Gravidkroppen

Det börjar närma sig slutet av den här graviditeten, tacka gudarna för det! I och med att det här med största sannolikhet är min sista graviditet så känns det extra otacksamt att inte njuta av den till fullo när jag vet hur snabbt tiden går och att jag troligen aldrig mer kommer att få uppleva det här miraklet. Ett smärtsamt mirakel, i det här fallet.

Den här graviditeten har, med undantag av några underbara veckor i augusti-september, mest varit en pina. Först var jag trött och illamående i princip hela sommaren och sen kom foglossningen redan i slutet av september, tätt följd av en massa andra tråkigheter. Jag önskar att jag kunde ha hållit igång mer, som jag gjorde förra gången. Inte främst för min egen skull, utan för Petreas. Med alla andra jobb är jag nöjd med att göra mitt bästa. Som förälder räcker inte det nödvändigtvis, och det är den absolut viktigaste personen i världen som blir lidande om man misslyckas. So much for good enough parenting…

Så jag har svårt att titta på min egna gravida kropp och se att den är fin, trots allt det fantastiska den gör egentligen, för jag kopplar den nästan bara till smärta och oduglighet, dumt nog.

Däremot har jag alltid tyck att andra gravida kvinnor är så himla vackra! De slås endast av precis nyblivna mammor som har en nästan magisk glow – trots utmattning och sömnbrist. Jag ser det på foton på min egen mamma, mig själv och andra kvinnor när vi har våra timgamla guldklimpar på brösten och jag såg det med egna ögon när min syster fick barn i oktober. Ingen av oss har något strålande leende på läpparna precis, men det finns något visst i blicken. Man Vet.

Post-förlossningskroppen

Ett hett ämne bland (nyblivna) mammor som bland andra Cissi Walin och nu, som jag tänkte ge ett lite längre svar till, Fru Källström tar upp är post-förlossningskroppen. Hur förhåller man sig till den? Är det bara något man ska acceptera eller ska man kämpa med näbbar och klor för att komma tillbaka till hur man såg ut första gången man träffade sin partner?

Som med allt annat som har med kvinnokroppar är detta ett otroligt laddat ämne och jag hoppas att jag inte trampar någon på tårna med det här inlägget. Jag tycker dock att det är både aktuellt och viktigt att prata om, så här får ni min bild:

Med Petrea gick jag upp 18 kg; 7 av dem har jag för mig försvann i och med födseln och innan jag började springa efter fyra månader var det 5 envisa kilon kvar som inte ville försvinna oavsett hur mycket jag ammade eller gick långa, raska promenader med en bebis på magen. Jag ville absolut inte banta; dels för att jag inte ville gå ner i vikt för snabbt så att för mycket miljögifter och annat hemskt skulle hamna i bröstmjölken, men också för att jag aldrig gillat konceptet. Det tog längre tid för mina magmuskler att växa ihop än vad jag hade trott, så jag kunde inte göra någon styrketräning där det i så fall skulle ha gjort skillnad även om jag skulle ha mental styrka att förmå mig själv att faktiskt göra det. Så det blev att vänta till fyramånaderssträcket där man ”får” börja med mer ”ansträngande” träning som löpning (det är de upprepade stötarna mot marken man ska undvika innan). På bara några veckor försvann de övervintrande fem kilona och ytterligare två på köpet, men även då var det väldigt tydligt att jag ändå inte såg ut som jag gjorde innan. Min kropp var för evigt förändrad, den hade omdistribuerat de kilon som återstod helt enkelt.

Och det är okej. Faktiskt. Jag tycker att det är ett helt rimligt pris för att få Världens Finaste Tjej.

Redan +11 kg i vecka 29 även denna gång

MEN! Att aldrig mer träna eller äta hälsosamt för att ”allt ändå är förlorat” tror jag heller inte på, vare sig man är nybliven mamma eller inte. Kroppen mår bra av att äta bra mat. Kroppen mår även bra av att träna och därför bör man göra båda delarna i den utsträckning man kan. Man bör vara snäll mot sig själv och ta hänsyn till att det är svårare i takt med antal födslar, stigande ålder och framförallt ökad tidsbrist att återgå till något form av ”normalstadie”.

Precis rätt nivå av träning varierar från person till person och från dag till dag. Med reservation för att min upplevelse kanske var en engångshändelse så tror jag ändå att det som gjorde det som bra förra gången var att jag varken förväntade mig eller fick ett perfekt fysiskt resultat utan såg löpningen främst som egentid.

