Kränkta vita män

Ibland. Ibland går det liksom inte. Ibland får jag inte ihop det i huvudet utan måste bara få ur mig saker på papper för att få lite struktur på mina tankar.

Kränkta vita män: ett fascinerande släkte. (Och för att vara helt PK måste vi ju även inkludera kränkta kvinnor också. Och kränkta män som inte är vita.) Inte så att män som råkar vara vita och heterosexuella aldrig har anledning att känna sig kränkta, men ur mitt perspektiv så är de det betydligt oftare än vad som kanske borde anses rimligt.

Som över det här med pronomen ”hen”. Vad är det att uppröras över? Och varför behöver vi mobiliseras för att bekämpa ett pronomen? Och vad har ordet ”hen” med vad man ska säga eller inte säga i Sverige? Är Sverige ett kollektiv där alla tänker, tycker och då alltså säger exakt lika dant?

Som jag ser det finns det två delar av hela den här diskussionen med hen.
1) Personer som varken identifierar sig som ”han” eller ”hon” vill ha ett till pronomen som de kan känna sig bekväma med.
2) Av semantiska skäl vill vissa ha ett ord för att beskriva en person man inte vet könet på eller där kön är oviktigt.

Vad gäller den första delen av diskussionen finns det egentligen ingen diskussion, det handlar bara om huruvida man är ett svin eller inte. Vissa ser sig inte själva som män eller kvinnor, ungefär som vissa inte ser sig själva som homo- eller heterosexuella eller att vissa inte vill bli kallade för ”Nisse”, trots att de faktiskt ser ut som en kille som du kände i lågstadiet som hette just Nisse. Könsidentitet är inget man själv kan påverka och därför känns det ju dumt att varenda gång man öppnar munnen påminna personen i fråga om hur lite man tycker att personens välbefinnande är värd. Summa summarum: don’t be an asshole.

Vad gäller den andra delen finns det två olika läger: de som tycker att det är bekvämt med ett tredje pronomen utöver han och hon och de som inte gör det. Här har man alltså två val: antingen använder man hen eller så gör man inte det. Lite som att det finns de som tycker om Start müsli och de som inte tycker om Start müsli. Om man inte tycker om Start müsli behöver man inte äta det. Alltså: det behövs egentligen ingen diskussion här heller.

Det är ju jättejobbigt att sitta och vara emot saker och ting, om det så är att vara emot homosexuella eller muslimer eller ordet hen. Ha inte sex med någon av samma kön som du om det inte tänder dig. Konvertera inte till islam om du inte tror på Allah. Skriv inte ”hen” istället för ”han eller hon” i din universitetsuppsats om du inte vill det. Mycket bättre att fokusera sin energi på att vara FÖR något, som semlor, till exempel. Det är gott med semlor!

Petrea 21 månader

I och med nyåret har Världens Finaste Tjej nu blivit 21 månader gammal, så det känns som ett bra första inlägg 2016. Ni som inte har småbarn kanske tycker att det är en fånig sak att uppmärksamma, men det ÄR stor skillnad på 18, 21 och 24 månader!

BLW och mat
December har varit en enda stor undantagsmånad för oss i och med att någon i familjen har varit sjuk mellan 2/12 och några dagar innan nyår. Petrea hade en period av höstblåsor då hon knappt kunde få i sig någonting på tre dagar och sedan en annan period av hosta. Den lite mer långvariga konsekvensen av sjukdomarna (i kombination med oregelbundenheten under julen) är att hennes matrutiner ändrats och att hon nu småäter precis hela tiden. Vi har försökt bryta mönstret sedan hon blev frisk, men det har varit svårt. Jag tycker att vi lyckats någorlunda, men till priset av att jag nu i, motsats till BLW-anda, har för vana att låta mig övertalas att mata Petrea vid frukosten. Varför hon vill att jag ska göra det är oklart då hon utan problem ätit med sked i nästan ett år och gaffel sedan 1-årsdagen (har jag för mig), men det kortvariga resultatet är i alla fall att hon äter mer än en sked innan hon vill gå ner igen.

Annars äter hon bra. Hon tycker fortfarande inte om kokt potatis eller potatismos och hon har ibland svårt för konsistensen av sallad och ”helt” kött (alltså inte köttfärs/biffar). Petrea äter gärna fisk, men gillar inte annan mat från havet. Föga förvånande, i och för sig, eftersom hon bara fått tillfälle att smaka det vid en handfull gånger i sitt liv då varken jag eller Victor äter det.

Idoler

”Ni-så”

Pippi kom ju in i Petreas liv som en stormvind några veckor efter att hon började på förskola i mitten av augusti och under hösten blev även Emil i Lönneberga mycket populär. Senaste tillskottet är Tomten (”To-tto”, ej att förväxla med Gunilla Woldes 70-talsfigur Totte med samma uttal) som bor i i stort sätt varenda trähus hon ser och som säger ”Ho ho”. Detta är inte något jag eller Victor har introducerat heller, utan även den här idolen är det förskolan som kom med i början av december och ja, han håller sig kvar som ständigt samtalsämne eftersom vi fortfarande har juldekorationen uppe. (Jag hade ingen aning om att barn faktiskt var så här påverkningsbara, naivt nog, vilket gjort att jag nu äcklas ännu mer av den uppsjö av reklam som är riktad till små barn.)

