Anti-pill

Nu när de första av Petreas jämnåriga börjar bli blöjfria pratas det, inte helt onaturligt, om barnens kön. Eller ja, om flickors kön, för att vara mer specifik. För oavsett kön har får ju barn betydligt större tillgång till vad de har mellan benen när de blir av med blöjan, men om det råkar vara en snopp där så finns det liksom ingenting att diskutera. Om det är en snippa, däremot, då har vi ett problem. Man hoppas att det är en fas som snart kommer att gå över, för det är ju så besvärligt det här med flickebarn som pillar sig mellan benen.

(Det är nästan så att jag undrar om man inte låter bli att potträna sina döttrar lite längre än vad man annars hade gjort för att kunna ha blöjan som ett synnerligen ohälsosamt kyskhetsbälte tills det att de blir stora nog att kunna förstå och lyda ett pillförbud. Är det inte lite som att majoriteten av alla amerikanska pojkar – även icke-judar – omskärs vid födseln för att de inte ska onanera när det blir äldre?)

Men vad exakt det är som skulle vara så hemskt med småtjejer som upptäcker en till kroppsdel, det är det ingen som säger, men alla (mammor, pappor och förskolepersonal) är rörande överens om att flickors pill är ett problem. Kan det vara för att det är ohygieniskt? Fast då skulle det väl vara samma sak med pojkar? Och dessutom tillhandahåller väl de flesta hushåll tvål och vatten så att man kan tvätta händerna?

Nej, hygienen är nog inte problemet. Kan det vara tradition, månne? Kan det vara så att eftersom när pojkar väl hittar sin snopp så släpper de aldrig taget så har vi liksom vant oss med tanken att snoppar ska pillas på i tid och otid (förlåt, ”rättas till”, heter det) medans snippor ska förbi opillade till bröllopsnatten?

 

 

 

 

Chilla Vanilla

Jag är svensk. Men bara lagom svensk, liksom. Visst, jag har ett rött sommarställe med vita knutar, men jag kompenserar det med att ha valt en sambo från utlandet. Och visst, han är ju kanske inte en riktig ungrare i och med att han är uppvuxen i Sverige, men han kompenserar det med att ha väldigt ungersk smak (kött, potatis och lök. Och paprika i alla dess former). Visst, det är ju inte superbra att äta så mycket kött, men å andra sidan äter jag och Petrea mestadels vegetariskt och jag har till och med varit veg*n i några år. Visst, jag var ju faktiskt aldrig vegan, men eftersom jag var laktosintolerant blev det bara mat från växtriket och ägg.
Ni fattar: jag är lagom. Vanilla.

Jag har en del andra saker jag faktiskt sticker ut med: det är viktigt med hälsa och miljö för mig, och därför har det blivit bland annat BLW, EC, tygblöjor och no poo. Men det har aldrig varit antingen eller för mig, på något område.

Jag har också precis kommit ur garderoben som feminist (ser fortfarande konstigt ut att se det sådär nedpräntat), och anledningen till att det tog 28 är nog just för att jag är så lagom annars. Feminismen är över lag alldeles för verbalt våldsamma, har jag tyckt, men inser väl nu att det kanske behövs för att vi ska komma någonstans.

Men även nu när jag förlikats med den tanken, att det behövs både eldsjälar och krigarretorik inom feminismen (och miljöaktivismen för den delen), så har jag svårt för elitismen som man finner nästan överallt – även det över lag vänsterorienterade alternativa.

Det duger inte att multinationella äggföretag trappar ner på burhönsen – de ska gå i konkurs här och nu för att äggätande är fel! Om man ger bebisen en klämmis istället för enbart paltbrödsstavar kan man lika gärna lägga ut den åt vargarna för hen är ändå redan förstörd! Och gud nåde den man som behövt bli far till en dotter innan han blir feminist!

