Flyttdagen närmar sig med stormsteg. När vi äntligen får flytta in i mitten av december har vi väntat lika länge på vår nya lägenhet som vi väntade på Petrea: nio månader från första visningen till nyckelöverlämningen. På onsdag är det informationsmöte för hela den nya gården (nybygge), så det känns ännu lite verkligare nu. Flytten är nog det jag tänker mest på; vad som ska vara var, hur förskolan kommer att bli, hur mycket jag/vi kommer sakna vår nuvarande lägenhet osv.
Jag tror det blir bra. När vi varit på stomvisning har det känts bra. Alla utflykter vi gjort till området sedan i våras har känns bra. Det kommer bli bra!
Det jag kommer sakna är området vi bor i nu. Söder om söder har varit mitt hem nu i snart sex år och tack vare att jag cyklat/sprungit så mycket här är det det enda område som jag känt mig riktigt hemma i sedan Mamma flyttade från det område vi bodde i från 7 till 14 års ålder. Det är fem minuters promenad från tunnelbanan och därifrån en kvart till T-Centralen. Samtidigt är det tillräckligt långt borta från stan för att få en småstadskänsla och slippa allt stök på helgkvällarna.
Jag är både glad och ledsen för att inte bo kvar i den lägenheten vi har nu. Jag flyttade bara in till Victor när vi träffades, så det här kommer alltid att vara Hans lägenhet för mig, trots antalet år jag bott här och det faktum att jag har betydligt bättre koll på var och vad som finns här. Den är ju trots allt alldeles för trång för oss – det var den redan när jag flyttade in – men å andra sidan är den mycket välplanerad och har en fantastisk utsikt från köket och badrummet. För att inte tala om Min (ja, Den är min!) balkong i söderläge med sol från 11-19 på somrarna! Där har jag haft min lilla trädgård på 2½ m2 vid trädtopparna i fyra säsonger nu så det kommer kännas tomt utan den.
Jag ska inte påstå att jag inte är orolig för hur det ska bli. Priset för det naturnära läget är naturligtvis längre pendelavstånd. Det drabbar främst Victor, likaså bristen på storslagen utsikt (han har alltid bott i lägenheter högt upp). Självklart är jag också nervös för vår ekonomi då jag aldrig haft en skuld och helt plötsligt är skyldig någon närmare 2 (två!) miljoner kronor. Det kommer ta oss hela våra liv att betala tillbaka, med de lönerna vi har idag.
Nej, jag får trösta mig med att vi flyttar till en större lägenhet där jag kommer få organisera allt som jag vill (=inga onödiga prylar), där Petrea kommer få ett eget rum (=jag kommer få tillbaka mitt ”egna” rum!) och som dessutom ingen annan har bott i tidigare. Vi flyttar till en obeskrivligt vacker plats med naturreservat runt hörnet och vatten 80 meter från dörren. Framför allt: jag tror att det kommer att bli en fantastisk plats för Petrea att växa upp.