Petrea 21 månader

I och med nyåret har Världens Finaste Tjej nu blivit 21 månader gammal, så det känns som ett bra första inlägg 2016. Ni som inte har småbarn kanske tycker att det är en fånig sak att uppmärksamma, men det ÄR stor skillnad på 18, 21 och 24 månader!

BLW och mat
December har varit en enda stor undantagsmånad för oss i och med att någon i familjen har varit sjuk mellan 2/12 och några dagar innan nyår. Petrea hade en period av höstblåsor då hon knappt kunde få i sig någonting på tre dagar och sedan en annan period av hosta. Den lite mer långvariga konsekvensen av sjukdomarna (i kombination med oregelbundenheten under julen) är att hennes matrutiner ändrats och att hon nu småäter precis hela tiden. Vi har försökt bryta mönstret sedan hon blev frisk, men det har varit svårt. Jag tycker att vi lyckats någorlunda, men till priset av att jag nu i, motsats till BLW-anda, har för vana att låta mig övertalas att mata Petrea vid frukosten. Varför hon vill att jag ska göra det är oklart då hon utan problem ätit med sked i nästan ett år och gaffel sedan 1-årsdagen (har jag för mig), men det kortvariga resultatet är i alla fall att hon äter mer än en sked innan hon vill gå ner igen.

Annars äter hon bra. Hon tycker fortfarande inte om kokt potatis eller potatismos och hon har ibland svårt för konsistensen av sallad och ”helt” kött (alltså inte köttfärs/biffar). Petrea äter gärna fisk, men gillar inte annan mat från havet. Föga förvånande, i och för sig, eftersom hon bara fått tillfälle att smaka det vid en handfull gånger i sitt liv då varken jag eller Victor äter det.

Idoler

”Ni-så”

Pippi kom ju in i Petreas liv som en stormvind några veckor efter att hon började på förskola i mitten av augusti och under hösten blev även Emil i Lönneberga mycket populär. Senaste tillskottet är Tomten (”To-tto”, ej att förväxla med Gunilla Woldes 70-talsfigur Totte med samma uttal) som bor i i stort sätt varenda trähus hon ser och som säger ”Ho ho”. Detta är inte något jag eller Victor har introducerat heller, utan även den här idolen är det förskolan som kom med i början av december och ja, han håller sig kvar som ständigt samtalsämne eftersom vi fortfarande har juldekorationen uppe. (Jag hade ingen aning om att barn faktiskt var så här påverkningsbara, naivt nog, vilket gjort att jag nu äcklas ännu mer av den uppsjö av reklam som är riktad till små barn.)

Lek och rörelse
Det absolut roligaste som finns just nu är att busa med Pappa, eller ”Boos!” som Petrea säger. Hon älskar fortfarande att bli jagad, men den nya grejen sedan några veckor tillbaka är att hon ska fälla Victor. Alltså, hon slänger sig med full kraft med armarna mot Victors huvud/hals/bröst när han sitter på golvet för att brotta ner honom, varpå hon själv blir attackerad med pussar och kill när hon ligger där på hans bröst.

Som höggravid med diverse graviditetsrelaterade krämpor kan jag på min höjd köra lite Baka baka liten kaka (givet att det görs i sned vinkel – kan inte böja mig framåt längre), men mestadels är det sånger och bokläsning som jag och Petrea sysslar med. Mitt mammahjärta brister av att hon vet att det är en så stor skillnad på vad Pappa och Mamma kan göra – hon frågar inte ens mig om jag vill busa. Men å andra sidan är jag lika stolt och glad att hon leker så väl med andra barn (givet att de inte leker med hennes saker hemma hos henne när hon är trött/arg) och andra vuxna som hon träffat innan.

Ingen kan anklaga mig för att vara pedant, men uppenbarligen städar jag mer än jag själv visste om. Petrea hjälper mig mer än gärna med att sopa golvet, torka bort damm från fönsterbräden, rengöra badkaret efter bad och skrubba bort matrester från ”plastmattan” under hennes barnmatstol.

Årets bästa julklapp

Annat kul är att ta av hennes nya Pippi-docka kläderna och sätta Pippi-dockan på pottan som kom med den bebisdocka (”Bee-bis”) hon fick i julklapp med tanken att det skulle hjälpa henne förstå hennes syster när hon kommer.

 

Potträning
Petrea säger till om hon vill gå på pottan eller toaletten, drar ner byxor och trosor och sätter sig på pottan/låter sig sättas på toan. När hon är klar ställer hon sig upp (om hon valt pottan, naturligtvis), tittar på vad hon åstadkommit och säger nöjt ”Kiss!” eller ”Baass!”. De förändringar som skett under hösten är att hon gärna säger att hon behöver kissa när hon inte alls gör det för att jag ska plocka ner henne från stolen när hon ätit klar, att det numera är i stort sätt omöjligt att gå på pottan med någon annan om Mamma är närvarande samt att Mamma helst ska läsa bok en kvart-tjugo minuter sittandes på golvet (aj!) under tiden, även om själva kissandet bara tog 10 sekunder.