Lek och rörelse
Det absolut roligaste som finns just nu är att busa med Pappa, eller ”Boos!” som Petrea säger. Hon älskar fortfarande att bli jagad, men den nya grejen sedan några veckor tillbaka är att hon ska fälla Victor. Alltså, hon slänger sig med full kraft med armarna mot Victors huvud/hals/bröst när han sitter på golvet för att brotta ner honom, varpå hon själv blir attackerad med pussar och kill när hon ligger där på hans bröst.

Som höggravid med diverse graviditetsrelaterade krämpor kan jag på min höjd köra lite Baka baka liten kaka (givet att det görs i sned vinkel – kan inte böja mig framåt längre), men mestadels är det sånger och bokläsning som jag och Petrea sysslar med. Mitt mammahjärta brister av att hon vet att det är en så stor skillnad på vad Pappa och Mamma kan göra – hon frågar inte ens mig om jag vill busa. Men å andra sidan är jag lika stolt och glad att hon leker så väl med andra barn (givet att de inte leker med hennes saker hemma hos henne när hon är trött/arg) och andra vuxna som hon träffat innan.

Ingen kan anklaga mig för att vara pedant, men uppenbarligen städar jag mer än jag själv visste om. Petrea hjälper mig mer än gärna med att sopa golvet, torka bort damm från fönsterbräden, rengöra badkaret efter bad och skrubba bort matrester från ”plastmattan” under hennes barnmatstol.

Årets bästa julklapp

Annat kul är att ta av hennes nya Pippi-docka kläderna och sätta Pippi-dockan på pottan som kom med den bebisdocka (”Bee-bis”) hon fick i julklapp med tanken att det skulle hjälpa henne förstå hennes syster när hon kommer.

 

Potträning
Petrea säger till om hon vill gå på pottan eller toaletten, drar ner byxor och trosor och sätter sig på pottan/låter sig sättas på toan. När hon är klar ställer hon sig upp (om hon valt pottan, naturligtvis), tittar på vad hon åstadkommit och säger nöjt ”Kiss!” eller ”Baass!”. De förändringar som skett under hösten är att hon gärna säger att hon behöver kissa när hon inte alls gör det för att jag ska plocka ner henne från stolen när hon ätit klar, att det numera är i stort sätt omöjligt att gå på pottan med någon annan om Mamma är närvarande samt att Mamma helst ska läsa bok en kvart-tjugo minuter sittandes på golvet (aj!) under tiden, även om själva kissandet bara tog 10 sekunder.

Språk
Under julen har Petreas ungerska verkligen blomstrat, vilket naturligtvis har att göra med att hon umgåtts så mycket med Victors släkt. Dels har hennes förståelse för vad andra säger ökat, men framför allt har hennes egna ordförråd gått från en tre-fyra ord till kanske 15 stycken som hon i alla fall sagt en gång – vi får se om det fastnat.

Jag har själv försökt prata lite ungerska med henne när vi läser bok, men jag måste hela tiden gå tillbaka till engelskan då mitt ordförråd helt enkelt inte är stort nog för att prata om vad hundens bebisar heter eller vad de säger.

Vad gäller engelskan och svenskan går det bara framåt där också, även om svenskan hamnat lite i skymundan i och med ungerskans framfart under julen. Det sprutar ut nya ord på alla möjliga språk (sötast just nu är helt klart ”booppa”, d.v.s rumpa) och det märks att hon tycker att det är kul att försöka formulera nya ord och bli förstådd. Hon pratar mestadels fortfarande med enordsmeningar, men då och då klumpar hon ihop det till vad som borde kunna klassas som tvåordsmeningar. Dock gör hon en tydlig paus emellan orden; exempelvis blir ”Pippis pappa” ”Pippi. Pappa.” och ”Sitta här” blir ”Si-tta hää”.

Det är uppenbart att hennes behov av att kommunicera bara ökar, och det är jättekul att äntligen få ta del av vad som försiggår i det där lilla huvudet. Det är viktigt att jag repeterar det ord hon säger för att visa att jag har förstått och när jag inte gör det eller när sammanhanget inte är riktigt klart försöker hon hitta andra vägar att få fram hennes budskap. Som i morse vid frukosten sa hon först ”foot” och sen ”clee” (clean). Då jag inte förstod kopplingen efter att hon repeterat orden några gånger och pekat på foten sa hon ett tredje ord – ”Pippi” – och vips var det solklart att hon syftade på att Pippi i boken vi läste igår hade spänt fast borstar under fötterna för att skrubba golvet!

