Råd till min dotter

Jag skrev ett brev till bebisen i magen. Om mina tankar inför förlossningen och mitt liv som tvåbarnsmamma, om henne och hur hon kommer passa in i familjen. Jag började fundera på råd, vad skulle jag vilja säga till min ofödda dotter om föräldraskapet?

Jag förvånades över att det viktigaste rådet inte alls handlade om babypottning eller BLW eller några andra udda saker som jag annars pratar så passionerat om. Det var kort och gott: var nära. Om hon kan och vill amma: gör det! Om hon kan och vill bära: gör det! Vad man än hittar för strategi för att vara nära så gör det! Jag har aldrig upplevt något så givande, så omvälvande och fullständigt underbart som att vara nära sitt lilla barn.

Petrea 1 timme gammal

Normalisera det udda

Efter nästan två år som förälder får man ganska mycket hud på näsan. Alla har åsikter om precis allt du väljer att göra med ditt barn och tar sig rätten att informera dig om dem, oavsett om du bett om råd eller inte. Det kanske gäller extra mycket om man håller på med lite udda saker i sitt föräldraskap, men oftast är jag lugn och pedagogisk, givet att de som är kritiska uttalar sig någorlunda sansat.

Även om jag själv inte är uppväxt med de flesta saker vi håller på med var jag positivt inställd till det mesta vi gör nu första gången jag hörde talas om det. Men! Jag måste erkänna att även jag har reagerat sådär instinktivt negativt, sådär barnsligt och nästan trotsigt. Jag följde Adhumles blogg Familjen Toad för hundra år sedan (nu blogg hon inte längre tyvärr) och hon skrev om att hon använder menskopp och hur bra det är. Istället för att konstatera att det där kanske inte är något jag vill testa så drabbades jag av en plötslig dos av äckel. Hur kunde någon ha något som heter menskopp?! Som man stoppar in?

Det tog mig cirkus tre dagar av ältande innan jag läste inlägget igen och kom fram till att det här med menskoppar är ju lösningen på så många av mina problem och sedan dess har jag varit en trogen och nöjd användare.

Min poäng är att det kanske inte är något man är stolt över, men att det faktiskt kan vara okej att reagera negativt i början, så länge man respekterar andras val. Jag tror dock att normalisering av det som är annorlunda är jätteviktigt för att underlätta att den här grottmänniskorreaktionen ska bli så liten som möjligt, och mitt sätt att bidra är att skriva här på bloggen (och nu youtube:a lite) om de udda saker vi sysslar med.

Målet ska ju inte vara att alla i världen ska göra precis som man själv gör, utan först och främst att minska folks fobin och trolls hatspridning. En av följderna är att fler människor blir medvetna om de alternativ som finns och – ännu bättre – att fler då kan göra ett mer aktivt val och att vissa faktiskt bestämmer sig för att testa!

Allt funkar ju inte för alla – jag ville till exempel jättegärna samsova med Petrea, men det gick helt enkelt inte (nu i efterhand kan väl tänka att vi hade en jäkla uppförsbacke med tanke på att jag knappt samsover med Victor – vi har en 180-säng till stor del för att jag ska få sova på min kant i fred!). Alla är olika och det är okej.

Peace, love and understanding! 😉

 

Antisockerfascist?

Jag är medveten om att mycket som jag gör med Petrea provocerar andra föräldrar, oavsett avsikt. Många saker kan man ju helt enkelt låta bli att ta upp så slipper folk tycka att man trycker det i ansiktet på dem, men nu under Halloween förra helgen så gick det ju inte att komma undan med att vi inte tänkte låta Petrea äta godis.

Min amerikanska styvmamma fann sig snabbt i den här, för henne högst oortodoxa, vändningen och erbjöd Renée Voltaires Berry Boost som jag aldrig hade hört talas om (torkad frukt i en söt ask, i princip), men min 11-åriga syster och hennes kompisar tyckte att det här i det närmaste var barnplågeri och de är långt ifrån de enda som har den åsikten.