Språk
Under julen har Petreas ungerska verkligen blomstrat, vilket naturligtvis har att göra med att hon umgåtts så mycket med Victors släkt. Dels har hennes förståelse för vad andra säger ökat, men framför allt har hennes egna ordförråd gått från en tre-fyra ord till kanske 15 stycken som hon i alla fall sagt en gång – vi får se om det fastnat.

Jag har själv försökt prata lite ungerska med henne när vi läser bok, men jag måste hela tiden gå tillbaka till engelskan då mitt ordförråd helt enkelt inte är stort nog för att prata om vad hundens bebisar heter eller vad de säger.

Vad gäller engelskan och svenskan går det bara framåt där också, även om svenskan hamnat lite i skymundan i och med ungerskans framfart under julen. Det sprutar ut nya ord på alla möjliga språk (sötast just nu är helt klart ”booppa”, d.v.s rumpa) och det märks att hon tycker att det är kul att försöka formulera nya ord och bli förstådd. Hon pratar mestadels fortfarande med enordsmeningar, men då och då klumpar hon ihop det till vad som borde kunna klassas som tvåordsmeningar. Dock gör hon en tydlig paus emellan orden; exempelvis blir ”Pippis pappa” ”Pippi. Pappa.” och ”Sitta här” blir ”Si-tta hää”.

Det är uppenbart att hennes behov av att kommunicera bara ökar, och det är jättekul att äntligen få ta del av vad som försiggår i det där lilla huvudet. Det är viktigt att jag repeterar det ord hon säger för att visa att jag har förstått och när jag inte gör det eller när sammanhanget inte är riktigt klart försöker hon hitta andra vägar att få fram hennes budskap. Som i morse vid frukosten sa hon först ”foot” och sen ”clee” (clean). Då jag inte förstod kopplingen efter att hon repeterat orden några gånger och pekat på foten sa hon ett tredje ord – ”Pippi” – och vips var det solklart att hon syftade på att Pippi i boken vi läste igår hade spänt fast borstar under fötterna för att skrubba golvet!

Det enda som egentligen har avstannat är teckenspråk, vilket ju är naturligt i och med att jag tecknar betydligt mindre med henne och framför allt att det går så snabbt framåt med Petreas talade språk. I dagsläget tecknar hon kanske 15-20 ord, och då oftast i kombination med att något av de talade språken.

Sömn
Ibland får vi uppfattningen om att Petrea har sömncyklar om 3 månader där hon går från att ta 10 minuter att somna tryggt i praktiken själv och därefter sova hela natten till, där vi är nu, när den som lägger henne (läs: Victor) behöver böja sig över spjälsängen för att hålla hennes hand i 45+ minuter och sedan vakna upp till 5-6 gånger under natten för att trösta henne. I natt var det dock betydligt bättre (35 minuters läggning med bara 10 minuters handhållning och ett uppvaknande vid 5-snåret p.g.a. att Mamma var dum nog att inte potta henne efter att hon fått sin flaska mjölk vid läggningen), vilket garanterat hade att göra med att hon var på förskolan första gången sedan innan jul. Vi får hoppas att det går tillbaka nu när hon får komma tillbaka till hennes rutiner.

Trots
Jag kommer nog skratta gott åt det här om ett halvår, men jag upplever det som att Petrea nu kommit i trotsåldern. Det är inget ”permanent” trots ännu, men har hon det minsta tråkigt eller är trött/arg/på annat sätt påverkad måste hon gå emot allt vi säger. Dels vill hon nog testa gränserna, men ibland känns det som hon egentligen struntar i sakfrågan utan bara vill mucka gräl. Kasta-sig-på-golvet-fasen har inletts vid extremt missnöje, även om kasta-prylar-metoden ännu är mer populär vid frustration eller bara vid allmän busighet.

Ibland är det bra att vara nakenfis

Trotset i kombination med 2-års-strippandet gör att det är i princip omöjligt att få på henne kläder (undantag: mössa och skor inomhus) om man inte har lust att släpa ut henne på balkongen för att fysiskt visa henne anledningen till att hon kanske inte bör gå barfota utomhus trots allt.

Men jag är tacksam att hon är en liten ängel med alla andra runtomkring henne när vi inte är närvarande – släktingar och förskolepersonal. Dels för att hon Är världens gulligaste, men också för att jag i mina bättre stunder faktiskt inser att trotset inte är något Petrea har valt eller kan kontrollera och att anledningen till att just Victor och jag får ta den delen är att hon litar så pass mycket på att vi kommer att vara kvar att hon ”vågar” få utlopp för den frustration det måste innebära att inse att det är så mycket man skulle vilja kunna men som man inte kan ännu.

Petrea 18 månader

Nu – kanske – jag får ta mig i nacken och faktiskt skriva ner detta, annars blir det aldrig gjort! Petrea är idag 18 månader och 13 dagar, så vi avrundar nedåt.

