Lines psoriasis

Ett av mina nyårslöften har varit att dra ner på mejeriprodukterna (har slutat Dricka mjölk, men haft det i exempelvis raggmunkarna i måndags) för att det inte tillför något näringsämne jag annars inte får i mig utan bara ökar risken för benskörhet senare i livet. En konsekvens av detta som tagit mig helt på sängen är att Lines psoriasis har gått bort helt och hållet!

Victor har troligen en mycket mild psoriasis, så jag var inte förvånad när jag upptäckte att Lines också hade fått det när hon var 3 månader gammal. BVC har inte velat ta några prover eftersom att ”det inte går att göra något åt det” och att ”det lika gärna bara kan vara torr hud”. Jojo! Torr hud i största allmänhet har hon också, men det jag syftar på ser ut som brännmärken efter cigaretter, fast inte så cirkulära och oftast större. Varken vanlig hudkräm eller kortisolkräm hjälper det minsta, men jag fann mig i höstas i deras dom att det bara var att vänta och se.

Fast forward till igår kväll då jag rådfrågade en no-poo-grupp på Facebook om deras bästa tips för psoriasis hos 10-månaders bebisar och tänkte mig svar som ”kokosolja efter bad” eller ”använd bara aleppotvål eller olivtvål”. I morse fick jag svaret att utesluta komjölksprotein och gluten och helt plötsligt faller allt på plats bara!

• Att jag lät bli mejeriprodukter de första månaderna med Lines eftersom att jag hoppades att det skulle lugna hennes känsliga mage – och hennes psoriasis kom ju först vid 3 månader!
• Att jag under hösten instinktivt nästan gått och tänkt på att jag borde ta steget och leva som jag lär och sluta med mejeriprodukter (och gluten, men det äter jag så lite av redan som det är)
• Att jag det jag varit för upptagen för att medvetet konstatera, att Lines utslag är magiskt borta sedan nyår, har mitt undermedvetna uppmärksammat och försökt hitta en förklaring för

Jag ber om ursäkt för att det här inlägget blev så hoppigt, men det är så min hjärna ser ut just nu. Jag fick mitt livs tredje Eureka i morse, och sedan dess har jag inte kunnat sluta tänka på hur allt hänger ihop: kosten, no poo, kroppen, psyket hälsan, miljön, planeten – som ett enda stort nystan i olika färger som jag helt plötsligt inser egentligen är samma tråd!

Samtidigt som jag tänker febrilt på detta enorma garn har också en sorg börjat smyga sig på. För eftersom att jag nu i det närmaste bekräftat min egna diagnos så vet jag ju hur mycket svårare Lines liv kommer att bli. Förutom stora utslag över hela huden när hon mår dåligt/inte äter rätt/det är vinter så är hon i riskzonen för hjärt- och kärlsjukdomar, övervikt, reumatism, ulcerös kolit och andra inflammatoriska sjukdomar. Min lilla tjej!

 

 

Post-förlossningskroppen

Ett hett ämne bland (nyblivna) mammor som bland andra Cissi Walin och nu, som jag tänkte ge ett lite längre svar till, Fru Källström tar upp är post-förlossningskroppen. Hur förhåller man sig till den? Är det bara något man ska acceptera eller ska man kämpa med näbbar och klor för att komma tillbaka till hur man såg ut första gången man träffade sin partner?

Som med allt annat som har med kvinnokroppar är detta ett otroligt laddat ämne och jag hoppas att jag inte trampar någon på tårna med det här inlägget. Jag tycker dock att det är både aktuellt och viktigt att prata om, så här får ni min bild:

Med Petrea gick jag upp 18 kg; 7 av dem har jag för mig försvann i och med födseln och innan jag började springa efter fyra månader var det 5 envisa kilon kvar som inte ville försvinna oavsett hur mycket jag ammade eller gick långa, raska promenader med en bebis på magen. Jag ville absolut inte banta; dels för att jag inte ville gå ner i vikt för snabbt så att för mycket miljögifter och annat hemskt skulle hamna i bröstmjölken, men också för att jag aldrig gillat konceptet. Det tog längre tid för mina magmuskler att växa ihop än vad jag hade trott, så jag kunde inte göra någon styrketräning där det i så fall skulle ha gjort skillnad även om jag skulle ha mental styrka att förmå mig själv att faktiskt göra det. Så det blev att vänta till fyramånaderssträcket där man ”får” börja med mer ”ansträngande” träning som löpning (det är de upprepade stötarna mot marken man ska undvika innan). På bara några veckor försvann de övervintrande fem kilona och ytterligare två på köpet, men även då var det väldigt tydligt att jag ändå inte såg ut som jag gjorde innan. Min kropp var för evigt förändrad, den hade omdistribuerat de kilon som återstod helt enkelt.

