Petrea 21 månader

I och med nyåret har Världens Finaste Tjej nu blivit 21 månader gammal, så det känns som ett bra första inlägg 2016. Ni som inte har småbarn kanske tycker att det är en fånig sak att uppmärksamma, men det ÄR stor skillnad på 18, 21 och 24 månader!

BLW och mat
December har varit en enda stor undantagsmånad för oss i och med att någon i familjen har varit sjuk mellan 2/12 och några dagar innan nyår. Petrea hade en period av höstblåsor då hon knappt kunde få i sig någonting på tre dagar och sedan en annan period av hosta. Den lite mer långvariga konsekvensen av sjukdomarna (i kombination med oregelbundenheten under julen) är att hennes matrutiner ändrats och att hon nu småäter precis hela tiden. Vi har försökt bryta mönstret sedan hon blev frisk, men det har varit svårt. Jag tycker att vi lyckats någorlunda, men till priset av att jag nu i, motsats till BLW-anda, har för vana att låta mig övertalas att mata Petrea vid frukosten. Varför hon vill att jag ska göra det är oklart då hon utan problem ätit med sked i nästan ett år och gaffel sedan 1-årsdagen (har jag för mig), men det kortvariga resultatet är i alla fall att hon äter mer än en sked innan hon vill gå ner igen.

Annars äter hon bra. Hon tycker fortfarande inte om kokt potatis eller potatismos och hon har ibland svårt för konsistensen av sallad och ”helt” kött (alltså inte köttfärs/biffar). Petrea äter gärna fisk, men gillar inte annan mat från havet. Föga förvånande, i och för sig, eftersom hon bara fått tillfälle att smaka det vid en handfull gånger i sitt liv då varken jag eller Victor äter det.

Idoler

”Ni-så”

Pippi kom ju in i Petreas liv som en stormvind några veckor efter att hon började på förskola i mitten av augusti och under hösten blev även Emil i Lönneberga mycket populär. Senaste tillskottet är Tomten (”To-tto”, ej att förväxla med Gunilla Woldes 70-talsfigur Totte med samma uttal) som bor i i stort sätt varenda trähus hon ser och som säger ”Ho ho”. Detta är inte något jag eller Victor har introducerat heller, utan även den här idolen är det förskolan som kom med i början av december och ja, han håller sig kvar som ständigt samtalsämne eftersom vi fortfarande har juldekorationen uppe. (Jag hade ingen aning om att barn faktiskt var så här påverkningsbara, naivt nog, vilket gjort att jag nu äcklas ännu mer av den uppsjö av reklam som är riktad till små barn.)

Lek och rörelse
Det absolut roligaste som finns just nu är att busa med Pappa, eller ”Boos!” som Petrea säger. Hon älskar fortfarande att bli jagad, men den nya grejen sedan några veckor tillbaka är att hon ska fälla Victor. Alltså, hon slänger sig med full kraft med armarna mot Victors huvud/hals/bröst när han sitter på golvet för att brotta ner honom, varpå hon själv blir attackerad med pussar och kill när hon ligger där på hans bröst.

Som höggravid med diverse graviditetsrelaterade krämpor kan jag på min höjd köra lite Baka baka liten kaka (givet att det görs i sned vinkel – kan inte böja mig framåt längre), men mestadels är det sånger och bokläsning som jag och Petrea sysslar med. Mitt mammahjärta brister av att hon vet att det är en så stor skillnad på vad Pappa och Mamma kan göra – hon frågar inte ens mig om jag vill busa. Men å andra sidan är jag lika stolt och glad att hon leker så väl med andra barn (givet att de inte leker med hennes saker hemma hos henne när hon är trött/arg) och andra vuxna som hon träffat innan.

Ingen kan anklaga mig för att vara pedant, men uppenbarligen städar jag mer än jag själv visste om. Petrea hjälper mig mer än gärna med att sopa golvet, torka bort damm från fönsterbräden, rengöra badkaret efter bad och skrubba bort matrester från ”plastmattan” under hennes barnmatstol.

Årets bästa julklapp

Annat kul är att ta av hennes nya Pippi-docka kläderna och sätta Pippi-dockan på pottan som kom med den bebisdocka (”Bee-bis”) hon fick i julklapp med tanken att det skulle hjälpa henne förstå hennes syster när hon kommer.

 

Potträning
Petrea säger till om hon vill gå på pottan eller toaletten, drar ner byxor och trosor och sätter sig på pottan/låter sig sättas på toan. När hon är klar ställer hon sig upp (om hon valt pottan, naturligtvis), tittar på vad hon åstadkommit och säger nöjt ”Kiss!” eller ”Baass!”. De förändringar som skett under hösten är att hon gärna säger att hon behöver kissa när hon inte alls gör det för att jag ska plocka ner henne från stolen när hon ätit klar, att det numera är i stort sätt omöjligt att gå på pottan med någon annan om Mamma är närvarande samt att Mamma helst ska läsa bok en kvart-tjugo minuter sittandes på golvet (aj!) under tiden, även om själva kissandet bara tog 10 sekunder.