Förskola
Inskolningen var för två månader sedan och det har gått hur bra som helst. Petrea har två fantastiska pedagoger och nu idag skolas den sista in så de blir 10 (eller 11?) barn, varav två är grannar som hon känner sedan tidigare. Kombinationen tror jag har gjort att övergången har gått väldigt smidigt. Jag var speciellt orolig för det här med sömnen då vi söver Petrea med sele och på förskolan sover de i barnvagn, men även det gick ju hur bra som helst när Mamma inte var med och sabbade.
Petrea går 20 timmar i veckan utspritt på fyra dagar, den femte är hon hos Mormor. Nu när Farmor har kommit hem från hennes två månader långa utlandsvistelse ska vi försöka få till så att hon kan vara en dag där också.

Mat
Jag slutade amma Petrea för en dryg månad sedan och för hennes del känns det som att det har gått bra. Hon var 17½ månad och jag kände att det inte gav mig eller henne någonting mer än mys. Och mysa har vi gjort betydligt mer sedan vi slutade med amningen, vilket jag är evigt tacksam för! Hon blev ledsen de första tre mornarna (de sista veckorna ammade vi bara när hon vaknade) blev hon ledsen när hon inte fick amma och ytterligare fem dagar frågade hon efter det, men blev inte upprörd när hon fick ett nej.
Vad gäller mat rullar det på. Hon äter det mesta man sätter framför henne med några undantag: Petrea tycker inte om curry, potatismos och pappas pulled pork från Garant. Sallad/spenat går egentligen bra smakmässigt, men hon begriper inte riktigt hur hon ska tugga det/få in det i munnen, men skam den som ger sig!
Gaffel och sked är inget nytt i maten, men hon har lärt sig av de andra barnen på förskolan att det även är kul att ha som redskap för att få ur vattnet ur muggen…
Det hör väl kanske inte till mat, men Petrea har gått hela sommaren utan att ha fått en enda ny tand (nästan, en i slutet av augusti), och vips, i oktober kom det fyra stycken (två delvis ute och nu två nya på gång). Så nu är det bara fem stycken kvar (fyra bak och en nästan längst fram uppe till hennes höger).

Talade språk
Senaste veckorna har det verkligen varit som en explosion av ord! Igår var det nya ordet ”ajtó” (dörr på ungerska), i söndags var det ”bada” och ”ägg”/”egg” (svårt att avgöra vilket språk). Andra nya ord är ”dee” (alltså ”hjort” på engelska), ”Pippi” (Långstrump), ”An-na” (från ”Lilla Anna” – populär bok där hon letar efter bollar), ”ap-pa” (lampa), ”bi” (bil), ”hopp-pa” (hoppa), ”ät-ta” (äta), ”meej”/”meeja” (mer/a) och ”borta!”. Som ni kanske ser är den överhängande majoriteten av de ord hon säger på svenska, vilket inte är så konstigt med tanke på att hon behöver anstränga sig så mycket mer på förskolan med att göra sig förstådd än vad hon behöver hemma. Det jag är förvånad över är att även hennes förståelse av svenska har ökat dramatiskt – jag och Victor har fått börja ha kodord för vissa saker (som ”mjölk”, som hon dricker när hon ska gå och lägga sig, eller ”ut”)!

Teckenspråk
Det går också bra, även om utvecklingen där inte går riktigt lika snabbt framåt. I hennes aktiva ordförråd har hon en 40-50 ord, men det är många som hon har tecknat tidigare men nu slutat med. Jag själv använder kanske 100-150 tecken med Petrea som hon förstår, men jag har varit dålig senaste tiden med att ibland uteslutande teckna, utan tar det alltid ihop med engelskan.
Förra veckan fick vi veta av förskoleläraren att Petrea tydligen går runt och lär de andra barnen teckenspråk! Trodde jag skulle spricka av stolthet! Tydligen kan pedagogerna lite svenskt teckenspråk, men en som kunde lite mer lade märke till att Petrea tecknar ”fel” – vi kör ju med ASL, amerikanskt teckenspråk. De blev nyfikna och bad oss skriva ut några bilder på tecken så att de alla kunde lära sig, vilket jag gjorde idag. Ska bli intressant vad det blir av detta!

Rörelse
Senaste månaden har vi börjat gå en bit till och från förskolan, vilket gått alldeles utmärkt! Petrea är, som de flesta andra 1½-åringarna, ganska lättdistraherad, så det tar en stund även om man inte tar i beräkningen att hennes ben är lite kortare än mina. På mornarna brukar vi hinna gå 20 minuter innan jag måste bära henne resten av biten för att hinna, och igår på eftermiddagen gick vi 30 minuter till närmaste lekplats innan hon tröttnade på att gå.
Petrea är gårdens utomhus-gunghäst-mästarinna. Det finns tre andra kandidater till titeln som alla är äldre än Petrea, men det är hon som slänger sig på den när vi kommer hem, svingar sig hej vilt fram och tillbaka och slutligen klättrar ner själv. En liten klätterapa, helt enkelt.