Jag resonerar såhär kring socker: det bidrar inte med något positivt i kroppen utan är vad många kallar ”tomma kalorier”. Tvärt om skapar socker problem överallt – bland annat bidrar det till karies, hamnar i blodet för snabbt vilket i förlängningen kan leda till diabetes, stimulerar fettinlagring vilket i förlängningen kan leda till övervikt och tillhörande hälsorisker och gynnar ”dåliga” bakteriers tillväxt i tarmarna, vilket rubbar tarmfloran och försämrar vårt allmäntillstånd på sätt som vi hittills inte har studerat tillräckligt ännu. Kort sagt: det finns inga fördelar och riktigt dåliga nackdelar med att äta socker, en lose/lose situation. Därför siktar jag på att inte ge mitt barn något socker alls. Hon vet inte vad sötsaker är och suktas därför inte när andra äter utan är hur nöjd som helst med hennes naturligt söta äpple/jordgubbe/vad hon nu får istället. Eftersom varken jag eller Victor äter särskilt mycket sött är det inte ett problem vi måste tackla till vardags heller: det är en ickefråga. (Undantag är väl Victors läsk, men det är bara att förklara att det, i likhet med många andras whiskey/öl/vin, är vuxendricka.)

MEN! Jag tycker att det finns undantag för alla regler och att ibland så är det helt enkelt inte värt att vara stenhård med alla principer. Petrea fick smaka socker första gången i form av kladdkaksmet när hon var 9 månader, därefter var det tårta två helger i rad när hon fyllde år och sedan dess har vi blivit bjudna på/bjudit på hemlagade sötsaker som Petrea fått smaka en 5-6 gånger.  Jag tycker inte att jag är någon antisockerfascist och bara för att jag strävar efter att hålla Petreas sockerintag på noll så länge det går betyder det inte att jag inte inser att 1) min kontroll över hennes matintag kommer ta slut och 2) ibland förlorar man mer av att säga nej. Jag väljer däremot mina tillfällen och ser till att hon i alla fall inte ”slösar” dem på fabrikstillverkat godis utan lägger det på någons hembakade bullar tillsammans med gott sällskap.

Och som vanligt: nej, jag dömer inte föräldrar som väljer att göra annorlunda.

Junibacken

Idag gick jag och Victor genom vårt eldprov som föräldrar, känns det som nu i efterhand: vi åkte till Junibacken första gången på en söndag i oktober med en 1½-åring. Vi var där och hängde på låset vid 10 och gick därifrån vid 11:40, vilket ändå känns okej med tanke på att Petrea brukar börja sova middag vid 11:30-12:00.

Pippis byrå

Sagotåget gick hur bra som helst – till och med den stora råttan som jag trodde kanske skulle vara läskig gick bra (den var till och med kul!) och draken i slutet hade de uppdaterat sedan jag var där sist för 15 år sedan, så den tror jag inte ens hon la märke till. Villa Villekulla var också jättekul, men när vi tog oss ner till Muminteatern som började vid 11 hade Petreas tålamod börjat ta slut, så vi fick gå ut redan några minuter efter att föreställningen hade börjat. Sagotorget var också kuligt, men vid det laget hade det blivit så mycket folk där att det var svårt att ta sig fram.

Petrea var klart yngst av de som inte bara fick hänga med deras äldre syskon, och det kanske finns en anledning till det. Det var jättekul med alla hus och rutschkanor även om hon inte ännu är helt familjär med alla karaktärerna som det handlar om, men däremot tror jag att 2-3-åringar kanske hade orkat med allt spring och nya intryck lite längre.

Det jag nog är mest stolt över mig själv vad gäller idag är att jag lyckades få den trötta unga damen därifrån utan något skrik. Visst, det var en skrik sista kvarten, men just när vi skulle gå lyckades jag distrahera Petrea tillräckligt så att hon helt enkelt inte märkte att vi gick därifrån.

Eldprovet avklarat. Svart bälte i föräldraskap?

Gäller jantelagen bara mammor?

Det slog mig idag när Victor pratade med en av hans lagkamrater om Petrea att han och jag har helt olika approach till just hur vi pratar om vår dotter och vår lite udda föräldrastil. Jag fick ganska snabbt lära mig att jantelagen i allra högsta grad gäller när man pratar om barn och så fort man sticker ut det minsta så kommer det någon och knäpper en på näsan. Därför säger jag nästan aldrig något frivilligt om Petrea eller hur vi har gjort för att hamna där vi är och när jag väl öppnar munnen tenderar jag att censurera mig och får det att låta mer som en lycklig slump än som att det faktiskt var en tanke bakom som i alla fall hjälpte oss på vägen.

När jag lyssnade på Victor är det raka motsatsen: han skryter om Petrea, om mig och om vad det nu är han tycker att hon/jag/vi har gjort som är fantastiskt. Idag, exempelvis, var det som sagt en lagkamrat och pappa till två lågstadiebarn som frågade hur vi hade gjort med språken då han garanterat hört mig prata engelska med Petrea under hela matchen. Victor lyser då upp som om han vunnit VM och stoltserar då helt ogenerat med att vi kör svenska, engelska, ungerska och teckenspråk – ”det är ju ändå gratis”. Pappan nickar och tycker att det verkar coolt innan de skiljs så.

