Anti-pill

Nu när de första av Petreas jämnåriga börjar bli blöjfria pratas det, inte helt onaturligt, om barnens kön. Eller ja, om flickors kön, för att vara mer specifik. För oavsett kön har får ju barn betydligt större tillgång till vad de har mellan benen när de blir av med blöjan, men om det råkar vara en snopp där så finns det liksom ingenting att diskutera. Om det är en snippa, däremot, då har vi ett problem. Man hoppas att det är en fas som snart kommer att gå över, för det är ju så besvärligt det här med flickebarn som pillar sig mellan benen.

(Det är nästan så att jag undrar om man inte låter bli att potträna sina döttrar lite längre än vad man annars hade gjort för att kunna ha blöjan som ett synnerligen ohälsosamt kyskhetsbälte tills det att de blir stora nog att kunna förstå och lyda ett pillförbud. Är det inte lite som att majoriteten av alla amerikanska pojkar – även icke-judar – omskärs vid födseln för att de inte ska onanera när det blir äldre?)

Men vad exakt det är som skulle vara så hemskt med småtjejer som upptäcker en till kroppsdel, det är det ingen som säger, men alla (mammor, pappor och förskolepersonal) är rörande överens om att flickors pill är ett problem. Kan det vara för att det är ohygieniskt? Fast då skulle det väl vara samma sak med pojkar? Och dessutom tillhandahåller väl de flesta hushåll tvål och vatten så att man kan tvätta händerna?

Nej, hygienen är nog inte problemet. Kan det vara tradition, månne? Kan det vara så att eftersom när pojkar väl hittar sin snopp så släpper de aldrig taget så har vi liksom vant oss med tanken att snoppar ska pillas på i tid och otid (förlåt, ”rättas till”, heter det) medans snippor ska förbi opillade till bröllopsnatten?

 

 

 

 

Petrea 2 år

…och snart en månad! Äntligen börjar jag bli tillräckligt stark och stabil att jag kan ta del av Petreas vardag som något mer än en lästant och tjatkärring. Som jag har längtat! Och att döma av allt extra bus och gos verkar hon ha saknat mig också. Finns det något härligare än barns skratt?

Fysisk utveckling
Det är mycket klätla (klättra) just nu. Hon har ju alltid varit duktig på det grovmotoriska, men problemet är att Petrea inte riktigt har den önskvärda överlevnadsinstinkten. Hon slänger sig hit och tid, hoppar från alltför höga höjder och försöker ta sig upp på obestigliga hinder, precis som hennes mamma gjorde när hon var liten… Å ena sidan vill jag inte hindra hennes utveckling, men å andra sidan vill jag att hon överlever till nästa födelsedag också!

Jag har börjat hämta Petrea från förskolan igen (senast var innan jul), och senaste veckan går jag dit med Lines i sele/sjal och tillbaka med Petrea i hennes sovvagn (och Lines kvar på magen). När vi gick själva senast, jag och Petrea, bar jag henne större delen av vägen men lät henne gå själv en 20-30 minuter beroende på hur mycket tid vi hade och hur långt hon hade lust att gå. Tyvärr kan jag inte riktigt ännu plocka upp och ner Petrea från ryggen ännu, så jag måste ta med vagnen hur otymplig den än är. Och finns vagnen där vill Petrea inte gå, så jag har ingen lösning för hur jag ska börja få henne att gå igen. Det är ju alldeles för långt fr henne att gå hela vägen själv (2,5 km enkel väg), så det får väl bli att vi mjukstartar med kortare promenader på helgerna kanske.

Intressen
Lines är Petreas största intresse sedan hon kom till världen för lite mer än sju veckor sedan. Så fort Lines är vaken ska vill Petrea komma dit och hälsa, krama, pussa och gärna hjälpa till med att exempelvis gunga på babysittern, lägga på/justera/ta av filten, ge henne diverse olika låtsasdrycker från hennes leksakskök osv. osv. Petrea är mycket mån om hennes systers välmående och frågar alltid om hon är happy eller le-ssen. Är Lines inte vaken måste babymonitorn vara med så att man kan höra Lines (och trycka på alla knappar). Hittills har hon inte en enda gång visat att hon är arg eller avundsjuk på Lines, trots att Petrea nu måste dela med sig av uppmärksamheten. Hon är så snäll med lillasyster och det verkligen syns hur mycket hon älskar Lines! Man blir rörd till tårar när man ser dem!