Lekar
En av höstens roligaste lekar är att få håret uppsatt i tofs och sedan ta av tofsen. Gärna en 10-15 gånger på raken. Tänkte bara dela med mig av hur min fantastiska dotters hår ser ut 5-10 minuter efter att hon tagit av en tofs för femtioelfte gången.
Annat kul är sortering. Sådan mor, sådan dotter! Det kan vara alltifrån att, en och en, ta ut alla tops ur topslådan, och sedan, en och en, lägga tillbaka alla tops i topslådan. Vi har även en stor spargris med som är rolig att lägga i och ta ur mynt, men allt smått och plockigt är egentligen intressant att sortera.
Böcker är en stor favorit, helst när mamma läser. Pappa läser ju på ungerska, och då låter det annorlunda från det hon är van vid. Det måste låta exakt lika dant vare gång, och gör det inte det byter hon bok eller förälder som kan läsa boken. Den bästa boken just nu är Dr. Seuss ”Hop on Pop” tätt följt av ”Lilla Anna leker med bollar” och ”Vilma säger”-böckerna av Anna Ribbing.
På förskolan har tydligen Petrea och hennes grannkompis mycket kafferep, men trots att vi köpte ett kök i somras leker hon endast med det här hemma om någon är med henne.

EC/Potträning
I augusti hade Petrea ett bakslag under tre veckor när hon behövde nattblöja och innan förskolelärarna helt fick kläm på hur de skulle göra (hatten av till dem som aldrig haft ett blöjfritt barn under 2,5 tidigare!) fick vi hem 3 blöta trosor (de hann inte fram riktigt i tid, men byxorna klarade sig). Utöver det har det går det utan problem och nu har vi börjat med potträning.
Skillnaden mellan babypottning och potträning är väl egentligen ”kraven” man sätter på barnet att vara delaktig. En bebis hoppas man väl ska göra ifrån sig på pottan/toan när man sätter den där, men när de blivit ca 1½ år kan man börja delegera en del av uppgifterna runtomkring till barnet, exempelvis att torka sig eller dra upp och ner byxorna. Det här med att ta av sig är lite svårt rent tekniskt ännu och Petrea är mer för att ta pappersbiten och slänga den i toaletten direkt (det är säkert så det ser ut när mamma går på toa), men vi jobbar lite smått på det. Vi har ingen brådska!

En liten snackpåse

Petrea 13 ½ månad handlar nästan bara om kommunikation! Hon har lagt alla ambitioner om att lära sig något nytt fysiskt på hyllan till förmån för sång, prat och tecken. Hon förstår nästan allt jag säger till henne på engelska (eller kan gissa sig till vad jag menar i alla fall). Svenskan och ungerskan är det ju sämre med, men det är på gång. (Jag blir helt varm i hjärtat när jag ser att hon förstår när Victor pratar ungerska med henne! Min lilla tjej!)

Det roligaste som finns just nu är att få Mamma att sjunga genom att klappa händerna. Helst ska det vara sånger med tecken (som ”Head, Sholders, Knees and Toes” eller ”Itsy Bitsy Spider”), men man behöver aldrig oroa sig för att behöva sjunga fel sång – Petrea är mycket tydlig med när man sjunger rätt eller fel låt.

Petreas egna prat och tecknande går också framåt. Tidigare såg det ut som att hon ville knäppa fingrarna när hon ville ha mjölk, vatten eller gå på toa, men nu pekar hon istället på det hon vill ha och använder ”knäppandet” till att säga ”hund” istället. (För er som inte kan amerikanskt teckenspråk kan jag säga att allt utom ”vatten” är relaterat till den rörelsen hon gör med handen – typ som bebisspråk.) Petrea har även hittat på ett tecken för amning (klappar sig på bröstet) och utöver det ett tiotal tecken hon använder aktivt (som bad/a, dusch/a, russin, torka min näsa!, ja, nej, hej/då och ytterligare tre tecken för tre specifika sånger). Talet har inte utvecklats så mycket sedan sist jag skrev något (när hon fyllde ett år). Hon pratar en massa, men egentligen är det bara ”Mamma” som är nytt som vi förstår ännu.

I och med min stukade fot har jag behövt be om en massa hjälp från både min och Victors mamma. När Mamma var här hela dagen i måndags så gick det ju inte att undgå hur mycket Petrea förstår av det jag säger till henne på engelska, men som sagt, det gjorde Mamma bara ännu mer fast i sin ståndpunkt att det är bra att hon pratar så mycket svenska med Petrea en gång i veckan då hon är hos Mormor. Igår var vi hos Victors mamma och det var lika uppenbart där hur stolt hon var över att Petrea säger en blandning av ”te” och ”ta” när hon får/ger saker (vilket jag tolkat som ”tack”, men som lika gärna kan vara ”there”) – naturligtvis var detta en förkortning av ”tessék” (”Här, varsågod”)! Just i Victors mammas fall tror jag att hon är extra glad att Victor och jag tycker att ungerskan är viktig med tanke på att hennes andra barnbarn inte lär sig någon ungerska alls. Jag tror att båda är lite kluvna till Victors och mitt val att lära Petrea tre språk, men jag är glad att de båda är passionerade förespråkare av vikten att hon lär sig just deras språk.

Snart sju månader

På fredag blir Petrea sju månader, så jag tänkte sammanfatta hur det går för henne och oss.

