Kränkta vita män

Ibland. Ibland går det liksom inte. Ibland får jag inte ihop det i huvudet utan måste bara få ur mig saker på papper för att få lite struktur på mina tankar.

Kränkta vita män: ett fascinerande släkte. (Och för att vara helt PK måste vi ju även inkludera kränkta kvinnor också. Och kränkta män som inte är vita.) Inte så att män som råkar vara vita och heterosexuella aldrig har anledning att känna sig kränkta, men ur mitt perspektiv så är de det betydligt oftare än vad som kanske borde anses rimligt.

Som över det här med pronomen ”hen”. Vad är det att uppröras över? Och varför behöver vi mobiliseras för att bekämpa ett pronomen? Och vad har ordet ”hen” med vad man ska säga eller inte säga i Sverige? Är Sverige ett kollektiv där alla tänker, tycker och då alltså säger exakt lika dant?

Som jag ser det finns det två delar av hela den här diskussionen med hen.
1) Personer som varken identifierar sig som ”han” eller ”hon” vill ha ett till pronomen som de kan känna sig bekväma med.
2) Av semantiska skäl vill vissa ha ett ord för att beskriva en person man inte vet könet på eller där kön är oviktigt.

Vad gäller den första delen av diskussionen finns det egentligen ingen diskussion, det handlar bara om huruvida man är ett svin eller inte. Vissa ser sig inte själva som män eller kvinnor, ungefär som vissa inte ser sig själva som homo- eller heterosexuella eller att vissa inte vill bli kallade för ”Nisse”, trots att de faktiskt ser ut som en kille som du kände i lågstadiet som hette just Nisse. Könsidentitet är inget man själv kan påverka och därför känns det ju dumt att varenda gång man öppnar munnen påminna personen i fråga om hur lite man tycker att personens välbefinnande är värd. Summa summarum: don’t be an asshole.

Vad gäller den andra delen finns det två olika läger: de som tycker att det är bekvämt med ett tredje pronomen utöver han och hon och de som inte gör det. Här har man alltså två val: antingen använder man hen eller så gör man inte det. Lite som att det finns de som tycker om Start müsli och de som inte tycker om Start müsli. Om man inte tycker om Start müsli behöver man inte äta det. Alltså: det behövs egentligen ingen diskussion här heller.

Det är ju jättejobbigt att sitta och vara emot saker och ting, om det så är att vara emot homosexuella eller muslimer eller ordet hen. Ha inte sex med någon av samma kön som du om det inte tänder dig. Konvertera inte till islam om du inte tror på Allah. Skriv inte ”hen” istället för ”han eller hon” i din universitetsuppsats om du inte vill det. Mycket bättre att fokusera sin energi på att vara FÖR något, som semlor, till exempel. Det är gott med semlor!

Petrea 21 månader

I och med nyåret har Världens Finaste Tjej nu blivit 21 månader gammal, så det känns som ett bra första inlägg 2016. Ni som inte har småbarn kanske tycker att det är en fånig sak att uppmärksamma, men det ÄR stor skillnad på 18, 21 och 24 månader!

BLW och mat
December har varit en enda stor undantagsmånad för oss i och med att någon i familjen har varit sjuk mellan 2/12 och några dagar innan nyår. Petrea hade en period av höstblåsor då hon knappt kunde få i sig någonting på tre dagar och sedan en annan period av hosta. Den lite mer långvariga konsekvensen av sjukdomarna (i kombination med oregelbundenheten under julen) är att hennes matrutiner ändrats och att hon nu småäter precis hela tiden. Vi har försökt bryta mönstret sedan hon blev frisk, men det har varit svårt. Jag tycker att vi lyckats någorlunda, men till priset av att jag nu i, motsats till BLW-anda, har för vana att låta mig övertalas att mata Petrea vid frukosten. Varför hon vill att jag ska göra det är oklart då hon utan problem ätit med sked i nästan ett år och gaffel sedan 1-årsdagen (har jag för mig), men det kortvariga resultatet är i alla fall att hon äter mer än en sked innan hon vill gå ner igen.