Kan vi inte bara glädjas åt att världen långsamt går åt rätt riktning? Det är fullkomligt orimligt att anta att hela Sverige ska bli vegetarianer över en natt (för att inte tala om veganer!), men det är väl jättebra att de flesta skolor idag inte bara har vegetariska alternativ utan ofta kör med en vegetarisk dag i veckan! I Sverige har vi kört med engångsblöjor sedan min mor-/farföräldrars generation upptäckte miraklet med engångsprodukter och brukmat: att alla småbarnsföräldrar hux flux skulle gå tillbaka till tygblöjor när engångsblöjor är så inbitet är naivt till gränsen av idioti! Att föräldrar skulle sluta med godis och välling eftersom våra barn får hälsoproblem till följd av allt godis och sädesslag är lika långsökt som att man i England på 1800-talet skulle låta barnen slippa fabrikerna ett tag och gå ut i solen för att slippa få engelska sjukan.

Men det blir bättre! Hela tiden! Kan inte ni eldsjälar ta en paus från allt krigande, fokusera på framstegen för att sedan fortsätta kiritisera det som är helgalet stället för att vara arg på att folk inte gör saker så snabbt eller till samma grad som du!

 

 

Heja kändisar!

Vad häftigt det är med kändisar, egentligen! Ja, alltså inte personerna i sig, nödvändigtvis (även om jag är helt övertygad om att många av dem är urgulliga som privatpersoner), utan vad de kan göra med den löjligt stora makten vi som pöbel ger dem. Jag kan inte för mitt liv begripa varför intelligenta varelser lyssnar mer på när en kändis uttalar sig om något hen uppenbarligen inte har mer koll på än min granne, men det är väl vårt flockbeteende som intalar oss att eftersom vi ser personen i rutan varje dag känner vi typ henom och uppfattar därför personens åsikter som mer trovärdiga än andras. Men men, det är bara att inse faktum och utnyttja tillfällena när det går 🙂

Blondinbella skrev i ett inlägg i förrgår att hon oroades för att hennes dotter på 8-9 månader inte kunde äta mat eftersom hon inte har tillräckligt med tänder. Jag och några andra kommenterade inlägget med att tipsa om BLW (bebisstyrd matintroduktion) och säga att det inte alls har något samband, att de tänder som man i regel får först (de längst fram) bara används till att bita av medan vuxna som barn använder de eventuella tänder som finns längre bak i käken för att tugga/mala maten.

Hon tackade för infon och nämnde sedan i ett annat inlägg att de nu ska testa BLW med dottern och vips – på mindre än två dagar – har mitt youtubeklipp om BLW gått från 215 visningar till 303. Inte särskilt imponerande siffror i sig, men om man tänker på att det tog dryga två månader för de första 200 visningarna och att den procentuella ökningen inom loppet av 1½ dygn är närmare 150% så är det hur coolt som helst!

Vilket leder oss tillbaka till ursprungsämnet: vad häftigt det är med kändisar som är medvetna om deras inflytande och som väljer att använda det till att inspirera andra till något positivt!

Normalisera det udda

Efter nästan två år som förälder får man ganska mycket hud på näsan. Alla har åsikter om precis allt du väljer att göra med ditt barn och tar sig rätten att informera dig om dem, oavsett om du bett om råd eller inte. Det kanske gäller extra mycket om man håller på med lite udda saker i sitt föräldraskap, men oftast är jag lugn och pedagogisk, givet att de som är kritiska uttalar sig någorlunda sansat.

Även om jag själv inte är uppväxt med de flesta saker vi håller på med var jag positivt inställd till det mesta vi gör nu första gången jag hörde talas om det. Men! Jag måste erkänna att även jag har reagerat sådär instinktivt negativt, sådär barnsligt och nästan trotsigt. Jag följde Adhumles blogg Familjen Toad för hundra år sedan (nu blogg hon inte längre tyvärr) och hon skrev om att hon använder menskopp och hur bra det är. Istället för att konstatera att det där kanske inte är något jag vill testa så drabbades jag av en plötslig dos av äckel. Hur kunde någon ha något som heter menskopp?! Som man stoppar in?

