För ett tag sedan publicerade Blondinbella en ny affärsidé och kallade det barnmatsrevolution. Konceptet går ut på att separera maten innan man gör puré av det så att barn kan få upptäcka var smak för sig. Briljant grundtanke – för det är precis så min erfarenhet av kräsna barn (och vuxna) är: nya saker måste testas många gånger och gärna just separat innan man vågar sig på att tycka om det. Anledningen att jag inte är helt lyrisk över produkten är främst för att det är en produkt och jag varken vill ge mitt barn eller mig själv matprodukter till vardags.
Jag anser nämligen inte att det finns något som är ”barnmat”. Det som finns är homogen, finfördelad, fabrikstillverkad mat som vi i livets början ger från små burkar och senare kommer i exempelvis kartonger eller plastpåsar. Om man nu gillar att äta hel- eller halvfabrikat och mår bra av det så finns det väl ingen anledning att sluta med det. Jag tycker bara att det är lite märkligt att vi står och kliar oss i håret och undrar hur det kommer sig att våra kräsna barn inte vill ha något annat än Mamma Scans köttbullar.
Vi kör med BLW (Baby Lead Weaning) som går ut på att man litar på att barnen kan och bör visa vägen för hur de ska äta. Dels avgör de själva vilken takt de slutar amma (eller flaskmatas) och dels att man inte ska vara rädd för att ge barn riktig mat. Förutom det så går det hand i hand med resten av mitt tänk: man behöver inte köpa några speciella produkter eller redskap! En annan anledning är att både Victor och jag lider av att vi själva är så kräsna. Det är inte något vi vill föra över på henne och vi tror att detta är det bästa sättet att förhindra ännu ett kräset barn.
Petrea kanske skulle ha varit ett ovanligt matglatt barn i alla fall, men jag tror att vår approach till mat har åtminstone belyst hennes aptit och kanske till och med bidragit till att den är så stor som den är. I augusti skrev jag ett inlägg om Petreas matvanor då, kring fem månaders ålder, och hur vi började introducera mat ”redan” då. Nu närmare ettårsdagen är Petreas favoritmat är stekt/ugnsbakad lök och kött (alltifrån nötfärsbiffar, grytbitar av dovhjort till lax- eller torskfilé). Ärtor och majs är också stora favoriter, men klassikerna banan och potatis ratas om det finns andra alternativ. Vi är sparsamma med salt och ger henne naturligtvis ingen honung eller östersjöfisk, men i övrigt äter hon det vi äter.
Alltså precis det vi äter: vi finfördelar ingenting (hon har tänder!), vi matar henne inte (annat än sörjig mat som t.ex. soppa) och ger henne även kryddstark mat. (Kan tillägga att jag själv är ganska dålig på att äta stark mat, så de är inte wasabi-starkt, men nog äter hon mat kryddad med både peppar och chilipeppar!) Vi försöker att ge henne så varierad mat vi bara förmår och hittills har hon endast sagt tvärnej till en enda sak: salami.
Det är tänkvärt, tycker jag, att vi i vår släkt fortfarande, ett kvarts sekel senare, pratar om min syster som tyckte om rökt ål och oliver när hon var liten. Varför skulle hon inte ha gillat det? De åt ål och oliver, hon fick smaka, hon gillade det. Det borde inte vara konstigare än så, men uppenbarligen är det här med att barn ska äta barnmat så ingrott i vår kultur att vi ser det som borde vara självklart som något uppseendeväckande.
Missförstå mig rätt: jag är inte emot puréer! Jag älskar smoothie, glass, filmjölk och annan lättsmält mat och låter självklart även Petrea få smaka det. Det finns en hel uppsjö av fruktpuréer som säkert är jättegoda och är hur praktiska som helst att ha med sig som jag själv nog också skulle köpa om det inte vore för att jag gillar att laga mat. Det jag är skeptisk till är att många tror att man kan trycka på en knapp när man tycker att nu är det inte så roligt längre att be om pannkakor/hamburgare till ungarna när man går på restaurang. Köp fabriksmat till era barn om ni vill det (eller gör egen puré), men inse de långvariga resultaten av att uteslutande ge sådan mat när ni fattar ett sådant beslut.
Emma Lindahl 