Börja träna

Jag är så stolt över mig själv! Igår kväll gick jag ut och sprang andra rundan för i år, trots blåst. Nu var vädret inte alls så farligt som jag trodde innan jag gick ut (faktum är att det är ganska skönt att springa när det är lite halvkallt/blåsigt/duggar lite), men det krävdes ändå lite extra viljekraft från min sida att gå ut. Och tur var det – det gick fantastiskt bra! Första gången (i fredags) testade jag bara lite med att springa 2,1 km och det gick okej – benen var glada men lungorna tog emot så pass mycket att jag var tvungen att gå en sträcka efter en extra tuff backe. Igår gick det som sagt bättre – 3,75 km på 25 minuter och jag till och med ökade takten upp för den där tuffa backen! Jag hade lätt kunnat springa min vanliga runda på 5,1 km, kändes det som. Däremot bör jag nog ha stöd för högerfoten som jag stukade ordentligt för ett år sedan – jag är ovan att springa och foten har dessutom inte belastats med gravidkilon tidigare.

Egentligen kanske jag borde vänta med att springa ett tag till, men jag vill verkligen ut! Jag har gått runt och suktat efter att få träna sedan i somras och nu kan jag inte hålla mig längre! Det var helt underbart att få känna att jag fortfarande kan och att kroppen vill. Det är ju trots allt rörelse vi är gjorda för!

Nu gäller det bara att motivera mig själv att börja med Olga Rönnbergs fantastiska ”Träning för nyblivna mammor”. Den hjälpte mig jättemycket efter Petreas förlossning och jag vet att den säkert kommer göra underverk med mina icke-existerande coremuskler även denna gång. Problemet är dock detsamma som jag alltid har – det är så svårt att få mig att göra det första gången!

Post-förlossningskroppen

Ett hett ämne bland (nyblivna) mammor som bland andra Cissi Walin och nu, som jag tänkte ge ett lite längre svar till, Fru Källström tar upp är post-förlossningskroppen. Hur förhåller man sig till den? Är det bara något man ska acceptera eller ska man kämpa med näbbar och klor för att komma tillbaka till hur man såg ut första gången man träffade sin partner?

Som med allt annat som har med kvinnokroppar är detta ett otroligt laddat ämne och jag hoppas att jag inte trampar någon på tårna med det här inlägget. Jag tycker dock att det är både aktuellt och viktigt att prata om, så här får ni min bild:

Med Petrea gick jag upp 18 kg; 7 av dem har jag för mig försvann i och med födseln och innan jag började springa efter fyra månader var det 5 envisa kilon kvar som inte ville försvinna oavsett hur mycket jag ammade eller gick långa, raska promenader med en bebis på magen. Jag ville absolut inte banta; dels för att jag inte ville gå ner i vikt för snabbt så att för mycket miljögifter och annat hemskt skulle hamna i bröstmjölken, men också för att jag aldrig gillat konceptet. Det tog längre tid för mina magmuskler att växa ihop än vad jag hade trott, så jag kunde inte göra någon styrketräning där det i så fall skulle ha gjort skillnad även om jag skulle ha mental styrka att förmå mig själv att faktiskt göra det. Så det blev att vänta till fyramånaderssträcket där man ”får” börja med mer ”ansträngande” träning som löpning (det är de upprepade stötarna mot marken man ska undvika innan). På bara några veckor försvann de övervintrande fem kilona och ytterligare två på köpet, men även då var det väldigt tydligt att jag ändå inte såg ut som jag gjorde innan. Min kropp var för evigt förändrad, den hade omdistribuerat de kilon som återstod helt enkelt.

Och det är okej. Faktiskt. Jag tycker att det är ett helt rimligt pris för att få Världens Finaste Tjej.

Redan +11 kg i vecka 29 även denna gång

MEN! Att aldrig mer träna eller äta hälsosamt för att ”allt ändå är förlorat” tror jag heller inte på, vare sig man är nybliven mamma eller inte. Kroppen mår bra av att äta bra mat. Kroppen mår även bra av att träna och därför bör man göra båda delarna i den utsträckning man kan. Man bör vara snäll mot sig själv och ta hänsyn till att det är svårare i takt med antal födslar, stigande ålder och framförallt ökad tidsbrist att återgå till något form av ”normalstadie”.

Precis rätt nivå av träning varierar från person till person och från dag till dag. Med reservation för att min upplevelse kanske var en engångshändelse så tror jag ändå att det som gjorde det som bra förra gången var att jag varken förväntade mig eller fick ett perfekt fysiskt resultat utan såg löpningen främst som egentid.

Jag hoppas att det kommer gå lika smidigt efter födsel nummer 2 som med nummer 1 med att hitta tillbaka till Emma. För jag vill vara Emma också, inte bara Mamma. Och däri tror jag nyckeln ligger, att inte separera det man mår bra av psykiskt från det man mår bra av fysiskt. För visst kommer jag träna för ”slutresultatet” att se bra ut, för att jag är fåfäng och för att Victor ska tycka att jag är vacker. Men de absolut främsta skälen är att jag vill hitta tillbaka till mig själv genom resan i sig och framför allt att kunna klara av – fysiskt och psykiskt – att ta hand om två ungar.

