Amma Lines

En stor del av mitt umgänge med Lines handlar om amning. Och som de flesta flerbarnsföräldrar jämför jag: med Petrea gick allt bra, vad jag kommer ihåg, med undantag av de första tre veckorna som för min del präglades av smärtan efter de millimetertjocka skorporna som täckte hela vänstra bröstvårtan och toppen av den högra. För Petreas del verkade det dock gå bra, så vi körde med fri amning under hela resan, med två undantag: när hon var fem månader och jag bestämde mig för att sluta nattamma för att vi skulle få sova bättre och sen vid 17½ månad när jag sa att det fick vara slut eftersom jag var gravid och tyckte att det var obekvämt. Utöver det var jag bortrest från Petrea fem dagar förra våren, och då uppenbarligen berövades hon amning.

För Lines del tycker jag inte att det är lika enkelt. Visst, själva amningen går smidigt – hon har bra tag så jag slapp sårskorpor denna gång, men vi upplever att hon är mycket känsligare för hennes egna kroppsfunktioner (rap, gaser, kiss, bajs…). Det kanske har att göra med att vi är andragångsföräldrar och därför bättre på att tolka hennes signaler, att vi kör med EC och på därigenom ”framkallat” känsligheten själva eller så kanske hon helt enkelt bara är annorlunda än hennes syster. I vilket falls om helst har jag valt att inte köra med fri amning: hon får max amma med ca 2,5 timmes mellanrum, för om Lines skulle amma helt fritt skulle det ibland (på natten, främst) bli varje timme och då får hennes mage aldrig vila, vilket i sin tur stör henne så pass mycket att hon inte kan sova ordentligt. Nu är jag inte superkonsekvent med den här 2,5-timmesregeln: dels ”mutar” jag Lines när jag vill att hon inte ska skrika när Victor lägger Petrea, men framförallt så blir det en hel del pauser eftersom hon gärna kissar/bajsar/rapar i samband med amningen. Det gör att en gång/amning kan ta 1,5 timme trots att hon effektiv tid inte ammar mer än kanske 20-30 minuter.

Förutom att begränsa tidsintervallen har jag också börjat pumpa ur lite mjölk ur mitt bradiga bröst innan amning (vänster – höger bröst har en naturlig ”sil” efter att den misshandlades i början med Petrea) eftersom jag har så mycket mjölk och Lines ska få i sig den feta mjöken också. Precis som med Petrea måste jag nu också hålla för/”knipa åt” bröstet i början för att det kommer så mycket att inte heller Lines hinner med.

Något som däremot skiljer sig drastiskt med Lines amning är att vi fått låna en amningskudde av min syster så att jag denna gång kan sittamma från början. Med Petrea liggammmade jag uteslutande de första fyra? fem? månaderna, innan vi lärde oss att sittamma. Att liggamma är underbart (speciellt praktiskt på natten), men det är ju onekligen begränsande om man är någon annanstans än hemma…

En månad med potta

Ja, det här inlägget kommer att handla om kiss och bajs – jag är småbarnsförälder och detta är en mammablogg.

För drygt en månad sedan köpte vi en potta till Petrea och jag tänkte bara göra en kort uppdatering på hur det går. Med ett ord: toppen!

När vi började var det mest min förtjänst att det gick bra, Petrea brydde sig inte riktigt vart hon gjorde sin business första dagarna. Nu, å andra sidan, är det nästan uteslutande tack vare henne att allt går så smidigt. Hon kissar ungefär 60-70% i pottan, ca 5-10% i sängen/på golvet/annat mindre lämpligt ställe och resten i blöjan. Allt bajs hamnar numera i pottan. Först tänkte jag att det kanske är för att det är så uppenbart när hon behöver bajsa att man lätt kan sätta henne på pottan då, men idag visade hon att hon faktiskt kan hålla sig med ”nummer två”:

Vi var hos Petreas moster idag, och det sista vi gjorde innan vi gick hem var att ”potta” henne (jag höll henne över toastolen då Syrran inte har en potta). Hon bajsade, vi satte på blöjan och åkte hem. En dryg timme efter den senaste möjligheten att utföra sina behov i något annat än blöjan sattes hon på pottan och bajsade lite till! Alltså – hon hade hållit sig i en dryg timme, varav hon visserligen sovit 30 minuter! (Hon bajsar aldrig mer än en gång om dagen, nämligen.)

