Vad är blöjfrihet?

Lines har nu nått den punkt i babypottningen som Petrea var när hon var 8 månader: hon sover utan blöja, natt som dag, och är blöjfri hela dagarna utom när jag är själv med barnen utomhus/hemma hos andra. Eftersom jag inte hade ett storasyskon att ta hänsyn till jag babypottade Petrea så blir det ju inte riktigt samma sak, men resten är lika.

Men vad ska man kalla det? Då sa jag att Petrea var blöjfri eftersom att hon inte hade blöjor på sig längre – enkelt. Men helt torr var hon inte: det hände ungefär en olycka var tredje dag (som Lines idag), något som successivt ökade till dagsläget när Petrea snittar på en olycka var tredje månad. Dessutom dröjde det till att hon var 9 månader innan Victor vågade vara med Petrea ute utan blöja och till 10 månader innan andra kunde vara barnvakter till henne utan blöja.

Oavsett vad är det underbart att ha kommit hit så här snabbt; med tanke på storasyskon och företag förväntade jag inte att hon skulle vara i praktiken blöjfri vid 11 månader. Jag hoppas däremot att vi kan klara av alla ”bakslag” innan Lines börjar förskolan i augusti: det var så smidigt att slippa blöja med Petrea och har vi tur så får Lines samma pedagog som redan har vanan inne!

Lines psoriasis

Ett av mina nyårslöften har varit att dra ner på mejeriprodukterna (har slutat Dricka mjölk, men haft det i exempelvis raggmunkarna i måndags) för att det inte tillför något näringsämne jag annars inte får i mig utan bara ökar risken för benskörhet senare i livet. En konsekvens av detta som tagit mig helt på sängen är att Lines psoriasis har gått bort helt och hållet!

Victor har troligen en mycket mild psoriasis, så jag var inte förvånad när jag upptäckte att Lines också hade fått det när hon var 3 månader gammal. BVC har inte velat ta några prover eftersom att ”det inte går att göra något åt det” och att ”det lika gärna bara kan vara torr hud”. Jojo! Torr hud i största allmänhet har hon också, men det jag syftar på ser ut som brännmärken efter cigaretter, fast inte så cirkulära och oftast större. Varken vanlig hudkräm eller kortisolkräm hjälper det minsta, men jag fann mig i höstas i deras dom att det bara var att vänta och se.

Fast forward till igår kväll då jag rådfrågade en no-poo-grupp på Facebook om deras bästa tips för psoriasis hos 10-månaders bebisar och tänkte mig svar som ”kokosolja efter bad” eller ”använd bara aleppotvål eller olivtvål”. I morse fick jag svaret att utesluta komjölksprotein och gluten och helt plötsligt faller allt på plats bara!

• Att jag lät bli mejeriprodukter de första månaderna med Lines eftersom att jag hoppades att det skulle lugna hennes känsliga mage – och hennes psoriasis kom ju först vid 3 månader!
• Att jag under hösten instinktivt nästan gått och tänkt på att jag borde ta steget och leva som jag lär och sluta med mejeriprodukter (och gluten, men det äter jag så lite av redan som det är)
• Att jag det jag varit för upptagen för att medvetet konstatera, att Lines utslag är magiskt borta sedan nyår, har mitt undermedvetna uppmärksammat och försökt hitta en förklaring för

Jag ber om ursäkt för att det här inlägget blev så hoppigt, men det är så min hjärna ser ut just nu. Jag fick mitt livs tredje Eureka i morse, och sedan dess har jag inte kunnat sluta tänka på hur allt hänger ihop: kosten, no poo, kroppen, psyket hälsan, miljön, planeten – som ett enda stort nystan i olika färger som jag helt plötsligt inser egentligen är samma tråd!