Det tog mig cirkus tre dagar av ältande innan jag läste inlägget igen och kom fram till att det här med menskoppar är ju lösningen på så många av mina problem och sedan dess har jag varit en trogen och nöjd användare.

Min poäng är att det kanske inte är något man är stolt över, men att det faktiskt kan vara okej att reagera negativt i början, så länge man respekterar andras val. Jag tror dock att normalisering av det som är annorlunda är jätteviktigt för att underlätta att den här grottmänniskorreaktionen ska bli så liten som möjligt, och mitt sätt att bidra är att skriva här på bloggen (och nu youtube:a lite) om de udda saker vi sysslar med.

Målet ska ju inte vara att alla i världen ska göra precis som man själv gör, utan först och främst att minska folks fobin och trolls hatspridning. En av följderna är att fler människor blir medvetna om de alternativ som finns och – ännu bättre – att fler då kan göra ett mer aktivt val och att vissa faktiskt bestämmer sig för att testa!

Allt funkar ju inte för alla – jag ville till exempel jättegärna samsova med Petrea, men det gick helt enkelt inte (nu i efterhand kan väl tänka att vi hade en jäkla uppförsbacke med tanke på att jag knappt samsover med Victor – vi har en 180-säng till stor del för att jag ska få sova på min kant i fred!). Alla är olika och det är okej.

Peace, love and understanding! 😉

 

Smutskastning i Bregottfabriken

Det är i sånna här stunder, när allmänheten med hjälp av Musikhjälpen drar in miljonbelopp för att ingen ska behöva fly undan klimatet och privatpersoner donerar bort julfirande på Blocket, som jag påminns åter igen om hur mycket jag äcklas av politiker.

För samtidigt som man ser hur vissa personer drar både tre och fyra strån till stacken får man ibland, som igår kväll, titta på Aktuellt där man pratar om passkontroll efter 4/1-2016 där Centerns talesperson för integration- och migrationsfrågor, Johanna Jönsson, knappt kan hålla sig för skratt där hon sitter på sina höga hästar och slänger den ena dynghögen efter den andra på infrastrukturministern Anna Johansson. Jönsson får det att låta som om den internationella flyktingkrisen är regeringens personliga ansvar, att om bara Centern skulle haft makten så hade nog Syrien inte ens haft en diktator, att sossarna nog inte har hjärtan eftersom de inte verkar förstå att det faktiskt handlar om riktiga människors rätt att söka asyl undan ett fruktansvärt krig.

Och innan ni drar några förhastade slutsatser om mina politiska åsikter vill jag bara påminna er om att både S, MP och V tog chansen att hävda ur sig samma mängd fullständigt omotiverade uttalanden i samband med finanskrisen 2008. Om man skulle lyssna på de röda så var även denna internationella kris Alliansens personliga fadäs.

För med undantag av ett riksdagsparti har varken finanskriser eller flyktingfrågor med någon ideologi att göra när det hamnar på den här skalan. Det handlar inte om solidaritet eller jämställdhet eller individens rättigheter eller några andra käcka slagord som politikerna gödslar sina tal och planscher med under valår. Alla – förutom SD, då – VILL faktiskt att så många som möjligt ska ha det så bra som det bara går.

Det det handlar om är att den regering som råkar sitta med makten när internationella katastrofer sker har verkligheten att förhålla sig till –  saker och ting måste fungera även i praktiken! – medan oppositionen kan spotta ut vad som helst när de sitter säkra i väntan på nästa val. Av någon anledning kan de inte oppositionen, oavsett politisk åskådning i övrigt, bara ta en paus från ”Om vi minsann hade fått bestämma, då, DÅ skulle detta aldrig ha hänt!”, slå sina någorlunda kloka huvuden ihop och försöka komma på den minst dåliga lösningen för en hemsk situation.