Annars äter hon bra. Hon tycker fortfarande inte om kokt potatis eller potatismos och hon har ibland svårt för konsistensen av sallad och ”helt” kött (alltså inte köttfärs/biffar). Petrea äter gärna fisk, men gillar inte annan mat från havet. Föga förvånande, i och för sig, eftersom hon bara fått tillfälle att smaka det vid en handfull gånger i sitt liv då varken jag eller Victor äter det.

Idoler

”Ni-så”

Pippi kom ju in i Petreas liv som en stormvind några veckor efter att hon började på förskola i mitten av augusti och under hösten blev även Emil i Lönneberga mycket populär. Senaste tillskottet är Tomten (”To-tto”, ej att förväxla med Gunilla Woldes 70-talsfigur Totte med samma uttal) som bor i i stort sätt varenda trähus hon ser och som säger ”Ho ho”. Detta är inte något jag eller Victor har introducerat heller, utan även den här idolen är det förskolan som kom med i början av december och ja, han håller sig kvar som ständigt samtalsämne eftersom vi fortfarande har juldekorationen uppe. (Jag hade ingen aning om att barn faktiskt var så här påverkningsbara, naivt nog, vilket gjort att jag nu äcklas ännu mer av den uppsjö av reklam som är riktad till små barn.)

Lek och rörelse
Det absolut roligaste som finns just nu är att busa med Pappa, eller ”Boos!” som Petrea säger. Hon älskar fortfarande att bli jagad, men den nya grejen sedan några veckor tillbaka är att hon ska fälla Victor. Alltså, hon slänger sig med full kraft med armarna mot Victors huvud/hals/bröst när han sitter på golvet för att brotta ner honom, varpå hon själv blir attackerad med pussar och kill när hon ligger där på hans bröst.

Som höggravid med diverse graviditetsrelaterade krämpor kan jag på min höjd köra lite Baka baka liten kaka (givet att det görs i sned vinkel – kan inte böja mig framåt längre), men mestadels är det sånger och bokläsning som jag och Petrea sysslar med. Mitt mammahjärta brister av att hon vet att det är en så stor skillnad på vad Pappa och Mamma kan göra – hon frågar inte ens mig om jag vill busa. Men å andra sidan är jag lika stolt och glad att hon leker så väl med andra barn (givet att de inte leker med hennes saker hemma hos henne när hon är trött/arg) och andra vuxna som hon träffat innan.

Ingen kan anklaga mig för att vara pedant, men uppenbarligen städar jag mer än jag själv visste om. Petrea hjälper mig mer än gärna med att sopa golvet, torka bort damm från fönsterbräden, rengöra badkaret efter bad och skrubba bort matrester från ”plastmattan” under hennes barnmatstol.

Årets bästa julklapp

Annat kul är att ta av hennes nya Pippi-docka kläderna och sätta Pippi-dockan på pottan som kom med den bebisdocka (”Bee-bis”) hon fick i julklapp med tanken att det skulle hjälpa henne förstå hennes syster när hon kommer.

 

Potträning
Petrea säger till om hon vill gå på pottan eller toaletten, drar ner byxor och trosor och sätter sig på pottan/låter sig sättas på toan. När hon är klar ställer hon sig upp (om hon valt pottan, naturligtvis), tittar på vad hon åstadkommit och säger nöjt ”Kiss!” eller ”Baass!”. De förändringar som skett under hösten är att hon gärna säger att hon behöver kissa när hon inte alls gör det för att jag ska plocka ner henne från stolen när hon ätit klar, att det numera är i stort sätt omöjligt att gå på pottan med någon annan om Mamma är närvarande samt att Mamma helst ska läsa bok en kvart-tjugo minuter sittandes på golvet (aj!) under tiden, även om själva kissandet bara tog 10 sekunder.

