Vad är blöjfrihet?

Lines har nu nått den punkt i babypottningen som Petrea var när hon var 8 månader: hon sover utan blöja, natt som dag, och är blöjfri hela dagarna utom när jag är själv med barnen utomhus/hemma hos andra. Eftersom jag inte hade ett storasyskon att ta hänsyn till jag babypottade Petrea så blir det ju inte riktigt samma sak, men resten är lika.

Men vad ska man kalla det? Då sa jag att Petrea var blöjfri eftersom att hon inte hade blöjor på sig längre – enkelt. Men helt torr var hon inte: det hände ungefär en olycka var tredje dag (som Lines idag), något som successivt ökade till dagsläget när Petrea snittar på en olycka var tredje månad. Dessutom dröjde det till att hon var 9 månader innan Victor vågade vara med Petrea ute utan blöja och till 10 månader innan andra kunde vara barnvakter till henne utan blöja.

Oavsett vad är det underbart att ha kommit hit så här snabbt; med tanke på storasyskon och företag förväntade jag inte att hon skulle vara i praktiken blöjfri vid 11 månader. Jag hoppas däremot att vi kan klara av alla ”bakslag” innan Lines börjar förskolan i augusti: det var så smidigt att slippa blöja med Petrea och har vi tur så får Lines samma pedagog som redan har vanan inne!

Lines psoriasis

Ett av mina nyårslöften har varit att dra ner på mejeriprodukterna (har slutat Dricka mjölk, men haft det i exempelvis raggmunkarna i måndags) för att det inte tillför något näringsämne jag annars inte får i mig utan bara ökar risken för benskörhet senare i livet. En konsekvens av detta som tagit mig helt på sängen är att Lines psoriasis har gått bort helt och hållet!

Victor har troligen en mycket mild psoriasis, så jag var inte förvånad när jag upptäckte att Lines också hade fått det när hon var 3 månader gammal. BVC har inte velat ta några prover eftersom att ”det inte går att göra något åt det” och att ”det lika gärna bara kan vara torr hud”. Jojo! Torr hud i största allmänhet har hon också, men det jag syftar på ser ut som brännmärken efter cigaretter, fast inte så cirkulära och oftast större. Varken vanlig hudkräm eller kortisolkräm hjälper det minsta, men jag fann mig i höstas i deras dom att det bara var att vänta och se.

Fast forward till igår kväll då jag rådfrågade en no-poo-grupp på Facebook om deras bästa tips för psoriasis hos 10-månaders bebisar och tänkte mig svar som ”kokosolja efter bad” eller ”använd bara aleppotvål eller olivtvål”. I morse fick jag svaret att utesluta komjölksprotein och gluten och helt plötsligt faller allt på plats bara!

• Att jag lät bli mejeriprodukter de första månaderna med Lines eftersom att jag hoppades att det skulle lugna hennes känsliga mage – och hennes psoriasis kom ju först vid 3 månader!
• Att jag under hösten instinktivt nästan gått och tänkt på att jag borde ta steget och leva som jag lär och sluta med mejeriprodukter (och gluten, men det äter jag så lite av redan som det är)
• Att jag det jag varit för upptagen för att medvetet konstatera, att Lines utslag är magiskt borta sedan nyår, har mitt undermedvetna uppmärksammat och försökt hitta en förklaring för

Jag ber om ursäkt för att det här inlägget blev så hoppigt, men det är så min hjärna ser ut just nu. Jag fick mitt livs tredje Eureka i morse, och sedan dess har jag inte kunnat sluta tänka på hur allt hänger ihop: kosten, no poo, kroppen, psyket hälsan, miljön, planeten – som ett enda stort nystan i olika färger som jag helt plötsligt inser egentligen är samma tråd!

Samtidigt som jag tänker febrilt på detta enorma garn har också en sorg börjat smyga sig på. För eftersom att jag nu i det närmaste bekräftat min egna diagnos så vet jag ju hur mycket svårare Lines liv kommer att bli. Förutom stora utslag över hela huden när hon mår dåligt/inte äter rätt/det är vinter så är hon i riskzonen för hjärt- och kärlsjukdomar, övervikt, reumatism, ulcerös kolit och andra inflammatoriska sjukdomar. Min lilla tjej!