Samtidigt som jag tänker febrilt på detta enorma garn har också en sorg börjat smyga sig på. För eftersom att jag nu i det närmaste bekräftat min egna diagnos så vet jag ju hur mycket svårare Lines liv kommer att bli. Förutom stora utslag över hela huden när hon mår dåligt/inte äter rätt/det är vinter så är hon i riskzonen för hjärt- och kärlsjukdomar, övervikt, reumatism, ulcerös kolit och andra inflammatoriska sjukdomar. Min lilla tjej!

 

 

Lines 16 veckor

Tiden går så snabbt: imorgon blir Lines 16 veckor!

Amning/BLW
Om 1½ vecka är Lines fyra månader, åldern BVC och SLV rekommenderar att man börjar med smakportioner. Eftersom att vi inte kommer att ge Lines några puréer så blir det heller inga smakportioner för hennes del. Däremot har vi redan börjat med att ge henne grönsaker och frukt att slicka på. Petrea var intresserad av att Victor och jag åt betydligt tidigare (vid ca 9-10 veckors ålder), medan Lines helt enkelt inte brytt sig förrän nu i veckan. Hon tycker om gurka, tomat, jordgubbar och äpplen. Majs och morot var okej, men banan var lite för gott; hon började försöka suga i sig den och det är inte helt lyckat när man inte har lärt sig svälja fast föda ännu, så den var vi tvungna att ta bort.

Amningen går för det mesta bra. Jag måste vara noga med att amma tillräckligt ofta på mitt ”bättre” bröst, annars hinner det bli för mycket mjölk och Lines kan inte få i sig det utan att sätta i halsen och bli jätteledsen.

EC
Nu i värmen kör vi lite mer hard core, i alla fall när inte Petrea är hemma. Idag, när storasyster var hos deras farmor större delen av dagen, har det bara gått åt fem blöjor (motsvarar ca 2-3 engångsblöjor); resten har hamnat i pottan och för ovanlighetens skull har det inte blivit en enda olycka på golvet. Annars brukar vi snitta 1-2 kiss på golvet/sängen/barnstolen per dag, men å andra sidan tycker jag nu mig kunna se 9/10 kiss om jag är uppmärksam på henne. Särskilt glad är jag åt att hon är så tydlig när vi är ute och går: hon ålar sig bara i selen/sjalen när hon behöver göra ifrån sig, annars är hon så nöjd när hon får hänga med och SE.
Bajs går superbra! Mellan 6-12 veckors ålder (44 dagar) hade vi inte en enda bajsböja, och sedan dess har vi ca 1 varje/varannan vecka.

Fysisk utveckling
Det går raskt framåt! Nu skulle kan i teorin kunna släppa taget helt i två-tre sekunder medan hon står upp och hon skulle kunna hålla hela kroppen uppe, om det inte vore för att hon inte har balansen ännu. Hon sitter stadigt i barnstolen med oss när medan vi andra äter lunch/middag och är jätteduktigt på att ta tag i saker och föra dem till munnen för att smaka på dem.

Sömn
Igår natt när det var så varmt vaknade hon faktiskt två gånger, men annars brukar hon sova från 20:30-06/07, vilket är fantastiskt skönt! På dagarna är det antingen 10X10-minuterspass eller ca 4 pass mellan 30 minuter och 2 timmar som gäller.

Tiden går så snabbt, men jag kan inte säga att jag är helt emot det. Jag ser fram emot så mycket (som att Petreas trots ska minskas och att barnen ska kunna leka tillsammans) och är glad att vissa saker är över för gott (som graviditeter och vakna flera gånger per natt), så tiden får gärna ticka på. Samtidigt är det naturligtvis en sorg att Petrea troligen aldrig kommer ha en sån här språklig spurt som hon är mitt inne i nu och att Lines kommer aldrig att vara så här liten igen.

Något som troligen inte kommer att gå över på ett tag är klängigheten, och det är jag inte helt ledsen över, även om jag uppskattar att inte alltid vara en levande klätterställning och vagga. Det är så mysigt att vara nära och behövd!