Språk
Under julen har Petreas ungerska verkligen blomstrat, vilket naturligtvis har att göra med att hon umgåtts så mycket med Victors släkt. Dels har hennes förståelse för vad andra säger ökat, men framför allt har hennes egna ordförråd gått från en tre-fyra ord till kanske 15 stycken som hon i alla fall sagt en gång – vi får se om det fastnat.

Jag har själv försökt prata lite ungerska med henne när vi läser bok, men jag måste hela tiden gå tillbaka till engelskan då mitt ordförråd helt enkelt inte är stort nog för att prata om vad hundens bebisar heter eller vad de säger.

Vad gäller engelskan och svenskan går det bara framåt där också, även om svenskan hamnat lite i skymundan i och med ungerskans framfart under julen. Det sprutar ut nya ord på alla möjliga språk (sötast just nu är helt klart ”booppa”, d.v.s rumpa) och det märks att hon tycker att det är kul att försöka formulera nya ord och bli förstådd. Hon pratar mestadels fortfarande med enordsmeningar, men då och då klumpar hon ihop det till vad som borde kunna klassas som tvåordsmeningar. Dock gör hon en tydlig paus emellan orden; exempelvis blir ”Pippis pappa” ”Pippi. Pappa.” och ”Sitta här” blir ”Si-tta hää”.

Det är uppenbart att hennes behov av att kommunicera bara ökar, och det är jättekul att äntligen få ta del av vad som försiggår i det där lilla huvudet. Det är viktigt att jag repeterar det ord hon säger för att visa att jag har förstått och när jag inte gör det eller när sammanhanget inte är riktigt klart försöker hon hitta andra vägar att få fram hennes budskap. Som i morse vid frukosten sa hon först ”foot” och sen ”clee” (clean). Då jag inte förstod kopplingen efter att hon repeterat orden några gånger och pekat på foten sa hon ett tredje ord – ”Pippi” – och vips var det solklart att hon syftade på att Pippi i boken vi läste igår hade spänt fast borstar under fötterna för att skrubba golvet!

Det enda som egentligen har avstannat är teckenspråk, vilket ju är naturligt i och med att jag tecknar betydligt mindre med henne och framför allt att det går så snabbt framåt med Petreas talade språk. I dagsläget tecknar hon kanske 15-20 ord, och då oftast i kombination med att något av de talade språken.

Sömn
Ibland får vi uppfattningen om att Petrea har sömncyklar om 3 månader där hon går från att ta 10 minuter att somna tryggt i praktiken själv och därefter sova hela natten till, där vi är nu, när den som lägger henne (läs: Victor) behöver böja sig över spjälsängen för att hålla hennes hand i 45+ minuter och sedan vakna upp till 5-6 gånger under natten för att trösta henne. I natt var det dock betydligt bättre (35 minuters läggning med bara 10 minuters handhållning och ett uppvaknande vid 5-snåret p.g.a. att Mamma var dum nog att inte potta henne efter att hon fått sin flaska mjölk vid läggningen), vilket garanterat hade att göra med att hon var på förskolan första gången sedan innan jul. Vi får hoppas att det går tillbaka nu när hon får komma tillbaka till hennes rutiner.

Trots
Jag kommer nog skratta gott åt det här om ett halvår, men jag upplever det som att Petrea nu kommit i trotsåldern. Det är inget ”permanent” trots ännu, men har hon det minsta tråkigt eller är trött/arg/på annat sätt påverkad måste hon gå emot allt vi säger. Dels vill hon nog testa gränserna, men ibland känns det som hon egentligen struntar i sakfrågan utan bara vill mucka gräl. Kasta-sig-på-golvet-fasen har inletts vid extremt missnöje, även om kasta-prylar-metoden ännu är mer populär vid frustration eller bara vid allmän busighet.