 

 

Anti-pill

Nu när de första av Petreas jämnåriga börjar bli blöjfria pratas det, inte helt onaturligt, om barnens kön. Eller ja, om flickors kön, för att vara mer specifik. För oavsett kön har får ju barn betydligt större tillgång till vad de har mellan benen när de blir av med blöjan, men om det råkar vara en snopp där så finns det liksom ingenting att diskutera. Om det är en snippa, däremot, då har vi ett problem. Man hoppas att det är en fas som snart kommer att gå över, för det är ju så besvärligt det här med flickebarn som pillar sig mellan benen.

(Det är nästan så att jag undrar om man inte låter bli att potträna sina döttrar lite längre än vad man annars hade gjort för att kunna ha blöjan som ett synnerligen ohälsosamt kyskhetsbälte tills det att de blir stora nog att kunna förstå och lyda ett pillförbud. Är det inte lite som att majoriteten av alla amerikanska pojkar – även icke-judar – omskärs vid födseln för att de inte ska onanera när det blir äldre?)

Men vad exakt det är som skulle vara så hemskt med småtjejer som upptäcker en till kroppsdel, det är det ingen som säger, men alla (mammor, pappor och förskolepersonal) är rörande överens om att flickors pill är ett problem. Kan det vara för att det är ohygieniskt? Fast då skulle det väl vara samma sak med pojkar? Och dessutom tillhandahåller väl de flesta hushåll tvål och vatten så att man kan tvätta händerna?

Nej, hygienen är nog inte problemet. Kan det vara tradition, månne? Kan det vara så att eftersom när pojkar väl hittar sin snopp så släpper de aldrig taget så har vi liksom vant oss med tanken att snoppar ska pillas på i tid och otid (förlåt, ”rättas till”, heter det) medans snippor ska förbi opillade till bröllopsnatten?

 

 

 

 

Börja träna

Jag är så stolt över mig själv! Igår kväll gick jag ut och sprang andra rundan för i år, trots blåst. Nu var vädret inte alls så farligt som jag trodde innan jag gick ut (faktum är att det är ganska skönt att springa när det är lite halvkallt/blåsigt/duggar lite), men det krävdes ändå lite extra viljekraft från min sida att gå ut. Och tur var det – det gick fantastiskt bra! Första gången (i fredags) testade jag bara lite med att springa 2,1 km och det gick okej – benen var glada men lungorna tog emot så pass mycket att jag var tvungen att gå en sträcka efter en extra tuff backe. Igår gick det som sagt bättre – 3,75 km på 25 minuter och jag till och med ökade takten upp för den där tuffa backen! Jag hade lätt kunnat springa min vanliga runda på 5,1 km, kändes det som. Däremot bör jag nog ha stöd för högerfoten som jag stukade ordentligt för ett år sedan – jag är ovan att springa och foten har dessutom inte belastats med gravidkilon tidigare.

Egentligen kanske jag borde vänta med att springa ett tag till, men jag vill verkligen ut! Jag har gått runt och suktat efter att få träna sedan i somras och nu kan jag inte hålla mig längre! Det var helt underbart att få känna att jag fortfarande kan och att kroppen vill. Det är ju trots allt rörelse vi är gjorda för!

Nu gäller det bara att motivera mig själv att börja med Olga Rönnbergs fantastiska ”Träning för nyblivna mammor”. Den hjälpte mig jättemycket efter Petreas förlossning och jag vet att den säkert kommer göra underverk med mina icke-existerande coremuskler även denna gång. Problemet är dock detsamma som jag alltid har – det är så svårt att få mig att göra det första gången!

Gravidkroppen

Det börjar närma sig slutet av den här graviditeten, tacka gudarna för det! I och med att det här med största sannolikhet är min sista graviditet så känns det extra otacksamt att inte njuta av den till fullo när jag vet hur snabbt tiden går och att jag troligen aldrig mer kommer att få uppleva det här miraklet. Ett smärtsamt mirakel, i det här fallet.

