Lines toalettbestyr

Det har varit dåligt med inlägg – ledsen för det. Jag skyller på att det har varit en tuff månad som nybliven tvåbarnsförälder som det är, men det har försvårats ytterligare av att jag har fått barnsängsfeber och Lines och jag sedan en vecka tillbaka dras med en envis förkylning. Trots detta måste jag ändå dokumentera vår framgång med mitt favoritämne: babypottning (ett mirakel, egentligen, med tanke på att jag innan jag fick barn inte sagt ordet ”bajs” högt sedan typ 7 års ålder).

Vi började potta Lines dagen efter att hon föddes och det rullar på fantastiskt bra; vi är nästan lite nykära i EC. I början använde vi uteslutande handfatet för att det är precis rätt höjd (lite nasty kan tyckas, men för det första är amningbajs vattenlösligt och för det andra är vi duktiga på att hålla rent), men nu när jag fått tillbaka lite uthållighet har jag börjat med pottan och toaletten. Vi kör ännu mestadels rutinpottning, men det har ändå gjort att vi de senaste två veckorna bara har haft 2-3 bajsblöjor och inte en enda ryggbajs under hela Lines liv. Kiss, däremot, är även denna gång betydligt svårare att fånga: jag är glad om det blir ett om dagen. Vi använder tygblöjor på dagen och engångsblöjor på natten för att Lines ska sova längre.

Jag vet inte vad mer jag ska skriva om det praktiska med babypottningen: jag ju redan skrivit en hel del om det (finns att läsa under EC-fliken). Det jag däremot kan säga är att det varit väldigt svårt psykologiskt att inte potta. Jag tänkte ge mig själv och Victor en break i början eftersom att det varit ganska omvälvande att bli förälder även andra gången, men det gick liksom inte. När man väl ser signalerna och vet vad de betyder och hur man kan underlätta för Lines känns det lika svårt att ignorera det som om hon hade skrikit för att hon ville ha tröst eller för att hon var hungrig. Samma sak med blöjorna: när man väl har börjat med tygblöjor och funderat över hur äckligt det egentligen är att tvingas ha sin avföring mot sin hud en sekund längre än vad som behövs, är det nästan omöjligt att inte slänga även engångsblöjor efter bara en liten skvätt kiss. Man tänker å ena sidan att plastblöjorna kan vara på i 12 timmar och att de faktiskt kostar X kr/st, men å andra sidan är bajs frätande och jag vet ju själv hur rent utsagt vidrigt det kan vara att behöva ta på sig trosorna med den använda bindan igen efter toabesöket för att man glömt ta med nya (tips till er som använder bindor/tamponger: menskopp!). Som sagt, på natten försöker jag att inte potta eller byta blöja eftersom Lines då vaknar till mer (vilket gör att vi i regel behöver vara vakna i +1,5 timme istället för 20 minuter), men signalerar hon bajs är det svårt att låta bli. Summa summarum kör vi EC Light: rutinpottning och tygblöjor på dagarna, engångsblöjor och pottning endast när Lines signalerar bajs på natten.

Amma Lines

En stor del av mitt umgänge med Lines handlar om amning. Och som de flesta flerbarnsföräldrar jämför jag: med Petrea gick allt bra, vad jag kommer ihåg, med undantag av de första tre veckorna som för min del präglades av smärtan efter de millimetertjocka skorporna som täckte hela vänstra bröstvårtan och toppen av den högra. För Petreas del verkade det dock gå bra, så vi körde med fri amning under hela resan, med två undantag: när hon var fem månader och jag bestämde mig för att sluta nattamma för att vi skulle få sova bättre och sen vid 17½ månad när jag sa att det fick vara slut eftersom jag var gravid och tyckte att det var obekvämt. Utöver det var jag bortrest från Petrea fem dagar förra våren, och då uppenbarligen berövades hon amning.

För Lines del tycker jag inte att det är lika enkelt. Visst, själva amningen går smidigt – hon har bra tag så jag slapp sårskorpor denna gång, men vi upplever att hon är mycket känsligare för hennes egna kroppsfunktioner (rap, gaser, kiss, bajs…). Det kanske har att göra med att vi är andragångsföräldrar och därför bättre på att tolka hennes signaler, att vi kör med EC och på därigenom ”framkallat” känsligheten själva eller så kanske hon helt enkelt bara är annorlunda än hennes syster. I vilket falls om helst har jag valt att inte köra med fri amning: hon får max amma med ca 2,5 timmes mellanrum, för om Lines skulle amma helt fritt skulle det ibland (på natten, främst) bli varje timme och då får hennes mage aldrig vila, vilket i sin tur stör henne så pass mycket att hon inte kan sova ordentligt. Nu är jag inte superkonsekvent med den här 2,5-timmesregeln: dels ”mutar” jag Lines när jag vill att hon inte ska skrika när Victor lägger Petrea, men framförallt så blir det en hel del pauser eftersom hon gärna kissar/bajsar/rapar i samband med amningen. Det gör att en gång/amning kan ta 1,5 timme trots att hon effektiv tid inte ammar mer än kanske 20-30 minuter.