Roligaste aktiviteten är fortfarande att busa, både med Mamma och Pappa numera! Det ska jagas och jaga, kittlas, dansas (som Pippi!) och hitta på fånigheter som att krypa bakom mammas rygg göra pruttljud mot mammas rygg/axlar/armar när vi badar.

Det är kul med stillasittande aktiviteter också, som att måla (helst på kroppen) och pyssla. Häromveckan fick vi höra den första igenkännbara sången – Blinka lilla stjärna! Fast bäst är det fortfarande att läsa. Storfavoriten just nu är ”The Daddy Mountain” av Jules Feiffer och ”En mammut i kylskåpet” av Michaël Escoffier som vi lånat på biblioteket (ganska söta båda två) samt Nicke Nyfiken som vi fått ärva, till mammas stora förtret. Jag älskade Nicke Nyfiken när jag var liten, men nu när man läser böckerna som vuxen, speciellt första boken om hur Mannen med den gula hatten rövade bort Nicke från hans hem i skogen, blir i alla fall jag smått äcklad av 1930- och ’40-talstänket.

Siffror är tydligen något som de håller på med mycket på förskolan (hon kan säga nästan alla siffror 1-10 på svenska nu, om än i fel ordning), men hemma är det sedan några månader tillbaka bokstäver som gäller. Hon kan A as in Assan (Aslan, hennes kusin), B as in Bat-tje (Bamse), E as in e-fant (elefant), L as in Nines (Lines), M as in Mojj-mojj (Mormor) som ibland förväxlas med N as in Nå-ni (Nagyi, d.v.s. hennes farmor), O as in owl (uggla), P as in Bea (Petrea), S as in Söjen (Mormors kille Sören), V as in Nessa (Vanessa, hennes kompis). Så fort hon ser en bokstav hon känner igen pekar hon och säger vad det är och vad den står för. P är helt klart favoriten, och tur är det, för det finns ju massa parkeringsplatser med P på, för att inte tala om alla Polarn & Pyret-kläder med deras logga (ett P)!

Språk
Det har gått förvånansvärt snabbt med utvecklingen, speciellt svenskan, naturligtvis. Victor har påmint mig om att hennes jämnåriga nu är tillräcklig stora för att förstå att jag pratar ett annat språk med Petrea och att de kan känna sig utanför, så jag har försökt gå över till svenska när hon leker med andra barn. Det har gjort att jag verkligen insett hur mycket svenska hon ändå förstår – nästan lika mycket som engelska! Prata har det däremot aldrig varit något tvivel om vilket som är hennes främsta språk: svenskan står nog för hälften av hennes talade ord och nu när hon har börjat tala i 3-5-ordsmeningar har även svensk grammatik börjat sippra in i de ungerska och engelska orden. Exempelvis bedden (engelskans ”bed” + svenskans -en-ändelse) och tejen (ungerskans ”tej”, d.v.s. mjölk, + svenskans en-ändelse).

Teckenspråket har vi båda två övergett, tyvärr. Förskoleläraren sa på utvecklingssamtalet häromveckan att det kanske är därför hennes tal går så snabbt framåt nu, men jag tror snarare att det är tvärt om: om vi inte hade tecknat hade det tagit ännu längre tid för Petrea som trespråkig att börja prata, utan vi har båda två känt att teckenspråket inte behövs längre och trappat ner det som en konsekvens av hennes språkutveckling.

Hon är som en liten svamp, den lilla damen, och härmar allt vi säger. Det är också viktigt för Petrea att vi repeterar det hon säger så att hon får bekräftelse på att vi har förstått och höra om vi håller med. Det är sällan hon blir frustrerad av att inte bli förstådd, utan istället prövar hon att formulera sig annorlunda, byta språk eller kanske peka. Hon kan vara mycket bestämd, som en diplomatisk granne sa, och det hör man tydligt med fraser som ”Jag sitta där!”, ”Jag ta den!” och ”Jäpa dig!” (=Hjälp mig!), gärna med armarna i kors och böjda ögonbryn.

Sömn
Jag och Victor har delat upp nätterna så att jag tar Lines och Victor tar Petrea. För några veckor sedan fick Victor nog av att nattningen ofta tog en timme (!) och att Petrea gärna vaknade upp till fem-sex gånger per natt. Då tror ni kanske att det var något tillfälligt i samband med att Petrea blev storasyster. Icke! Så här har det varit i… ja, minst ett halvår, av och till. Möjligen kanske det förvärrades lite av systerskapet och framförallt att vi behövt ta bort ena sidan på spjälsängen (hon kunde klättra ur den), men mestadels tror jag att hennes dåliga sömnvanor helt enkelt bara var en ovana. Den här gången tror jag dock att Victor har lyckats med att få Petrea att känna sig trygg i att vi faktiskt finns här och kommer när hon ropar, även om vi inte sitter och håller henne i handen medan hon somnar. Numera tar nattningen dryga kvarten (inklusive mjölk och toa), om ens det, och det hör till ovanligheterna att det blir skrik i samband med nattningen eller under natten. Som grädde på moset har Petrea nu börjat leka lite själv på morgonen! Hurra hurra!

