En fråga om semantik

För att vara någon som inte definierar sig som feminist skriver jag väldigt mycket om just feminism, inser jag. Detta är nog för att den överhängande majoriteten av mina jämngamla ser sig själva som feminister och att några av dem ser det som deras uppdrag att sprida budskapet på Facebook.

En av dessa är min syster. Det kom på tal att jag har den här bloggen, vilket hon inte visste om, men jag kände mig inte bekväm med att dela med mig av den på grund av att jag har skrivit en del antifeministiska inlägg och jag inte vill på något sätt äventyra vårt förhållande. Inte för att det är en hemlig blogg på något sätt – om någon ville ta reda på bloggen har jag ju ändå skrivit våra namn och så är det ju bilder på mig i fall att man vill vara riktigt säker. Och inte för att jag är mot feminism på något annat sätt, jag är bara emot vissa feminister. Och så tror jag inte på kvotering.

Jag tror att feminism är som alla andra ismer och andra starka övertygelser; man söker sig till likasinnade och klumpas då ihop med både de som mer och mindre övertygade än en själv. Detta är tydligt vad gäller religioner och är speciellt aktuellt är det med islam, en fredlig tro som några extrema utövare har hijackat för sina egna ändamål. Jag har själv varit vegetarian under några år och var ganska aktiv i den kulturen och där det blir samma sak. Utomstående tog en för en sån som släpper lös minkar, medan på insidan finns det en hel ”hierarki” med alltifrån de som inte äter rött kött, till de som är lakto-/ovovegetarianer, till veganer till Raw foodists.

Feminism har det nog på samma sätt, att det bildas underkategorier med alltifrån de som tycker att kvinnor och män är lika till de som tycker att kvinnor är bättre än män. Jag har hittills inte stött på ett namn på de mer extrema som tycker att män borde utrotas eller i alla fall degraderas till spermadonatorer och sånna som hjälper till att nå cornflakespaketen som står på högsta hyllan i matvarubutikerna, men jag tycker att det borde finnas ett separat namn för dem. De som bara tycker att det ska vara lika lön för lika arbete ska inte behöva dras över samma kam som manshatarna av utomstående som jag själv.

På tal om namn delade min syster den här bilden på Facebook och jag håller med båda. Å ena sidan ska det inte spela någon roll vad en grupp kallas. Å andra sidan, om utövarna anser att själva essensen av deras rörelse är att inte särbehandla någon och samtidigt har ett namn som diskriminerar hälften av befolkningen känns det inte helt trovärdigt. Att kalla andra för lättprovocerade eller att tycka att bara för att betydligt äldre ord som ”människa” eller ”allmänhet” är allmängiltiga ska ett relativt nytt begrepp som ”feminism” också vara det är naivt. Det är viktigt med etymologi och semantik!

Om man märker att ismen dragit ifrån att kämpa för enbart kvinnors rättigheter (som det var i västvärlden för inte alltför många år sedan och som fortfarande är akut i många andra delar av världen) till att uppmärksamma även de orättvisor som finns mot män och transpersoner kanske man ska ändra namnet till ”humanism” eller ”equalism”. Som Emma Watson sa i hennes tal till FN härom veckan är det viktiga inte att få alla att kalla sig för samma sak utan att alla kämpar för alla människors lika värde.

Kvoterad diskriminering

Intressant att det är fritt fram att dra in SD:s gamla synder från innan de snyggade till sig inför förra valet och säga att de är rasister men att det inte är socialt acceptabelt att köra en Throwback Thursday med Vänsterpartiet och kalla dem kommunister eller F! och kalla dem manshatare.

Är det okej att behandla folk olika, eller hur var det nu?

Lammköttsskandalen?

Jag fattar inte hur det här med malt hästkött i några snabbmatsprodukter kunnat bli en så stor grej. Naturligtvis är det inte okej att deklarera att något endast innehåller en viss produkt när det inte gör det, precis som vilken annan lögn som helst, men något säger mig att vi inte hade blivit lika förbannande om köttet hade varit från lamm istället för häst.