Lines toalettbestyr

Det har varit dåligt med inlägg – ledsen för det. Jag skyller på att det har varit en tuff månad som nybliven tvåbarnsförälder som det är, men det har försvårats ytterligare av att jag har fått barnsängsfeber och Lines och jag sedan en vecka tillbaka dras med en envis förkylning. Trots detta måste jag ändå dokumentera vår framgång med mitt favoritämne: babypottning (ett mirakel, egentligen, med tanke på att jag innan jag fick barn inte sagt ordet ”bajs” högt sedan typ 7 års ålder).

Vi började potta Lines dagen efter att hon föddes och det rullar på fantastiskt bra; vi är nästan lite nykära i EC. I början använde vi uteslutande handfatet för att det är precis rätt höjd (lite nasty kan tyckas, men för det första är amningbajs vattenlösligt och för det andra är vi duktiga på att hålla rent), men nu när jag fått tillbaka lite uthållighet har jag börjat med pottan och toaletten. Vi kör ännu mestadels rutinpottning, men det har ändå gjort att vi de senaste två veckorna bara har haft 2-3 bajsblöjor och inte en enda ryggbajs under hela Lines liv. Kiss, däremot, är även denna gång betydligt svårare att fånga: jag är glad om det blir ett om dagen. Vi använder tygblöjor på dagen och engångsblöjor på natten för att Lines ska sova längre.

Jag vet inte vad mer jag ska skriva om det praktiska med babypottningen: jag ju redan skrivit en hel del om det (finns att läsa under EC-fliken). Det jag däremot kan säga är att det varit väldigt svårt psykologiskt att inte potta. Jag tänkte ge mig själv och Victor en break i början eftersom att det varit ganska omvälvande att bli förälder även andra gången, men det gick liksom inte. När man väl ser signalerna och vet vad de betyder och hur man kan underlätta för Lines känns det lika svårt att ignorera det som om hon hade skrikit för att hon ville ha tröst eller för att hon var hungrig. Samma sak med blöjorna: när man väl har börjat med tygblöjor och funderat över hur äckligt det egentligen är att tvingas ha sin avföring mot sin hud en sekund längre än vad som behövs, är det nästan omöjligt att inte slänga även engångsblöjor efter bara en liten skvätt kiss. Man tänker å ena sidan att plastblöjorna kan vara på i 12 timmar och att de faktiskt kostar X kr/st, men å andra sidan är bajs frätande och jag vet ju själv hur rent utsagt vidrigt det kan vara att behöva ta på sig trosorna med den använda bindan igen efter toabesöket för att man glömt ta med nya (tips till er som använder bindor/tamponger: menskopp!). Som sagt, på natten försöker jag att inte potta eller byta blöja eftersom Lines då vaknar till mer (vilket gör att vi i regel behöver vara vakna i +1,5 timme istället för 20 minuter), men signalerar hon bajs är det svårt att låta bli. Summa summarum kör vi EC Light: rutinpottning och tygblöjor på dagarna, engångsblöjor och pottning endast när Lines signalerar bajs på natten.

Nybliven tvåbarnsmor rapporterar

Nu har jag varit tvåbarnsmamma i två veckor och det är väl vad jag hade förväntat mig. Jag kan inte påstå att det är särskilt stressigt (annat än möjligen på morgonen när Petrea ska iväg till förskolan/mormor/farmor), men tiden rinner iväg ändå eftersom man hela tiden blir avbruten. Och sen är det ju sömnbristen, men den är väl övergående får vi hoppas.

Men kärleken!
Ni anar inte!
Jag vet inte riktigt hur ska ska sätta ord på det – betydligt mer begåvade individer än jag själv har försökt i århundraden att beskriva det med sång och poesi utan att riktigt kunna få till det. Man tror inte att man ska kunna älska någon så mycket som man älskar sin förstfödda, och så kommer barn nummer två och bara får ens hjärta att brista och svämma över fullständigt med kärlek!