Teckenspråk
Jag har nu börjat med tvåordsmeningar med de ord hon redan känner igen, som ”Färdig potta/bok/gå” eller”Var är Pappa/bollen/lampan?”. Det går bra, men hittills är kommunikationen ensidig när det gäller tecknat såväl som talat språk. Naturligtvis kommunicerar hon med sin omgivning hela tiden och jag tycker både Victor och jag är duktiga på att läsa av hennes signaler, men inga teckensspråkstecken ännu, som sagt. Jag ska försöka börja med ”mer” och ”igen” – det är typiskt de orden som man lär sig först av den enkla anledningen att det ger ett så tydligt resultat; mer!.

EC
Det går hur bra som helst hemma och okej annorstädes. Annat än ett fåtal olyckor som orsakats av min egen bristande uppmärksamhet har Petrea gått blöjfri senaste månaden hemma, vilket alla är mycket glada för. När vi är borta hos folk kan jag uppenbarligen inte ha samma kontakt med Petrea och dessutom blir jag nervös för att om hon kissar så är det inte hemma, vilket resulterat i att jag pottar henne betydligt oftare än jag gör annars (=mycket väntande på ingenting). Utomhus går det bra att kissa när man hittar lä och är i naturen, men om vi är på bussen/ICA/tunnelbaneperrongen har jag ingen bättre metod än att låta henne kissa i blöjan.

Sömn
Jag kan sammanfatta nuläget på den här fronten såhär: nja. Petrea har visat att hon kan sova hela natten många gånger (man blir som en ny människa efter sådana nätter!), men oftast vaknar hon ett antal gånger per natt bara för att. I början var jag mycket strikt med att det bara skulle vara jag som tar Petrea under nätterna till jobbdagar för att Victor skulle få vara utvilad, men även om jag strävar efter samma mål fortfarande inser jag att jag inte kan hålla så hårt på den regeln. Sömn är min akilleshäl och efter en viss gräns pallar jag helt enkelt inte mer. Då är det bättre för allas del att jag låter bli.

Rörelseutveckling
Mina aningar som jag hade redan när Petrea föddes om att detta kommer att bli en extrovert ung dam har inte dämpats; tvärt om. Jag har inte längre förmågan att hålla henne sysselsatt hela dagarna själv, så vi går till öppna förskolan så att hon kan få lite andra intryck. Hon sitter stadigt och kan stå upp med stöd sedan två månader tillbaka. Hon har även börjat testa att gå när vi håller i henne i händerna/under armarna, helst fram och tillbaka mellan mamma och pappa. Hon sträcker sig efter saker långt bort och är så nära att ställa sig på alla fyra, men när hon väl hamnar där när någon hjälper till fastnar hon. Att röra på benen för att krypa har inte ännu slagit henne att man kan göra.

Amning
Jag föreställde mig innan vi skaffade barn att jag skulle amma hur länge som helst, minst ett år och gärna två. Idag är jag inte alls lika säker. Jag var lite rädd att hon skulle bita mig när hon fick sina tänder (hon har två stycken nu, sedan tre veckor), men det har bara hänt en enda gång och det var idag. Nej, istället är det just att Petrea har så mycket energi att hon har svårt att amma om det inte är på en lugn, känd plats (händer det minsta lilla måste det inspekteras!) och även då har svårt att ligga stilla. Det ska sparkas med ben, dras i mammas hår, ta på mammas läppar, vridas på kroppen osv. Nej, då är det enklare med maten för då sitter hon fast i sin stol och kan äta i hennes egen takt.

Mina språk

Två år senare spelade jag igår in min andra vlog. Denna gång handlar det också om språk, men denna gång talar jag faktiskt de språken jag kan, inte bara om dem.

Jag är nybörjare på det här med att filma, så var inte alltför kritiska. Bland annat har jag lärt mig att jag inte ska ha glasögon på mig och att jag bör skaffa något vassare än Movie Maker för att klippa filmen med. Hur som, här är den:

Första dagarna med teckenspråk

Nu är jag inne på dag tre med ASL, American Sign Language, med Petrea. Hon har redan bättre ögonkontakt med mig än tidigare och har börjat vända sig mot mig när jag pekar på något och förväntar sig ett tecken om jag inte talat om vad det är på engelska. Det är uppenbart att hon är intresserad av den här nya grejen mamma sysslar med, även om det är lika uppenbart att hon inte riktigt förstår vad det är. Än så länge använder jag bara enstaka ord, som ”(gå på) potta”, ”Pappa” och ”äta”/”mat”; detta både för att inte överväldiga henna och för att jag själv måste lära om mig en massa.

När jag var liten var mina favoritsånger de med tecken till, exempelvis ”I ett hus vid skogens slut”, och jag tror att det är just för att det är så instinktivt. Vi använder ju redan kroppsspråk och mimik; man säger ju att 80-90 % av det vi säger är icke-verbalt och det är garanterat mer än så med små barn.

Att teckna med Petrea gör jag lika mycket för att underlätta för henne att lära sig (så många olika) talade språk som för att jag själv är så intresserad. Anledningen till att det blev ASL och inte svenskt teckenspråk är att jag är lat. Jag kan/har kunnat lite ASL sedan tidigare, jag har redan böcker (de bokhandlar jag har tittat på har bara svenska teckenspråksböcker som beställningsvara) och dessutom finns det bättre resurser online för amerikansk teckenspråk. Jag tänker väl att huvudsaken är att det blir av.