Språk
Under julen har Petreas ungerska verkligen blomstrat, vilket naturligtvis har att göra med att hon umgåtts så mycket med Victors släkt. Dels har hennes förståelse för vad andra säger ökat, men framför allt har hennes egna ordförråd gått från en tre-fyra ord till kanske 15 stycken som hon i alla fall sagt en gång – vi får se om det fastnat.

Jag har själv försökt prata lite ungerska med henne när vi läser bok, men jag måste hela tiden gå tillbaka till engelskan då mitt ordförråd helt enkelt inte är stort nog för att prata om vad hundens bebisar heter eller vad de säger.

Vad gäller engelskan och svenskan går det bara framåt där också, även om svenskan hamnat lite i skymundan i och med ungerskans framfart under julen. Det sprutar ut nya ord på alla möjliga språk (sötast just nu är helt klart ”booppa”, d.v.s rumpa) och det märks att hon tycker att det är kul att försöka formulera nya ord och bli förstådd. Hon pratar mestadels fortfarande med enordsmeningar, men då och då klumpar hon ihop det till vad som borde kunna klassas som tvåordsmeningar. Dock gör hon en tydlig paus emellan orden; exempelvis blir ”Pippis pappa” ”Pippi. Pappa.” och ”Sitta här” blir ”Si-tta hää”.

Det är uppenbart att hennes behov av att kommunicera bara ökar, och det är jättekul att äntligen få ta del av vad som försiggår i det där lilla huvudet. Det är viktigt att jag repeterar det ord hon säger för att visa att jag har förstått och när jag inte gör det eller när sammanhanget inte är riktigt klart försöker hon hitta andra vägar att få fram hennes budskap. Som i morse vid frukosten sa hon först ”foot” och sen ”clee” (clean). Då jag inte förstod kopplingen efter att hon repeterat orden några gånger och pekat på foten sa hon ett tredje ord – ”Pippi” – och vips var det solklart att hon syftade på att Pippi i boken vi läste igår hade spänt fast borstar under fötterna för att skrubba golvet!

Det enda som egentligen har avstannat är teckenspråk, vilket ju är naturligt i och med att jag tecknar betydligt mindre med henne och framför allt att det går så snabbt framåt med Petreas talade språk. I dagsläget tecknar hon kanske 15-20 ord, och då oftast i kombination med att något av de talade språken.

Sömn
Ibland får vi uppfattningen om att Petrea har sömncyklar om 3 månader där hon går från att ta 10 minuter att somna tryggt i praktiken själv och därefter sova hela natten till, där vi är nu, när den som lägger henne (läs: Victor) behöver böja sig över spjälsängen för att hålla hennes hand i 45+ minuter och sedan vakna upp till 5-6 gånger under natten för att trösta henne. I natt var det dock betydligt bättre (35 minuters läggning med bara 10 minuters handhållning och ett uppvaknande vid 5-snåret p.g.a. att Mamma var dum nog att inte potta henne efter att hon fått sin flaska mjölk vid läggningen), vilket garanterat hade att göra med att hon var på förskolan första gången sedan innan jul. Vi får hoppas att det går tillbaka nu när hon får komma tillbaka till hennes rutiner.

Trots
Jag kommer nog skratta gott åt det här om ett halvår, men jag upplever det som att Petrea nu kommit i trotsåldern. Det är inget ”permanent” trots ännu, men har hon det minsta tråkigt eller är trött/arg/på annat sätt påverkad måste hon gå emot allt vi säger. Dels vill hon nog testa gränserna, men ibland känns det som hon egentligen struntar i sakfrågan utan bara vill mucka gräl. Kasta-sig-på-golvet-fasen har inletts vid extremt missnöje, även om kasta-prylar-metoden ännu är mer populär vid frustration eller bara vid allmän busighet.

Ibland är det bra att vara nakenfis

Trotset i kombination med 2-års-strippandet gör att det är i princip omöjligt att få på henne kläder (undantag: mössa och skor inomhus) om man inte har lust att släpa ut henne på balkongen för att fysiskt visa henne anledningen till att hon kanske inte bör gå barfota utomhus trots allt.

Men jag är tacksam att hon är en liten ängel med alla andra runtomkring henne när vi inte är närvarande – släktingar och förskolepersonal. Dels för att hon Är världens gulligaste, men också för att jag i mina bättre stunder faktiskt inser att trotset inte är något Petrea har valt eller kan kontrollera och att anledningen till att just Victor och jag får ta den delen är att hon litar så pass mycket på att vi kommer att vara kvar att hon ”vågar” få utlopp för den frustration det måste innebära att inse att det är så mycket man skulle vilja kunna men som man inte kan ännu.

Summering v. 3

Detta har varit en ganska stressig vecka. Har inte motionerat lika mycket som jag hade velat, och i torsdags åt jag sånt jag inte borde pga att jag gick på en kurs 15-21 och därmed behövde kompromissa lite.

