Nu har jag varit mamma åt Petrea i 20 veckor, så jag tänkte att jag gör en summering.
För det första vill jag bara säga att jag har en nyvunnen respekt och beundran för kvinnor, Moder Natur, föräldrar över lag och flerbarnsföräldrar speciellt. Ni är mina superhjältar!
För det andra har jag även en nyvunnen tro på mänskligheten: folk är helt underbara när man får barn, i synnerhet de som uppvaktat Petrea när hon föddes och sedan dess.
För det tredje är mina erfarenheter av moderskap starkt färgad av min systers konstanta närvaro, hon har verkligen stöttat och hjälpt oss på alla möjliga sätt. Dessutom har Petrea den fantastiska turen att ha fått Världens Bästa Moster!
Så, hur har det gått?
Graviditeten gick hur bra som helst, födseln likaså. Visserligen ville jag ha en hemmafödsel utan smärtlindring och jag fick Huddinge sjukhus med ryggbedövning, men vad gör det? Hon kom ut frisk och kry på bara 16 timmar (inte alls så pjåkigt med tanke på att det var min första födsel och att jag fick epidural) och tre krystvärkar en snöig kväll i våras.
De första veckorna var naturligtvis kaos. Allt var ett projekt som verkade oöverstigligt; allt ifrån att laga mat till att gå och handla verkade ta hela dagen. Ändå är Petrea en ”lätt” bebis.
Hon sov hela nätter från åtta veckors ålder fram till och med att vi kom hem efter en 25 dagar lång resa i USA när hon var 3½ månad, då kunde hon inte vända tillbaka dygnet direkt och så blev hon vaccinerad osv osv… Nu, senaste veckan börjar vi komma tillbaka till 22-07-sömnen igen efter sommaren som varit ett enda stort undantag, men vi är inte riktigt ”där” regelbundet ännu.
Hon ammas och suger på vad man än ger henne, exempelvis jorgubbar, nektariner, gröt, kuddar och fingrar. Att amma är för övrigt en av de häftigaste saker jag gjort!
Nu är Petrea 4½ månad gammal. Hon gillar saker som låter, speciellt om det är hon som får det att låta, etiketterna på leksaker och kläder, tandborstar och mig. Hon är speciellt mammig under Cranky Hour (en timme på kvällen, någon gång ca 20-22) till hennes föräldrars förtret. Hon går på pottan minst en gång om dagen; jag skulle chansa på att vi prickar in 80% av hennes bajs och 10% av hennes kiss (mest slump med det sistnämnda). Hon kan inte vända på sig ännu, men vi tror att det är för att hon upptäckte hur spännande det är att sitta redan vid 3 månader och stå vid 3½ och har sedan dess inte velat ligga ner särskilt länge överhuvudtaget, än mindre ser hon vitsen med att vända sig.
Jag själv mår toppen! Ingen förlossningsdepression eller ens tredagars weepies; tvärtom har jag lärt mig att vara stolt över mig själv. Det tog bara 25 år och en födsel för att jag skulle fatta hur man gör när man är stolt. Som om inte det är nog seger så känner jag mig smått oövervinnerlig efter att ha klämt ut en fyrakilos – klarar jag det klarar jag allt!
Här, till exempel, avslutar jag en runda vattenskidor på EN skida efter ett antal års uppehåll. Hur coolt är inte det? Och kul, så inåt skogen!
Efter att ha haft ett okänt antal främlingar stirrandes mellan benen på en har även min prydhet försvunnit, vilket underlättar enormt om man, säg, bilar runt 250 mil i USA med en tremånaders bebis, sambon, syrran och svågern eller är på en liten ö i skärgården…
Fysiskt mår jag också oförskämt bra. Jag har gått ner 20 kilo sedan hennes födsel, vilket är hur bra som helst med tanke på att jag 1) faktiskt inte haft som mål att gå ner så snabbt 2) ”bara” gick upp 18 kilo under graviditeten. Jag har börjat springa igen, tjuvstartade veckan innan hon blev 4 månader och springer nu i stort sätt varje dag. Jag njuter av att bevisa för mig själv hur mycket mer jag klarar av än jag tror, det blir liksom dubbel bonus för mig varenda gång jag fixar något nytt!
Om jag nu ska ta upp något negativt så är det väl att jag börjat tappa hår, men det säger de att man ”ska” göra efter födseln och att det normalt. Det andra är att jag har lite ont i ländryggen eftersom jag lutar mig tillbaka med Petrea på mig ofta.
Jag känner kort och gott att jag har hittat min plats i livet. Det är mamma åt Petrea jag var ämnad att vara. Jag har Victor, jag har Petrea, jag har släkt och vänner. Jag har aldrig mått bättre, aldrig varit lyckligare.