Det enda som egentligen har avstannat är teckenspråk, vilket ju är naturligt i och med att jag tecknar betydligt mindre med henne och framför allt att det går så snabbt framåt med Petreas talade språk. I dagsläget tecknar hon kanske 15-20 ord, och då oftast i kombination med att något av de talade språken.

Sömn
Ibland får vi uppfattningen om att Petrea har sömncyklar om 3 månader där hon går från att ta 10 minuter att somna tryggt i praktiken själv och därefter sova hela natten till, där vi är nu, när den som lägger henne (läs: Victor) behöver böja sig över spjälsängen för att hålla hennes hand i 45+ minuter och sedan vakna upp till 5-6 gånger under natten för att trösta henne. I natt var det dock betydligt bättre (35 minuters läggning med bara 10 minuters handhållning och ett uppvaknande vid 5-snåret p.g.a. att Mamma var dum nog att inte potta henne efter att hon fått sin flaska mjölk vid läggningen), vilket garanterat hade att göra med att hon var på förskolan första gången sedan innan jul. Vi får hoppas att det går tillbaka nu när hon får komma tillbaka till hennes rutiner.

Trots
Jag kommer nog skratta gott åt det här om ett halvår, men jag upplever det som att Petrea nu kommit i trotsåldern. Det är inget ”permanent” trots ännu, men har hon det minsta tråkigt eller är trött/arg/på annat sätt påverkad måste hon gå emot allt vi säger. Dels vill hon nog testa gränserna, men ibland känns det som hon egentligen struntar i sakfrågan utan bara vill mucka gräl. Kasta-sig-på-golvet-fasen har inletts vid extremt missnöje, även om kasta-prylar-metoden ännu är mer populär vid frustration eller bara vid allmän busighet.

Ibland är det bra att vara nakenfis

Trotset i kombination med 2-års-strippandet gör att det är i princip omöjligt att få på henne kläder (undantag: mössa och skor inomhus) om man inte har lust att släpa ut henne på balkongen för att fysiskt visa henne anledningen till att hon kanske inte bör gå barfota utomhus trots allt.

Men jag är tacksam att hon är en liten ängel med alla andra runtomkring henne när vi inte är närvarande – släktingar och förskolepersonal. Dels för att hon Är världens gulligaste, men också för att jag i mina bättre stunder faktiskt inser att trotset inte är något Petrea har valt eller kan kontrollera och att anledningen till att just Victor och jag får ta den delen är att hon litar så pass mycket på att vi kommer att vara kvar att hon ”vågar” få utlopp för den frustration det måste innebära att inse att det är så mycket man skulle vilja kunna men som man inte kan ännu.

Petrea 18 månader

Nu – kanske – jag får ta mig i nacken och faktiskt skriva ner detta, annars blir det aldrig gjort! Petrea är idag 18 månader och 13 dagar, så vi avrundar nedåt.

Förskola
Inskolningen var för två månader sedan och det har gått hur bra som helst. Petrea har två fantastiska pedagoger och nu idag skolas den sista in så de blir 10 (eller 11?) barn, varav två är grannar som hon känner sedan tidigare. Kombinationen tror jag har gjort att övergången har gått väldigt smidigt. Jag var speciellt orolig för det här med sömnen då vi söver Petrea med sele och på förskolan sover de i barnvagn, men även det gick ju hur bra som helst när Mamma inte var med och sabbade.
Petrea går 20 timmar i veckan utspritt på fyra dagar, den femte är hon hos Mormor. Nu när Farmor har kommit hem från hennes två månader långa utlandsvistelse ska vi försöka få till så att hon kan vara en dag där också.

Mat
Jag slutade amma Petrea för en dryg månad sedan och för hennes del känns det som att det har gått bra. Hon var 17½ månad och jag kände att det inte gav mig eller henne någonting mer än mys. Och mysa har vi gjort betydligt mer sedan vi slutade med amningen, vilket jag är evigt tacksam för! Hon blev ledsen de första tre mornarna (de sista veckorna ammade vi bara när hon vaknade) blev hon ledsen när hon inte fick amma och ytterligare fem dagar frågade hon efter det, men blev inte upprörd när hon fick ett nej.
Vad gäller mat rullar det på. Hon äter det mesta man sätter framför henne med några undantag: Petrea tycker inte om curry, potatismos och pappas pulled pork från Garant. Sallad/spenat går egentligen bra smakmässigt, men hon begriper inte riktigt hur hon ska tugga det/få in det i munnen, men skam den som ger sig!
Gaffel och sked är inget nytt i maten, men hon har lärt sig av de andra barnen på förskolan att det även är kul att ha som redskap för att få ur vattnet ur muggen…
Det hör väl kanske inte till mat, men Petrea har gått hela sommaren utan att ha fått en enda ny tand (nästan, en i slutet av augusti), och vips, i oktober kom det fyra stycken (två delvis ute och nu två nya på gång). Så nu är det bara fem stycken kvar (fyra bak och en nästan längst fram uppe till hennes höger).