Den här graviditeten har, med undantag av några underbara veckor i augusti-september, mest varit en pina. Först var jag trött och illamående i princip hela sommaren och sen kom foglossningen redan i slutet av september, tätt följd av en massa andra tråkigheter. Jag önskar att jag kunde ha hållit igång mer, som jag gjorde förra gången. Inte främst för min egen skull, utan för Petreas. Med alla andra jobb är jag nöjd med att göra mitt bästa. Som förälder räcker inte det nödvändigtvis, och det är den absolut viktigaste personen i världen som blir lidande om man misslyckas. So much for good enough parenting…

Så jag har svårt att titta på min egna gravida kropp och se att den är fin, trots allt det fantastiska den gör egentligen, för jag kopplar den nästan bara till smärta och oduglighet, dumt nog.

Däremot har jag alltid tyck att andra gravida kvinnor är så himla vackra! De slås endast av precis nyblivna mammor som har en nästan magisk glow – trots utmattning och sömnbrist. Jag ser det på foton på min egen mamma, mig själv och andra kvinnor när vi har våra timgamla guldklimpar på brösten och jag såg det med egna ögon när min syster fick barn i oktober. Ingen av oss har något strålande leende på läpparna precis, men det finns något visst i blicken. Man Vet.

Petrea 21 månader

I och med nyåret har Världens Finaste Tjej nu blivit 21 månader gammal, så det känns som ett bra första inlägg 2016. Ni som inte har småbarn kanske tycker att det är en fånig sak att uppmärksamma, men det ÄR stor skillnad på 18, 21 och 24 månader!

BLW och mat
December har varit en enda stor undantagsmånad för oss i och med att någon i familjen har varit sjuk mellan 2/12 och några dagar innan nyår. Petrea hade en period av höstblåsor då hon knappt kunde få i sig någonting på tre dagar och sedan en annan period av hosta. Den lite mer långvariga konsekvensen av sjukdomarna (i kombination med oregelbundenheten under julen) är att hennes matrutiner ändrats och att hon nu småäter precis hela tiden. Vi har försökt bryta mönstret sedan hon blev frisk, men det har varit svårt. Jag tycker att vi lyckats någorlunda, men till priset av att jag nu i, motsats till BLW-anda, har för vana att låta mig övertalas att mata Petrea vid frukosten. Varför hon vill att jag ska göra det är oklart då hon utan problem ätit med sked i nästan ett år och gaffel sedan 1-årsdagen (har jag för mig), men det kortvariga resultatet är i alla fall att hon äter mer än en sked innan hon vill gå ner igen.

Annars äter hon bra. Hon tycker fortfarande inte om kokt potatis eller potatismos och hon har ibland svårt för konsistensen av sallad och ”helt” kött (alltså inte köttfärs/biffar). Petrea äter gärna fisk, men gillar inte annan mat från havet. Föga förvånande, i och för sig, eftersom hon bara fått tillfälle att smaka det vid en handfull gånger i sitt liv då varken jag eller Victor äter det.

Idoler

”Ni-så”

Pippi kom ju in i Petreas liv som en stormvind några veckor efter att hon började på förskola i mitten av augusti och under hösten blev även Emil i Lönneberga mycket populär. Senaste tillskottet är Tomten (”To-tto”, ej att förväxla med Gunilla Woldes 70-talsfigur Totte med samma uttal) som bor i i stort sätt varenda trähus hon ser och som säger ”Ho ho”. Detta är inte något jag eller Victor har introducerat heller, utan även den här idolen är det förskolan som kom med i början av december och ja, han håller sig kvar som ständigt samtalsämne eftersom vi fortfarande har juldekorationen uppe. (Jag hade ingen aning om att barn faktiskt var så här påverkningsbara, naivt nog, vilket gjort att jag nu äcklas ännu mer av den uppsjö av reklam som är riktad till små barn.)