Jag har glömt bort så mycket av det lilla jag lärde mig när min yngsta syster var liten och hennes mamma, min styvmamma, tecknade med henne. Ordförråd och grammatik, så klart, men också hur fantastiskt vackert språket är i sin enkla komplexhet. Både ord och grammatik är för det mesta ganska självklart och logiskt, när man väl lär sig, samtidigt som det ju finns oändligt med möjligheter och nyanser när du tecknar som helt enkelt inte går att efterlikna i tal. Tänk på skillnaden med att berätta en historia på telefon och när du får göra det i verkligheten. Visst kan man variera tonläget och ta till lite ljudeffekter för att få historien mer levande, men det blir nästan alltid bättre när man får ta till ansiktet och kroppen.

Flerspråkighet

Många som får veta hur många språk jag talar antar att jag är språkbegåvad, vad det nu kan vara. Jag är språkentusiast. Jag älskar människor, kultur, resa och själva lärandet i sig och då är det väl inte så konstigt att jag även intresserar mig för kommunikation också.

Eller så kanske det har med att jag blev introducerad till främmande språk vid rätt tidpunkt. Min styvmamma flyttade in med min pappa när jag var sju och då hon är från USA blev det där med språk och kommunikation väldigt påtagligt för mig. Uppenbarligen talade hon ett annat språk och uppenbarligen kunde hon nu även tala som jag gjorde. Dessutom hade hon innan bott på andra ställen i Europa och lärt sig deras språk – så häftigt tyckte jag!

Kanske det bara har med min personlighet att göra. Jag brukar förklara det som att jag är personen i en grupp som man inte märker förrän jag inte är där längre, då ingen verkar kunna hålla sams eller veta vad som ska göras eller hur. Min största önskan i livet är att alla bara skulle kunna vara kompisar. Jag är nog lite konflikträdd, men det är mer än så – jag behöver att alla (alltså inte jag själv främst) mår bra och känner sig hörda. Då underlättar de ju om man är bra på att kommunicera, både med det talade språket och kroppsspråket.

När det gäller utbildningen av vår dotter har det alltid varit självklart för oss att hon ska bli flerspråkig. Victors föräldrar är båda ungrare, så även om Victor själv aldrig har bott i Ungern är han flytande i det han kallar ”hemmaungerska”. Med det menar han vardagligt tal med ett och annat svenskt låneord inblandat. Han kan läsa okej, men inte skriva. Jag åkte själv till Ungern i mars-april 2012 i fem veckor för att lära mig grundläggande ungerska med privatlektioner fem dagar i veckan. Detta för att förbereda mig på det jag tänkte att vårt framtida familjeliv skulle bli då jag tror det underlättar om båda föräldrarna i alla fall förstår lite av den andra förälderns språk.

Engelska kommer ju ungen tala oavsett om hon vill det eller inte – vi bor ju faktiskt i Sverige och blir bombarderade av amerikansk kultur i form av film, musik och (skräp)mat. Jag känner ändå att eftersom engelska för mig är som ett modersmål (har ju talat det hemma sedan sju års ålder) är det en fantastisk gåva jag kan ge Petrea som är helt gratis – att prata engelska med henne!

Svenska talar ju Victor och jag med varandra, och när jag är med andra svenskar (förutom Victor) blir det mest att jag pratar svenska med Petrea ändå. Jag vet att alla runtomkring förstår vad jag säger, engelska är inte direkt ett okänt stamspråk från Amazonas djungler, men det känns ändå som om jag exkluderar dem. Dessutom är det svårare att byta språk med varannan mening. Nej, svenska hör hon ju ändå hela tiden, och även om vi inte talade svenska hemma har vi ju förskola och skolan så småningom.

För att underlätta för Petrea kommer vi nog att köra med teckenspråk. Jag kan redan lite amerikanskt teckenspråk (ASL), men det blir nog krångligt eftersom om någon annan i hennes närhet också kan teckna är det betydligt större sannolikhet att det är svenskt teckenspråk. Min styvmamma tecknade med min lillasyster (nu 10 år gammal) när hon precis adopterats vid ett års ålder för att underlätta hennes övergång med stor framgång. (De slutade när hon kunde göra sig förstådd på engelska/svenska.)

Drömscenariot, del 2

 

För snart tre år sedan skrev jag om hur jag hade tänkt att Drömscenariot med barn skull bli. Såhär tycker jag att det blev att:

• gå en profylaxkurs innan födseln. Allt som kan få det att göra mindre ont är värt att testa!
  Vi gick på en kurs som MVC höll i. Värdekass: man andades bara snabbare och snabbare samtidigt som man nöp varandra i benen. Är jag glad att jag gick? Ja, annars hade jag alltid undrat. Hjälpte det vid födseln? Nej, inte ett smack! Det gjorde för ont!
  Nu i efterhand kommer jag faktiskt inte ihåg smärtan överhuvudtaget, men jag vet att jag delade in smärtan i tre faser:
  1) innan epiduralen sattes in var det olidligt
  2) efter kändes det knappt av i början och var hanterbar fram till och med krystvärkarna
  3) själva utdrivande av ungen som gjorde obeskrivligt ont. Lyckligtvis varade just det bara i 7 minuter.
  Jag försökte med profylax under hela förlossningen, men jag upplevde bara att det hjälpte mig att fokusera efter att jag ”fuskat” med ryggbedövningen.
• föda vaginalt. Kanske hemma, kanske inte.
  Check! Tvivlar på att jag hade klarat det hemma, så jag är inte alltför besviken på det…
• se till att vi kan vara föräldralediga så länge som det bara går. Minst ett år, men gärna 2-3, även om det bara är önsketänk om man inte skaffar ett syskon.
  Vi ska försöka dra ut på det med hjälp av Mormor och Farmor, som verkar kunna ta Petrea en dag i veckan när hon blir lite större. Då är det plötsligt bara en respektive två dagar i veckan som Victor och jag behöver ta.
• amma så länge som ungen vill, men minst i ett år.
  Hittills har det gått bra, med undatantag av de första smärtsamma två veckorna med millimetertjocka sårskorpor på bröstvårtorna. Det är som sagt bland det häftigaste jag har gjort.
• samsova.
  Check! Men mest för att det är praktiskt när man nattammar, faktiskt. Victor kunde inte sova med oss överhuvudtaget i början utan sov ute på luftmadrass i vardagsrummet i två månader. Idag går det bättre för hans del, jag själv känner att jag vaknar oftare med henne i sängen. Dock är det väldigt mysigt på morgonen och kvällen…
• ha ett sjalbarn. Barnvagnar har alltid känts fel för mig, sjalar och närhet verkar fullkomligt underbart!
  Check! Vi har en sjal, en manduca och en ”vanlig” bärsele. Alla tre används flitigt och gillas för olika ändamål. Däremot får man räkna med att alla omkring en frågar mer och mer frekvent ju större barnet blir om det inte är dags att skaffa barnvagn nu ändå. Det är den enda nackdelen som jag ser, resten är så bra som jag hoppades. Vi fick låna en barnvagn när vi var i Boston i somras, men jag tyckte bara att det var knöligt att ta sig runt med den och vi behövde i alla fall gå in och kyla ner Petrea med AC, så det hjälpte inte för att hålla henne sval heller.
• köra med EC och tygblöjor.
  Typ check. Vi började med EC för några veckor sedan och tycker att det går hur bra som helst. Tygblöjor har vi använt sedan hon tappade navelsträngsstumpen och tycker att det är jättebra när man är hemma, men att det blir för meckigt när man är på resande fot/inte har tillgång till tvättmaskin. Vi har BumGenious pocketblöjor som är fantastiska och Disanas knytblöjor som är lite för meckiga för oss, speciellt om man pott-tränar.
• att barnet ska bli trespråkigt. Då Min har ungerska som modersmål och jag har engelska och svenska funkar det alldeles utmärkt.
  Check! Det är dock svårare än jag trodde att tala engelska med Petrea när det är andra runtomkring. Inte för att jag känner att jag exkluderar någon eftersom de flesta ändå talar engelska, men för att det tar så lång tid att översätta allt man säger när man talar ett språk och tänker på ett annat. Ungerskan går okej, men det blir ju inte lika mycket av det av den enkla anledningen att Victor jobbar hela dagarna och jag är hemma.
• undvika spjälsängar, babygym, babysitter och gåstolar.
  Ingen spjälsäng hittills, men det kommer det att bli när vi flyttar i december. Jag behöver sova! Babygym och gåstol har vi inte, men den babysitter vi köpt har varit hur bra och användbar som helst. Det är en enkel från Babybjörn som inte gör något annat än att just gunga fram och tillbaka. Hon börjar dock växa ur den nu, barnstolen är betydligt mer populär numera.
• prata och sjunga (och senare läsa) för/med barnet hela tiden.
  Check! Jag är förvånad över hur många barnvisor jag faktiskt kan!
• köra med BLW efter ca ½ år. Absolut ingen barnmat, välling eller något egentligen som kommer i pulverform eller ur en burk.
  Är inte riktigt där, hon är ju bara 4½ månader än så länge. Petrea har dock fått slicka på diverse frukter, grönsaker och gryn sedan hon var 9 veckor gammal (det första var jordgubbe, till Mormors stora skräck). Nu suger och biter hon på allt som kommer i hennes väg, men det är ännu inte så värst mycket som faktiskt hamnar i magen på den lilla damen, men det är heller inte tanken. Hon får upptäcka maten i hennes egen takt. Hon har en del hull att ta av och just nu lär hon sig hur man gör för att få ner icke-vätskor för strupen. Som det ska vara, alltså.
  Inga puréer (om inte mammas smoothies räknas förstås), bruk- eller pulvermat.
• teckna med barnet efter ½-1 år. Om det blir ASL som jag redan kan en del av eller svenskt teckenspråk får vi väl se.
  Som sagt, hon är inte riktigt så gammal ännu, men det är definitivt något jag kommer vilja testa!
• INTE bli en av alla de lattemammor jag ser på jobbet på dagarna! Dom har NOLL KOLL på sina ungar!
  Lite tidigt att säga, men hittills har jag inte druckit en enda latte. Men å andra sidan gjorde jag inte det innan jag fick barn heller… 😉
• ge saker till barnet som kräver att man använder fantasin. Inga leksaker, men väl trolldeg, papper, pennor, lim, fingerfärg, pärlor, byggklossar, lego…
  Också tidigt att säga. Hon har lite leksaker, men det är inget vi har köpt (undantag av en boll – hon ska ju bli handbollsprofs som pappa, är det tänkt). Hon är lika intresserad av dem som av allt annat vi ger henne, typ vispar och träslevar. Roligast är dock tandborsten och saker hon kan få att låta, som vetekuddar och plastpåsar.
• se till att barnet är ute varje dag – i vått och torrt! Ut i naturen och utforska!
  Check! Lätt att säga nu, när vi haft en så fin sommar…

