Downshifting med bebis

Som jag nämnt tidigare i bloggen avskyr jag prylar, så det här med att downshifta är något jag alltid strävar mot (även om jag inte vill ha feng shui). Svårt när man bor med en teknik-/t-shirthorder, men vad gäller alla inköp vi gör med Petrea har jag i alla fall en chans att lyckas.

Det vi har gjort är helt enkelt att minimera det vi köpt och det vi nu skaffat har ofta varit begagnat. Vi har även uppmuntrat de som velat ge gåvor till Petrea att i första hand hellre donera till hennes sparkonto som hon kommer få tillgång till när hon blir vuxen, i andra hand välja saker som inte låter eller är av plast. Det har gjort att hon har fått en uppsjö av gosedjur men, som många andra barn, egentligen föredrar helt vanliga saker som PET-flaskor, papper, plastpåsar eller de här måtten och ”nyckelband” som ni ser på bilden.

Anledningarna till att vi downshiftar (med Petrea) är:

• Vi har inte plats. Vi bor i en tvåa på 56 kvadratmeter och hade egentligen inte rum för oss två innan Petrea kom. Nu måste man nästan ta till spade om man inte håller undan.
• Vi har inte råd. Saker kostar ofattbart mycket pengar generellt, och ännu dyrare blir det med barn eftersom de använder prylarna under så kort tid. En body som ungen kan ha i en månad kan kosta 250 kr ny, att jämföra med de få knappt använda plagg jag köpt till henne på loppis för 10 kr styck.
• Miljön mår inte bra av västvärldens överkonsumtion över lag.
• Petrea bryr sig faktiskt inte ett skvatt om det är tänkta leksaker eller sånt hon gör till det. Allt som vi sysslar med, allt som låter eller har olika färger är spännande.

Till Petrea har vi köpt följande: babynest, tygblöjor, engångsblöjor, torktrasor, några plagg på loppis, babysitter, bilbarnstol, badbalja, matstol, haklappar, nappflaskor, flytväst, tuggleksak, potta, några böcker och barntandborste.
Vi har komplimenterat det med dessa saker som vi har fått: gossedjur i drivor, bärsjal, bärsele, en lånad släktvagga, böcker, mängder av kläder och en jättesmart ”stolsele”.
Alltså – ingen barnvagn, inga leksaker, babygym, gåstolar, babyoljor, blöjexemskrämer, hoppgungor eller mobiler. Guess what? Det funkar alldeles utmärkt och vi skulle nog kunna leva ännu enklare!

Förutom att inte köpa så mycket grejer till Petrea är det viktigt för oss att bära henne och köra med EC och BLW. Det gör vi ju främst för hennes skull, men det bidrar också till att leva enklare.

När hon blir äldre tänkte vi testa lådsystemet som jag läste om på Hippiemammans blogg för evigheter sedan som går ut på att ha ett visst antal leksaker i, säg, tre lådor och byta ut dem med någon/några veckors mellanrum – vips har Petrea fått nya leksaker!

 

Skuldsatta svenskar

P3 Nyhetsguiden pratade idag om vi svenskar är det mest skuldsatta folket i Europa (till skillnad från exempelvis Grekland, där det är staten som är skuldsatt). Jag kan själv inte begripa hur vi har hamnat här, hur vi, som Patrick Grimlund säger, gått från att ”med mössan i hand” skrattat oss lyckliga om vi fått ett bostadslån från banken till att utan problem kunna få sms-lån med skyhöga räntor för att få låna 100 kr till två Snickers och en burkläsk när vi väntar på tunnelbanan. Jag har visserligen växt upp på Euroshopper-ravioli, makaroner och Mamma Scan-köttbullar och tvåkilos ÖB-godissäckar hos världens mest… ekonomiska mamma, så för mig skulle det vara fullkomligt otänkbart att ta något annat än ett studielån eller bostadslån. Men jag har också sett hur min pappa skötte ekonomin. Även om de två drar in massvis med pengar, så gör det ju av med allt också, vilket resulterar i att de 15 år efter att de flyttade in i deras villa fortfarande inte betalat av lånen på den.