Talade språk
Senaste veckorna har det verkligen varit som en explosion av ord! Igår var det nya ordet ”ajtó” (dörr på ungerska), i söndags var det ”bada” och ”ägg”/”egg” (svårt att avgöra vilket språk). Andra nya ord är ”dee” (alltså ”hjort” på engelska), ”Pippi” (Långstrump), ”An-na” (från ”Lilla Anna” – populär bok där hon letar efter bollar), ”ap-pa” (lampa), ”bi” (bil), ”hopp-pa” (hoppa), ”ät-ta” (äta), ”meej”/”meeja” (mer/a) och ”borta!”. Som ni kanske ser är den överhängande majoriteten av de ord hon säger på svenska, vilket inte är så konstigt med tanke på att hon behöver anstränga sig så mycket mer på förskolan med att göra sig förstådd än vad hon behöver hemma. Det jag är förvånad över är att även hennes förståelse av svenska har ökat dramatiskt – jag och Victor har fått börja ha kodord för vissa saker (som ”mjölk”, som hon dricker när hon ska gå och lägga sig, eller ”ut”)!

Teckenspråk
Det går också bra, även om utvecklingen där inte går riktigt lika snabbt framåt. I hennes aktiva ordförråd har hon en 40-50 ord, men det är många som hon har tecknat tidigare men nu slutat med. Jag själv använder kanske 100-150 tecken med Petrea som hon förstår, men jag har varit dålig senaste tiden med att ibland uteslutande teckna, utan tar det alltid ihop med engelskan.
Förra veckan fick vi veta av förskoleläraren att Petrea tydligen går runt och lär de andra barnen teckenspråk! Trodde jag skulle spricka av stolthet! Tydligen kan pedagogerna lite svenskt teckenspråk, men en som kunde lite mer lade märke till att Petrea tecknar ”fel” – vi kör ju med ASL, amerikanskt teckenspråk. De blev nyfikna och bad oss skriva ut några bilder på tecken så att de alla kunde lära sig, vilket jag gjorde idag. Ska bli intressant vad det blir av detta!

Rörelse
Senaste månaden har vi börjat gå en bit till och från förskolan, vilket gått alldeles utmärkt! Petrea är, som de flesta andra 1½-åringarna, ganska lättdistraherad, så det tar en stund även om man inte tar i beräkningen att hennes ben är lite kortare än mina. På mornarna brukar vi hinna gå 20 minuter innan jag måste bära henne resten av biten för att hinna, och igår på eftermiddagen gick vi 30 minuter till närmaste lekplats innan hon tröttnade på att gå.
Petrea är gårdens utomhus-gunghäst-mästarinna. Det finns tre andra kandidater till titeln som alla är äldre än Petrea, men det är hon som slänger sig på den när vi kommer hem, svingar sig hej vilt fram och tillbaka och slutligen klättrar ner själv. En liten klätterapa, helt enkelt.

Lekar
En av höstens roligaste lekar är att få håret uppsatt i tofs och sedan ta av tofsen. Gärna en 10-15 gånger på raken. Tänkte bara dela med mig av hur min fantastiska dotters hår ser ut 5-10 minuter efter att hon tagit av en tofs för femtioelfte gången.
Annat kul är sortering. Sådan mor, sådan dotter! Det kan vara alltifrån att, en och en, ta ut alla tops ur topslådan, och sedan, en och en, lägga tillbaka alla tops i topslådan. Vi har även en stor spargris med som är rolig att lägga i och ta ur mynt, men allt smått och plockigt är egentligen intressant att sortera.
Böcker är en stor favorit, helst när mamma läser. Pappa läser ju på ungerska, och då låter det annorlunda från det hon är van vid. Det måste låta exakt lika dant vare gång, och gör det inte det byter hon bok eller förälder som kan läsa boken. Den bästa boken just nu är Dr. Seuss ”Hop on Pop” tätt följt av ”Lilla Anna leker med bollar” och ”Vilma säger”-böckerna av Anna Ribbing.
På förskolan har tydligen Petrea och hennes grannkompis mycket kafferep, men trots att vi köpte ett kök i somras leker hon endast med det här hemma om någon är med henne.

EC/Potträning
I augusti hade Petrea ett bakslag under tre veckor när hon behövde nattblöja och innan förskolelärarna helt fick kläm på hur de skulle göra (hatten av till dem som aldrig haft ett blöjfritt barn under 2,5 tidigare!) fick vi hem 3 blöta trosor (de hann inte fram riktigt i tid, men byxorna klarade sig). Utöver det har det går det utan problem och nu har vi börjat med potträning.
Skillnaden mellan babypottning och potträning är väl egentligen ”kraven” man sätter på barnet att vara delaktig. En bebis hoppas man väl ska göra ifrån sig på pottan/toan när man sätter den där, men när de blivit ca 1½ år kan man börja delegera en del av uppgifterna runtomkring till barnet, exempelvis att torka sig eller dra upp och ner byxorna. Det här med att ta av sig är lite svårt rent tekniskt ännu och Petrea är mer för att ta pappersbiten och slänga den i toaletten direkt (det är säkert så det ser ut när mamma går på toa), men vi jobbar lite smått på det. Vi har ingen brådska!