Toalettbestyr
Med undantag av några dagar i samband med Lines födsel har det gått fortsatt bra. Hon har nästan helt slutat med pottan nu och sitter på hennes toasits på toan istället. Detta för att det lätt kan bli fullt i pottan, vilket naturligtvis gjort det obehagligt att sitta där, vilket i sin tur har gjort att Petrea studsat upp och ner och kladdat ner hela henne och badrummet.

Förskolan har tagit det välkomna initiativet att låta henne torka sig själv för ett tag sedan, så numera torkar vi bara Petrea efter bajs – kiss klarar hon av själv. Egentligen kunde vi nog ha börjat med det tidigare, men eftersom hon inte är så bra på det ännu har det blivit rött. Men nu tänker jag att det kan få vara så under tiden hon lär sig – hon badar ju ändå nästan varje dag.

 

Mammas tjej

Det finns två saker som har varit riktigt bra vad gäller min foglossning och tillhörande immobilitet: att Petrea och Victor har kommit närmare varandra och att Petrea älskar böcker. Det är möjligt att det senare skulle ha hänt i alla fall (hon är ju trots allt min dotter), men att jag sedan i september nästan uteslutande sitter i soffan och läser när jag är med henne har inte skadat hennes läsintresse.

Petrea har helt klart kommit in i 2-3-åringsböckerna nu. Bilderböckerna med bara en random grej per sida för 0-1-åringar är totalt ointressanta, de enklare historierna med en 10 sidor för 1-2-åringar går fortfarande an men hon har helt klart börjat få upp intresset för de lite längre sammanhängande historierna. Stora favoriter just nu är Bu och Bä, Totte, Petsson och Findus (främst Findus och mucklorna, om jag ska vara ärlig) och naturligtvis Emil i Lönneberga och Pippi Långstrump.

Jag läser på engelska med två undantag: böcker som ”Rut och Knut” som rimmar och jag helt enkelt inte kan översätta texten ordentligt och klassiska verk av exempelvis Astrid Lindgren som jag tycker ska upplevas på svenska. Eftersom böckerna nu börjar ha lite mer substans tar det mig nu två-tre läsningar innan jag har hittat ”min” översättning av texten.

En gång i månaden går vi och lånar böcker på biblioteket och har gjort det sedan vi flyttade hit. Nu senast, för snart två veckor sedan, åkte jag med Victor för att hämta Petrea från förskolan och när jag berättade vart vi skulle var hennes spontana reaktion: ”Yay!”. Och i natt vaknade Petrea till en liten stund (eller pratade i sömnen?) och sa ”Book!” – inte Pippi/Bamse (”Bat-tej”)/Mamma/Pappa eller något annat som är viktigt i hennes liv, utan bok. Mammas tjej!

Petrea 21 månader

I och med nyåret har Världens Finaste Tjej nu blivit 21 månader gammal, så det känns som ett bra första inlägg 2016. Ni som inte har småbarn kanske tycker att det är en fånig sak att uppmärksamma, men det ÄR stor skillnad på 18, 21 och 24 månader!

BLW och mat
December har varit en enda stor undantagsmånad för oss i och med att någon i familjen har varit sjuk mellan 2/12 och några dagar innan nyår. Petrea hade en period av höstblåsor då hon knappt kunde få i sig någonting på tre dagar och sedan en annan period av hosta. Den lite mer långvariga konsekvensen av sjukdomarna (i kombination med oregelbundenheten under julen) är att hennes matrutiner ändrats och att hon nu småäter precis hela tiden. Vi har försökt bryta mönstret sedan hon blev frisk, men det har varit svårt. Jag tycker att vi lyckats någorlunda, men till priset av att jag nu i, motsats till BLW-anda, har för vana att låta mig övertalas att mata Petrea vid frukosten. Varför hon vill att jag ska göra det är oklart då hon utan problem ätit med sked i nästan ett år och gaffel sedan 1-årsdagen (har jag för mig), men det kortvariga resultatet är i alla fall att hon äter mer än en sked innan hon vill gå ner igen.

