrar, inte min pappa och styvpappa. Och den som är riktigt PK och dessutom sitter och lusläser det här inlägget kommer att finna att det endast står ”jag” i texten – inte ”vi”. Detta är dels för att Min inte är pappa ännu och tänker därför inte på sånt här, dels för att detta faktiskt är uteslutande min egen föreställning om hur jag vill ha det. Jag inser att jag kommer få kompromissa en hel del.

Naturligtvis finns det alltid utrymme för förändringar, självklart kan och kommer oförutsedda saker att ändra på mitt sätt att se på det här, givetvis finns det ju också en risk att jag inte får ett barn överhuvudtaget. Men jag vill ändå, om möjligt:

• gå en profylaxkurs innan födseln. Allt som kan få det att göra mindre ont är värt att testa!
• föda vaginalt. Kanske hemma, kanske inte.
• se till att vi kan vara föräldralediga så länge som det bara går. Minst ett år, men gärna 2-3, även om det bara är önsketänk om man inte skaffar ett syskon.
• amma så länge som ungen vill, men minst i ett år.
• samsova.
• ha ett sjalbarn. Barnvagnar har alltid känts fel för mig, sjalar och närhet verkar fullkomligt underbart!
• köra med EC och tygblöjor.
• att barnet ska bli trespårkigt. Då Min har ungerska som modersmål och jag har engelska och svenska funkar det alldeles utmärkt.
• undvika spjälsängar, babygym, babysitter och gåstolar.
• prata och sjunga (och senare läsa) för/med barnet hela tiden.
• köra med BLW efter ca ½ år. Absolut ingen barnmat, välling eller något egentligen som kommer i pulverform eller ur en burk.
• teckna med barnet efter ½-1 år. Om det blir ASL som jag redan kan en del av eller svenskt teckenspråk får vi väl se.
• INTE bli en av alla de lattemammor jag ser på jobbet på dagarna! Dom har NOLL KOLL på sina ungar!
• ge saker till barnet som kräver att man använder fantasin. Inga leksaker, men väl trolldeg, papper, pennor, lim, fingerfärg, pärlor, byggklossar, lego…
• se till att barnet är ute varje dag – i vått och torrt! Ut i naturen och utforska!

När barnet är redo för skolan är det mer generella saker jag tänkt på, mer uppfostran än miljö. Vad gäller utbildning tror jag mer på skolan än hemskolning och unschooling, men dessvärre har jag inte hittat en grundskola som håller mitt mått. Tyckte min egen tid i grundskolan var hemsk! Inte förrän i gymnasiet hittade jag ”hem”, och jag var ändå en pluggis! Vet inte hur man ska göra med skolan, men det ligger minst 8 år i framtiden. Andra saker jag funderat på vad gäller äldre barn är:

• konsekvent uppfostran. Inte nödvändigtvis hårda eller många regler, men det man säger håller man.
• barnet ska vara med på allt ”vardagsjobb” i hemmet från början. Laga mat, städa, diska, tvätta…
• ingen TV/dator/spel så länge som det bara går. Svårt när Min är sån spelnörd och jag själv gärna tittar på TV/film på datorn
• prova på så många olika sporter/fritidsaktiviteter som möjligt tills hen hittar något hen fastnar för.

Ska bli spännande att se hur mycket av det här jag kommer få äta upp…

 

Ensam i natten

Jag sitter ensam i köket vid vår stationära dator. Fruktansvärt obekvämt är det. Gud uppfann kontorsstolar av en anledning! Dessvärre spelar det inte någon roll om man bor i en tvåa och helt enkelt inte har plats att ha fler än två stolar i köket, som för övrigt är den enda platsen där en stationär dator och alla dess tillbehör får plats hos oss.

Min älskade pojkvän, Min, sover. Har tagit en sömntablett. Välbehövt. Sedan semestern i somras tror jag han snittar på 5 timmars sömn/dygn. Han jobbar 7 dagar i veckan. Garanterat över 150%. Jag känner mig så fruktansvärt ensam. Det har alltid hjälpt att skriva då, tycker jag. Tidigare har jag skrivit dagbok och bloggat, men det har runnit ut i sanden. Som den här bloggen troligen också kommer att göra tids nog.

Jag vill ha barn. Med varenda cell i min kropp.

Jag har varit mamma i… sex? sju? år. Innan jag började gymnasiet, i alla fall. Jag känner nu 4 tjejer i min ålder som har barn, den första skaffade barn för fyra år sedan och hon är ett år yngre än mig. Då borde jag väl också få det!? Eller? Det kanske är så att jag inte borde få skaffa barn bara för att jag argumenterar så barnsligt?

Ett av mina jobb är som butiksbiträde på ett bageri/konditori. Helt fel jobb. Varenda dag ser jag ungar. En av mina stammisar ska få sitt första barn i julklapp. Två av mina andra stoltserar med veckogamla knyten. Jag går gullar aldrig med dom. Jag klarar inte av det.

Men här, i den virtuella världen, kan jag inte hålla mig. Jag gullar med Liberobebisarna, jag läser ett tiotal mammabloggar religiöst och jag gör Excelark för att beräkna kostnaden för vad det skulle kosta att få ett barn. (Cirka 10000 som engångskostnad, har jag kommit fram till.) Sen kommer jag på att jag inte har ett eget barn och återgår till att göra sånt som barnlösa gör – sover 9 timmar i sträck utan av att riktigt fatta  hur lyckligt lottad man är, spontanfikar med kompisar som bor en timmes väg bort och läser böcker cover to cover.