En liten snackpåse

Petrea 13 ½ månad handlar nästan bara om kommunikation! Hon har lagt alla ambitioner om att lära sig något nytt fysiskt på hyllan till förmån för sång, prat och tecken. Hon förstår nästan allt jag säger till henne på engelska (eller kan gissa sig till vad jag menar i alla fall). Svenskan och ungerskan är det ju sämre med, men det är på gång. (Jag blir helt varm i hjärtat när jag ser att hon förstår när Victor pratar ungerska med henne! Min lilla tjej!)

Det roligaste som finns just nu är att få Mamma att sjunga genom att klappa händerna. Helst ska det vara sånger med tecken (som ”Head, Sholders, Knees and Toes” eller ”Itsy Bitsy Spider”), men man behöver aldrig oroa sig för att behöva sjunga fel sång – Petrea är mycket tydlig med när man sjunger rätt eller fel låt.

Petreas egna prat och tecknande går också framåt. Tidigare såg det ut som att hon ville knäppa fingrarna när hon ville ha mjölk, vatten eller gå på toa, men nu pekar hon istället på det hon vill ha och använder ”knäppandet” till att säga ”hund” istället. (För er som inte kan amerikanskt teckenspråk kan jag säga att allt utom ”vatten” är relaterat till den rörelsen hon gör med handen – typ som bebisspråk.) Petrea har även hittat på ett tecken för amning (klappar sig på bröstet) och utöver det ett tiotal tecken hon använder aktivt (som bad/a, dusch/a, russin, torka min näsa!, ja, nej, hej/då och ytterligare tre tecken för tre specifika sånger). Talet har inte utvecklats så mycket sedan sist jag skrev något (när hon fyllde ett år). Hon pratar en massa, men egentligen är det bara ”Mamma” som är nytt som vi förstår ännu.

I och med min stukade fot har jag behövt be om en massa hjälp från både min och Victors mamma. När Mamma var här hela dagen i måndags så gick det ju inte att undgå hur mycket Petrea förstår av det jag säger till henne på engelska, men som sagt, det gjorde Mamma bara ännu mer fast i sin ståndpunkt att det är bra att hon pratar så mycket svenska med Petrea en gång i veckan då hon är hos Mormor. Igår var vi hos Victors mamma och det var lika uppenbart där hur stolt hon var över att Petrea säger en blandning av ”te” och ”ta” när hon får/ger saker (vilket jag tolkat som ”tack”, men som lika gärna kan vara ”there”) – naturligtvis var detta en förkortning av ”tessék” (”Här, varsågod”)! Just i Victors mammas fall tror jag att hon är extra glad att Victor och jag tycker att ungerskan är viktig med tanke på att hennes andra barnbarn inte lär sig någon ungerska alls. Jag tror att båda är lite kluvna till Victors och mitt val att lära Petrea tre språk, men jag är glad att de båda är passionerade förespråkare av vikten att hon lär sig just deras språk.

Petrea 1 år

Igår, 31:a mars, fyllde världens finaste Petrea 1 år!

Hon är ett litet energiknippe som älskar att busa och leka. Hon har det mest underbara skrattet som man ofta får höra, speciellt om man jagar henne som nog det bästa hon vet. Petrea tycker om att lyssna på musik, lyssna på när man läser böcker för henne (favoriterna är ”Goodnight Gorilla” och ”Goodnight Moon”) och sortera saker. Bästa underhållningen får man av spegelbilden, tvättmaskin/torktumlare samt diskmaskinen. Petrea är inne i en lejonperiod (tror det är ljudet som är spännande), att jämföra med hennes hundintresse som hon haft sedan hon kunde sitta upp. Hon vill gärna vara med, vara nära, men det ska vara på hennes villkor. Att pussas är bland det mysigaste som finns, men också där kan lilla damen säga bestämt ”nej” när det inte passar. Förutom Mamma och Pappa tycker Petrea speciellt mycket om att vara hos Mormor och Mormors man, Farmor, Moster och Morbror, men egentligen är alla (speciellt de i samma åldersgrupp) spännande potentiella lekkompisar om hon bara får värma upp lite först.

BLW/Amning
Petrea har god aptit och äter det mesta som hamnar på hennes lilla bord (ska införskaffa tallrikar snart). Hon har dock börjat ta bort/äta allt utom skalet på exempelvis druvor och äpplen. Petrea ammar ca 40%; när hon vaknar och ska sova för natten samt en till två korta ”mellanmål” under dagen.