Men hoppet är det sista som lämnar människan, och jag antar att det gäller även mitt eget för att politiker kanske ändå är människor trots allt. Det är ju inte så länge sedan som Centerns (och Alliansens?) ledare Annie Lööf inte hoppade på utrikesminister Margot Wallström när hon i mars kritiserade Saudiarabien trots  de diplomatiska komplikationer det innebar, utan bara konstaterade att ”I det här fallet fick Margot Wallström inte tala på grund av hennes kritik vad gäller mänskliga rättigheter. Då vill jag inte göra någon partipolitisk poäng av det”.

Post-förlossningskroppen

Ett hett ämne bland (nyblivna) mammor som bland andra Cissi Walin och nu, som jag tänkte ge ett lite längre svar till, Fru Källström tar upp är post-förlossningskroppen. Hur förhåller man sig till den? Är det bara något man ska acceptera eller ska man kämpa med näbbar och klor för att komma tillbaka till hur man såg ut första gången man träffade sin partner?

Som med allt annat som har med kvinnokroppar är detta ett otroligt laddat ämne och jag hoppas att jag inte trampar någon på tårna med det här inlägget. Jag tycker dock att det är både aktuellt och viktigt att prata om, så här får ni min bild:

Med Petrea gick jag upp 18 kg; 7 av dem har jag för mig försvann i och med födseln och innan jag började springa efter fyra månader var det 5 envisa kilon kvar som inte ville försvinna oavsett hur mycket jag ammade eller gick långa, raska promenader med en bebis på magen. Jag ville absolut inte banta; dels för att jag inte ville gå ner i vikt för snabbt så att för mycket miljögifter och annat hemskt skulle hamna i bröstmjölken, men också för att jag aldrig gillat konceptet. Det tog längre tid för mina magmuskler att växa ihop än vad jag hade trott, så jag kunde inte göra någon styrketräning där det i så fall skulle ha gjort skillnad även om jag skulle ha mental styrka att förmå mig själv att faktiskt göra det. Så det blev att vänta till fyramånaderssträcket där man ”får” börja med mer ”ansträngande” träning som löpning (det är de upprepade stötarna mot marken man ska undvika innan). På bara några veckor försvann de övervintrande fem kilona och ytterligare två på köpet, men även då var det väldigt tydligt att jag ändå inte såg ut som jag gjorde innan. Min kropp var för evigt förändrad, den hade omdistribuerat de kilon som återstod helt enkelt.

Och det är okej. Faktiskt. Jag tycker att det är ett helt rimligt pris för att få Världens Finaste Tjej.

Redan +11 kg i vecka 29 även denna gång

MEN! Att aldrig mer träna eller äta hälsosamt för att ”allt ändå är förlorat” tror jag heller inte på, vare sig man är nybliven mamma eller inte. Kroppen mår bra av att äta bra mat. Kroppen mår även bra av att träna och därför bör man göra båda delarna i den utsträckning man kan. Man bör vara snäll mot sig själv och ta hänsyn till att det är svårare i takt med antal födslar, stigande ålder och framförallt ökad tidsbrist att återgå till något form av ”normalstadie”.

Precis rätt nivå av träning varierar från person till person och från dag till dag. Med reservation för att min upplevelse kanske var en engångshändelse så tror jag ändå att det som gjorde det som bra förra gången var att jag varken förväntade mig eller fick ett perfekt fysiskt resultat utan såg löpningen främst som egentid.

Jag hoppas att det kommer gå lika smidigt efter födsel nummer 2 som med nummer 1 med att hitta tillbaka till Emma. För jag vill vara Emma också, inte bara Mamma. Och däri tror jag nyckeln ligger, att inte separera det man mår bra av psykiskt från det man mår bra av fysiskt. För visst kommer jag träna för ”slutresultatet” att se bra ut, för att jag är fåfäng och för att Victor ska tycka att jag är vacker. Men de absolut främsta skälen är att jag vill hitta tillbaka till mig själv genom resan i sig och framför allt att kunna klara av – fysiskt och psykiskt – att ta hand om två ungar.