En till grej som jag behövt backa med är det här med eget rum. Jag står fast vid att barn inte behöver ett eget rum de första åren. Jag, däremot, gör det.  Jag har ett stort behov av att ladda batterierna själv, och med en två finns det liksom inte plats för det. Inte för att jag tror att det gör någon skillnad när vi flyttar till en fyra: barn tar den plats de behöver, som det ska vara, men jag tror att det kommer kännas bra att hon har sitt eget rum som hon kan ”flytta in i” när hon blir mogen för det.

Drömscenariot

Jag vet det mesta om hur jag vill att mitt barns uppväxt ska vara innan hen börjar skolan. Sånt grubblar jag nämligen en hel del på när jag inte är upptagen med att inte ha barn. Egentligen skulle det nog vara bäst för mig om jag undvek ämnet, men jag kan verkligen inte hålla mig ifrån det.

Följande lista påbörjades i huvudet på mig under min egen uppväxt och har sedan fyllts på när jag sett vad jag anser att min mamma och min styvmamma gjorde för rätt/fel med mina två sladdisar till halvsystrar. För det var nämligen de som uppfostrade mig och mina systrar, inte min pappa och styvpappa. Och den som är riktigt PK och dessutom sitter och lusläser det här inlägget kommer att finna att det endast står ”jag” i texten – inte ”vi”. Detta är dels för att Min inte är pappa ännu och tänker därför inte på sånt här, dels för att detta faktiskt är uteslutande min egen föreställning om hur jag vill ha det. Jag inser att jag kommer få kompromissa en hel del.

Naturligtvis finns det alltid utrymme för förändringar, självklart kan och kommer oförutsedda saker att ändra på mitt sätt att se på det här, givetvis finns det ju också en risk att jag inte får ett barn överhuvudtaget. Men jag vill ändå, om möjligt:

• gå en profylaxkurs innan födseln. Allt som kan få det att göra mindre ont är värt att testa!
• föda vaginalt. Kanske hemma, kanske inte.
• se till att vi kan vara föräldralediga så länge som det bara går. Minst ett år, men gärna 2-3, även om det bara är önsketänk om man inte skaffar ett syskon.
• amma så länge som ungen vill, men minst i ett år.
• samsova.
• ha ett sjalbarn. Barnvagnar har alltid känts fel för mig, sjalar och närhet verkar fullkomligt underbart!
• köra med EC och tygblöjor.
• att barnet ska bli trespårkigt. Då Min har ungerska som modersmål och jag har engelska och svenska funkar det alldeles utmärkt.
• undvika spjälsängar, babygym, babysitter och gåstolar.
• prata och sjunga (och senare läsa) för/med barnet hela tiden.
• köra med BLW efter ca ½ år. Absolut ingen barnmat, välling eller något egentligen som kommer i pulverform eller ur en burk.
• teckna med barnet efter ½-1 år. Om det blir ASL som jag redan kan en del av eller svenskt teckenspråk får vi väl se.
• INTE bli en av alla de lattemammor jag ser på jobbet på dagarna! Dom har NOLL KOLL på sina ungar!
• ge saker till barnet som kräver att man använder fantasin. Inga leksaker, men väl trolldeg, papper, pennor, lim, fingerfärg, pärlor, byggklossar, lego…
• se till att barnet är ute varje dag – i vått och torrt! Ut i naturen och utforska!

När barnet är redo för skolan är det mer generella saker jag tänkt på, mer uppfostran än miljö. Vad gäller utbildning tror jag mer på skolan än hemskolning och unschooling, men dessvärre har jag inte hittat en grundskola som håller mitt mått. Tyckte min egen tid i grundskolan var hemsk! Inte förrän i gymnasiet hittade jag ”hem”, och jag var ändå en pluggis! Vet inte hur man ska göra med skolan, men det ligger minst 8 år i framtiden. Andra saker jag funderat på vad gäller äldre barn är:

• konsekvent uppfostran. Inte nödvändigtvis hårda eller många regler, men det man säger håller man.
• barnet ska vara med på allt ”vardagsjobb” i hemmet från början. Laga mat, städa, diska, tvätta…
• ingen TV/dator/spel så länge som det bara går. Svårt när Min är sån spelnörd och jag själv gärna tittar på TV/film på datorn
• prova på så många olika sporter/fritidsaktiviteter som möjligt tills hen hittar något hen fastnar för.

Ska bli spännande att se hur mycket av det här jag kommer få äta upp…