EC
För tre veckor sedan fick Petrea feber och diarré i samband med tand nummer 5 och 6. Symtomen gick över på en dag, men sedan dess har vi behövt köra med nattblöjor igen. Som vuxen känner jag att det är tråkigt att ta ”ett steg tillbaka”, även om jag rationellt förstår att lärande inte är linjärt och att detta inte varar för evigt. Jag får trösta mig med att vi är nere på drygt en kissbyxa varannan/var tredje vecka dagtid! (Har också fått reda på att jag ovetande lyckats inspirera två stycken andra mammor att testa att potta deras bebisar – yay!)

Fysisk utveckling
Hon tog sitt första steg dagen innan hon blev 10 månader och sedan två-tre veckor tillbaka går hon obehindrat. Det är obeskrivligt sött att se henne trippa runt lägenheten, speciellt runt köket där hon tycker om att bli jagad. Än så länge är hon dock inte tillräckligt stabil för att verkligen bli jagad när hon går/springer (hon snubblar så fort hon ser en och tror att man ska ta henne).

Språk
Jag tycker mig nu kunna märka en viss skillnad mellan Petreas verbala ordförråd och andra ettåringars. Hon kan säga ”Pappa” och ”titta” samt teckna ”potta”, ”vatten”, ”mjölk”, ”klart”/”slut”, ”hejdå”/”godnatt” samt hennes egna ”Sjung för mig!” (hon klappar händerna som vi gör när vi sjungit klart en sång på öppna förskolan). Förutom det pekas det på allt hon vill veta namnet på eller vill ha. Mer än så säger hon inte. (Jag är inte orolig alls, detta är bara en observation.) Vad gäller hennes förståelse av vad vi säger är det uppenbart att detta med att höra flera språk inte är en nackdel. Hon förstår nästan allt jag säger till henne på engelska och teckenspråk (bekräftades förra veckan när jag hade så ont i halsen att jag inte kunde prata). Utöver det förstår hon mycket svenska och lite ungerska.

Sömn
Nja. Petrea sover hela nätterna (ca. 22-07), men hon vill inte somna. För någon månad sedan var ett ett undantag att jag behövde ropa in Victor för att han skulle ta över (han är mycket bättre på att hantera skrik än jag), men nu har det gått säkert två veckor sedan jag lyckades lägga henne själv. Dagtid går det bättre: hon sover 2-3 timmar 1-2 gånger per dag. Oftast somnar hon när vi är på väg hem i selen och fortsätter helt enkelt att sova när jag lägger henne i sängen. Annat bra sätt att få Petrea att somna är att amma henne i sängen med fördelen att man kan somna med henne 🙂

Snart sju månader

På fredag blir Petrea sju månader, så jag tänkte sammanfatta hur det går för henne och oss.

Teckenspråk
Jag har nu börjat med tvåordsmeningar med de ord hon redan känner igen, som ”Färdig potta/bok/gå” eller”Var är Pappa/bollen/lampan?”. Det går bra, men hittills är kommunikationen ensidig när det gäller tecknat såväl som talat språk. Naturligtvis kommunicerar hon med sin omgivning hela tiden och jag tycker både Victor och jag är duktiga på att läsa av hennes signaler, men inga teckensspråkstecken ännu, som sagt. Jag ska försöka börja med ”mer” och ”igen” – det är typiskt de orden som man lär sig först av den enkla anledningen att det ger ett så tydligt resultat; mer!.

EC
Det går hur bra som helst hemma och okej annorstädes. Annat än ett fåtal olyckor som orsakats av min egen bristande uppmärksamhet har Petrea gått blöjfri senaste månaden hemma, vilket alla är mycket glada för. När vi är borta hos folk kan jag uppenbarligen inte ha samma kontakt med Petrea och dessutom blir jag nervös för att om hon kissar så är det inte hemma, vilket resulterat i att jag pottar henne betydligt oftare än jag gör annars (=mycket väntande på ingenting). Utomhus går det bra att kissa när man hittar lä och är i naturen, men om vi är på bussen/ICA/tunnelbaneperrongen har jag ingen bättre metod än att låta henne kissa i blöjan.

Sömn
Jag kan sammanfatta nuläget på den här fronten såhär: nja. Petrea har visat att hon kan sova hela natten många gånger (man blir som en ny människa efter sådana nätter!), men oftast vaknar hon ett antal gånger per natt bara för att. I början var jag mycket strikt med att det bara skulle vara jag som tar Petrea under nätterna till jobbdagar för att Victor skulle få vara utvilad, men även om jag strävar efter samma mål fortfarande inser jag att jag inte kan hålla så hårt på den regeln. Sömn är min akilleshäl och efter en viss gräns pallar jag helt enkelt inte mer. Då är det bättre för allas del att jag låter bli.