Igår, lördag, var synnerligen hektisk. Om man bortser från att det var rusning på caféet hela dagen och jag inte kom därifrån förrän 40 minuter senare än jag borde ha gjort så hade jag ju dubbelpass, dvs jag jobbade natten till idag.  Ska även jobba natten till imorgon, men med betydligt mer humana tider då jag måste använda mig av lokaltrafiken som slutar gå kring midnatt.

Annars har jag ätit för lite, känns det som. Problemet jag har nu är att jag har krympt min magsäck så pass mycket att jag faktiskt blir proppmätt då jag väl äter,  men det går relativt snabbt över (säg på ca 1-2 timmar, beroende på vad jag gör). ”Normalt” skulle jag löst det med att småäta, men  det är ju just det jag försöker undvika, vilket har lett till att jag tror att jag borde äta mer… Eller kanske oftare? Ska man försöka sig på ett andra mellanmål så att det blir totalt 5 mål/dag? Får experimentera med det nästa vecka.

Summering v. 2

Den här veckan har gått förvånansvärt bra, med tanke på att jag nu börjat jobba och därmed utsetts för betydligt fler frestelser än normalt. Jag hade dock den fröga förvånande 1 och ½-veckodippet i onsdags då jag fuskade och åt (7!) jättegoda handgjorda praliner. Övrig tid har jag ätit bra mat, inget socker eller produkter (läs: mat som jag inte gjort själv) med undantag av leverpastej och blodpudding som jag känner är okej då det är det mest naturliga sättet för mig att få i mig tillräcklig med järn en gång i månaden.

Jag simmade första gången på ett år i tisdags, något jag är ganska stolt över då simhallen jag simmar i inte lever upp till mina hygieniska standarder.

Det enda jag känner att jag riktigt retar mig på just nu är att jag hängt upp hela mitt liv på nästa gång jag ska äta/röra på mig. Jag vet inte hur jag ska lyckas få det att bli mer naturligt, att synka in det i vardagen utan att det har för stor plats.

Jag vet inte hur jag ska hantera mitt nattjobbande heller. Nu, innan folk har kommit igång med vardagen igen, jobbar jag bara korta arbetspass på natten så det blir inte så jobbigt att inte få i sig något, men sen vet jag inte hur det ska gå. Det får bli en senare fråga.

(De gröna dagarna jobbar jag, de röda är jag ledig)

Nya tag!

Jag brukar inte syssla med nyårslöften – det funkar aldrig för mig. Å andra sidan lovar jag mig själv att jag ska bättra på mig i princip varenda kväll jag går och lägger mig, så varför inte just denna kväll? I måndags tjuvstartade jag med ett nytt initiativ för att få mig själv att sluta småäta och motionera mera.

Hela systemet är uppdelat i två delar: matpoäng och motionspoäng. De blir tillsammans en summa som nollställs varannan vecka och varenda gång jag når en viss summa (50) får jag en belöning. Detta för att jag behöver relativt många om än små belöningar hela tiden för att inte tappa motivationen. Som det är nu uppnår jag 50 ungefär efter 4-6 dagar, om jag gör allt rätt, vilket är precis lagom.

Vad gäller matpoäng får jag:
1 p. för att föra matdagbok. Effektivt sätt att tvinga mig att tänka på vad exakt jag sätter i mig.
2 p. för att äta vid 3-5 specifika måltider, alltså inget småätande däremellan.
2p. för att inte äta sånt jag ska undvika, exempelvis socker eller fabrikstillverkade produkter.
1p. per 2 liter vatten jag dricker.
1 extra p. per dag i rad som jag får en får full ”matpoängspott”.

Vad gäller motionspoäng får jag:
2 p. per 10 minuters anfåddhet och
1 p. per extra 10 minuters anfåddhet
1 p. för annan kortvarigare motion, som sit-ups eller armhävningar
2 p. andra gången jag motionerar inom fem dagar

Jag får även:
1 p. för att plocka hemma (dvs. all städning som inte involverar dammsugaren eller någon annan elektrisk apparat)
1 p. för att dammsuga

Så här ser det ut på Excel, där jag även lagt dit kommentarer varje måltid så jag vet vad exakt som ätits och vid varje motionspass så jag kan se hur/om jag utvecklas.

Jag är inte helt nöjd med motionspoängen ännu… Jag tycker jag får för mycket poäng för det jag gör, men jag kan inte komma på ett annat sätt att få mig att fortsätta träna även efter smekveckan jag brukar ha med alla andra mina försök till att röra på mig. Min föreslår att man ska börja med att få exempelvis 4 poäng första gången man tränar oavsett vad/hur länge, sedan öka med 2 varje gång och sedan ha ett tak, säg vid 10, som kommer vara nödvändig redan vid träning nr. 4. Problemet med det blir ju då att få sig själv att träna första gången, inte andra/tredje. Jag får fundera lite på det.

Hur som helst är jag ganska stolt över att jag faktiskt rört på mig ordentligt senaste fem dagarna. Det är väldigt bra för att vara mig.