Jag hoppas att det kommer gå lika smidigt efter födsel nummer 2 som med nummer 1 med att hitta tillbaka till Emma. För jag vill vara Emma också, inte bara Mamma. Och däri tror jag nyckeln ligger, att inte separera det man mår bra av psykiskt från det man mår bra av fysiskt. För visst kommer jag träna för ”slutresultatet” att se bra ut, för att jag är fåfäng och för att Victor ska tycka att jag är vacker. Men de absolut främsta skälen är att jag vill hitta tillbaka till mig själv genom resan i sig och framför allt att kunna klara av – fysiskt och psykiskt – att ta hand om två ungar.

Rädd för mörkret

Jag har blivit mörkrädd. På riktigt, alltså.

Victor trodde jag skämtade när jag avbröt tittandet av en thriller efter 15 minuter (”The Killing Room”) för att det blev för läskigt för mig. Kan tillägga att jag annars inte skräms av mycket vad gäller film eller verklighet. Visst, jag har väl tyckt att många saker som händer i världen är hemskt – helt oempatisk var jag inte innan – men inte läskigt på det sättet.

Nu är det läskigt på det sättet.

Jag var tvungen att ringa Mamma för att få bli tröstad av hennes röst, som ett barn. Om hon inte hade varit över en timmes väg bort hade jag åkt till henne och försökt klura ut hur jag skulle kura ihop mig i hennes knä som jag gjorde när jag var liten. Victor fick duga som kramare, men i kväll hade jag verkligen behövt Mamma. För finns Mamma där är blir allt bra till slut.

Ja, jag är 26 år gammal och mor själv.

Det är nog det som ändrats, att jag blivit mamma. Att det är därför jag tar så illa vid mig av det läskiga. Att jag vet att det nog har funnits experiment där man haft ihjäl folk en efter en för att se hur de reagerar, om inte USA som i filmen så säkert någon annat land. Att det är så verkligt, så nära. Att världen helt plötsligt blev så mörk och ond. Att jag vet att jag inte kommer kunna skydda min lilla guldklimp från allt världens hat.

Jag tror inte jag kommer kunna se några läskiga filmer framöver.

Utvärdering av moderskap

Nu har jag varit mamma åt Petrea i 20 veckor, så jag tänkte att jag gör en summering.

För det första vill jag bara säga att jag har en nyvunnen respekt och beundran för kvinnor, Moder Natur, föräldrar över lag och flerbarnsföräldrar speciellt. Ni är mina superhjältar!
För det andra har jag även en nyvunnen tro på mänskligheten: folk är helt underbara när man får barn, i synnerhet de som uppvaktat Petrea när hon föddes och sedan dess.
För det tredje är mina erfarenheter av moderskap starkt färgad av min systers konstanta närvaro, hon har verkligen stöttat och hjälpt oss på alla möjliga sätt. Dessutom har Petrea den fantastiska turen att ha fått Världens Bästa Moster!

Så, hur har det gått?

Graviditeten gick hur bra som helst, födseln likaså. Visserligen ville jag ha en hemmafödsel utan smärtlindring och jag fick Huddinge sjukhus med ryggbedövning, men vad gör det? Hon kom ut frisk och kry på bara 16 timmar (inte alls så pjåkigt med tanke på att det var min första födsel och att jag fick epidural) och tre krystvärkar en snöig kväll i våras.

De första veckorna var naturligtvis kaos. Allt var ett projekt som verkade oöverstigligt; allt ifrån att laga mat till att gå och handla verkade ta hela dagen. Ändå är Petrea en ”lätt” bebis.

Hon sov hela nätter från åtta veckors ålder fram till och med att vi kom hem efter en 25 dagar lång resa i USA när hon var 3½ månad, då kunde hon inte vända tillbaka dygnet direkt och så blev hon vaccinerad osv osv… Nu, senaste veckan börjar vi komma tillbaka till 22-07-sömnen igen efter sommaren som varit ett enda stort undantag, men vi är inte riktigt ”där” regelbundet ännu.

Hon ammas och suger på vad man än ger henne, exempelvis jorgubbar, nektariner, gröt, kuddar och fingrar. Att amma är för övrigt en av de häftigaste saker jag gjort!