Rörelseutveckling
Mina aningar som jag hade redan när Petrea föddes om att detta kommer att bli en extrovert ung dam har inte dämpats; tvärt om. Jag har inte längre förmågan att hålla henne sysselsatt hela dagarna själv, så vi går till öppna förskolan så att hon kan få lite andra intryck. Hon sitter stadigt och kan stå upp med stöd sedan två månader tillbaka. Hon har även börjat testa att gå när vi håller i henne i händerna/under armarna, helst fram och tillbaka mellan mamma och pappa. Hon sträcker sig efter saker långt bort och är så nära att ställa sig på alla fyra, men när hon väl hamnar där när någon hjälper till fastnar hon. Att röra på benen för att krypa har inte ännu slagit henne att man kan göra.

Amning
Jag föreställde mig innan vi skaffade barn att jag skulle amma hur länge som helst, minst ett år och gärna två. Idag är jag inte alls lika säker. Jag var lite rädd att hon skulle bita mig när hon fick sina tänder (hon har två stycken nu, sedan tre veckor), men det har bara hänt en enda gång och det var idag. Nej, istället är det just att Petrea har så mycket energi att hon har svårt att amma om det inte är på en lugn, känd plats (händer det minsta lilla måste det inspekteras!) och även då har svårt att ligga stilla. Det ska sparkas med ben, dras i mammas hår, ta på mammas läppar, vridas på kroppen osv. Nej, då är det enklare med maten för då sitter hon fast i sin stol och kan äta i hennes egen takt.

Mina språk

Två år senare spelade jag igår in min andra vlog. Denna gång handlar det också om språk, men denna gång talar jag faktiskt de språken jag kan, inte bara om dem.

Jag är nybörjare på det här med att filma, så var inte alltför kritiska. Bland annat har jag lärt mig att jag inte ska ha glasögon på mig och att jag bör skaffa något vassare än Movie Maker för att klippa filmen med. Hur som, här är den:

En fråga om semantik

För att vara någon som inte definierar sig som feminist skriver jag väldigt mycket om just feminism, inser jag. Detta är nog för att den överhängande majoriteten av mina jämngamla ser sig själva som feminister och att några av dem ser det som deras uppdrag att sprida budskapet på Facebook.

En av dessa är min syster. Det kom på tal att jag har den här bloggen, vilket hon inte visste om, men jag kände mig inte bekväm med att dela med mig av den på grund av att jag har skrivit en del antifeministiska inlägg och jag inte vill på något sätt äventyra vårt förhållande. Inte för att det är en hemlig blogg på något sätt – om någon ville ta reda på bloggen har jag ju ändå skrivit våra namn och så är det ju bilder på mig i fall att man vill vara riktigt säker. Och inte för att jag är mot feminism på något annat sätt, jag är bara emot vissa feminister. Och så tror jag inte på kvotering.

Jag tror att feminism är som alla andra ismer och andra starka övertygelser; man söker sig till likasinnade och klumpas då ihop med både de som mer och mindre övertygade än en själv. Detta är tydligt vad gäller religioner och är speciellt aktuellt är det med islam, en fredlig tro som några extrema utövare har hijackat för sina egna ändamål. Jag har själv varit vegetarian under några år och var ganska aktiv i den kulturen och där det blir samma sak. Utomstående tog en för en sån som släpper lös minkar, medan på insidan finns det en hel ”hierarki” med alltifrån de som inte äter rött kött, till de som är lakto-/ovovegetarianer, till veganer till Raw foodists.

Feminism har det nog på samma sätt, att det bildas underkategorier med alltifrån de som tycker att kvinnor och män är lika till de som tycker att kvinnor är bättre än män. Jag har hittills inte stött på ett namn på de mer extrema som tycker att män borde utrotas eller i alla fall degraderas till spermadonatorer och sånna som hjälper till att nå cornflakespaketen som står på högsta hyllan i matvarubutikerna, men jag tycker att det borde finnas ett separat namn för dem. De som bara tycker att det ska vara lika lön för lika arbete ska inte behöva dras över samma kam som manshatarna av utomstående som jag själv.

På tal om namn delade min syster den här bilden på Facebook och jag håller med båda. Å ena sidan ska det inte spela någon roll vad en grupp kallas. Å andra sidan, om utövarna anser att själva essensen av deras rörelse är att inte särbehandla någon och samtidigt har ett namn som diskriminerar hälften av befolkningen känns det inte helt trovärdigt. Att kalla andra för lättprovocerade eller att tycka att bara för att betydligt äldre ord som ”människa” eller ”allmänhet” är allmängiltiga ska ett relativt nytt begrepp som ”feminism” också vara det är naivt. Det är viktigt med etymologi och semantik!

Om man märker att ismen dragit ifrån att kämpa för enbart kvinnors rättigheter (som det var i västvärlden för inte alltför många år sedan och som fortfarande är akut i många andra delar av världen) till att uppmärksamma även de orättvisor som finns mot män och transpersoner kanske man ska ändra namnet till ”humanism” eller ”equalism”. Som Emma Watson sa i hennes tal till FN härom veckan är det viktiga inte att få alla att kalla sig för samma sak utan att alla kämpar för alla människors lika värde.