Ibland är det bra att vara nakenfis

Trotset i kombination med 2-års-strippandet gör att det är i princip omöjligt att få på henne kläder (undantag: mössa och skor inomhus) om man inte har lust att släpa ut henne på balkongen för att fysiskt visa henne anledningen till att hon kanske inte bör gå barfota utomhus trots allt.

Men jag är tacksam att hon är en liten ängel med alla andra runtomkring henne när vi inte är närvarande – släktingar och förskolepersonal. Dels för att hon Är världens gulligaste, men också för att jag i mina bättre stunder faktiskt inser att trotset inte är något Petrea har valt eller kan kontrollera och att anledningen till att just Victor och jag får ta den delen är att hon litar så pass mycket på att vi kommer att vara kvar att hon ”vågar” få utlopp för den frustration det måste innebära att inse att det är så mycket man skulle vilja kunna men som man inte kan ännu.

En liten snackpåse

Petrea 13 ½ månad handlar nästan bara om kommunikation! Hon har lagt alla ambitioner om att lära sig något nytt fysiskt på hyllan till förmån för sång, prat och tecken. Hon förstår nästan allt jag säger till henne på engelska (eller kan gissa sig till vad jag menar i alla fall). Svenskan och ungerskan är det ju sämre med, men det är på gång. (Jag blir helt varm i hjärtat när jag ser att hon förstår när Victor pratar ungerska med henne! Min lilla tjej!)

Det roligaste som finns just nu är att få Mamma att sjunga genom att klappa händerna. Helst ska det vara sånger med tecken (som ”Head, Sholders, Knees and Toes” eller ”Itsy Bitsy Spider”), men man behöver aldrig oroa sig för att behöva sjunga fel sång – Petrea är mycket tydlig med när man sjunger rätt eller fel låt.

Petreas egna prat och tecknande går också framåt. Tidigare såg det ut som att hon ville knäppa fingrarna när hon ville ha mjölk, vatten eller gå på toa, men nu pekar hon istället på det hon vill ha och använder ”knäppandet” till att säga ”hund” istället. (För er som inte kan amerikanskt teckenspråk kan jag säga att allt utom ”vatten” är relaterat till den rörelsen hon gör med handen – typ som bebisspråk.) Petrea har även hittat på ett tecken för amning (klappar sig på bröstet) och utöver det ett tiotal tecken hon använder aktivt (som bad/a, dusch/a, russin, torka min näsa!, ja, nej, hej/då och ytterligare tre tecken för tre specifika sånger). Talet har inte utvecklats så mycket sedan sist jag skrev något (när hon fyllde ett år). Hon pratar en massa, men egentligen är det bara ”Mamma” som är nytt som vi förstår ännu.

I och med min stukade fot har jag behövt be om en massa hjälp från både min och Victors mamma. När Mamma var här hela dagen i måndags så gick det ju inte att undgå hur mycket Petrea förstår av det jag säger till henne på engelska, men som sagt, det gjorde Mamma bara ännu mer fast i sin ståndpunkt att det är bra att hon pratar så mycket svenska med Petrea en gång i veckan då hon är hos Mormor. Igår var vi hos Victors mamma och det var lika uppenbart där hur stolt hon var över att Petrea säger en blandning av ”te” och ”ta” när hon får/ger saker (vilket jag tolkat som ”tack”, men som lika gärna kan vara ”there”) – naturligtvis var detta en förkortning av ”tessék” (”Här, varsågod”)! Just i Victors mammas fall tror jag att hon är extra glad att Victor och jag tycker att ungerskan är viktig med tanke på att hennes andra barnbarn inte lär sig någon ungerska alls. Jag tror att båda är lite kluvna till Victors och mitt val att lära Petrea tre språk, men jag är glad att de båda är passionerade förespråkare av vikten att hon lär sig just deras språk.