Annars äter hon bra. Hon tycker fortfarande inte om kokt potatis eller potatismos och hon har ibland svårt för konsistensen av sallad och ”helt” kött (alltså inte köttfärs/biffar). Petrea äter gärna fisk, men gillar inte annan mat från havet. Föga förvånande, i och för sig, eftersom hon bara fått tillfälle att smaka det vid en handfull gånger i sitt liv då varken jag eller Victor äter det.

Idoler

”Ni-så”

Pippi kom ju in i Petreas liv som en stormvind några veckor efter att hon började på förskola i mitten av augusti och under hösten blev även Emil i Lönneberga mycket populär. Senaste tillskottet är Tomten (”To-tto”, ej att förväxla med Gunilla Woldes 70-talsfigur Totte med samma uttal) som bor i i stort sätt varenda trähus hon ser och som säger ”Ho ho”. Detta är inte något jag eller Victor har introducerat heller, utan även den här idolen är det förskolan som kom med i början av december och ja, han håller sig kvar som ständigt samtalsämne eftersom vi fortfarande har juldekorationen uppe. (Jag hade ingen aning om att barn faktiskt var så här påverkningsbara, naivt nog, vilket gjort att jag nu äcklas ännu mer av den uppsjö av reklam som är riktad till små barn.)

Lek och rörelse
Det absolut roligaste som finns just nu är att busa med Pappa, eller ”Boos!” som Petrea säger. Hon älskar fortfarande att bli jagad, men den nya grejen sedan några veckor tillbaka är att hon ska fälla Victor. Alltså, hon slänger sig med full kraft med armarna mot Victors huvud/hals/bröst när han sitter på golvet för att brotta ner honom, varpå hon själv blir attackerad med pussar och kill när hon ligger där på hans bröst.

Som höggravid med diverse graviditetsrelaterade krämpor kan jag på min höjd köra lite Baka baka liten kaka (givet att det görs i sned vinkel – kan inte böja mig framåt längre), men mestadels är det sånger och bokläsning som jag och Petrea sysslar med. Mitt mammahjärta brister av att hon vet att det är en så stor skillnad på vad Pappa och Mamma kan göra – hon frågar inte ens mig om jag vill busa. Men å andra sidan är jag lika stolt och glad att hon leker så väl med andra barn (givet att de inte leker med hennes saker hemma hos henne när hon är trött/arg) och andra vuxna som hon träffat innan.

Ingen kan anklaga mig för att vara pedant, men uppenbarligen städar jag mer än jag själv visste om. Petrea hjälper mig mer än gärna med att sopa golvet, torka bort damm från fönsterbräden, rengöra badkaret efter bad och skrubba bort matrester från ”plastmattan” under hennes barnmatstol.

Årets bästa julklapp

Annat kul är att ta av hennes nya Pippi-docka kläderna och sätta Pippi-dockan på pottan som kom med den bebisdocka (”Bee-bis”) hon fick i julklapp med tanken att det skulle hjälpa henne förstå hennes syster när hon kommer.

 

Potträning
Petrea säger till om hon vill gå på pottan eller toaletten, drar ner byxor och trosor och sätter sig på pottan/låter sig sättas på toan. När hon är klar ställer hon sig upp (om hon valt pottan, naturligtvis), tittar på vad hon åstadkommit och säger nöjt ”Kiss!” eller ”Baass!”. De förändringar som skett under hösten är att hon gärna säger att hon behöver kissa när hon inte alls gör det för att jag ska plocka ner henne från stolen när hon ätit klar, att det numera är i stort sätt omöjligt att gå på pottan med någon annan om Mamma är närvarande samt att Mamma helst ska läsa bok en kvart-tjugo minuter sittandes på golvet (aj!) under tiden, även om själva kissandet bara tog 10 sekunder.

Språk
Under julen har Petreas ungerska verkligen blomstrat, vilket naturligtvis har att göra med att hon umgåtts så mycket med Victors släkt. Dels har hennes förståelse för vad andra säger ökat, men framför allt har hennes egna ordförråd gått från en tre-fyra ord till kanske 15 stycken som hon i alla fall sagt en gång – vi får se om det fastnat.

Jag har själv försökt prata lite ungerska med henne när vi läser bok, men jag måste hela tiden gå tillbaka till engelskan då mitt ordförråd helt enkelt inte är stort nog för att prata om vad hundens bebisar heter eller vad de säger.