Första dagarna med teckenspråk

Nu är jag inne på dag tre med ASL, American Sign Language, med Petrea. Hon har redan bättre ögonkontakt med mig än tidigare och har börjat vända sig mot mig när jag pekar på något och förväntar sig ett tecken om jag inte talat om vad det är på engelska. Det är uppenbart att hon är intresserad av den här nya grejen mamma sysslar med, även om det är lika uppenbart att hon inte riktigt förstår vad det är. Än så länge använder jag bara enstaka ord, som ”(gå på) potta”, ”Pappa” och ”äta”/”mat”; detta både för att inte överväldiga henna och för att jag själv måste lära om mig en massa.

När jag var liten var mina favoritsånger de med tecken till, exempelvis ”I ett hus vid skogens slut”, och jag tror att det är just för att det är så instinktivt. Vi använder ju redan kroppsspråk och mimik; man säger ju att 80-90 % av det vi säger är icke-verbalt och det är garanterat mer än så med små barn.

Att teckna med Petrea gör jag lika mycket för att underlätta för henne att lära sig (så många olika) talade språk som för att jag själv är så intresserad. Anledningen till att det blev ASL och inte svenskt teckenspråk är att jag är lat. Jag kan/har kunnat lite ASL sedan tidigare, jag har redan böcker (de bokhandlar jag har tittat på har bara svenska teckenspråksböcker som beställningsvara) och dessutom finns det bättre resurser online för amerikansk teckenspråk. Jag tänker väl att huvudsaken är att det blir av.

Jag har glömt bort så mycket av det lilla jag lärde mig när min yngsta syster var liten och hennes mamma, min styvmamma, tecknade med henne. Ordförråd och grammatik, så klart, men också hur fantastiskt vackert språket är i sin enkla komplexhet. Både ord och grammatik är för det mesta ganska självklart och logiskt, när man väl lär sig, samtidigt som det ju finns oändligt med möjligheter och nyanser när du tecknar som helt enkelt inte går att efterlikna i tal. Tänk på skillnaden med att berätta en historia på telefon och när du får göra det i verkligheten. Visst kan man variera tonläget och ta till lite ljudeffekter för att få historien mer levande, men det blir nästan alltid bättre när man får ta till ansiktet och kroppen.

Språka med en halvåring

Hur mycket tal förstår en snart sexmånaders bebis, egentligen? När man visar henne video på henne själv när hon pratar blir hon betydligt gladare än när hon få se film på andra som pratar eller när hon själv är glad men tyst, vilket jag tolkar som att hon ändå säger något även om inte jag inte förstår vad. Hon förstår definitivt vad vi menar när folk runtomkring henne talar (oftast: ”Vad intressant du är! Jag är vänligt inställd till dig och vill gärna roa dig lite om jag får!”), även om hon naturligtvis inte kan urskilja enskilda ord eller deras exakta betydelse.

De ord hon faktiskt förstår är ”nej”/”no”/”nem”, ”Good job!/baby!/girl!”/ ”Well done!” och hennes namn. Med hennes namn menar jag då inte Petrea då vi är dåliga på att använda det. Nej, istället är det smeknamn som Lilla Tjej, Lilltjej eller Bebis på svenska och (Mommy’s) (little/favorit) Baby på engelska. Av någon anledning använder inte Victor det ungerska ordet för bebis, baba (betyder egentligen ”docka”), eller något annat smeknamn för den delen heller. Högst upp på önskelistan på vad hon ska lära sig förstå och svara på är ”Vad är problemet?”, men det lär dröja…

Pratar med Pappa i Mammas mobil

Själv säger hon ganska mycket saker. De enda ljud jag förstår fullt ut är hennes gladljud och missnöjesljud. Gladljuden varierar från glada vokaler till skratt medan missnöjesljuden har massvis med varianter. Hon upptäckte att man kan göra pruttljud för några månader sedan och i början experimenterade hon nog bara för att få fatt på hennes tunga, men nu använder hon det nästan uteslutande för att få uppmärksamhet. Det hon menar är ”Nu tycker jag att det händer för lite saker, snälla titta på mig en liten stund, engagera er!”. Det blir mer och mer aggressivt pruttande ljud tills det övergår till ”Bumm”/Mumm”, som betyder ”Kom igen nu! Jag har sagt till snällt, men nu får det vara nog! Fixar ni inte problemet skriker jag snart!”. Till sist blir det skrik, men hon har aldrig varit en bebis som går 0-100 på en gång, hon ger en alltid chansen att rätta till vad hon nu upprörs över.

Det mesta av Petreas kommunikation än så länge är dock kroppsspråk/ansiktsmimik och det är oändligt komplext och samtidigt så enkelt och straight forward. Det tar lite tid att lära sig, men det är så värt det!