Och det är okej. Faktiskt. Jag tycker att det är ett helt rimligt pris för att få Världens Finaste Tjej.

Redan +11 kg i vecka 29 även denna gång

MEN! Att aldrig mer träna eller äta hälsosamt för att ”allt ändå är förlorat” tror jag heller inte på, vare sig man är nybliven mamma eller inte. Kroppen mår bra av att äta bra mat. Kroppen mår även bra av att träna och därför bör man göra båda delarna i den utsträckning man kan. Man bör vara snäll mot sig själv och ta hänsyn till att det är svårare i takt med antal födslar, stigande ålder och framförallt ökad tidsbrist att återgå till något form av ”normalstadie”.

Precis rätt nivå av träning varierar från person till person och från dag till dag. Med reservation för att min upplevelse kanske var en engångshändelse så tror jag ändå att det som gjorde det som bra förra gången var att jag varken förväntade mig eller fick ett perfekt fysiskt resultat utan såg löpningen främst som egentid.

Jag hoppas att det kommer gå lika smidigt efter födsel nummer 2 som med nummer 1 med att hitta tillbaka till Emma. För jag vill vara Emma också, inte bara Mamma. Och däri tror jag nyckeln ligger, att inte separera det man mår bra av psykiskt från det man mår bra av fysiskt. För visst kommer jag träna för ”slutresultatet” att se bra ut, för att jag är fåfäng och för att Victor ska tycka att jag är vacker. Men de absolut främsta skälen är att jag vill hitta tillbaka till mig själv genom resan i sig och framför allt att kunna klara av – fysiskt och psykiskt – att ta hand om två ungar.

It’s fishy

En grej som jag tänkt på en hel del sedan jag blev förälder är speciesism. För er som inte är bekanta med uttrycket är det som rasism, fast för organismer/arter.

Detta är ingen nyhet för er veg*ner där ute som sedan länge protesterat högljutt för djurs rättigheter, men för gemene man är det nog inget man tänker på. Lite som hur aktuellt det var att någon man kände var rasist i nazismens Tyskland. Inga löpsedlar, direkt. Men när man börjar fundera på vilka värderingar man vill föra vidare till sina barn, varför man vill ha det så och hur man kan förklara det på ett bra sätt, kommer det ganska naturligt att man börjar ifrågasätta… allt.

Jag var vegetarian av miljöskäl i några år innan jag träffade Victor med allt vad det innebär, så det här med att vi diskriminerar andra arter är inget nytt för mig heller. Egentligen. Men det har blivit så slående när man sitter och bläddrar i barnböcker och börjar fundera på vad man ser och framför allt vad man inte ser.

Det man ser är fisk. Levande fisk, lidande fisk, döende fisk och död fisk. Vuxna, barn och diverse andra djur/fillurer som har ihjäl fisk.
Det man inte ser något motsvarande för landdjur. De finns nämligen bara i välmående, levande form eller som en anonym köttbit på en tallrik, och då är det naturligtvis bara frågan om vissa djur. Det verkar vara lika otänkbart att porträttera några andra djur än kossor, grisar eller kycklingar som föda som om de hade varit nallar eller stenar.

Fotat utanför restaurang i Budapest

Så varför finns det inga barnböcker om älgjakt? Det är ju en precis lika traditionellt svensk form av slakt som fiske. För att det handlar om stora gulliga däggdjur? Lite som kor, menar du?

Nej, jag tror att det det här handlar om är att vi i vanlig ordning tror att vi står så mycket över resten av djurvärlden. Vi har i och för sig kommit en bit på vägen från kyrkans läran om att solen cirklar runt jorden och att Gud skapade världen för män(niskan), hans avbild, men det är fortfarande kontroversiellt i vetenskapssammanhang att indikera att djur kanske skulle ha känslor som liknar våra egna. Att påstå att de kanske till och med skulle kunna älska skulle innebära professionellt självmord och för Svensson innebär den här, i sort sett allmängiltiga, speciecismen att vi med gott samvete kan fortsätta med alla möjliga saker som vid närmare granskning borde vara straffbart med vilka mått mätt som helst.

Fiskar är ju som bekant relativt långt ifrån människor evolutionärt och framförallt miljömässigt. Landdjur ser vi ändå, vi förstår deras behov även om vi inte alltid gör något för att tillgodose dem. Fiskar, däremot, dessa fjällbetäckta läckerheter som vi drar upp ur ett parallellt universum som vi vet mindre om än månens yta (!), har vi ingen förståelse för alls.