Lines, heter hon förresten, min nya kärlek. Som Ines, fast med L framför. Medan jag återhämtade mig efter en operation för ganska exakt tre år sedan fick jag låna min första och enda ljudbok av min syster där huvudpersonen hette just Ines, och trots att just den karaktären inte var så angenäm blev jag kär i namnet. Vi visste långt innan Petrea blev till att om vi skulle få en tjej skulle det bli just en Petrea (givet att hon såg ut som en sån), men den här gången var det precis på mållinjen som vi bestämde oss för Lines. Vi funderade på Ines ett bra tag, men övertygades några veckor innan förlossningen att inte ta Ines eftersom det hamnade på plast 35 av de vanligaste namnen 2015. Så då hittade vi på en egen variant, helt enkelt.

Lines föddes 9:47 söndagen den 6:e mars 2016, 9 dagar efter beräknad födsel. Hon var 54 cm lång och vägde 4,5 kg! När vi var på BVC i onsdags hade hon redan växt till 55,5 cm och gått upp till nästan 4,7 kg, så jag tror att det blir en stor bebis, precis som storasyster.

Med Petrea har omställningen gått över all förväntan. Hon pratar hela tiden om Lines, både hemma och på förskolan. Hon vill hela tiden vara med och hjälpa till och blir egentligen bara arg/frustrerad när hon inte får vara med Lines (p.g.a. exempelvis att hon precis ska börja amma eller nyss somnat) snarare än för att jag bär runt på henne eller inte umgås med Petrea som vi trodde.

That’s all for now – jag är på väg att bli avbruten igen, så jag rundar av här. Förhoppningsvis kommer det mera snart!

Råd till min dotter

Jag skrev ett brev till bebisen i magen. Om mina tankar inför förlossningen och mitt liv som tvåbarnsmamma, om henne och hur hon kommer passa in i familjen. Jag började fundera på råd, vad skulle jag vilja säga till min ofödda dotter om föräldraskapet?

Jag förvånades över att det viktigaste rådet inte alls handlade om babypottning eller BLW eller några andra udda saker som jag annars pratar så passionerat om. Det var kort och gott: var nära. Om hon kan och vill amma: gör det! Om hon kan och vill bära: gör det! Vad man än hittar för strategi för att vara nära så gör det! Jag har aldrig upplevt något så givande, så omvälvande och fullständigt underbart som att vara nära sitt lilla barn.

Petrea 1 timme gammal

Mammas tjej

Det finns två saker som har varit riktigt bra vad gäller min foglossning och tillhörande immobilitet: att Petrea och Victor har kommit närmare varandra och att Petrea älskar böcker. Det är möjligt att det senare skulle ha hänt i alla fall (hon är ju trots allt min dotter), men att jag sedan i september nästan uteslutande sitter i soffan och läser när jag är med henne har inte skadat hennes läsintresse.

Petrea har helt klart kommit in i 2-3-åringsböckerna nu. Bilderböckerna med bara en random grej per sida för 0-1-åringar är totalt ointressanta, de enklare historierna med en 10 sidor för 1-2-åringar går fortfarande an men hon har helt klart börjat få upp intresset för de lite längre sammanhängande historierna. Stora favoriter just nu är Bu och Bä, Totte, Petsson och Findus (främst Findus och mucklorna, om jag ska vara ärlig) och naturligtvis Emil i Lönneberga och Pippi Långstrump.

Jag läser på engelska med två undantag: böcker som ”Rut och Knut” som rimmar och jag helt enkelt inte kan översätta texten ordentligt och klassiska verk av exempelvis Astrid Lindgren som jag tycker ska upplevas på svenska. Eftersom böckerna nu börjar ha lite mer substans tar det mig nu två-tre läsningar innan jag har hittat ”min” översättning av texten.