Coreträning

För några veckor sedan gick jag till en sjukgymnast på grund av att jag får ont i ryggen när jag bär Petrea utan sele. Jag misstänkte – och fick bekräftat – att det är för att jag böjer ryggen för långt bakåt, vilket jag kan överhuvudtaget för att jag är överrörlig. Hennes råd: sluta böja ryggen sådär och testa coreträning för att stärka mina inre mag- och ryggmuskler.

Sagt och gjort, igår ordnade jag barnvakt – Mormor och hennes kille – och testade core på Friskis&Svettis. (Tydligen finns core mamma där man även kan ta med sin bebis, men det kommer tydligen senare i höst.)

Så himla kul! Och så tufft! Och så bra!

Jag tackade ledaren efteråt för att hon spräckt min bubbla om att jag är smidig. Hon tyckte det lät hemskt, men jag sa att nej, som överrörlig tror man gärna att man är smidig och har balans när man kan göra saker med ryggraden som andra inte kan. Det är bra att bli motbevisad med jämna mellanrum hävdar jag bestämt!

Jag är helt mör i kroppen idag, som det ska vara. Barnvakt för nästa corepass – tisdag – är redan bokat!

Gravida norskor bantar

Jag blir så förbannad – tydligen har det smala kroppsidealet även nått livmodern. Norska barnmorskor larmar om gravida som vill ha små barn, gärna under 3 kilo, för att det… ja, tydligen ska vara snyggt med svältfödda barn. Jag begriper inte. Hur jävla viktigt kan det vara att se smal och snygg ut/ha en liten bebis om det riskerar ens barns hälsa?! Helt ärligt, om du nu tänder så jävla mycket på att se dina egna revben, fine, lev på 100 kalorier om dan! Men skaffar du barn så försvinner din rätt att prioritera dig själv framför allt och fattar du inte det ska du inte ha barn överhuvudtaget!

Jag gick upp 18 kilo med min graviditet. Själva graviditeten väger, enligt Olga Rönnberg som skrivit ”Träning för nyblivna mammor”, 13 kg, så resten får jag skylla på för många semlor inom räckhåll på jobbet. Det tog mig 4½ månad att gå ner all vikt igen och det kommer troligen ta lika lång tid att få tillbaka kroppsformen jag hade innan.
Vad jag otymplig mot slutet av graviditeten? Självklart!
Känner jag att jag skulle ha varit så mycket snyggare/sexigare om jag ”bara” hade gått upp hälften av det? Icke!
Gör det något att inte se ut som en fotomodell en bråkdel av ens liv när man vet att snart kommer man få träffa världens nya mittpunkt? Inte det minsta!

Don’t get me started with the small babies! Petrea vägde 4070 gram när hon föddes och väger nu nära 9 kilo. Hon är alltså ungefär 10 veckor före mig – drygt hälften av hennes liv! – i vikt när jag var så liten. Hon får dock all sin näring från bröstmjölk och eftersom jag äter hälsosamt är jag inte orolig, inte heller är BVC det. Finns det nackdelar med större bebisar? Naturligtvis! Man måste ju hålla efter hennes veck lite mer, men främst är det att jag känner ett konstant behov att försvara hennes vikt. Hur sjukt är inte det?!

Att få barn är livsomvälvande – läskigt, underbart, svårt, kul, traumatiskt och fantastiskt på samma gång. Det kommer inte bli mer eller mindre idylliskt beroende på ditt barns vikt, så länge du inte svält barnet så mycket att det fått skador av det. Man älskar sitt barn mer än livet självt, och så är det bara. Fattar man inte det är man inte förälder och skaffar man barn med massa ”om” och ”men” borde man heller inte vara det.

Meningen med livet, ett dygn gammal

Statistik

Jag har alltid älskat statistik; det är organiserad och ofta lättbegriplig och talande fakta. Sedan jag kom hem från Ungern vet jag exempelvis att jag har cyklat 548 km på 66 dagar, vilket ger i genomsnitt över 8 km om dagen – trots att jag inte cyklat varje dag. Allt detta vet jag för att jag och Min bestämde oss för att tävla om vem som kan cykla mest under sommaren. Naturligtvis har han inte en chans, eftersom han tar bilen överallt (och således ”bara” cyklat 321 km), men det är kul att se resultatet ändå. Man tror inte att man rör på sig så mycket då jag inte motionerar överhuvudtaget – jag tar mig bara till och från jobben – men så visar det sig att man har fel. Sånt här gör min dag!

Måste även slå ett slag för GoogleDocs. Även om det ännu inte är lika bra som Microsofts Word eller Excel är det hur smidigt som helst att ha det på nätet och kunna dela det med folk, i det här fallet Min.