It’s fishy

En grej som jag tänkt på en hel del sedan jag blev förälder är speciesism. För er som inte är bekanta med uttrycket är det som rasism, fast för organismer/arter.

Detta är ingen nyhet för er veg*ner där ute som sedan länge protesterat högljutt för djurs rättigheter, men för gemene man är det nog inget man tänker på. Lite som hur aktuellt det var att någon man kände var rasist i nazismens Tyskland. Inga löpsedlar, direkt. Men när man börjar fundera på vilka värderingar man vill föra vidare till sina barn, varför man vill ha det så och hur man kan förklara det på ett bra sätt, kommer det ganska naturligt att man börjar ifrågasätta… allt.

Jag var vegetarian av miljöskäl i några år innan jag träffade Victor med allt vad det innebär, så det här med att vi diskriminerar andra arter är inget nytt för mig heller. Egentligen. Men det har blivit så slående när man sitter och bläddrar i barnböcker och börjar fundera på vad man ser och framför allt vad man inte ser.

Det man ser är fisk. Levande fisk, lidande fisk, döende fisk och död fisk. Vuxna, barn och diverse andra djur/fillurer som har ihjäl fisk.
Det man inte ser något motsvarande för landdjur. De finns nämligen bara i välmående, levande form eller som en anonym köttbit på en tallrik, och då är det naturligtvis bara frågan om vissa djur. Det verkar vara lika otänkbart att porträttera några andra djur än kossor, grisar eller kycklingar som föda som om de hade varit nallar eller stenar.

Fotat utanför restaurang i Budapest

Så varför finns det inga barnböcker om älgjakt? Det är ju en precis lika traditionellt svensk form av slakt som fiske. För att det handlar om stora gulliga däggdjur? Lite som kor, menar du?

Nej, jag tror att det det här handlar om är att vi i vanlig ordning tror att vi står så mycket över resten av djurvärlden. Vi har i och för sig kommit en bit på vägen från kyrkans läran om att solen cirklar runt jorden och att Gud skapade världen för män(niskan), hans avbild, men det är fortfarande kontroversiellt i vetenskapssammanhang att indikera att djur kanske skulle ha känslor som liknar våra egna. Att påstå att de kanske till och med skulle kunna älska skulle innebära professionellt självmord och för Svensson innebär den här, i sort sett allmängiltiga, speciecismen att vi med gott samvete kan fortsätta med alla möjliga saker som vid närmare granskning borde vara straffbart med vilka mått mätt som helst.

Fiskar är ju som bekant relativt långt ifrån människor evolutionärt och framförallt miljömässigt. Landdjur ser vi ändå, vi förstår deras behov även om vi inte alltid gör något för att tillgodose dem. Fiskar, däremot, dessa fjällbetäckta läckerheter som vi drar upp ur ett parallellt universum som vi vet mindre om än månens yta (!), har vi ingen förståelse för alls.

Och det tycker vi nog är lika bra, för annars kanske vi skulle behöva sätta oss in i deras behov och kanske må lite dåligt när vi inte tillgodoser dem i den grad många skulle säga att vi är skyldiga att göra. Vi kanske skulle behöva fundera på att bara för att de kanske inte har samma typ av intelligens eller känslospann som däggdjur så är de långt ifrån dumma (bläckfiskar anses vara bland jordens mest intelligenta djur) eller känslolösa (fiskar som Peters elefantfisk gillar att leka, något som är starkt kopplat till både intelligens och känslor). Vi kanske skulle komma på att man inte kan ranka organismer i en hierarkisk pyramid efter hur mycket deras evolutionära bana gynnat det karakteristiska drag som vi anser vara det Enda Viktiga, intelligens, utan att de här organismerna samma rätt att existera som vi har. Vi kanske skulle bli lika upprörda av fiskare som som håller upp deras senaste kap som vi blir av tjuvskyttar som poserar med en giraff eller björn. Vi kanske inte skulle ha glada tecknade grisar som glatt håller upp deras döende fiskar i barnböcker.