En gång i månaden går vi och lånar böcker på biblioteket och har gjort det sedan vi flyttade hit. Nu senast, för snart två veckor sedan, åkte jag med Victor för att hämta Petrea från förskolan och när jag berättade vart vi skulle var hennes spontana reaktion: ”Yay!”. Och i natt vaknade Petrea till en liten stund (eller pratade i sömnen?) och sa ”Book!” – inte Pippi/Bamse (”Bat-tej”)/Mamma/Pappa eller något annat som är viktigt i hennes liv, utan bok. Mammas tjej!

Petrea 21 månader

I och med nyåret har Världens Finaste Tjej nu blivit 21 månader gammal, så det känns som ett bra första inlägg 2016. Ni som inte har småbarn kanske tycker att det är en fånig sak att uppmärksamma, men det ÄR stor skillnad på 18, 21 och 24 månader!

BLW och mat
December har varit en enda stor undantagsmånad för oss i och med att någon i familjen har varit sjuk mellan 2/12 och några dagar innan nyår. Petrea hade en period av höstblåsor då hon knappt kunde få i sig någonting på tre dagar och sedan en annan period av hosta. Den lite mer långvariga konsekvensen av sjukdomarna (i kombination med oregelbundenheten under julen) är att hennes matrutiner ändrats och att hon nu småäter precis hela tiden. Vi har försökt bryta mönstret sedan hon blev frisk, men det har varit svårt. Jag tycker att vi lyckats någorlunda, men till priset av att jag nu i, motsats till BLW-anda, har för vana att låta mig övertalas att mata Petrea vid frukosten. Varför hon vill att jag ska göra det är oklart då hon utan problem ätit med sked i nästan ett år och gaffel sedan 1-årsdagen (har jag för mig), men det kortvariga resultatet är i alla fall att hon äter mer än en sked innan hon vill gå ner igen.

Annars äter hon bra. Hon tycker fortfarande inte om kokt potatis eller potatismos och hon har ibland svårt för konsistensen av sallad och ”helt” kött (alltså inte köttfärs/biffar). Petrea äter gärna fisk, men gillar inte annan mat från havet. Föga förvånande, i och för sig, eftersom hon bara fått tillfälle att smaka det vid en handfull gånger i sitt liv då varken jag eller Victor äter det.

Idoler

”Ni-så”

Pippi kom ju in i Petreas liv som en stormvind några veckor efter att hon började på förskola i mitten av augusti och under hösten blev även Emil i Lönneberga mycket populär. Senaste tillskottet är Tomten (”To-tto”, ej att förväxla med Gunilla Woldes 70-talsfigur Totte med samma uttal) som bor i i stort sätt varenda trähus hon ser och som säger ”Ho ho”. Detta är inte något jag eller Victor har introducerat heller, utan även den här idolen är det förskolan som kom med i början av december och ja, han håller sig kvar som ständigt samtalsämne eftersom vi fortfarande har juldekorationen uppe. (Jag hade ingen aning om att barn faktiskt var så här påverkningsbara, naivt nog, vilket gjort att jag nu äcklas ännu mer av den uppsjö av reklam som är riktad till små barn.)

Lek och rörelse
Det absolut roligaste som finns just nu är att busa med Pappa, eller ”Boos!” som Petrea säger. Hon älskar fortfarande att bli jagad, men den nya grejen sedan några veckor tillbaka är att hon ska fälla Victor. Alltså, hon slänger sig med full kraft med armarna mot Victors huvud/hals/bröst när han sitter på golvet för att brotta ner honom, varpå hon själv blir attackerad med pussar och kill när hon ligger där på hans bröst.

Som höggravid med diverse graviditetsrelaterade krämpor kan jag på min höjd köra lite Baka baka liten kaka (givet att det görs i sned vinkel – kan inte böja mig framåt längre), men mestadels är det sånger och bokläsning som jag och Petrea sysslar med. Mitt mammahjärta brister av att hon vet att det är en så stor skillnad på vad Pappa och Mamma kan göra – hon frågar inte ens mig om jag vill busa. Men å andra sidan är jag lika stolt och glad att hon leker så väl med andra barn (givet att de inte leker med hennes saker hemma hos henne när hon är trött/arg) och andra vuxna som hon träffat innan.