Jag tycker naturligtvis inte att alla ska leva som jag, utan att ha köpt kläder till mig själv sedan jag började gymnasiet (undantag: underkläder) eller bara äter för 500 kr/månaden; men däremot tycker jag att man ska anpassa sitt liv efter plånboken.

Jag är helt fascinerad över hur dagskassan dubblas på en lönefredag (jämfört med fredagen innan) eller hur folk bokstavligen talat kan betala en kopp kaffe för 18 kr PÅ KREDIT! Hur är det möjligt? Varför vill vi inte inse att har man inte råd så har man inte? Det enda som behövs är ett tak över huvudet och mat på bordet, allt annat är oväsentligt lull-lull.

Pengasinne

Jag förvånas nästan dagligen över att folk förvånas över att bara för att den tilltänkte mottagaren av något är ett barn så ska det kosta mindre. Okej, om du får en pizza av halva storleken för halva priset – fine – men om du tror att de figurskurna Blixten Mcqueen-tårtan med discokula, ballonger och fyrverkerier ska kosta lika mycket som en vanlig prinsesstårta (”det är ju bara en barntårta”) så har du fel! Den specialtårtan du beställde tog 4 gånger så lång tid att göra och använde minst 5 olika färger på marsipan, utöver tempererade chokladen som behövdes för att göra detaljer som ögon, ekrar och rutor. En vanlig, rund prinsess tar en kvart att göra, oavsett om du gör en eller 5 sålänge de har samma färg. Beställ en enkel tårta – eller gör en själv – din 1:åring kommer ändå varken fatta eller komma ihåg att det är en bil tårtan föreställer, om hen ens är intresserad av den.

Nej, värdet av brödet, ostskivan och några grönsaksbitar blir inte ens i närheten av det priset fiket tar för en ostfralla. Faktum är att råvarupriset troligen inte ens överstiger 1/3 av produkten kostar, men jag jobbar på ett café och det är servicen du betalar för; att jag gör den åt dig, att vi finns här och har grejerna för att göra din macka när du än kommer och att vi faktiskt ska kunna fortsätta med det i framtiden. Detta gäller oavsett om det är ett barn som ska äta ostfrallan eller en vuxen.

Jag själv skulle aldrig får för mig för att äta på ett bageri/café/restaurang/annat matställe endast för att nära mig – det är alldeles för dyrt och det ger mig mer att få laga maten själv. Däremot går jag gärna ut och äter/fikar för det sociala – och helt plötsligt verkar det inte så hemskt att betala 15 kr för en burkläsk som 40 meter bort skulle kunna köpt 1½ liter av drycken på Konsum eller en fralla för 30 kr vars komponenter – om man har tur – knappt uppnår 10 kr.

Anpassa ert liv efter er plånbok, men ta inte ut det över servitrisen att ni valt det dyrare alternativet. Det mest effektiva sättet ni kan demonstrera ett missnöje vad gäller priset är att helt enkelt sluta handla där.

Vända på slantarna

Överallt i media talas det nu om hur svårt folk har att få saker och ting att gå ihop nu i januari efter alla julklappar, julmat och andra större utgifter som görs i december. Varför?, undrar jag då.

Jag själv hade ingen som helst koll på min ekonomi innan jag flyttade hemifrån vid 20 (curlingmamma som fixade allt sådant åt mig), men efter det tycker jag inte att det har varit några problem. Ja, det svider ju varje gång man ser hur mycket Farbror Staten tar av min lön varje månad eller när jag nyligen upptäckte att man måste skatta på räntan man får på sparkonton då det räknas som inkomst (falsk marknadsföring, snarare!), men jag förstår inte hur så många behöver vända på kronorna för att få allt att gå runt.

Visst är det väl inte svårare än att man 1) inte köper saker för pengar man inte har och 2) har en buffert för förutsedda och oförutsedda utgifter? Eller? Har jag missat något?