Vad gäller engelskan och svenskan går det bara framåt där också, även om svenskan hamnat lite i skymundan i och med ungerskans framfart under julen. Det sprutar ut nya ord på alla möjliga språk (sötast just nu är helt klart ”booppa”, d.v.s rumpa) och det märks att hon tycker att det är kul att försöka formulera nya ord och bli förstådd. Hon pratar mestadels fortfarande med enordsmeningar, men då och då klumpar hon ihop det till vad som borde kunna klassas som tvåordsmeningar. Dock gör hon en tydlig paus emellan orden; exempelvis blir ”Pippis pappa” ”Pippi. Pappa.” och ”Sitta här” blir ”Si-tta hää”.

Det är uppenbart att hennes behov av att kommunicera bara ökar, och det är jättekul att äntligen få ta del av vad som försiggår i det där lilla huvudet. Det är viktigt att jag repeterar det ord hon säger för att visa att jag har förstått och när jag inte gör det eller när sammanhanget inte är riktigt klart försöker hon hitta andra vägar att få fram hennes budskap. Som i morse vid frukosten sa hon först ”foot” och sen ”clee” (clean). Då jag inte förstod kopplingen efter att hon repeterat orden några gånger och pekat på foten sa hon ett tredje ord – ”Pippi” – och vips var det solklart att hon syftade på att Pippi i boken vi läste igår hade spänt fast borstar under fötterna för att skrubba golvet!

Det enda som egentligen har avstannat är teckenspråk, vilket ju är naturligt i och med att jag tecknar betydligt mindre med henne och framför allt att det går så snabbt framåt med Petreas talade språk. I dagsläget tecknar hon kanske 15-20 ord, och då oftast i kombination med att något av de talade språken.

Sömn
Ibland får vi uppfattningen om att Petrea har sömncyklar om 3 månader där hon går från att ta 10 minuter att somna tryggt i praktiken själv och därefter sova hela natten till, där vi är nu, när den som lägger henne (läs: Victor) behöver böja sig över spjälsängen för att hålla hennes hand i 45+ minuter och sedan vakna upp till 5-6 gånger under natten för att trösta henne. I natt var det dock betydligt bättre (35 minuters läggning med bara 10 minuters handhållning och ett uppvaknande vid 5-snåret p.g.a. att Mamma var dum nog att inte potta henne efter att hon fått sin flaska mjölk vid läggningen), vilket garanterat hade att göra med att hon var på förskolan första gången sedan innan jul. Vi får hoppas att det går tillbaka nu när hon får komma tillbaka till hennes rutiner.

Trots
Jag kommer nog skratta gott åt det här om ett halvår, men jag upplever det som att Petrea nu kommit i trotsåldern. Det är inget ”permanent” trots ännu, men har hon det minsta tråkigt eller är trött/arg/på annat sätt påverkad måste hon gå emot allt vi säger. Dels vill hon nog testa gränserna, men ibland känns det som hon egentligen struntar i sakfrågan utan bara vill mucka gräl. Kasta-sig-på-golvet-fasen har inletts vid extremt missnöje, även om kasta-prylar-metoden ännu är mer populär vid frustration eller bara vid allmän busighet.

Ibland är det bra att vara nakenfis

Trotset i kombination med 2-års-strippandet gör att det är i princip omöjligt att få på henne kläder (undantag: mössa och skor inomhus) om man inte har lust att släpa ut henne på balkongen för att fysiskt visa henne anledningen till att hon kanske inte bör gå barfota utomhus trots allt.

Men jag är tacksam att hon är en liten ängel med alla andra runtomkring henne när vi inte är närvarande – släktingar och förskolepersonal. Dels för att hon Är världens gulligaste, men också för att jag i mina bättre stunder faktiskt inser att trotset inte är något Petrea har valt eller kan kontrollera och att anledningen till att just Victor och jag får ta den delen är att hon litar så pass mycket på att vi kommer att vara kvar att hon ”vågar” få utlopp för den frustration det måste innebära att inse att det är så mycket man skulle vilja kunna men som man inte kan ännu.

Gåshud

Usch, jag får gåshud när jag ser den här filmen:

Hur ska killar egentligen förstå att ett nej är ett nej? Hela deras uppväxt har ju samhället sagt att man inte behöver ta tjejers nej på allvar. Boys will be boys, liksom. De visar ju bara att de gillar en tjej när de drar dem i håret. Och vem som helst fattar ju att man skämtar när de kallar tjejer för diverse olika tillmälen! Och att ta nån på brösten eller rumpan var ju bara lite bus – de var ju nyfikna och ja, hon stod ju där i närheten.

