Jag har börjat fundera på om man inte ska överväga adoption. Jag har ju tänkt på det många gånger förut, men aldrig riktigt seriöst sedan jag träffade Min för att jag vet att han inte är helt med i samma banor. För i så fall bör man ta i tu med det så tidigt som möjligt, på grund av att det tar om möjligt ännu längre tid än att skaffa barn med IVF när man bara har chans att lyckas varannan månad. Det går ju alltid att tacka nej sen, om man skulle ångra sig.
Plus
- Man får ett barn att älska, naturligtvis.
- Lillsyrran är adopterad, så jag antar att det skulle kanske kunna minska hennes (och sedan barnets?) eventuella identitetskris när hon blir större.
- Jag vill leva som jag lär. Eftersom jag vet att det inte är någon skillnad på kärleken till ett biologiskt barn kontra ett adopterat, tycker jag att folk borde se det som något mer än ett sista alternativ när man inte kan skaffa barn. Exempelvis bör man fundera på det när man redan har ett (biologiskt) barn och vill ha ett till. Dels för humanitära skäl och dels för att minska överpopulationen.
Minus
- Jag vet vilket obeskrivligt stort intrång av ens privatliv det innebär, själva processen innan man blir godkänd. Man gör ett otal intervjuer, och skickar in brev och foton med familjen och vänner i drivor för att övertyga någon från soc att man är ”värdig”, trots att man vet att det finns en massa krav som vi inte kan uppfylla. Beroende på land kan man behöva vara gift (i ett visst antal år), vara religiös, ha en viss utbildning, en viss inkomst, ha varit ihop ett visst antal år, vara ett visst antal år gammal, ha ett visst antal års åldersskillnad osv.
- Det tar flera år från att man sänder in första pappret tills man får ta hem sitt barn.
- Det kostar ju enorma mängder pengar – processen, resan och ungen själv. Å andra sidan är ju inte IVF gratis heller…
Men vad gör man inte?
Emma Lindahl 