Lek och rörelse
Det absolut roligaste som finns just nu är att busa med Pappa, eller ”Boos!” som Petrea säger. Hon älskar fortfarande att bli jagad, men den nya grejen sedan några veckor tillbaka är att hon ska fälla Victor. Alltså, hon slänger sig med full kraft med armarna mot Victors huvud/hals/bröst när han sitter på golvet för att brotta ner honom, varpå hon själv blir attackerad med pussar och kill när hon ligger där på hans bröst.

Som höggravid med diverse graviditetsrelaterade krämpor kan jag på min höjd köra lite Baka baka liten kaka (givet att det görs i sned vinkel – kan inte böja mig framåt längre), men mestadels är det sånger och bokläsning som jag och Petrea sysslar med. Mitt mammahjärta brister av att hon vet att det är en så stor skillnad på vad Pappa och Mamma kan göra – hon frågar inte ens mig om jag vill busa. Men å andra sidan är jag lika stolt och glad att hon leker så väl med andra barn (givet att de inte leker med hennes saker hemma hos henne när hon är trött/arg) och andra vuxna som hon träffat innan.

Ingen kan anklaga mig för att vara pedant, men uppenbarligen städar jag mer än jag själv visste om. Petrea hjälper mig mer än gärna med att sopa golvet, torka bort damm från fönsterbräden, rengöra badkaret efter bad och skrubba bort matrester från ”plastmattan” under hennes barnmatstol.

Årets bästa julklapp

Annat kul är att ta av hennes nya Pippi-docka kläderna och sätta Pippi-dockan på pottan som kom med den bebisdocka (”Bee-bis”) hon fick i julklapp med tanken att det skulle hjälpa henne förstå hennes syster när hon kommer.

 

Potträning
Petrea säger till om hon vill gå på pottan eller toaletten, drar ner byxor och trosor och sätter sig på pottan/låter sig sättas på toan. När hon är klar ställer hon sig upp (om hon valt pottan, naturligtvis), tittar på vad hon åstadkommit och säger nöjt ”Kiss!” eller ”Baass!”. De förändringar som skett under hösten är att hon gärna säger att hon behöver kissa när hon inte alls gör det för att jag ska plocka ner henne från stolen när hon ätit klar, att det numera är i stort sätt omöjligt att gå på pottan med någon annan om Mamma är närvarande samt att Mamma helst ska läsa bok en kvart-tjugo minuter sittandes på golvet (aj!) under tiden, även om själva kissandet bara tog 10 sekunder.

Språk
Under julen har Petreas ungerska verkligen blomstrat, vilket naturligtvis har att göra med att hon umgåtts så mycket med Victors släkt. Dels har hennes förståelse för vad andra säger ökat, men framför allt har hennes egna ordförråd gått från en tre-fyra ord till kanske 15 stycken som hon i alla fall sagt en gång – vi får se om det fastnat.

Jag har själv försökt prata lite ungerska med henne när vi läser bok, men jag måste hela tiden gå tillbaka till engelskan då mitt ordförråd helt enkelt inte är stort nog för att prata om vad hundens bebisar heter eller vad de säger.

Vad gäller engelskan och svenskan går det bara framåt där också, även om svenskan hamnat lite i skymundan i och med ungerskans framfart under julen. Det sprutar ut nya ord på alla möjliga språk (sötast just nu är helt klart ”booppa”, d.v.s rumpa) och det märks att hon tycker att det är kul att försöka formulera nya ord och bli förstådd. Hon pratar mestadels fortfarande med enordsmeningar, men då och då klumpar hon ihop det till vad som borde kunna klassas som tvåordsmeningar. Dock gör hon en tydlig paus emellan orden; exempelvis blir ”Pippis pappa” ”Pippi. Pappa.” och ”Sitta här” blir ”Si-tta hää”.