Hur ska de förstå att det är skillnad på sex och på våldtäkt när de aldrig fått lära sig lyssna på tjejer? När samhället alltid haft ursäkter för deras beteende?

Det är ingen som ifrågasätter när ägaren till en Sankt Bernhardsvalp redan från början lär den att inte hoppa upp mot folks ben, hur oskyldigt det än är. De fattar att om man låter valpen lära sig att det är okej kommer den fortsätta med det som fullvuxen hund, och då är det helt plötsligt inte lika gulligt längre, om det någonsin var det. Varför ser vi inte se att allt vi gör får konsekvenser?

It’s fishy

En grej som jag tänkt på en hel del sedan jag blev förälder är speciesism. För er som inte är bekanta med uttrycket är det som rasism, fast för organismer/arter.

Detta är ingen nyhet för er veg*ner där ute som sedan länge protesterat högljutt för djurs rättigheter, men för gemene man är det nog inget man tänker på. Lite som hur aktuellt det var att någon man kände var rasist i nazismens Tyskland. Inga löpsedlar, direkt. Men när man börjar fundera på vilka värderingar man vill föra vidare till sina barn, varför man vill ha det så och hur man kan förklara det på ett bra sätt, kommer det ganska naturligt att man börjar ifrågasätta… allt.

Jag var vegetarian av miljöskäl i några år innan jag träffade Victor med allt vad det innebär, så det här med att vi diskriminerar andra arter är inget nytt för mig heller. Egentligen. Men det har blivit så slående när man sitter och bläddrar i barnböcker och börjar fundera på vad man ser och framför allt vad man inte ser.

Det man ser är fisk. Levande fisk, lidande fisk, döende fisk och död fisk. Vuxna, barn och diverse andra djur/fillurer som har ihjäl fisk.
Det man inte ser något motsvarande för landdjur. De finns nämligen bara i välmående, levande form eller som en anonym köttbit på en tallrik, och då är det naturligtvis bara frågan om vissa djur. Det verkar vara lika otänkbart att porträttera några andra djur än kossor, grisar eller kycklingar som föda som om de hade varit nallar eller stenar.

Fotat utanför restaurang i Budapest

Så varför finns det inga barnböcker om älgjakt? Det är ju en precis lika traditionellt svensk form av slakt som fiske. För att det handlar om stora gulliga däggdjur? Lite som kor, menar du?

Nej, jag tror att det det här handlar om är att vi i vanlig ordning tror att vi står så mycket över resten av djurvärlden. Vi har i och för sig kommit en bit på vägen från kyrkans läran om att solen cirklar runt jorden och att Gud skapade världen för män(niskan), hans avbild, men det är fortfarande kontroversiellt i vetenskapssammanhang att indikera att djur kanske skulle ha känslor som liknar våra egna. Att påstå att de kanske till och med skulle kunna älska skulle innebära professionellt självmord och för Svensson innebär den här, i sort sett allmängiltiga, speciecismen att vi med gott samvete kan fortsätta med alla möjliga saker som vid närmare granskning borde vara straffbart med vilka mått mätt som helst.

Fiskar är ju som bekant relativt långt ifrån människor evolutionärt och framförallt miljömässigt. Landdjur ser vi ändå, vi förstår deras behov även om vi inte alltid gör något för att tillgodose dem. Fiskar, däremot, dessa fjällbetäckta läckerheter som vi drar upp ur ett parallellt universum som vi vet mindre om än månens yta (!), har vi ingen förståelse för alls.

Och det tycker vi nog är lika bra, för annars kanske vi skulle behöva sätta oss in i deras behov och kanske må lite dåligt när vi inte tillgodoser dem i den grad många skulle säga att vi är skyldiga att göra. Vi kanske skulle behöva fundera på att bara för att de kanske inte har samma typ av intelligens eller känslospann som däggdjur så är de långt ifrån dumma (bläckfiskar anses vara bland jordens mest intelligenta djur) eller känslolösa (fiskar som Peters elefantfisk gillar att leka, något som är starkt kopplat till både intelligens och känslor). Vi kanske skulle komma på att man inte kan ranka organismer i en hierarkisk pyramid efter hur mycket deras evolutionära bana gynnat det karakteristiska drag som vi anser vara det Enda Viktiga, intelligens, utan att de här organismerna samma rätt att existera som vi har. Vi kanske skulle bli lika upprörda av fiskare som som håller upp deras senaste kap som vi blir av tjuvskyttar som poserar med en giraff eller björn. Vi kanske inte skulle ha glada tecknade grisar som glatt håller upp deras döende fiskar i barnböcker.