Och det tycker vi nog är lika bra, för annars kanske vi skulle behöva sätta oss in i deras behov och kanske må lite dåligt när vi inte tillgodoser dem i den grad många skulle säga att vi är skyldiga att göra. Vi kanske skulle behöva fundera på att bara för att de kanske inte har samma typ av intelligens eller känslospann som däggdjur så är de långt ifrån dumma (bläckfiskar anses vara bland jordens mest intelligenta djur) eller känslolösa (fiskar som Peters elefantfisk gillar att leka, något som är starkt kopplat till både intelligens och känslor). Vi kanske skulle komma på att man inte kan ranka organismer i en hierarkisk pyramid efter hur mycket deras evolutionära bana gynnat det karakteristiska drag som vi anser vara det Enda Viktiga, intelligens, utan att de här organismerna samma rätt att existera som vi har. Vi kanske skulle bli lika upprörda av fiskare som som håller upp deras senaste kap som vi blir av tjuvskyttar som poserar med en giraff eller björn. Vi kanske inte skulle ha glada tecknade grisar som glatt håller upp deras döende fiskar i barnböcker.

Snopen Pappa Gris lyckades bara ha ihjäl en bebisfisk

Eller så skulle vi göra som skandalomsusade Gordon Ramsey gjorde med sina barn inför hela världen 2009-2011 i serien The F Word och man på många ställen där man faktiskt behöver döda djur för sin överlevnads skull gör: lära sina barn att djur lider precis som vi, att vi ska vara barmhärtiga mot allt som lever och tacksamma att det var dem den här gången och inte vi.

Ja, rött kött är dödligt

Nej, nu orkar jag inte titta på fler memes eller facebookinlägg om huruvida rött kött är dödligt eller inte. Ja, rött kött är dödligt. Precis som vitt kött. Och morötter. Allt är ett gift, det är bara mängden som varierar. Men det är inte det som veckans stora hälsonyhet handlar om alls!

WHO, Världshälsoorganisationen, är ett FN-organ var uppgift är att se till att världens befolkning mår så bra som möjligt. I likhet med andra FN-organ krävs det oerhört mycket fakta och forskning för att de ska uttala sig om något, vilket gör WHO till världens kanske mest betrodda instans.

Nu i veckan har de gått ut med att lista processat kött som bacon, korv och pastejer, som cancerframkallande ämnen. I samma lista på dryga hundra ämnen ingår även tobaksrök, röntgen- och gammastrålning, plutonium och alkohol. Man har gått igenom över 800 studier och har funnit att risken att få tjocktarmscancer ökar med 18% om man äter 50 gram processat kött (ca 2 skivor bacon) om dagen. Det är alltså inga tvivel om att det finns en stark koppling mellan konsumtionen av charkuterivaror och cancer och förhoppningsvis kommer det här leda till att man måste ha varningstexter på de berörda produkterna i likhet med exempelvis tobak.

Men! De har ”bara” listat oprocessat rött kött som ”troligen cancerframkallande” eftersom bevisen inte är lika entydiga. Så vad är skillnaden? För att charkvaror ska ha kvar sin fina röda färg och hålla så länge måste man tillsätta en massa saker, bland annat nitrit/nitrat och det är detta som gör det farligare än den råvara som industrin baserade deras produkt på.

Därmed inte sagt att kött i den mängden som vi äter idag i Sverige är någon hälsokost (85 kg per person och år, att jämföra med 50 kg per person och år för 50 år sedan) – tvärt om borde vi dra ner på all köttkonsumtion för både vår egen hälsas skull och för miljöns skull. WHO rekommenderar inte mer än 500 g rött kött i veckan, och jag skulle hellre satsa på kött från fler olika djur (fågel, fisk och vilt) av hög kvalitet sällan snarare än att stirra mig blind på huruvida köttet är rött eller inte. Vi lider inte av någon proteinbrist i Sverige och om vi nu känner oss oroliga ändå finns det gott om vegetariska alternativ att ta till.

Nu är jag kostrådgivare!

Se senaste veckorna har jag haft fullt sjå med korvstoppning på högsta hugg: jag har utbildat mig till kostrådgivare hos Paulúns näringscenter. Det har varit fantastiskt informativa och spännande veckor där vi suttit ett gäng tjejer och lyssnat på duktiga och kunniga föreläsare. Igår var skrev vi ett slutprov och nu, vips, är jag officiellt legitimerad och diplomerad kostrådgivare.