Det är uppenbart att hennes behov av att kommunicera bara ökar, och det är jättekul att äntligen få ta del av vad som försiggår i det där lilla huvudet. Det är viktigt att jag repeterar det ord hon säger för att visa att jag har förstått och när jag inte gör det eller när sammanhanget inte är riktigt klart försöker hon hitta andra vägar att få fram hennes budskap. Som i morse vid frukosten sa hon först ”foot” och sen ”clee” (clean). Då jag inte förstod kopplingen efter att hon repeterat orden några gånger och pekat på foten sa hon ett tredje ord – ”Pippi” – och vips var det solklart att hon syftade på att Pippi i boken vi läste igår hade spänt fast borstar under fötterna för att skrubba golvet!

Det enda som egentligen har avstannat är teckenspråk, vilket ju är naturligt i och med att jag tecknar betydligt mindre med henne och framför allt att det går så snabbt framåt med Petreas talade språk. I dagsläget tecknar hon kanske 15-20 ord, och då oftast i kombination med att något av de talade språken.

Sömn
Ibland får vi uppfattningen om att Petrea har sömncyklar om 3 månader där hon går från att ta 10 minuter att somna tryggt i praktiken själv och därefter sova hela natten till, där vi är nu, när den som lägger henne (läs: Victor) behöver böja sig över spjälsängen för att hålla hennes hand i 45+ minuter och sedan vakna upp till 5-6 gånger under natten för att trösta henne. I natt var det dock betydligt bättre (35 minuters läggning med bara 10 minuters handhållning och ett uppvaknande vid 5-snåret p.g.a. att Mamma var dum nog att inte potta henne efter att hon fått sin flaska mjölk vid läggningen), vilket garanterat hade att göra med att hon var på förskolan första gången sedan innan jul. Vi får hoppas att det går tillbaka nu när hon får komma tillbaka till hennes rutiner.

Trots
Jag kommer nog skratta gott åt det här om ett halvår, men jag upplever det som att Petrea nu kommit i trotsåldern. Det är inget ”permanent” trots ännu, men har hon det minsta tråkigt eller är trött/arg/på annat sätt påverkad måste hon gå emot allt vi säger. Dels vill hon nog testa gränserna, men ibland känns det som hon egentligen struntar i sakfrågan utan bara vill mucka gräl. Kasta-sig-på-golvet-fasen har inletts vid extremt missnöje, även om kasta-prylar-metoden ännu är mer populär vid frustration eller bara vid allmän busighet.

Ibland är det bra att vara nakenfis

Trotset i kombination med 2-års-strippandet gör att det är i princip omöjligt att få på henne kläder (undantag: mössa och skor inomhus) om man inte har lust att släpa ut henne på balkongen för att fysiskt visa henne anledningen till att hon kanske inte bör gå barfota utomhus trots allt.

Men jag är tacksam att hon är en liten ängel med alla andra runtomkring henne när vi inte är närvarande – släktingar och förskolepersonal. Dels för att hon Är världens gulligaste, men också för att jag i mina bättre stunder faktiskt inser att trotset inte är något Petrea har valt eller kan kontrollera och att anledningen till att just Victor och jag får ta den delen är att hon litar så pass mycket på att vi kommer att vara kvar att hon ”vågar” få utlopp för den frustration det måste innebära att inse att det är så mycket man skulle vilja kunna men som man inte kan ännu.

Vår tygblöjshistoria

Den här veckan är jag lite bänkad från att spela in klipp till min youtubeserie för småbarnsföräldrar i och med att jag har rethosta, ordentlig snuva och eventuellt ögoninflamation. Istället filar jag på manusen för de två kommande klipp som jag hoppas kommer bli klara det här året i alla fall. De ska handla om tygblöjor, ett spännande men väldigt stort ämne.

I serien är jag så objektiv jag bara förmår att vara och går egentligen inte in på mina personliga erfarenheter överhuvudtaget, och det slog mig nu att jag inte har skrivit om det här, på min betydligt mer personliga blogg, heller. Det har inte blivit av för att tygblöjorna mer har varit ett medel för att underlätta för den, enligt mig, betydligt mer intressanta grejen: babypottning/EC. Men bättre sent än aldrig! Voilà:

Jag visste långt innan vi väntade Petrea att jag ville köra med tygböjor, men det krävdes en del övertalande för att Victor skulle vara med på tåget. Så har det varit med det mesta av de udda grejerna vi har för oss med vårt föräldraskap, som han nu är en nästan större förespråkare av än vad jag själv är.