Samma sak är med med kissandet. Det är fortfarande inte helt lätt att veta när hon behöver kissa, men jag känner ändå att jag kan lita på henne så pass att hon nu nästan uteslutande är naken från midjan nedåt när vi är hemma. Det är som sagt inte felfritt; en vild gissning är att 5-10% av dagens kiss hamnar på mig, i soffan eller någon annanstans där jag inte hade tänkt mig. Dock – när jag då säger ”Nejnejnejnej!” när hon börjar kissa på mig, slutar hon och håller sig medan jag springer med henne till pottan där hon då fortsätter!

Vi har försökt ge henne en betingad reflex att kissa respektive bajsa när hon hör ”ssss” respektive ”nnnh”. Att säga ”nnnh” när hon bajsar har vi inte haft någon användning av alls – hon bajsar så sällan (en gång om dagen/varannan dag). Att säga ”sss” när hon ska kissa, däremot, har varit mycket bra när vi vill att hon ska kissa på ett nytt ställe, som på toaletten eller på en gräsplätt.

Relativt tomma blöjlådor

Tänkte bara visa att såhär (ovan) ser det ut i vårt badrum numera. Vi har tre lådor (vänster och den understa i mitten) för Disanas knytblöjor med inlägg, en låda (mitten högst upp) med engångsblöjor och två lådor (de färgglada till höger) med Bumgenious pocketblöjor. Knytblöjorna använde vi när Petrea var mindre, men nu när vi pottar henne är de för omständliga. Engångsblöjorna har vi när vi inte ska vara hemma på länge och pocketblöjorna använder vi resten av tiden då hon inte är utan helt, förstås.

Oväntade effekter av att bli föräldrer

Det är mycket man får höra om hur det ska bli när man får barn – den obegränsade kärleken till ens barn, de sömnlösa nätterna, blöjbergen osv. De här sakerna kom jag på som i alla fall inte jag förväntade mig av att bli mamma.

Jag fantiserar ohälsosamt mycket om att skada/ha ihjäl bebisar. Specifikt hur man kan skada/ha ihjäl min bebis. Efter första veckan som mamma hade jag tillräckligt material för att konkurrera med Stephen King. Vissa saker ser jag som min hjärnas sätt att ge ett hälsosamt heads-up, typ ”Gå inte så nära vägen, ni kan bli överkörda”, eller ”Lämna henne inte så nära sängkanten, då kan hon trilla ner”. Men de allra flesta saker som helt ofrivilligt ploppar in i mitt huvud är varningar för fullkomligt vansinniga och extremt orealistiska faror. Exempelvis har min hjärna varnat mig att inte luta Petrea över en industriköttkvarn, om jag nu skulle råka gå på en rundvisning med min bebis på ett ställe där de har en sån. Den har även tyckt att jag ska låta ytterdörren vara lite på glänt i den händelse att jag får en blodpropp och dör när Victor inte är hemma så att folk kan komma in i lägenheten och rädda Petrea när hon skriker på hjälp. Jag önskar att det fanns en avstängningsknapp på de här hemska bilderna, men det enda jag kan trösta mig med att de blivit färre med tiden.

En roligare effekt är att man får ett socialt frikort att sjunga och prata fånigt när som helst och var som helst. Det underlättar mest för omvärlden, för själv struntar man numera fullständigt i huruvida folk kollar på en när man försöker roa/lugna sin bebis. De få gånger jag reflekterar över att jag sjunger bland folk när jag annars inte ens vågar göra det i duschen är att om folk får välja mellan det och en skrikande unge föredrar nog det flesta det jag sysslar med. Problem solved!

Sympatigung. Ni som inte har barn: titta på den förälder som inte håller i den upprörda ungen! Om hen precis lämnat över är chansen stor att hen fortfarande gungar som om hen försökte vyscha barnet. Sannolikheten ökar att föräldern utan barnet sympatigungar ju yngre och mer upprört barnet är. Jag förvånade mig själv med att stå och gunga på tunnelbanan när jag pratade med Victor i telefon med Petrea som skrek i bakgrunden.