Förutom att begränsa tidsintervallen har jag också börjat pumpa ur lite mjölk ur mitt bradiga bröst innan amning (vänster – höger bröst har en naturlig ”sil” efter att den misshandlades i början med Petrea) eftersom jag har så mycket mjölk och Lines ska få i sig den feta mjöken också. Precis som med Petrea måste jag nu också hålla för/”knipa åt” bröstet i början för att det kommer så mycket att inte heller Lines hinner med.

Något som däremot skiljer sig drastiskt med Lines amning är att vi fått låna en amningskudde av min syster så att jag denna gång kan sittamma från början. Med Petrea liggammmade jag uteslutande de första fyra? fem? månaderna, innan vi lärde oss att sittamma. Att liggamma är underbart (speciellt praktiskt på natten), men det är ju onekligen begränsande om man är någon annanstans än hemma…

Offentlig amning

Jag blir så förorättad av debatten om huruvida det är okej med offentlig amning eller inte. Inte för mig egen skull – jag skulle inte ha några som helst problem med att sätta mig naken mitt i stan och amma min dotter om det inte vore för att hon skulle bli störd av allt runtomkring. Nej, det som upprör mig är att som alla debatter om kvinnors kroppar så utgår ofta de mer konservativas argument ifrån att folk (läs: män) återgår till primitiva varelser som helt enkelt inte kan skilja på, i det här fallet, ett bröst som kvinnans (partners) leksak eller ett bröst som redskap för att ge näring till ett spädbarn.

Män kan se ett naket bröst vid ett litet barn och tycka att det är fantastiskt att mamman och barnet får en mysig stund tillsammans! Män kan se en snygg tjej utan att behöva sexuellt trakassera henne! Män kan till och med låta bli att våldta folk ÄVEN när de är fulla! Naturligtvis finns det ruttna äpplen i alla sammanhang, men det känns dumt att bygga ett samhälle genom att reglera de normalt funtade människornas vardag för att skydda dem från de ytterst få idioter som faktiskt finns därute.

På samma sätt finns det självklart kvinnor som ammar sina barn iförda vad som ibland klassas som utmanande kläder på platser som vissa skulle hävda är olämpliga för barn att vistas i överhuvudtaget, men de allra flesta ammande kvinnor har (speciellt de första månaderna) väldigt lite intresse att attrahera det motsatta könets blickar och klär sig därefter. Tvärt om är det flesta nyblivna mammor jag har träffat så måna om att deras nyfödding ska vara skyddad så till den grad att de knappt vågar sig ut på stan alls. Tyvärr!

Vad gäller just offentlig amning har jag detta att säga:

• Att just bröst råkade bli den kvinnliga kroppsdel som vi i Sverige ser som mest sexuellt laddat är en slump. I många länder i Afrika ses rumpor som höjden av sexighet medan (små) fötter var den stora grejen i Kina för lite mer än ett sekel sedan. Bröst har inte mer med sex att göra än handleder eller halsen!
• Som alla andra däggdjur på jorden har människan utvecklats till att få näring den första tiden genom att dia (”dägg” är ett gammalt svenskt ord för ”di”). Med andra ord skulle du inte vara här om inte dina förfäder de senaste 200 miljoner åren sysslat med att suga på deras mammors spenar. Det blir inte så mycket mer naturligt än så.
• Mitt spädbarn är hungrigt. Mitt spädbarn är inte så bra på det här med ”sen” utan vill ha mat nu. Mitt spädbarn kommer således att högljutt informera alla i sin omgivning om dess missnöje tills det att jag ser till att lösa problemet.
  De två möjliga valen som finns när mitt spädbarn är hungrigt är att jag antingen ammar henne eller att jag låter henne skrika sig blå (för henne handlar det här om liv och död). För dig innebär det att du, om du nu fick välja, skulle behöva avgöra om det är mer störande för dig att behöva vända bort blicken tio-tjugo minuter eller att höra på hur någon förtvivlat skriker på hjälp. Jag personligen tycker att valet är ganska enkelt.

Utvärdering av moderskap

Nu har jag varit mamma åt Petrea i 20 veckor, så jag tänkte att jag gör en summering.