De vanligaste anledningarna till att man börjar med tygblöjor är för att de är bättre för barnets hälsa, för miljöns skull eller för familjens ekonomin. Det som övertygade Victor var först den ekonomiska aspekten, men nu i efterhand är han överens med mig om att det bästa med tygblöjorna är att Petrea var mer medveten om att det hände något när man kissade eftersom blöjorna inte är lika torra som engångsblöjor.

Efter att ha lyssnat på en massa youtube-mammor när jag var gravid fastnade jag för pocketblöjor, och valde märket bumGenious, 10 st one-size, för att de fått bäst kritik. Som nybörjare var jag så klart inte säker på min sak utan jag ville ha en sort till, så det fick bli de svenska knyblöjorna Disana, 10 st, med 3 st ullbyxor. Utöver det hade Victor köpt 2 st billiga pocketblöjor och ett gäng inlägg från Kina av okänt märke som efter bara några gånger gjorde det solklart varför de var så billiga.

De första tre veckorna använde vi bara engångsblöjor för att vi helt enkelt inte orkade lägga någon kraft på det som inte var absolut nödvändigt för vår överlevnad. Efter det, från tre veckors ålder till att vi slutade med blöjorna helt när Petrea var ca 8 månader, använde vi nästan uteslutande tygblöjor. Under vår 5-6 veckor långa semester från Stockholm blev det dock bara engångsblöjor av bekvämlighetsskäl (bilande i USA i tre veckor och sedan två veckor på ett landställe utan tvättmaskin).

Knytisar, engångs och pocketblöjor

Det visade sig ganska fort att BumGenious passade oss bäst av de sorter vi hade, men eftersom vi bara hade 10 stycken (ca 24 brukar rekommenderas om man vill köra tygisar på heltid) fick kinablöjorna och knytisarna bli reserver innan vi började babypotta Petrea när vi kom hem från landet när hon var fyra månader. Då funkade de relativt knöliga knytblöjorna helt plötsligt inte för att de helt enkelt tog för lång tid att få av för att vi skulle hinna få henne till pottan. En annan förändring som kom av EC-andet var att vi inte behövde köpa fler av de redan begränsade antalet engångsblöjor efter augusti att ha ens som reserv då det helt enkelt gick åt så få blöjor.

De engångsblöjor vi använde var främst Libero och är nöjda med dem, för att vara engångsblöjor. Vi fick några Pampers också från BB och de har/hade en liten rand som färgas blå (?) när blöjan är blöt som vi gillade, men vi tyckte att Liberos luktade bättre så det fick bli dem. (Alla engångsblöjor luktar egentligen kemiskt, det är bara frågan om vilken man vänjer sig vid först.)

För några veckor sedan köpte jag några begagnade pocketblöjor från Alvababy på en köp- och säljsida på Facebook och på Alternativa barnmässan blev det ett gäng Poops-blöjor (5 skalbyxor och 15 inlägg i varierande storlekar) som det ska bli jättespännande att testa när Petreas syskon kommer i slutet av februari.  Vi siktar in oss på att börja med EC light redan från början, men vi har inga höga krav eller förväntningar på oss, utan går det så går det. Däremot vill vi nog börja med tygblöjorna lite tidigare denna gång, så fort navelsträngen och barnbecket är borta tror jag att vi kommer försöka oss på det.

Det kommer garanterat vara lättare att köra med tygblöjor den här gången eftersom vi slipper boka tvättid och sedan klampa upp och ner tre trappor för att komma till tvättstugan, men jag är osäker på hur det kommer gå med EC-andet. Vissa säger att det blir lättare med tvåan för att man vet mer vad man ska leta efter, men å andra sidan måste vi nu försöka lära oss ett nytt barns signaler och samtidigt se till att hålla vår tvååriga dotter vid liv. Som sagt, jag har inga höga förväntningar på oss utan det får bli som det blir.

