Gravidkroppen

Det börjar närma sig slutet av den här graviditeten, tacka gudarna för det! I och med att det här med största sannolikhet är min sista graviditet så känns det extra otacksamt att inte njuta av den till fullo när jag vet hur snabbt tiden går och att jag troligen aldrig mer kommer att få uppleva det här miraklet. Ett smärtsamt mirakel, i det här fallet.

Den här graviditeten har, med undantag av några underbara veckor i augusti-september, mest varit en pina. Först var jag trött och illamående i princip hela sommaren och sen kom foglossningen redan i slutet av september, tätt följd av en massa andra tråkigheter. Jag önskar att jag kunde ha hållit igång mer, som jag gjorde förra gången. Inte främst för min egen skull, utan för Petreas. Med alla andra jobb är jag nöjd med att göra mitt bästa. Som förälder räcker inte det nödvändigtvis, och det är den absolut viktigaste personen i världen som blir lidande om man misslyckas. So much for good enough parenting…

Så jag har svårt att titta på min egna gravida kropp och se att den är fin, trots allt det fantastiska den gör egentligen, för jag kopplar den nästan bara till smärta och oduglighet, dumt nog.

Däremot har jag alltid tyck att andra gravida kvinnor är så himla vackra! De slås endast av precis nyblivna mammor som har en nästan magisk glow – trots utmattning och sömnbrist. Jag ser det på foton på min egen mamma, mig själv och andra kvinnor när vi har våra timgamla guldklimpar på brösten och jag såg det med egna ögon när min syster fick barn i oktober. Ingen av oss har något strålande leende på läpparna precis, men det finns något visst i blicken. Man Vet.

Gravida norskor bantar

Jag blir så förbannad – tydligen har det smala kroppsidealet även nått livmodern. Norska barnmorskor larmar om gravida som vill ha små barn, gärna under 3 kilo, för att det… ja, tydligen ska vara snyggt med svältfödda barn. Jag begriper inte. Hur jävla viktigt kan det vara att se smal och snygg ut/ha en liten bebis om det riskerar ens barns hälsa?! Helt ärligt, om du nu tänder så jävla mycket på att se dina egna revben, fine, lev på 100 kalorier om dan! Men skaffar du barn så försvinner din rätt att prioritera dig själv framför allt och fattar du inte det ska du inte ha barn överhuvudtaget!

Jag gick upp 18 kilo med min graviditet. Själva graviditeten väger, enligt Olga Rönnberg som skrivit ”Träning för nyblivna mammor”, 13 kg, så resten får jag skylla på för många semlor inom räckhåll på jobbet. Det tog mig 4½ månad att gå ner all vikt igen och det kommer troligen ta lika lång tid att få tillbaka kroppsformen jag hade innan.
Vad jag otymplig mot slutet av graviditeten? Självklart!
Känner jag att jag skulle ha varit så mycket snyggare/sexigare om jag ”bara” hade gått upp hälften av det? Icke!
Gör det något att inte se ut som en fotomodell en bråkdel av ens liv när man vet att snart kommer man få träffa världens nya mittpunkt? Inte det minsta!

Don’t get me started with the small babies! Petrea vägde 4070 gram när hon föddes och väger nu nära 9 kilo. Hon är alltså ungefär 10 veckor före mig – drygt hälften av hennes liv! – i vikt när jag var så liten. Hon får dock all sin näring från bröstmjölk och eftersom jag äter hälsosamt är jag inte orolig, inte heller är BVC det. Finns det nackdelar med större bebisar? Naturligtvis! Man måste ju hålla efter hennes veck lite mer, men främst är det att jag känner ett konstant behov att försvara hennes vikt. Hur sjukt är inte det?!

Att få barn är livsomvälvande – läskigt, underbart, svårt, kul, traumatiskt och fantastiskt på samma gång. Det kommer inte bli mer eller mindre idylliskt beroende på ditt barns vikt, så länge du inte svält barnet så mycket att det fått skador av det. Man älskar sitt barn mer än livet självt, och så är det bara. Fattar man inte det är man inte förälder och skaffar man barn med massa ”om” och ”men” borde man heller inte vara det.

Meningen med livet, ett dygn gammal

Utvärdering av moderskap

Nu har jag varit mamma åt Petrea i 20 veckor, så jag tänkte att jag gör en summering.

För det första vill jag bara säga att jag har en nyvunnen respekt och beundran för kvinnor, Moder Natur, föräldrar över lag och flerbarnsföräldrar speciellt. Ni är mina superhjältar!
För det andra har jag även en nyvunnen tro på mänskligheten: folk är helt underbara när man får barn, i synnerhet de som uppvaktat Petrea när hon föddes och sedan dess.
För det tredje är mina erfarenheter av moderskap starkt färgad av min systers konstanta närvaro, hon har verkligen stöttat och hjälpt oss på alla möjliga sätt. Dessutom har Petrea den fantastiska turen att ha fått Världens Bästa Moster!

Så, hur har det gått?

Graviditeten gick hur bra som helst, födseln likaså. Visserligen ville jag ha en hemmafödsel utan smärtlindring och jag fick Huddinge sjukhus med ryggbedövning, men vad gör det? Hon kom ut frisk och kry på bara 16 timmar (inte alls så pjåkigt med tanke på att det var min första födsel och att jag fick epidural) och tre krystvärkar en snöig kväll i våras.