Mina språk

Två år senare spelade jag igår in min andra vlog. Denna gång handlar det också om språk, men denna gång talar jag faktiskt de språken jag kan, inte bara om dem.

Jag är nybörjare på det här med att filma, så var inte alltför kritiska. Bland annat har jag lärt mig att jag inte ska ha glasögon på mig och att jag bör skaffa något vassare än Movie Maker för att klippa filmen med. Hur som, här är den:

Flerspråkighet

Många som får veta hur många språk jag talar antar att jag är språkbegåvad, vad det nu kan vara. Jag är språkentusiast. Jag älskar människor, kultur, resa och själva lärandet i sig och då är det väl inte så konstigt att jag även intresserar mig för kommunikation också.

Eller så kanske det har med att jag blev introducerad till främmande språk vid rätt tidpunkt. Min styvmamma flyttade in med min pappa när jag var sju och då hon är från USA blev det där med språk och kommunikation väldigt påtagligt för mig. Uppenbarligen talade hon ett annat språk och uppenbarligen kunde hon nu även tala som jag gjorde. Dessutom hade hon innan bott på andra ställen i Europa och lärt sig deras språk – så häftigt tyckte jag!

Kanske det bara har med min personlighet att göra. Jag brukar förklara det som att jag är personen i en grupp som man inte märker förrän jag inte är där längre, då ingen verkar kunna hålla sams eller veta vad som ska göras eller hur. Min största önskan i livet är att alla bara skulle kunna vara kompisar. Jag är nog lite konflikträdd, men det är mer än så – jag behöver att alla (alltså inte jag själv främst) mår bra och känner sig hörda. Då underlättar de ju om man är bra på att kommunicera, både med det talade språket och kroppsspråket.

När det gäller utbildningen av vår dotter har det alltid varit självklart för oss att hon ska bli flerspråkig. Victors föräldrar är båda ungrare, så även om Victor själv aldrig har bott i Ungern är han flytande i det han kallar ”hemmaungerska”. Med det menar han vardagligt tal med ett och annat svenskt låneord inblandat. Han kan läsa okej, men inte skriva. Jag åkte själv till Ungern i mars-april 2012 i fem veckor för att lära mig grundläggande ungerska med privatlektioner fem dagar i veckan. Detta för att förbereda mig på det jag tänkte att vårt framtida familjeliv skulle bli då jag tror det underlättar om båda föräldrarna i alla fall förstår lite av den andra förälderns språk.

Engelska kommer ju ungen tala oavsett om hon vill det eller inte – vi bor ju faktiskt i Sverige och blir bombarderade av amerikansk kultur i form av film, musik och (skräp)mat. Jag känner ändå att eftersom engelska för mig är som ett modersmål (har ju talat det hemma sedan sju års ålder) är det en fantastisk gåva jag kan ge Petrea som är helt gratis – att prata engelska med henne!

Svenska talar ju Victor och jag med varandra, och när jag är med andra svenskar (förutom Victor) blir det mest att jag pratar svenska med Petrea ändå. Jag vet att alla runtomkring förstår vad jag säger, engelska är inte direkt ett okänt stamspråk från Amazonas djungler, men det känns ändå som om jag exkluderar dem. Dessutom är det svårare att byta språk med varannan mening. Nej, svenska hör hon ju ändå hela tiden, och även om vi inte talade svenska hemma har vi ju förskola och skolan så småningom.

För att underlätta för Petrea kommer vi nog att köra med teckenspråk. Jag kan redan lite amerikanskt teckenspråk (ASL), men det blir nog krångligt eftersom om någon annan i hennes närhet också kan teckna är det betydligt större sannolikhet att det är svenskt teckenspråk. Min styvmamma tecknade med min lillasyster (nu 10 år gammal) när hon precis adopterats vid ett års ålder för att underlätta hennes övergång med stor framgång. (De slutade när hon kunde göra sig förstådd på engelska/svenska.)