Innan ni blir alltför hänförda av mina enorma bedrifter vill jag bara säga att det är dryga tre-fem år på universitetet och 180 högskolepoäng som skiljer mig ifrån en dietist (jämför livscoach och psykolog). Men å andra sidan tror jag inte att jag vill bli dietist: jag vill jobba med människor och inte sjukdomar. Enligt alla de föreläsare som vi har fått lyssna på handlar jobbet mestadels om att vara någons inspiration, coach och vägledning, vilket passar mig perfekt!

De sista timmarna på kursen fick vi höra Susanne Dalsätt prata om hur det går till rent praktiskt och sedan dess har huvudet snurrat med olika idéer om hur jag skulle kunna nischa mig och paketera mitt varumärke. Det finns så mycket inom hälsa jag brinner för, men vad är det som gör mig unik? Varför skulle någon vilja betala pengar för att få just mina råd i en stad som Stockholm där det kryllar av hälsoexperter av olika slag?

Jag tror att jag kommer fokusera på det nästan ironiskt enkla men ganska svårdefinierade begreppet mat. Alltså hel, ren, naturligt kost utan ingredienslista. Frågan återstår hur man får något som borde vara simpelt att inte låta flummigt utan bli mer konkret och säljbar.

Coreträning

För några veckor sedan gick jag till en sjukgymnast på grund av att jag får ont i ryggen när jag bär Petrea utan sele. Jag misstänkte – och fick bekräftat – att det är för att jag böjer ryggen för långt bakåt, vilket jag kan överhuvudtaget för att jag är överrörlig. Hennes råd: sluta böja ryggen sådär och testa coreträning för att stärka mina inre mag- och ryggmuskler.

Sagt och gjort, igår ordnade jag barnvakt – Mormor och hennes kille – och testade core på Friskis&Svettis. (Tydligen finns core mamma där man även kan ta med sin bebis, men det kommer tydligen senare i höst.)

Så himla kul! Och så tufft! Och så bra!

Jag tackade ledaren efteråt för att hon spräckt min bubbla om att jag är smidig. Hon tyckte det lät hemskt, men jag sa att nej, som överrörlig tror man gärna att man är smidig och har balans när man kan göra saker med ryggraden som andra inte kan. Det är bra att bli motbevisad med jämna mellanrum hävdar jag bestämt!

Jag är helt mör i kroppen idag, som det ska vara. Barnvakt för nästa corepass – tisdag – är redan bokat!

Statistik

Jag har alltid älskat statistik; det är organiserad och ofta lättbegriplig och talande fakta. Sedan jag kom hem från Ungern vet jag exempelvis att jag har cyklat 548 km på 66 dagar, vilket ger i genomsnitt över 8 km om dagen – trots att jag inte cyklat varje dag. Allt detta vet jag för att jag och Min bestämde oss för att tävla om vem som kan cykla mest under sommaren. Naturligtvis har han inte en chans, eftersom han tar bilen överallt (och således ”bara” cyklat 321 km), men det är kul att se resultatet ändå. Man tror inte att man rör på sig så mycket då jag inte motionerar överhuvudtaget – jag tar mig bara till och från jobben – men så visar det sig att man har fel. Sånt här gör min dag!

Måste även slå ett slag för GoogleDocs. Även om det ännu inte är lika bra som Microsofts Word eller Excel är det hur smidigt som helst att ha det på nätet och kunna dela det med folk, i det här fallet Min.

Klicka för större bild

No-poo update

Senast jag skrev om no-poo var i december, så nu är det väl hög tid att uppdatera bloggen om mina äventyr.

Hår
Testade äggreceptet, men det kändes och såg aldrig riktigt rent ut.

Gick vidare med att köpa Lush American Cream balsam. Gick ännu sämre – har fått fruktansvärt fett hår, det är så tungt att det fortfarande känns som om jag precis klivit ur duschen.
Ingredienser: Honungsvatten (mel, aqua), vanilla pod infusion (vanilla plantifolia), propylene glycol, färska apelsiner (citrus dulcis), cetearyl alcohol, sodium lauryl sulfate, färska jordgubbar (fragaria vesca), parfym (perfume), lanolin, cetrimonium bromide, cetearyl alcohol, vanilj absolu (vanilla plantifolia), salviaolja (salvia sclarea), lavendelolja (lavendula hybrida), benzoin resinoid (styrax benzoin).