Ingen kan anklaga mig för att vara pedant, men uppenbarligen städar jag mer än jag själv visste om. Petrea hjälper mig mer än gärna med att sopa golvet, torka bort damm från fönsterbräden, rengöra badkaret efter bad och skrubba bort matrester från ”plastmattan” under hennes barnmatstol.

Årets bästa julklapp

Annat kul är att ta av hennes nya Pippi-docka kläderna och sätta Pippi-dockan på pottan som kom med den bebisdocka (”Bee-bis”) hon fick i julklapp med tanken att det skulle hjälpa henne förstå hennes syster när hon kommer.

 

Potträning
Petrea säger till om hon vill gå på pottan eller toaletten, drar ner byxor och trosor och sätter sig på pottan/låter sig sättas på toan. När hon är klar ställer hon sig upp (om hon valt pottan, naturligtvis), tittar på vad hon åstadkommit och säger nöjt ”Kiss!” eller ”Baass!”. De förändringar som skett under hösten är att hon gärna säger att hon behöver kissa när hon inte alls gör det för att jag ska plocka ner henne från stolen när hon ätit klar, att det numera är i stort sätt omöjligt att gå på pottan med någon annan om Mamma är närvarande samt att Mamma helst ska läsa bok en kvart-tjugo minuter sittandes på golvet (aj!) under tiden, även om själva kissandet bara tog 10 sekunder.

Språk
Under julen har Petreas ungerska verkligen blomstrat, vilket naturligtvis har att göra med att hon umgåtts så mycket med Victors släkt. Dels har hennes förståelse för vad andra säger ökat, men framför allt har hennes egna ordförråd gått från en tre-fyra ord till kanske 15 stycken som hon i alla fall sagt en gång – vi får se om det fastnat.

Jag har själv försökt prata lite ungerska med henne när vi läser bok, men jag måste hela tiden gå tillbaka till engelskan då mitt ordförråd helt enkelt inte är stort nog för att prata om vad hundens bebisar heter eller vad de säger.

Vad gäller engelskan och svenskan går det bara framåt där också, även om svenskan hamnat lite i skymundan i och med ungerskans framfart under julen. Det sprutar ut nya ord på alla möjliga språk (sötast just nu är helt klart ”booppa”, d.v.s rumpa) och det märks att hon tycker att det är kul att försöka formulera nya ord och bli förstådd. Hon pratar mestadels fortfarande med enordsmeningar, men då och då klumpar hon ihop det till vad som borde kunna klassas som tvåordsmeningar. Dock gör hon en tydlig paus emellan orden; exempelvis blir ”Pippis pappa” ”Pippi. Pappa.” och ”Sitta här” blir ”Si-tta hää”.

Det är uppenbart att hennes behov av att kommunicera bara ökar, och det är jättekul att äntligen få ta del av vad som försiggår i det där lilla huvudet. Det är viktigt att jag repeterar det ord hon säger för att visa att jag har förstått och när jag inte gör det eller när sammanhanget inte är riktigt klart försöker hon hitta andra vägar att få fram hennes budskap. Som i morse vid frukosten sa hon först ”foot” och sen ”clee” (clean). Då jag inte förstod kopplingen efter att hon repeterat orden några gånger och pekat på foten sa hon ett tredje ord – ”Pippi” – och vips var det solklart att hon syftade på att Pippi i boken vi läste igår hade spänt fast borstar under fötterna för att skrubba golvet!

Det enda som egentligen har avstannat är teckenspråk, vilket ju är naturligt i och med att jag tecknar betydligt mindre med henne och framför allt att det går så snabbt framåt med Petreas talade språk. I dagsläget tecknar hon kanske 15-20 ord, och då oftast i kombination med att något av de talade språken.