Snopen Pappa Gris lyckades bara ha ihjäl en bebisfisk

Eller så skulle vi göra som skandalomsusade Gordon Ramsey gjorde med sina barn inför hela världen 2009-2011 i serien The F Word och man på många ställen där man faktiskt behöver döda djur för sin överlevnads skull gör: lära sina barn att djur lider precis som vi, att vi ska vara barmhärtiga mot allt som lever och tacksamma att det var dem den här gången och inte vi.

Höstblåsor

Petrea har fått höstblåsor, även kallat hand- fot- och munsjukan. Jag hade aldrig hört talas om det innan, så vi antog att det var vattkoppor när hon i onsdags fick feber som följdes av blåsor på torsdagen. Vi ringde då 1177 på kvällen eftersom vi var oroliga att hon knappt drack något (att hon inte åt något heller såg vi inte som ett allvarligt problem, men febern och vätskebristen gjorde henne svag), och sjuksköterskan där sa att det kanske inte var vattkoppor trots allt. Hon gav däremot inga förslag på vad det kunde vara istället – why?! – men en enkel googling på ”barn blåsor mun rumpa” gav mig svar på första försöket.

Tycker att det är så spännande med vårdpersonal, främst läkare, som blir så sura på pöbeln, främst föräldrar, som gör egen research på deras (barns) eventuella åkommor för att föräldrarna minsann inte har någon medicinsk utbildning. Men vad ska vi göra då?

1. Vi har all möjlighet i världen med internet
2. 1177/Vårdguiden är inte alltid, som i det här fallet, någon hjälp
3. De flesta vill inte sitta själva timtal i överfulla väntrum på akuten där risken att smittas med något ännu värre är överhängande för att eventuellt få något svar – än värre är det naturligtvis om man har med sjuka barn

Hur som helst tog vi oss till vårdcentralen igår och fick bekräftat av två läkare att detta troligen var höstblåsor, men de ville inte ta några prover. Ironiskt nog hade vår granne och hennes dotter varit där några dagar tidigare med samma sjukdom och fått diagnosen vattkoppor av lika säkra läkare som inte heller ville ta några prover. För Petreas skull är det lite hugget som stucket; hon mådde ju dåligt oavsett vad det är för sjukdom även om hon nu under dag fyra i stort sätt varit sig själv med undantag av alla blåsor. Däremot kan det ju vara bra att veta vad man ska säga till förskolan och andra som har varit i närkontakt med Petrea.

Gäller jantelagen bara mammor?

Det slog mig idag när Victor pratade med en av hans lagkamrater om Petrea att han och jag har helt olika approach till just hur vi pratar om vår dotter och vår lite udda föräldrastil. Jag fick ganska snabbt lära mig att jantelagen i allra högsta grad gäller när man pratar om barn och så fort man sticker ut det minsta så kommer det någon och knäpper en på näsan. Därför säger jag nästan aldrig något frivilligt om Petrea eller hur vi har gjort för att hamna där vi är och när jag väl öppnar munnen tenderar jag att censurera mig och får det att låta mer som en lycklig slump än som att det faktiskt var en tanke bakom som i alla fall hjälpte oss på vägen.

När jag lyssnade på Victor är det raka motsatsen: han skryter om Petrea, om mig och om vad det nu är han tycker att hon/jag/vi har gjort som är fantastiskt. Idag, exempelvis, var det som sagt en lagkamrat och pappa till två lågstadiebarn som frågade hur vi hade gjort med språken då han garanterat hört mig prata engelska med Petrea under hela matchen. Victor lyser då upp som om han vunnit VM och stoltserar då helt ogenerat med att vi kör svenska, engelska, ungerska och teckenspråk – ”det är ju ändå gratis”. Pappan nickar och tycker att det verkar coolt innan de skiljs så.