Toleransen för andras skrikande ungar ökar markant. Det är väl en grej att man pallar med sitt eget barns skrik – gjorde man inte det skulle människoarten snart självdö – men att man numera bytt ut tanken ”Vad gör de på MIN buss med skrikande snorungar?!” till ”Stackars mamma! Jag hoppas hon får avlastning snart!”.

Saker man absolut inte kunde hantera innan blir vardag. Victors kladdskräck är väl kanske inte förintad, men den är minimerad. Min egen fobi för att tala om kiss och bajs är nu som bortblåst. Jag har visserligen betydligt svårare att tala om vuxnas toalettbesök än om barns, men det går det med. Ett stort steg för någon som efter fem års samlevnad låste dörren när hon kissade om sambon var hemma!

Varenda cell i min kropp slappnar av när jag ser sovande barn. Det är den bästa form av meditation jag kan tänka mig, att titta på Petrea – eller någon annans unge för den delen – sova. IKEA:s genialiska sängreklam gör mig harmonisk till gränsen till gråtmild! Jag avslutar det här inlägget med dela med mig av denna fantastiska reklamsnutt:

EC uppdatering

Hela sommaren har för Petrea varit ett enda stort undantag – vi var i USA i nästan en månad (från att hon var 2½-3½ månader), sen fick hon vaccin när hon kom hem och mådde piss p.g.a. det och så direkt iväg till landet i nästan tre veckor till. Det kändes fånigt att säga till henne att om hon bara säger till när hon behöver gå på pottan så fixar vi det när man vet att man kommer bila och bo på hotell i 25 dagar, så därför började vi inte med EC förrän nu när vi kom hem till Stockholm igen.

Nu har vi gjort det här i lite mer än två veckor och det har gått hur smidigt som helst. Vi köpte en potta från IKEA som vi tycker är praktisk (den har en urtagbar ”innerdel”), om man bortser från att den här för stor för Petrea. Den rekommenderas inte förrän 12 månader, så hon ligger nästan i gynställning om man låter henne luta mot ryggstödet själv vilket i sin tur gör att om det kommer mycket kiss är risken stor att det hamnar framför pottan istället för i om man inte är håller i henne.Vi började med att bara sätta henne på pottan när hon visade att hon skulle bajsa; det var enklast så då det knappast råder några tvivel om när det sker. Det övergick till att vi utöver det även rutinpottar henne, d.v.s. sätta Petrea på pottan så fort hon vaknar och varje gång hon druckit/ammat och säga till henne att nu kan hon kissa (läs: säga ”sss”). Idag är en regnig dag, så vi har varit inne majoriteten av dagen, vilket har gjort att jag kunnat vara lite mer uppmärksam på Petrea och hennes signaler än normalt, så sedan kl 22 igår kväll till nu kl 17 har hon bara kissat i 2 blöjor! Normalt är dock att hon bajsar 90-100% och kissar kanske 50-60% i pottan.

Finns det några nackdelar med EC? Nej, inte en enda, vad jag kan komma på. Det kräver visserligen att man är uppmärksam på sitt barns signaler och har möjlighet att ta ungen till en potta/handfat/badkar/buske i tid, men det skulle jag tro att de flesta föräldralediga vill vara och har.

Fördelarna, å andra sidan, är hur många som helst. Först och främst: Petrea är så nöjd! Hon slipper naturligtvis obekväma kiss-/bajsblöjor (vi kör med tygblöjor hemma, i dem känner man kisset/bajset mycket mer än i en engångsblöja), men framförallt så får hon möjligheten att påverka hennes omgivning! Det är så häftigt att se hur stolt hon är för att hon kissade i pottan och för att hon kunde berätta för mig vad hon ville. Förutom det vinner ju miljön och jag som slipper torka bajsiga rumpor.

För mer information om att ”potträna” bebisar, kolla de här länkarna:
Blöjfribebis.se
Edenbaby.se