Snopen Pappa Gris lyckades bara ha ihjäl en bebisfisk

Eller så skulle vi göra som skandalomsusade Gordon Ramsey gjorde med sina barn inför hela världen 2009-2011 i serien The F Word och man på många ställen där man faktiskt behöver döda djur för sin överlevnads skull gör: lära sina barn att djur lider precis som vi, att vi ska vara barmhärtiga mot allt som lever och tacksamma att det var dem den här gången och inte vi.

Kommande systerskap

På fredag går jag in i tredje trimestern, graviditetsvecka 28, och jag känner mer och mer osäkerhet inför Petreas stundande systerskap. Om bebisen kommer som planerat kommer det skilja ganska precis 23 månader mellan dem, vilket jag tror kan ha en massa fördelar på längre sikt. Men nu, den första tiden, kan jag bara se nackdelar just nu.

Vi har senaste månaden börjat prata om att jag har en bebis i magen och att det är hennes syster, precis som Ida är Emils syster och Annika är Tommys (Emil och Pippi är Petreas stora idoler). Magen är ju så pass stor nu att det kanske är lite mer greppbart för henne, men det som jag tror verkligen har fått polletten att trilla ner är nu när vi lånade luckboken ”Busiga bebben” av Thomas Svensson på biblioteket. Den är skriven för lite äldre barn och har ett uppslag där den höggravida mamman står och skurar golvet (vårt exemplar är utgiven 1993), blir jättetrött och får ont i ryggen och knäna, men i övrigt är den toppen! Dels är det naturligtvis kul med luckor och flikar att öppna och stänga, men jag tror att det underlättade för henne att visualisera hur det ser ut med bebisar i magar.

Igår hade jag en tröja på mig med ett litet hål på magen, och i den skulle Petrea titta in för att se bebisen, sa hon. Varenda gång hon ligger ner i mitt knä säger hon ”baby”, och hon är medveten om att det är skillnad på bebisar, barn och vuxna. Däremot är hon inte helt med på att hon själv inte skulle vara en bebis, vilket är fullt förståeligt i och med att ett av de otal smeknamn vi har på henne är just ”Baby”.

Men mer än så vet inte jag hur jag ska göra för att förbereda henne. Egentligen vet jag inte om det spelar någon roll heller, för när den dagen väl kommer, kommer hela hennes värld att vändas upp och ner.

Hur kan jag begära av en så liten att bli stor över en natt? Hur ska jag göra för att hon fortfarande ska bli sedd?

Flerbarnsföräldrar, ni osjunga vardagshjältar, hur gjorde ni när syskonet skulle komma? Hur gjorde ni första tiden, rent praktiskt? Vad skulle ni gjort annorlunda?

Första intrycket av ”Smakäventyret”

Idag var jag på vetenskapsjournalisten Ann Fernholms bokrelease på Diselverkstaden i Sickla. Hon var ju med på Nyhetsmorgon TV4 igår morse, men idag pratade hon lite mer ingående om det hon tar upp i hennes nya bok ”Smakäventyret – att lära små barn äta mat”.

Boken är på nätta 157 sidor (om man inte räknar med ytterligare 14 sidor där hon bara radar upp hennes referenser – betryggande grund att stå på) och är lättläst, begriplig och allmänt vettig. Som BLW-ande mamma håller jag kanske inte med om precis allt hon skriver (boken förespråkar smakportioner i puréform från 4 månaders ålder om barnet är nyfiket, i likhet med Livsmedelsverket), men det är ändå kul att få vatten på sin kvarn från andra håll att det här med Riktig Mat troligen är det bästa sättet att få en nyanserad och hälsosam matstart.

”Smakäventyret” tar även upp lite allvarligare ämnen som kvävningsrisk, neofobi och allergier, men det kapitel jag tycker är mest intressant är det om vår svenska ”heliga ko”, vällingen, och kopplingen till glutenintolerans, diabetes typ I och allmän kräsenhet hos barn.

Utan att ha hunnit läsa ut den riktigt ännu kan jag varmt rekommendera den till föräldrar och andra som vårdar små barn! En matnyttig tankeställare som motiverar och inspirerar till ett småbarnsliv utan skedmatning, klämmisar och barnmatsburkar men med kompetenta, nyfikna och matgladare bebisar!

Antisockerfascist?

Jag är medveten om att mycket som jag gör med Petrea provocerar andra föräldrar, oavsett avsikt. Många saker kan man ju helt enkelt låta bli att ta upp så slipper folk tycka att man trycker det i ansiktet på dem, men nu under Halloween förra helgen så gick det ju inte att komma undan med att vi inte tänkte låta Petrea äta godis.