Sömn
Ibland får vi uppfattningen om att Petrea har sömncyklar om 3 månader där hon går från att ta 10 minuter att somna tryggt i praktiken själv och därefter sova hela natten till, där vi är nu, när den som lägger henne (läs: Victor) behöver böja sig över spjälsängen för att hålla hennes hand i 45+ minuter och sedan vakna upp till 5-6 gånger under natten för att trösta henne. I natt var det dock betydligt bättre (35 minuters läggning med bara 10 minuters handhållning och ett uppvaknande vid 5-snåret p.g.a. att Mamma var dum nog att inte potta henne efter att hon fått sin flaska mjölk vid läggningen), vilket garanterat hade att göra med att hon var på förskolan första gången sedan innan jul. Vi får hoppas att det går tillbaka nu när hon får komma tillbaka till hennes rutiner.

Trots
Jag kommer nog skratta gott åt det här om ett halvår, men jag upplever det som att Petrea nu kommit i trotsåldern. Det är inget ”permanent” trots ännu, men har hon det minsta tråkigt eller är trött/arg/på annat sätt påverkad måste hon gå emot allt vi säger. Dels vill hon nog testa gränserna, men ibland känns det som hon egentligen struntar i sakfrågan utan bara vill mucka gräl. Kasta-sig-på-golvet-fasen har inletts vid extremt missnöje, även om kasta-prylar-metoden ännu är mer populär vid frustration eller bara vid allmän busighet.

Ibland är det bra att vara nakenfis

Trotset i kombination med 2-års-strippandet gör att det är i princip omöjligt att få på henne kläder (undantag: mössa och skor inomhus) om man inte har lust att släpa ut henne på balkongen för att fysiskt visa henne anledningen till att hon kanske inte bör gå barfota utomhus trots allt.

Men jag är tacksam att hon är en liten ängel med alla andra runtomkring henne när vi inte är närvarande – släktingar och förskolepersonal. Dels för att hon Är världens gulligaste, men också för att jag i mina bättre stunder faktiskt inser att trotset inte är något Petrea har valt eller kan kontrollera och att anledningen till att just Victor och jag får ta den delen är att hon litar så pass mycket på att vi kommer att vara kvar att hon ”vågar” få utlopp för den frustration det måste innebära att inse att det är så mycket man skulle vilja kunna men som man inte kan ännu.

Gåshud

Usch, jag får gåshud när jag ser den här filmen:

Hur ska killar egentligen förstå att ett nej är ett nej? Hela deras uppväxt har ju samhället sagt att man inte behöver ta tjejers nej på allvar. Boys will be boys, liksom. De visar ju bara att de gillar en tjej när de drar dem i håret. Och vem som helst fattar ju att man skämtar när de kallar tjejer för diverse olika tillmälen! Och att ta nån på brösten eller rumpan var ju bara lite bus – de var ju nyfikna och ja, hon stod ju där i närheten.

Hur ska de förstå att det är skillnad på sex och på våldtäkt när de aldrig fått lära sig lyssna på tjejer? När samhället alltid haft ursäkter för deras beteende?

Det är ingen som ifrågasätter när ägaren till en Sankt Bernhardsvalp redan från början lär den att inte hoppa upp mot folks ben, hur oskyldigt det än är. De fattar att om man låter valpen lära sig att det är okej kommer den fortsätta med det som fullvuxen hund, och då är det helt plötsligt inte lika gulligt längre, om det någonsin var det. Varför ser vi inte se att allt vi gör får konsekvenser?

It’s fishy

En grej som jag tänkt på en hel del sedan jag blev förälder är speciesism. För er som inte är bekanta med uttrycket är det som rasism, fast för organismer/arter.

Detta är ingen nyhet för er veg*ner där ute som sedan länge protesterat högljutt för djurs rättigheter, men för gemene man är det nog inget man tänker på. Lite som hur aktuellt det var att någon man kände var rasist i nazismens Tyskland. Inga löpsedlar, direkt. Men när man börjar fundera på vilka värderingar man vill föra vidare till sina barn, varför man vill ha det så och hur man kan förklara det på ett bra sätt, kommer det ganska naturligt att man börjar ifrågasätta… allt.