De första veckorna var naturligtvis kaos. Allt var ett projekt som verkade oöverstigligt; allt ifrån att laga mat till att gå och handla verkade ta hela dagen. Ändå är Petrea en ”lätt” bebis.

Hon sov hela nätter från åtta veckors ålder fram till och med att vi kom hem efter en 25 dagar lång resa i USA när hon var 3½ månad, då kunde hon inte vända tillbaka dygnet direkt och så blev hon vaccinerad osv osv… Nu, senaste veckan börjar vi komma tillbaka till 22-07-sömnen igen efter sommaren som varit ett enda stort undantag, men vi är inte riktigt ”där” regelbundet ännu.

Hon ammas och suger på vad man än ger henne, exempelvis jorgubbar, nektariner, gröt, kuddar och fingrar. Att amma är för övrigt en av de häftigaste saker jag gjort!

Nu är Petrea 4½ månad gammal. Hon gillar saker som låter, speciellt om det är hon som får det att låta, etiketterna på leksaker och kläder, tandborstar och mig. Hon är speciellt mammig under Cranky Hour (en timme på kvällen, någon gång ca 20-22) till hennes föräldrars förtret. Hon går på pottan minst en gång om dagen; jag skulle chansa på att vi prickar in 80% av hennes bajs och 10% av hennes kiss (mest slump med det sistnämnda). Hon kan inte vända på sig ännu, men vi tror att det är för att hon upptäckte hur spännande det är att sitta redan vid 3 månader och stå vid 3½ och har sedan dess inte velat ligga ner särskilt länge överhuvudtaget, än mindre ser hon vitsen med att vända sig.

Jag själv mår toppen! Ingen förlossningsdepression eller ens tredagars weepies; tvärtom har jag lärt mig att vara stolt över mig själv. Det tog bara 25 år och en födsel för att jag skulle fatta hur man gör när man är stolt. Som om inte det är nog seger så känner jag mig smått oövervinnerlig efter att ha klämt ut en fyrakilos – klarar jag det klarar jag allt!

Här, till exempel, avslutar jag en runda vattenskidor på EN skida efter ett antal års uppehåll. Hur coolt är inte det? Och kul, så inåt skogen!

Efter att ha haft ett okänt antal främlingar stirrandes mellan benen på en har även min prydhet försvunnit, vilket underlättar enormt om man, säg, bilar runt 250 mil i USA med en tremånaders bebis, sambon, syrran och svågern eller är på en liten ö i skärgården…

Fysiskt mår jag också oförskämt bra. Jag har gått ner 20 kilo sedan hennes födsel, vilket är hur bra som helst med tanke på att jag 1) faktiskt inte haft som mål att gå ner så snabbt 2) ”bara” gick upp 18 kilo under graviditeten. Jag har börjat springa igen, tjuvstartade veckan innan hon blev 4 månader och springer nu i stort sätt varje dag. Jag njuter av att bevisa för mig själv hur mycket mer jag klarar av än jag tror, det blir liksom dubbel bonus för mig varenda gång jag fixar något nytt!

Om jag nu ska ta upp något negativt så är det väl att jag börjat tappa hår, men det säger de att man ”ska” göra efter födseln och att det normalt. Det andra är att jag har lite ont i ländryggen eftersom jag lutar mig tillbaka med Petrea på mig ofta.

Jag känner kort och gott att jag har hittat min plats i livet. Det är mamma åt Petrea jag var ämnad att vara. Jag har Victor, jag har Petrea, jag har släkt och vänner. Jag har aldrig mått bättre, aldrig varit lyckligare.

Curiosity: Life Before Birth

Har precis sett Discovery Channels 42 minuter långa dokumentär ”Curiosity: Life Before Birth”. Jag förväntade mig en filmvariant av ”Ett barn blir till”, men istället fick jag se det här:

Supersminkade/skönhetsopererade Courteney Cox går runt i en sjukhusmiljö och berättar de första 11½ minuterna i detalj om det ”krigsfält” som befruktningen är, de följande 12 minuterna nämner hon snabbt att bebisen växer, för att de resterande 19 minuterna fokusera på hur ”dödlig” och ”traumatiserande” tiden innan födseln och själva förlossningen är.

Jag har själv aldrig fött ett barn, det närmaste jag kommer är en abort och det gjorde ont nog, men så där illa kan det väl ändå inte vara? Eller? Jag skrev följande kommentar på YouTube:

”Why do they keep using words like ”deadly”? Yes, babies do die before, during and after birth. But how does it help anyone to make the probably already frighten mother-to-be even more scared by telling them what a ”deadly” medical operation the birth of their child is going to be. BIRTH IS NATURAL! In the majority of cases, you don’t need a doctor, just another woman who’s been through it too.
America, STOP SCARING THE CRAP OUT OF EVERYBODY ABOUT EVERYTHING!”

Ni som har fött barn: om man bortser från att det gör sinnessjukt ont, är det verkligen så hemskt som den här dokumentären får det att verka med den dramatiska musiken och läskiga ordvalen? Jag vill absolut inte förminska någons smärta eller lidande med det här inlägget, utan undrar helt ärligt som en (förhoppningsvis) blivande mamma om det måste vara så skräckinjagande?