Jag tog upp det när vi kom hem och undrade hur han vågar, för visst har väl han också blivit knäppt på näsan? Jodå, det har han ju, men det har nästan uteslutande varit av mammor. Pappor – män – ser det inte som att han klankar ner på deras föräldraskap utan som en möjlighet att själva bli bättre. Detta är ett genomgående tema som sträcker sig långt ifrån föräldrarollen, tydligen. Så länge man inte slänger saker i ansiktet på män och säger att de är sämre, utan snarare säger att man själv är bäst, så inspireras istället killar till att bli större, bättre och starkare.

Det fick mig att tänka på vilka det är som jag har känt att jag trampat på tårna vad gäller vårt föräldraskap, och jag kom fram till att då jag nästan uteslutande pratat med andra mammor är det således statistiskt osannolikt att det har varit just någon pappa som tagit illa upp. Den enda pappan jag faktiskt kan komma ihåg att jag pratat med om något ”känsligt” är min svåger, som när Petrea föddes mer eller mindre skrattade mig åt mig och sa ”Vänta du bara!” och nu verkar riktigt imponerad av många av de saker han själv inte lyckats med lika bra med Petreas kusin.

Kan det vara så att det inte är andra föräldrar som upplever att man fördömer deras val när man nämner att man gjort på ett annorlunda sätt, utan andra mammor som helt enkelt inte kan skilja på information och kritik? För det vore ju för jävligt, rent utsagt.

Babypottning är en het potatis

Förra veckan kom upprättelsen: BVC rekommenderar numera att man introducerar pottan innan barnet lär sig gå! Det kan låta löjligt att jag och många med mig känner att detta är en så pass stor grej, men att en så betrodd instans som BVC nu bekräftar det många har försökt informera om i olika forum är en enorm triumf.

Jag vill egentligen inte klaga så här offentligt på den oftast ogrundade och förhastade kritik babypottare fått ta emot. Det är läskigt med nya idéer, och eftersom barn är det viktigaste som finns så det är helt naturligt att folk reagerar starkt när någon föreslår att vända upp-och-ner på ens föreställning om hur livet med en bebis ska vara. Att folk tar mer illa vid sig av att få tips av främlingar på nätet eller nån förälder på Öppna förskolan om att lägga en extra minut vid ett blöjbyte än de gör av reklam för en ny leksak/grötsmak/annan livsnödvändig bebisprodukt har jag kanske lite svårt att förstå. Däremot tycker jag att om man nu inte vill testa något så får det väl vara så, men snälla, kritisera inte andra föräldrars val!

Nöjd och högst frivillig pottsittare

Personligen har jag slutat prata om babypottning för länge sedan in real life så vida jag inte måste p.g.a. en fråga från någon, trots att dottern numera är 14 månader, d.v.s. en relativt ”normal” ålder att vara blöjfri vid i Sverige. Först tror de inte på en och när det blir uppenbart att jag menar vad jag säger antar folk att det är en tortyrform jag utövar, typ binder fast barnet på pottan.

På nätet tycker jag däremot att det är viktigt att berätta om EC för att normalisera det och kanske inspirera någon att testa. När man har hittat ett så effektivt sätt att vara med sin bebis är det lika mycket av en no-brainer att man vill dela med sig av något så intuitivt som att bara lyssna lite mer på sitt barn.

Någon som gjort raka motsatsen är Ulrika Casselbrant: hon har nästan helt själv fått igång den ganska stora mediacirkusen som det blivit av babypottandet den här våren där radiointervjuer, nyhetsinslag, debattartiklar  och tv-soffer avlöst varandra.  Jag är helt övertygad om att Babypottningsutmaningen 22 april bidrog mycket för att skynda på processen, så TACK, ULRIKA! Utan dig hade detta tagit betydligt längre tid om det ens hade hänt överhuvudtaget.