Som före detta vegetarian är det som stör mig mest med västvärldens matkonsumtion vår obegripliga dubbelmoral. (Okej, näst mest – vårt ständigt ökade behov av orimligt billigt kött stör mig mer.) Det är okej att äta kossor, grisar och kycklingar men inte hundar, hamstrar eller hästar. Det är mer okej att tortera fiskar som ska tjäna som vår föda än kycklingar, precis som det är mer okej att kycklingar får lida än grisar eller mer okej för grisar än kossor. Djur som vi ser som potentiella husdjur är i praktiken oätbara, helt enkelt för att de representerar en av de få andra jordborna som vi fortfarande har en personlig relation med.

Varför har vi den här hierarkin av djur? Varför får vi svårare och svårare att ha medkänsla för något 1) ju mindre det är i storlek 2) ju mer annorlunda liv det lever från oss? Trots att vi idag vet att både fiskar och fåglar är betydligt mer intelligenta än vi någonsin gave them credit for har vi inga problem med att utsätta dem för tortyr så som vi aldrig i vår vildaste fantasi skulle kunna orsaka våra katter. Det är okej att låta grisar bo i så täta burar att de inte kan röra sig tills de förs vidare till slakt/blir galna av understimulering när vi vet att de är minst lika smarta som vår golden retriever där hemma. Det är okej att svetsa av kycklingars näbbar dagen de kläckts så att de inte ska hacka ihjäl varandra när de behöver samsas på en yta motsvarande en fotbollsplan för en storstads hela befolkning under deras allt kortare livstid när vi vet att näbben är lika känslig för dem som våra fingertoppar. Men gud nåde dem som ger sig på Polle! Om nåt får oss att ovetandes äta en del av en häst är det ju som… ja, tvingad kannibalism nästan!

Som sagt, jag är nästan hundra på att det aldrig hade blivit sån här uppståndelse över lite extra lammkött i lasagnen. Lamm är nämligen heller inga husdjur eller stora landdjur för den delen heller. Nej, de är tydligen dumma som får, har konstiga ögon och låter irriterande när de bräker. Extra gris hade nog givit en lika stor skandal, men det har ju med religion och göra. Det enda som hade gett större rubrik och mer uppshås hade varit om det handlat om kött av något av våra inomhus-husdjur, som hund eller katt.

Den kidnappade julen

Idag fick jag en brysk väckning av ärkebiskop Anders Wejryd när han i dagens morgonsoffa deklarerar det hemska med att kommersen har ”kidnappat” julen i Gomorron Sverige. (Hoppa till 16/12-11, 28:50-35:45 för att se klippet.) Att han har mage att som representant för historiens hittills mest framgångsrika ”kidnappare” av traditioner och seder världen över klaga på att en ny stormakt anväder samma taktik!

Vad tror du att julen kommer ifrån, herr Wejryd? Som svensk borde man väl i alla fall ha någon kunskap om det kristendomen med  hot, våld och blodsutgjutelse tvingade hedningarna att övergå till? Varför det fortfarande heter ”jul”, snarare än något som anspelar på namnet ”Kristus” (som Christmas, exempelvis)? Varför vi fortfarande dansar runt en blomsterdekorerad fallossymbol nedkörd i den fruktsamma jorden när dagarna är som längst?
För att kristendomen kidnappade hedningarnas högtider!

Nu tror jag inte på varken asagudarna eller den allt mer extrema prylhysterin vi har i västvärlden, men ärkebiskopen är väl knappast rätt person att kritisera kapitalismens tillvägagångssätt?! De som vill lära sig om Den Stora Berättelsen vet var man kan nå er! Förutom de cirka 3700 kyrkor som finns runtom i landet har ni i flera omgångar använt er av den smutsiga kommersens mest synliga strategier: reklam. (Visserligen har kommersen ”kidnappat”  även det, propagandan, från er, men det verkar ni inte vilja känna er vid.) Stå för det gamla och trygga med den ”riktiga” julen, välkomna de som söker sig till er, men anklaga inte den nya julen för något ni själva är skyldiga till!