Deodorant
Köpte Lush Aromaco deodorant, som faktiskt har funkat bra. Lite störande att tröjorna blir vita på insidan vid armhålorna, men det kan jag leva med. Helt no-poo är den ju inte, men den innehåller i alla fall inte aluminium.
Ingredienser: trollhasselinfusion (hamamelis virginiana), propylenglykol, sodium stearate, kamomillvinäger (anthemis nobilis), bikarbonat (sodium bikarbonate), patchouliolja (pogostemon cablin), parfym (perfume).

Tandkräm
Har börjat med Uterkrams eucalyptus-tandkräm. För mig som har ovanan att borsta tänderna med ganska öppen mun ger den här tandkrämen betydligt mer stänk utanför munnen än en vanlig, icke-löddrande tandkräm. Huruvida den funkar på ett långsiktigt perspektiv vet jag ju naturligtvis inte, men efteråt känns det lika fräscht som vanligt.
Ingredienser: Krita, vatten, vegetabiliskt glycerin, vegetabiliska polysakarider,  eterisk eucalyptus olja, myrra. Inget annat.

Hudkräm
För sex veckor sedan fick jag ett ryck och skar upp några ”löv” aloe vera, la dem i en burk, fyllde på med olivolja, lockade och ställde i ett fönster. Ideen fick jag från recepten på shenet.se. Nu, för några dagar sedan, bestämde jag mig för att det hade gått tillräckligt lång tid för att göra den hudkräm jag hade tänkt mig (allt hade separerat – olja, växtrester och aloe-vera-vatten låg i skikt), vilket jag gjorde. Vägde upp 25 g. bivax, värmde det i ett vattenbad och silade långsamt i oljan och ”vattnet” under omrörning. Allt gick jättebra, med undantag av en väldigt viktig detalj jag inte hade tänkt på: det sticker. Riktigt ordentligt.
Resultat: krämen i sig funkar utmärkt, men jag kommer nog aldrig att använda den på grund av stanken.
Note to self: köp essensolja.

För mer information om no-poo, vad alla dessa ingredienser faktiskt är, recept och annat sånt rekommenderar jag dessa tre sidor:
nopoo.se
sagogrynet.wordpress.se
shenet.se

Summering v. 3

Detta har varit en ganska stressig vecka. Har inte motionerat lika mycket som jag hade velat, och i torsdags åt jag sånt jag inte borde pga att jag gick på en kurs 15-21 och därmed behövde kompromissa lite.

Igår, lördag, var synnerligen hektisk. Om man bortser från att det var rusning på caféet hela dagen och jag inte kom därifrån förrän 40 minuter senare än jag borde ha gjort så hade jag ju dubbelpass, dvs jag jobbade natten till idag.  Ska även jobba natten till imorgon, men med betydligt mer humana tider då jag måste använda mig av lokaltrafiken som slutar gå kring midnatt.

Annars har jag ätit för lite, känns det som. Problemet jag har nu är att jag har krympt min magsäck så pass mycket att jag faktiskt blir proppmätt då jag väl äter,  men det går relativt snabbt över (säg på ca 1-2 timmar, beroende på vad jag gör). ”Normalt” skulle jag löst det med att småäta, men  det är ju just det jag försöker undvika, vilket har lett till att jag tror att jag borde äta mer… Eller kanske oftare? Ska man försöka sig på ett andra mellanmål så att det blir totalt 5 mål/dag? Får experimentera med det nästa vecka.

Summering v. 2

Den här veckan har gått förvånansvärt bra, med tanke på att jag nu börjat jobba och därmed utsetts för betydligt fler frestelser än normalt. Jag hade dock den fröga förvånande 1 och ½-veckodippet i onsdags då jag fuskade och åt (7!) jättegoda handgjorda praliner. Övrig tid har jag ätit bra mat, inget socker eller produkter (läs: mat som jag inte gjort själv) med undantag av leverpastej och blodpudding som jag känner är okej då det är det mest naturliga sättet för mig att få i mig tillräcklig med järn en gång i månaden.

Jag simmade första gången på ett år i tisdags, något jag är ganska stolt över då simhallen jag simmar i inte lever upp till mina hygieniska standarder.

Det enda jag känner att jag riktigt retar mig på just nu är att jag hängt upp hela mitt liv på nästa gång jag ska äta/röra på mig. Jag vet inte hur jag ska lyckas få det att bli mer naturligt, att synka in det i vardagen utan att det har för stor plats.

Jag vet inte hur jag ska hantera mitt nattjobbande heller. Nu, innan folk har kommit igång med vardagen igen, jobbar jag bara korta arbetspass på natten så det blir inte så jobbigt att inte få i sig något, men sen vet jag inte hur det ska gå. Det får bli en senare fråga.

(De gröna dagarna jobbar jag, de röda är jag ledig)