Post-förlossningskroppen

Ett hett ämne bland (nyblivna) mammor som bland andra Cissi Walin och nu, som jag tänkte ge ett lite längre svar till, Fru Källström tar upp är post-förlossningskroppen. Hur förhåller man sig till den? Är det bara något man ska acceptera eller ska man kämpa med näbbar och klor för att komma tillbaka till hur man såg ut första gången man träffade sin partner?

Som med allt annat som har med kvinnokroppar är detta ett otroligt laddat ämne och jag hoppas att jag inte trampar någon på tårna med det här inlägget. Jag tycker dock att det är både aktuellt och viktigt att prata om, så här får ni min bild:

Med Petrea gick jag upp 18 kg; 7 av dem har jag för mig försvann i och med födseln och innan jag började springa efter fyra månader var det 5 envisa kilon kvar som inte ville försvinna oavsett hur mycket jag ammade eller gick långa, raska promenader med en bebis på magen. Jag ville absolut inte banta; dels för att jag inte ville gå ner i vikt för snabbt så att för mycket miljögifter och annat hemskt skulle hamna i bröstmjölken, men också för att jag aldrig gillat konceptet. Det tog längre tid för mina magmuskler att växa ihop än vad jag hade trott, så jag kunde inte göra någon styrketräning där det i så fall skulle ha gjort skillnad även om jag skulle ha mental styrka att förmå mig själv att faktiskt göra det. Så det blev att vänta till fyramånaderssträcket där man ”får” börja med mer ”ansträngande” träning som löpning (det är de upprepade stötarna mot marken man ska undvika innan). På bara några veckor försvann de övervintrande fem kilona och ytterligare två på köpet, men även då var det väldigt tydligt att jag ändå inte såg ut som jag gjorde innan. Min kropp var för evigt förändrad, den hade omdistribuerat de kilon som återstod helt enkelt.

Och det är okej. Faktiskt. Jag tycker att det är ett helt rimligt pris för att få Världens Finaste Tjej.

Redan +11 kg i vecka 29 även denna gång

MEN! Att aldrig mer träna eller äta hälsosamt för att ”allt ändå är förlorat” tror jag heller inte på, vare sig man är nybliven mamma eller inte. Kroppen mår bra av att äta bra mat. Kroppen mår även bra av att träna och därför bör man göra båda delarna i den utsträckning man kan. Man bör vara snäll mot sig själv och ta hänsyn till att det är svårare i takt med antal födslar, stigande ålder och framförallt ökad tidsbrist att återgå till något form av ”normalstadie”.

Precis rätt nivå av träning varierar från person till person och från dag till dag. Med reservation för att min upplevelse kanske var en engångshändelse så tror jag ändå att det som gjorde det som bra förra gången var att jag varken förväntade mig eller fick ett perfekt fysiskt resultat utan såg löpningen främst som egentid.

Jag hoppas att det kommer gå lika smidigt efter födsel nummer 2 som med nummer 1 med att hitta tillbaka till Emma. För jag vill vara Emma också, inte bara Mamma. Och däri tror jag nyckeln ligger, att inte separera det man mår bra av psykiskt från det man mår bra av fysiskt. För visst kommer jag träna för ”slutresultatet” att se bra ut, för att jag är fåfäng och för att Victor ska tycka att jag är vacker. Men de absolut främsta skälen är att jag vill hitta tillbaka till mig själv genom resan i sig och framför allt att kunna klara av – fysiskt och psykiskt – att ta hand om två ungar.

Första intrycket av ”Smakäventyret”

Idag var jag på vetenskapsjournalisten Ann Fernholms bokrelease på Diselverkstaden i Sickla. Hon var ju med på Nyhetsmorgon TV4 igår morse, men idag pratade hon lite mer ingående om det hon tar upp i hennes nya bok ”Smakäventyret – att lära små barn äta mat”.