Klicka för större bild

Benmuskler

Har funderat på mina benmuskler, hur det kommer sig att vissa muskler är så pass mycket bättre än andra. Jag har överlägset mycket bättre krama-om-benmuskler jämfört med min vältränade pojkvän som har synnerligen vältränade ben. Hur kan det vara så?

För att tydliggöra: jag har aldrig tränat en dag i mitt liv (undantag möjligen av januari månad i år då jag fick fnatt). Jag ser ut därefter också; inte så att jag är tjock, men definitivt mulligare än jag bör vara.

Har kommit fram till två möjliga förklaringar:

1. Det kanske är något som jag delar med alla kvinnor, något som vi utvecklat för att kunna hålla om vår man. Varför det skulle behövas är väl en annan fråga…
2. Mer troligt är att jag blev buren (utan bärdon) hel tiden mina två första år och sedan fick dela med min syster i ytterligare 2 år. Men kan det verkligen hänga i efter 22 år? Visserligen klättrade jag i träd massvis när jag var liten, men det har jag inte gjort på i alla fall ett decennium nu. Sedan dess ingen som helst träning.

Någon som har några andra förslag?

Summering v. 3

Detta har varit en ganska stressig vecka. Har inte motionerat lika mycket som jag hade velat, och i torsdags åt jag sånt jag inte borde pga att jag gick på en kurs 15-21 och därmed behövde kompromissa lite.

Igår, lördag, var synnerligen hektisk. Om man bortser från att det var rusning på caféet hela dagen och jag inte kom därifrån förrän 40 minuter senare än jag borde ha gjort så hade jag ju dubbelpass, dvs jag jobbade natten till idag.  Ska även jobba natten till imorgon, men med betydligt mer humana tider då jag måste använda mig av lokaltrafiken som slutar gå kring midnatt.

Annars har jag ätit för lite, känns det som. Problemet jag har nu är att jag har krympt min magsäck så pass mycket att jag faktiskt blir proppmätt då jag väl äter,  men det går relativt snabbt över (säg på ca 1-2 timmar, beroende på vad jag gör). ”Normalt” skulle jag löst det med att småäta, men  det är ju just det jag försöker undvika, vilket har lett till att jag tror att jag borde äta mer… Eller kanske oftare? Ska man försöka sig på ett andra mellanmål så att det blir totalt 5 mål/dag? Får experimentera med det nästa vecka.

Summering v. 2

Den här veckan har gått förvånansvärt bra, med tanke på att jag nu börjat jobba och därmed utsetts för betydligt fler frestelser än normalt. Jag hade dock den fröga förvånande 1 och ½-veckodippet i onsdags då jag fuskade och åt (7!) jättegoda handgjorda praliner. Övrig tid har jag ätit bra mat, inget socker eller produkter (läs: mat som jag inte gjort själv) med undantag av leverpastej och blodpudding som jag känner är okej då det är det mest naturliga sättet för mig att få i mig tillräcklig med järn en gång i månaden.

Jag simmade första gången på ett år i tisdags, något jag är ganska stolt över då simhallen jag simmar i inte lever upp till mina hygieniska standarder.

Det enda jag känner att jag riktigt retar mig på just nu är att jag hängt upp hela mitt liv på nästa gång jag ska äta/röra på mig. Jag vet inte hur jag ska lyckas få det att bli mer naturligt, att synka in det i vardagen utan att det har för stor plats.

Jag vet inte hur jag ska hantera mitt nattjobbande heller. Nu, innan folk har kommit igång med vardagen igen, jobbar jag bara korta arbetspass på natten så det blir inte så jobbigt att inte få i sig något, men sen vet jag inte hur det ska gå. Det får bli en senare fråga.

(De gröna dagarna jobbar jag, de röda är jag ledig)

Summering v. 1

Nu är första veckan av resten av mitt liv avklarat. Hur går det då? Tja, rätt bra, skulle jag vilja säga, med tanke på att det varit jul och nyår och en ovanligt hög koncentration av fika och distraktioner från löpbandet.

Under veckan har jag mått väldigt bra, känt mig väldigt stolt över det jag gjort. Jag fick bekräftat det jag redan visste sedan tidigare: jag mår uruselt av socker och minsta lilla intag av det gör att i princip hela den dagen blir förstörd. Just nu idag känner jag mig ganska svag och redo att sova (klockan är efter 21:00) då jag haft ett 75-minuterspass fys med Min första gången ever. Generande nog fixade han ett jättebra schema att gå efter redan i februari, men jag har liksom inte kommit till skott förrän nu. Skulle inte kunna ha gjort det utan honom!

Vad gäller motionspoängsystemet har jag gjort om lite: numera får jag 6 poäng första gången jag motionerar (för att motivera mig själv att börja), andra gången får jag 2 och följande gånger plussar jag bara på 2 poäng till varje gång tills jag når ett tak. Tror att det ska bli 10, men är inte helt säker. Med den modifikationen har jag den här veckan skrapat ihop 55 poäng så här:

Inte fy skam för en nybörjare, va?