Jag tog upp det när vi kom hem och undrade hur han vågar, för visst har väl han också blivit knäppt på näsan? Jodå, det har han ju, men det har nästan uteslutande varit av mammor. Pappor – män – ser det inte som att han klankar ner på deras föräldraskap utan som en möjlighet att själva bli bättre. Detta är ett genomgående tema som sträcker sig långt ifrån föräldrarollen, tydligen. Så länge man inte slänger saker i ansiktet på män och säger att de är sämre, utan snarare säger att man själv är bäst, så inspireras istället killar till att bli större, bättre och starkare.

Det fick mig att tänka på vilka det är som jag har känt att jag trampat på tårna vad gäller vårt föräldraskap, och jag kom fram till att då jag nästan uteslutande pratat med andra mammor är det således statistiskt osannolikt att det har varit just någon pappa som tagit illa upp. Den enda pappan jag faktiskt kan komma ihåg att jag pratat med om något ”känsligt” är min svåger, som när Petrea föddes mer eller mindre skrattade mig åt mig och sa ”Vänta du bara!” och nu verkar riktigt imponerad av många av de saker han själv inte lyckats med lika bra med Petreas kusin.

Kan det vara så att det inte är andra föräldrar som upplever att man fördömer deras val när man nämner att man gjort på ett annorlunda sätt, utan andra mammor som helt enkelt inte kan skilja på information och kritik? För det vore ju för jävligt, rent utsagt.

Bäst före-datum på föräldrar?

En av mina stammisar, en herre på 60-65 år, har kanske gjort en av hans nyare kvinnliga bekanta på smällen. Av denna nyhet blev det ett intressant diskussionsämne – finns det ett bäst före-datum för när man bör skaffa barn?

Över en population på 7 miljarder människor tycker jag att Moder Natur har löst det väldigt bra; de flesta av oss förökar oss när vi är som mest kapabla till det, dvs mellan 20 och 40 år. Det betyder naturligtvis inte att alla 19- och 41-åringar är inkapabla att hantera en nyfödd eller att alla 21- och 39-åringar per automatik blir bra föräldrar.

Problemet med att vi idag kan välja själva när vi skaffar barn, med hjälp av preventivmedel för att försena familjebildandet eller IVF för att möjliggöra graviditeter även efter att vår kropp sluta klara av det på egen hand, är att vi kan diskutera moralen av att just bestämma själva. Nu har det blivit kontroversiellt att hävda att bara för att man kan skaffa barn så betyder det inte att man bör göra det.

Själv anser jag att det är lika oansvarigt att skaffa barn vid 15 som vid 55, fast av olika anledningar. För givet att ungen och mamman klarar av alla risker som det innebär att skaffa barn vid ”fel” tillfälle (exempelvis svårare födsel pga ett icke färdigvuxet bäcken för tonårsmammor eller ökad risk för sjukdomar som schizofreni för barn till äldre fäder) utsätter man barnet för en potentiellt svårare bardom än det hade behövt vara. Det närmaste exemplet för mig är ju min egen uppväxt; skillnaden mellan min mammas fysiska och mentala ork som hon hade för mig (som hon fick när hon var 27) och den hon har för halvsyrran (som hon fick vid 37) är ju enorm. Då ska vi inte ens tala om en 65 år äldre far som rent statistiskt kommer att dö vid barnets 13:e födelsedag! Naturligtvis är ju inte 20-40-åringar odödliga, men med äldre föräldrar garanterar man ju mindre tid med sina barn och ett mindre aktivt föräldraskap under den tiden man har tillsammans.

Men personlig och finansiell säkerhet då? Ska man inte upptäcka/uppfylla sig själv innan man funderar på barn istället för att låta barnafödandet vara en naturligt del av livet snarare än ännu en box att klicka i? Kanske, men då vi är vuxna får man också ta konsekvenserna av sina val. Väljer man att plugga till läkare i 10 år, jobba häcken av sig i ytterligare 10 och sen vid 40 börja fundera på om det är en liten knodd som saknas för det perfekta livet, ja, då kanske man inte ska ha barn. I alla fall inte biologiska. Rädda världen från överpopulation och adoptera ett lite äldre barn istället för att skaffa ett eget.

Eller inte. För på gott eller ont styrs ju inte världen av de unga, utan av de äldre, visare. Och av någon anledning är de lika rörande överens här som när det gäller bilförare – det ska finnas en undre åldersgräns men inte en övre åldersgräns, oavsett de onödiga riskerna för alla inblandade.