Boken är på nätta 157 sidor (om man inte räknar med ytterligare 14 sidor där hon bara radar upp hennes referenser – betryggande grund att stå på) och är lättläst, begriplig och allmänt vettig. Som BLW-ande mamma håller jag kanske inte med om precis allt hon skriver (boken förespråkar smakportioner i puréform från 4 månaders ålder om barnet är nyfiket, i likhet med Livsmedelsverket), men det är ändå kul att få vatten på sin kvarn från andra håll att det här med Riktig Mat troligen är det bästa sättet att få en nyanserad och hälsosam matstart.

”Smakäventyret” tar även upp lite allvarligare ämnen som kvävningsrisk, neofobi och allergier, men det kapitel jag tycker är mest intressant är det om vår svenska ”heliga ko”, vällingen, och kopplingen till glutenintolerans, diabetes typ I och allmän kräsenhet hos barn.

Utan att ha hunnit läsa ut den riktigt ännu kan jag varmt rekommendera den till föräldrar och andra som vårdar små barn! En matnyttig tankeställare som motiverar och inspirerar till ett småbarnsliv utan skedmatning, klämmisar och barnmatsburkar men med kompetenta, nyfikna och matgladare bebisar!

Antisockerfascist?

Jag är medveten om att mycket som jag gör med Petrea provocerar andra föräldrar, oavsett avsikt. Många saker kan man ju helt enkelt låta bli att ta upp så slipper folk tycka att man trycker det i ansiktet på dem, men nu under Halloween förra helgen så gick det ju inte att komma undan med att vi inte tänkte låta Petrea äta godis.

Min amerikanska styvmamma fann sig snabbt i den här, för henne högst oortodoxa, vändningen och erbjöd Renée Voltaires Berry Boost som jag aldrig hade hört talas om (torkad frukt i en söt ask, i princip), men min 11-åriga syster och hennes kompisar tyckte att det här i det närmaste var barnplågeri och de är långt ifrån de enda som har den åsikten.

Jag resonerar såhär kring socker: det bidrar inte med något positivt i kroppen utan är vad många kallar ”tomma kalorier”. Tvärt om skapar socker problem överallt – bland annat bidrar det till karies, hamnar i blodet för snabbt vilket i förlängningen kan leda till diabetes, stimulerar fettinlagring vilket i förlängningen kan leda till övervikt och tillhörande hälsorisker och gynnar ”dåliga” bakteriers tillväxt i tarmarna, vilket rubbar tarmfloran och försämrar vårt allmäntillstånd på sätt som vi hittills inte har studerat tillräckligt ännu. Kort sagt: det finns inga fördelar och riktigt dåliga nackdelar med att äta socker, en lose/lose situation. Därför siktar jag på att inte ge mitt barn något socker alls. Hon vet inte vad sötsaker är och suktas därför inte när andra äter utan är hur nöjd som helst med hennes naturligt söta äpple/jordgubbe/vad hon nu får istället. Eftersom varken jag eller Victor äter särskilt mycket sött är det inte ett problem vi måste tackla till vardags heller: det är en ickefråga. (Undantag är väl Victors läsk, men det är bara att förklara att det, i likhet med många andras whiskey/öl/vin, är vuxendricka.)

MEN! Jag tycker att det finns undantag för alla regler och att ibland så är det helt enkelt inte värt att vara stenhård med alla principer. Petrea fick smaka socker första gången i form av kladdkaksmet när hon var 9 månader, därefter var det tårta två helger i rad när hon fyllde år och sedan dess har vi blivit bjudna på/bjudit på hemlagade sötsaker som Petrea fått smaka en 5-6 gånger.  Jag tycker inte att jag är någon antisockerfascist och bara för att jag strävar efter att hålla Petreas sockerintag på noll så länge det går betyder det inte att jag inte inser att 1) min kontroll över hennes matintag kommer ta slut och 2) ibland förlorar man mer av att säga nej. Jag väljer däremot mina tillfällen och ser till att hon i alla fall inte ”slösar” dem på fabrikstillverkat godis utan lägger det på någons hembakade bullar tillsammans med gott sällskap.

Och som vanligt: nej, jag dömer inte föräldrar som väljer att göra annorlunda.