Jag var vegetarian av miljöskäl i några år innan jag träffade Victor med allt vad det innebär, så det här med att vi diskriminerar andra arter är inget nytt för mig heller. Egentligen. Men det har blivit så slående när man sitter och bläddrar i barnböcker och börjar fundera på vad man ser och framför allt vad man inte ser.

Det man ser är fisk. Levande fisk, lidande fisk, döende fisk och död fisk. Vuxna, barn och diverse andra djur/fillurer som har ihjäl fisk.
Det man inte ser något motsvarande för landdjur. De finns nämligen bara i välmående, levande form eller som en anonym köttbit på en tallrik, och då är det naturligtvis bara frågan om vissa djur. Det verkar vara lika otänkbart att porträttera några andra djur än kossor, grisar eller kycklingar som föda som om de hade varit nallar eller stenar.

Fotat utanför restaurang i Budapest

Så varför finns det inga barnböcker om älgjakt? Det är ju en precis lika traditionellt svensk form av slakt som fiske. För att det handlar om stora gulliga däggdjur? Lite som kor, menar du?

Nej, jag tror att det det här handlar om är att vi i vanlig ordning tror att vi står så mycket över resten av djurvärlden. Vi har i och för sig kommit en bit på vägen från kyrkans läran om att solen cirklar runt jorden och att Gud skapade världen för män(niskan), hans avbild, men det är fortfarande kontroversiellt i vetenskapssammanhang att indikera att djur kanske skulle ha känslor som liknar våra egna. Att påstå att de kanske till och med skulle kunna älska skulle innebära professionellt självmord och för Svensson innebär den här, i sort sett allmängiltiga, speciecismen att vi med gott samvete kan fortsätta med alla möjliga saker som vid närmare granskning borde vara straffbart med vilka mått mätt som helst.

Fiskar är ju som bekant relativt långt ifrån människor evolutionärt och framförallt miljömässigt. Landdjur ser vi ändå, vi förstår deras behov även om vi inte alltid gör något för att tillgodose dem. Fiskar, däremot, dessa fjällbetäckta läckerheter som vi drar upp ur ett parallellt universum som vi vet mindre om än månens yta (!), har vi ingen förståelse för alls.

Och det tycker vi nog är lika bra, för annars kanske vi skulle behöva sätta oss in i deras behov och kanske må lite dåligt när vi inte tillgodoser dem i den grad många skulle säga att vi är skyldiga att göra. Vi kanske skulle behöva fundera på att bara för att de kanske inte har samma typ av intelligens eller känslospann som däggdjur så är de långt ifrån dumma (bläckfiskar anses vara bland jordens mest intelligenta djur) eller känslolösa (fiskar som Peters elefantfisk gillar att leka, något som är starkt kopplat till både intelligens och känslor). Vi kanske skulle komma på att man inte kan ranka organismer i en hierarkisk pyramid efter hur mycket deras evolutionära bana gynnat det karakteristiska drag som vi anser vara det Enda Viktiga, intelligens, utan att de här organismerna samma rätt att existera som vi har. Vi kanske skulle bli lika upprörda av fiskare som som håller upp deras senaste kap som vi blir av tjuvskyttar som poserar med en giraff eller björn. Vi kanske inte skulle ha glada tecknade grisar som glatt håller upp deras döende fiskar i barnböcker.

Snopen Pappa Gris lyckades bara ha ihjäl en bebisfisk

Eller så skulle vi göra som skandalomsusade Gordon Ramsey gjorde med sina barn inför hela världen 2009-2011 i serien The F Word och man på många ställen där man faktiskt behöver döda djur för sin överlevnads skull gör: lära sina barn att djur lider precis som vi, att vi ska vara barmhärtiga mot allt som lever och tacksamma att det var dem den här gången och inte vi.