Min amerikanska styvmamma fann sig snabbt i den här, för henne högst oortodoxa, vändningen och erbjöd Renée Voltaires Berry Boost som jag aldrig hade hört talas om (torkad frukt i en söt ask, i princip), men min 11-åriga syster och hennes kompisar tyckte att det här i det närmaste var barnplågeri och de är långt ifrån de enda som har den åsikten.

Jag resonerar såhär kring socker: det bidrar inte med något positivt i kroppen utan är vad många kallar ”tomma kalorier”. Tvärt om skapar socker problem överallt – bland annat bidrar det till karies, hamnar i blodet för snabbt vilket i förlängningen kan leda till diabetes, stimulerar fettinlagring vilket i förlängningen kan leda till övervikt och tillhörande hälsorisker och gynnar ”dåliga” bakteriers tillväxt i tarmarna, vilket rubbar tarmfloran och försämrar vårt allmäntillstånd på sätt som vi hittills inte har studerat tillräckligt ännu. Kort sagt: det finns inga fördelar och riktigt dåliga nackdelar med att äta socker, en lose/lose situation. Därför siktar jag på att inte ge mitt barn något socker alls. Hon vet inte vad sötsaker är och suktas därför inte när andra äter utan är hur nöjd som helst med hennes naturligt söta äpple/jordgubbe/vad hon nu får istället. Eftersom varken jag eller Victor äter särskilt mycket sött är det inte ett problem vi måste tackla till vardags heller: det är en ickefråga. (Undantag är väl Victors läsk, men det är bara att förklara att det, i likhet med många andras whiskey/öl/vin, är vuxendricka.)

MEN! Jag tycker att det finns undantag för alla regler och att ibland så är det helt enkelt inte värt att vara stenhård med alla principer. Petrea fick smaka socker första gången i form av kladdkaksmet när hon var 9 månader, därefter var det tårta två helger i rad när hon fyllde år och sedan dess har vi blivit bjudna på/bjudit på hemlagade sötsaker som Petrea fått smaka en 5-6 gånger.  Jag tycker inte att jag är någon antisockerfascist och bara för att jag strävar efter att hålla Petreas sockerintag på noll så länge det går betyder det inte att jag inte inser att 1) min kontroll över hennes matintag kommer ta slut och 2) ibland förlorar man mer av att säga nej. Jag väljer däremot mina tillfällen och ser till att hon i alla fall inte ”slösar” dem på fabrikstillverkat godis utan lägger det på någons hembakade bullar tillsammans med gott sällskap.

Och som vanligt: nej, jag dömer inte föräldrar som väljer att göra annorlunda.

Ovanor från förskolan

Petrea har nu gått på förskola i 2½ månad och verkar trivas jättebra. Jag själv är i stort sätt nöjd, men jag har märkt att hon har fått en del ovanor också. Kanske skulle dessa ovanor ha kommit av sig självt ändå, men i vilket fall som helst har det gått snabbare nu när hon lärt sig av de andra barnen.

Det värsta är nog att hon har blivit mer våldsam. Alltså inte bara när hon är arg/frustrerad och i ren desperation sliter eller biter i saker, men ”till vardags” också. Hon kastar saker hej vilt, slår ner klosstorn/andra saker över en decimeter i höjd och smäller ner böcker i våra ansikten/händer/vad som nu är närmast när vi ber henne hämta en bok hon vill läsa.

Å andra sidan är hon också gosigare nu än tidigare

Det andra Petrea har börjat göra senaste månaden är matrelaterat och kanske inte så jättefarligt, men ändå inget jag är så glad för. Det mer högljutt kring måltiderna numera; både med hennes röstläge med framförallt hur hon visar att hon vill ha mera. Först säger hon (oftast) att hon vill ha mer, men kommer inte det på en gång vänder hon upp-och-ner på tallriken och börjar slå på den med skeden/gaffeln. Det ger ju omedelbar verkan, så det är klart hon fortsätter med det… Sista ”stora” förändringen kanske inte ens ska klassas som en ovana då man skulle kunna säga att hon bara vill utforska, men det är ändå ett problem att Petrea numera helst vill få i sig vätskor genom att doppa skeden/gaffeln i muggen och sedan lapa i sig de få droppar hon inte spiller. Hon får ju liksom inte i sig något längre!

Barnpsykologer och medföräldrar: är detta bara en fas? Hur hanterar man icke-känslomässigt våld?