Nu är Petrea 4½ månad gammal. Hon gillar saker som låter, speciellt om det är hon som får det att låta, etiketterna på leksaker och kläder, tandborstar och mig. Hon är speciellt mammig under Cranky Hour (en timme på kvällen, någon gång ca 20-22) till hennes föräldrars förtret. Hon går på pottan minst en gång om dagen; jag skulle chansa på att vi prickar in 80% av hennes bajs och 10% av hennes kiss (mest slump med det sistnämnda). Hon kan inte vända på sig ännu, men vi tror att det är för att hon upptäckte hur spännande det är att sitta redan vid 3 månader och stå vid 3½ och har sedan dess inte velat ligga ner särskilt länge överhuvudtaget, än mindre ser hon vitsen med att vända sig.

Jag själv mår toppen! Ingen förlossningsdepression eller ens tredagars weepies; tvärtom har jag lärt mig att vara stolt över mig själv. Det tog bara 25 år och en födsel för att jag skulle fatta hur man gör när man är stolt. Som om inte det är nog seger så känner jag mig smått oövervinnerlig efter att ha klämt ut en fyrakilos – klarar jag det klarar jag allt!

Här, till exempel, avslutar jag en runda vattenskidor på EN skida efter ett antal års uppehåll. Hur coolt är inte det? Och kul, så inåt skogen!

Efter att ha haft ett okänt antal främlingar stirrandes mellan benen på en har även min prydhet försvunnit, vilket underlättar enormt om man, säg, bilar runt 250 mil i USA med en tremånaders bebis, sambon, syrran och svågern eller är på en liten ö i skärgården…

Fysiskt mår jag också oförskämt bra. Jag har gått ner 20 kilo sedan hennes födsel, vilket är hur bra som helst med tanke på att jag 1) faktiskt inte haft som mål att gå ner så snabbt 2) ”bara” gick upp 18 kilo under graviditeten. Jag har börjat springa igen, tjuvstartade veckan innan hon blev 4 månader och springer nu i stort sätt varje dag. Jag njuter av att bevisa för mig själv hur mycket mer jag klarar av än jag tror, det blir liksom dubbel bonus för mig varenda gång jag fixar något nytt!

Om jag nu ska ta upp något negativt så är det väl att jag börjat tappa hår, men det säger de att man ”ska” göra efter födseln och att det normalt. Det andra är att jag har lite ont i ländryggen eftersom jag lutar mig tillbaka med Petrea på mig ofta.

Jag känner kort och gott att jag har hittat min plats i livet. Det är mamma åt Petrea jag var ämnad att vara. Jag har Victor, jag har Petrea, jag har släkt och vänner. Jag har aldrig mått bättre, aldrig varit lyckligare.

Drömscenariot

Jag vet det mesta om hur jag vill att mitt barns uppväxt ska vara innan hen börjar skolan. Sånt grubblar jag nämligen en hel del på när jag inte är upptagen med att inte ha barn. Egentligen skulle det nog vara bäst för mig om jag undvek ämnet, men jag kan verkligen inte hålla mig ifrån det.

Följande lista påbörjades i huvudet på mig under min egen uppväxt och har sedan fyllts på när jag sett vad jag anser att min mamma och min styvmamma gjorde för rätt/fel med mina två sladdisar till halvsystrar. För det var nämligen de som uppfostrade mig och mina systrar, inte min pappa och styvpappa. Och den som är riktigt PK och dessutom sitter och lusläser det här inlägget kommer att finna att det endast står ”jag” i texten – inte ”vi”. Detta är dels för att Min inte är pappa ännu och tänker därför inte på sånt här, dels för att detta faktiskt är uteslutande min egen föreställning om hur jag vill ha det. Jag inser att jag kommer få kompromissa en hel del.

Naturligtvis finns det alltid utrymme för förändringar, självklart kan och kommer oförutsedda saker att ändra på mitt sätt att se på det här, givetvis finns det ju också en risk att jag inte får ett barn överhuvudtaget. Men jag vill ändå, om möjligt:

• gå en profylaxkurs innan födseln. Allt som kan få det att göra mindre ont är värt att testa!
• föda vaginalt. Kanske hemma, kanske inte.
• se till att vi kan vara föräldralediga så länge som det bara går. Minst ett år, men gärna 2-3, även om det bara är önsketänk om man inte skaffar ett syskon.
• amma så länge som ungen vill, men minst i ett år.
• samsova.
• ha ett sjalbarn. Barnvagnar har alltid känts fel för mig, sjalar och närhet verkar fullkomligt underbart!
• köra med EC och tygblöjor.
• att barnet ska bli trespårkigt. Då Min har ungerska som modersmål och jag har engelska och svenska funkar det alldeles utmärkt.
• undvika spjälsängar, babygym, babysitter och gåstolar.
• prata och sjunga (och senare läsa) för/med barnet hela tiden.
• köra med BLW efter ca ½ år. Absolut ingen barnmat, välling eller något egentligen som kommer i pulverform eller ur en burk.
• teckna med barnet efter ½-1 år. Om det blir ASL som jag redan kan en del av eller svenskt teckenspråk får vi väl se.
• INTE bli en av alla de lattemammor jag ser på jobbet på dagarna! Dom har NOLL KOLL på sina ungar!
• ge saker till barnet som kräver att man använder fantasin. Inga leksaker, men väl trolldeg, papper, pennor, lim, fingerfärg, pärlor, byggklossar, lego…
• se till att barnet är ute varje dag – i vått och torrt! Ut i naturen och utforska!

När barnet är redo för skolan är det mer generella saker jag tänkt på, mer uppfostran än miljö. Vad gäller utbildning tror jag mer på skolan än hemskolning och unschooling, men dessvärre har jag inte hittat en grundskola som håller mitt mått. Tyckte min egen tid i grundskolan var hemsk! Inte förrän i gymnasiet hittade jag ”hem”, och jag var ändå en pluggis! Vet inte hur man ska göra med skolan, men det ligger minst 8 år i framtiden. Andra saker jag funderat på vad gäller äldre barn är:

• konsekvent uppfostran. Inte nödvändigtvis hårda eller många regler, men det man säger håller man.
• barnet ska vara med på allt ”vardagsjobb” i hemmet från början. Laga mat, städa, diska, tvätta…
• ingen TV/dator/spel så länge som det bara går. Svårt när Min är sån spelnörd och jag själv gärna tittar på TV/film på datorn
• prova på så många olika sporter/fritidsaktiviteter som möjligt tills hen hittar något hen fastnar för.

Ska bli spännande att se hur mycket av det här jag kommer få äta upp…

 

Ensam i natten

Jag sitter ensam i köket vid vår stationära dator. Fruktansvärt obekvämt är det. Gud uppfann kontorsstolar av en anledning! Dessvärre spelar det inte någon roll om man bor i en tvåa och helt enkelt inte har plats att ha fler än två stolar i köket, som för övrigt är den enda platsen där en stationär dator och alla dess tillbehör får plats hos oss.

Min älskade pojkvän, Min, sover. Har tagit en sömntablett. Välbehövt. Sedan semestern i somras tror jag han snittar på 5 timmars sömn/dygn. Han jobbar 7 dagar i veckan. Garanterat över 150%. Jag känner mig så fruktansvärt ensam. Det har alltid hjälpt att skriva då, tycker jag. Tidigare har jag skrivit dagbok och bloggat, men det har runnit ut i sanden. Som den här bloggen troligen också kommer att göra tids nog.

Jag vill ha barn. Med varenda cell i min kropp.

Jag har varit mamma i… sex? sju? år. Innan jag började gymnasiet, i alla fall. Jag känner nu 4 tjejer i min ålder som har barn, den första skaffade barn för fyra år sedan och hon är ett år yngre än mig. Då borde jag väl också få det!? Eller? Det kanske är så att jag inte borde få skaffa barn bara för att jag argumenterar så barnsligt?

Ett av mina jobb är som butiksbiträde på ett bageri/konditori. Helt fel jobb. Varenda dag ser jag ungar. En av mina stammisar ska få sitt första barn i julklapp. Två av mina andra stoltserar med veckogamla knyten. Jag går gullar aldrig med dom. Jag klarar inte av det.

Men här, i den virtuella världen, kan jag inte hålla mig. Jag gullar med Liberobebisarna, jag läser ett tiotal mammabloggar religiöst och jag gör Excelark för att beräkna kostnaden för vad det skulle kosta att få ett barn. (Cirka 10000 som engångskostnad, har jag kommit fram till.) Sen kommer jag på att jag inte har ett eget barn och återgår till att göra sånt som barnlösa gör – sover 9 timmar i sträck utan av att riktigt fatta  hur lyckligt lottad man är, spontanfikar med kompisar som bor en timmes väg bort och läser böcker cover to cover.