För det första vill jag bara säga att jag har en nyvunnen respekt och beundran för kvinnor, Moder Natur, föräldrar över lag och flerbarnsföräldrar speciellt. Ni är mina superhjältar!
För det andra har jag även en nyvunnen tro på mänskligheten: folk är helt underbara när man får barn, i synnerhet de som uppvaktat Petrea när hon föddes och sedan dess.
För det tredje är mina erfarenheter av moderskap starkt färgad av min systers konstanta närvaro, hon har verkligen stöttat och hjälpt oss på alla möjliga sätt. Dessutom har Petrea den fantastiska turen att ha fått Världens Bästa Moster!

Så, hur har det gått?

Graviditeten gick hur bra som helst, födseln likaså. Visserligen ville jag ha en hemmafödsel utan smärtlindring och jag fick Huddinge sjukhus med ryggbedövning, men vad gör det? Hon kom ut frisk och kry på bara 16 timmar (inte alls så pjåkigt med tanke på att det var min första födsel och att jag fick epidural) och tre krystvärkar en snöig kväll i våras.

De första veckorna var naturligtvis kaos. Allt var ett projekt som verkade oöverstigligt; allt ifrån att laga mat till att gå och handla verkade ta hela dagen. Ändå är Petrea en ”lätt” bebis.

Hon sov hela nätter från åtta veckors ålder fram till och med att vi kom hem efter en 25 dagar lång resa i USA när hon var 3½ månad, då kunde hon inte vända tillbaka dygnet direkt och så blev hon vaccinerad osv osv… Nu, senaste veckan börjar vi komma tillbaka till 22-07-sömnen igen efter sommaren som varit ett enda stort undantag, men vi är inte riktigt ”där” regelbundet ännu.

Hon ammas och suger på vad man än ger henne, exempelvis jorgubbar, nektariner, gröt, kuddar och fingrar. Att amma är för övrigt en av de häftigaste saker jag gjort!

Nu är Petrea 4½ månad gammal. Hon gillar saker som låter, speciellt om det är hon som får det att låta, etiketterna på leksaker och kläder, tandborstar och mig. Hon är speciellt mammig under Cranky Hour (en timme på kvällen, någon gång ca 20-22) till hennes föräldrars förtret. Hon går på pottan minst en gång om dagen; jag skulle chansa på att vi prickar in 80% av hennes bajs och 10% av hennes kiss (mest slump med det sistnämnda). Hon kan inte vända på sig ännu, men vi tror att det är för att hon upptäckte hur spännande det är att sitta redan vid 3 månader och stå vid 3½ och har sedan dess inte velat ligga ner särskilt länge överhuvudtaget, än mindre ser hon vitsen med att vända sig.

Jag själv mår toppen! Ingen förlossningsdepression eller ens tredagars weepies; tvärtom har jag lärt mig att vara stolt över mig själv. Det tog bara 25 år och en födsel för att jag skulle fatta hur man gör när man är stolt. Som om inte det är nog seger så känner jag mig smått oövervinnerlig efter att ha klämt ut en fyrakilos – klarar jag det klarar jag allt!

Här, till exempel, avslutar jag en runda vattenskidor på EN skida efter ett antal års uppehåll. Hur coolt är inte det? Och kul, så inåt skogen!

Efter att ha haft ett okänt antal främlingar stirrandes mellan benen på en har även min prydhet försvunnit, vilket underlättar enormt om man, säg, bilar runt 250 mil i USA med en tremånaders bebis, sambon, syrran och svågern eller är på en liten ö i skärgården…

Fysiskt mår jag också oförskämt bra. Jag har gått ner 20 kilo sedan hennes födsel, vilket är hur bra som helst med tanke på att jag 1) faktiskt inte haft som mål att gå ner så snabbt 2) ”bara” gick upp 18 kilo under graviditeten. Jag har börjat springa igen, tjuvstartade veckan innan hon blev 4 månader och springer nu i stort sätt varje dag. Jag njuter av att bevisa för mig själv hur mycket mer jag klarar av än jag tror, det blir liksom dubbel bonus för mig varenda gång jag fixar något nytt!

Om jag nu ska ta upp något negativt så är det väl att jag börjat tappa hår, men det säger de att man ”ska” göra efter födseln och att det normalt. Det andra är att jag har lite ont i ländryggen eftersom jag lutar mig tillbaka med Petrea på mig ofta.

Jag känner kort och gott att jag har hittat min plats i livet. Det är mamma åt Petrea jag var ämnad att vara. Jag har Victor, jag har Petrea, jag har släkt och vänner. Jag har aldrig mått bättre, aldrig varit lyckligare.