Petrea 18 månader

Nu – kanske – jag får ta mig i nacken och faktiskt skriva ner detta, annars blir det aldrig gjort! Petrea är idag 18 månader och 13 dagar, så vi avrundar nedåt.

Förskola
Inskolningen var för två månader sedan och det har gått hur bra som helst. Petrea har två fantastiska pedagoger och nu idag skolas den sista in så de blir 10 (eller 11?) barn, varav två är grannar som hon känner sedan tidigare. Kombinationen tror jag har gjort att övergången har gått väldigt smidigt. Jag var speciellt orolig för det här med sömnen då vi söver Petrea med sele och på förskolan sover de i barnvagn, men även det gick ju hur bra som helst när Mamma inte var med och sabbade.
Petrea går 20 timmar i veckan utspritt på fyra dagar, den femte är hon hos Mormor. Nu när Farmor har kommit hem från hennes två månader långa utlandsvistelse ska vi försöka få till så att hon kan vara en dag där också.

Mat
Jag slutade amma Petrea för en dryg månad sedan och för hennes del känns det som att det har gått bra. Hon var 17½ månad och jag kände att det inte gav mig eller henne någonting mer än mys. Och mysa har vi gjort betydligt mer sedan vi slutade med amningen, vilket jag är evigt tacksam för! Hon blev ledsen de första tre mornarna (de sista veckorna ammade vi bara när hon vaknade) blev hon ledsen när hon inte fick amma och ytterligare fem dagar frågade hon efter det, men blev inte upprörd när hon fick ett nej.
Vad gäller mat rullar det på. Hon äter det mesta man sätter framför henne med några undantag: Petrea tycker inte om curry, potatismos och pappas pulled pork från Garant. Sallad/spenat går egentligen bra smakmässigt, men hon begriper inte riktigt hur hon ska tugga det/få in det i munnen, men skam den som ger sig!
Gaffel och sked är inget nytt i maten, men hon har lärt sig av de andra barnen på förskolan att det även är kul att ha som redskap för att få ur vattnet ur muggen…
Det hör väl kanske inte till mat, men Petrea har gått hela sommaren utan att ha fått en enda ny tand (nästan, en i slutet av augusti), och vips, i oktober kom det fyra stycken (två delvis ute och nu två nya på gång). Så nu är det bara fem stycken kvar (fyra bak och en nästan längst fram uppe till hennes höger).

Talade språk
Senaste veckorna har det verkligen varit som en explosion av ord! Igår var det nya ordet ”ajtó” (dörr på ungerska), i söndags var det ”bada” och ”ägg”/”egg” (svårt att avgöra vilket språk). Andra nya ord är ”dee” (alltså ”hjort” på engelska), ”Pippi” (Långstrump), ”An-na” (från ”Lilla Anna” – populär bok där hon letar efter bollar), ”ap-pa” (lampa), ”bi” (bil), ”hopp-pa” (hoppa), ”ät-ta” (äta), ”meej”/”meeja” (mer/a) och ”borta!”. Som ni kanske ser är den överhängande majoriteten av de ord hon säger på svenska, vilket inte är så konstigt med tanke på att hon behöver anstränga sig så mycket mer på förskolan med att göra sig förstådd än vad hon behöver hemma. Det jag är förvånad över är att även hennes förståelse av svenska har ökat dramatiskt – jag och Victor har fått börja ha kodord för vissa saker (som ”mjölk”, som hon dricker när hon ska gå och lägga sig, eller ”ut”)!

Teckenspråk
Det går också bra, även om utvecklingen där inte går riktigt lika snabbt framåt. I hennes aktiva ordförråd har hon en 40-50 ord, men det är många som hon har tecknat tidigare men nu slutat med. Jag själv använder kanske 100-150 tecken med Petrea som hon förstår, men jag har varit dålig senaste tiden med att ibland uteslutande teckna, utan tar det alltid ihop med engelskan.
Förra veckan fick vi veta av förskoleläraren att Petrea tydligen går runt och lär de andra barnen teckenspråk! Trodde jag skulle spricka av stolthet! Tydligen kan pedagogerna lite svenskt teckenspråk, men en som kunde lite mer lade märke till att Petrea tecknar ”fel” – vi kör ju med ASL, amerikanskt teckenspråk. De blev nyfikna och bad oss skriva ut några bilder på tecken så att de alla kunde lära sig, vilket jag gjorde idag. Ska bli intressant vad det blir av detta!

Rörelse
Senaste månaden har vi börjat gå en bit till och från förskolan, vilket gått alldeles utmärkt! Petrea är, som de flesta andra 1½-åringarna, ganska lättdistraherad, så det tar en stund även om man inte tar i beräkningen att hennes ben är lite kortare än mina. På mornarna brukar vi hinna gå 20 minuter innan jag måste bära henne resten av biten för att hinna, och igår på eftermiddagen gick vi 30 minuter till närmaste lekplats innan hon tröttnade på att gå.
Petrea är gårdens utomhus-gunghäst-mästarinna. Det finns tre andra kandidater till titeln som alla är äldre än Petrea, men det är hon som slänger sig på den när vi kommer hem, svingar sig hej vilt fram och tillbaka och slutligen klättrar ner själv. En liten klätterapa, helt enkelt.

Lekar
En av höstens roligaste lekar är att få håret uppsatt i tofs och sedan ta av tofsen. Gärna en 10-15 gånger på raken. Tänkte bara dela med mig av hur min fantastiska dotters hår ser ut 5-10 minuter efter att hon tagit av en tofs för femtioelfte gången.
Annat kul är sortering. Sådan mor, sådan dotter! Det kan vara alltifrån att, en och en, ta ut alla tops ur topslådan, och sedan, en och en, lägga tillbaka alla tops i topslådan. Vi har även en stor spargris med som är rolig att lägga i och ta ur mynt, men allt smått och plockigt är egentligen intressant att sortera.
Böcker är en stor favorit, helst när mamma läser. Pappa läser ju på ungerska, och då låter det annorlunda från det hon är van vid. Det måste låta exakt lika dant vare gång, och gör det inte det byter hon bok eller förälder som kan läsa boken. Den bästa boken just nu är Dr. Seuss ”Hop on Pop” tätt följt av ”Lilla Anna leker med bollar” och ”Vilma säger”-böckerna av Anna Ribbing.
På förskolan har tydligen Petrea och hennes grannkompis mycket kafferep, men trots att vi köpte ett kök i somras leker hon endast med det här hemma om någon är med henne.

EC/Potträning
I augusti hade Petrea ett bakslag under tre veckor när hon behövde nattblöja och innan förskolelärarna helt fick kläm på hur de skulle göra (hatten av till dem som aldrig haft ett blöjfritt barn under 2,5 tidigare!) fick vi hem 3 blöta trosor (de hann inte fram riktigt i tid, men byxorna klarade sig). Utöver det har det går det utan problem och nu har vi börjat med potträning.
Skillnaden mellan babypottning och potträning är väl egentligen ”kraven” man sätter på barnet att vara delaktig. En bebis hoppas man väl ska göra ifrån sig på pottan/toan när man sätter den där, men när de blivit ca 1½ år kan man börja delegera en del av uppgifterna runtomkring till barnet, exempelvis att torka sig eller dra upp och ner byxorna. Det här med att ta av sig är lite svårt rent tekniskt ännu och Petrea är mer för att ta pappersbiten och slänga den i toaletten direkt (det är säkert så det ser ut när mamma går på toa), men vi jobbar lite smått på det. Vi har ingen brådska!

En liten snackpåse

Petrea 13 ½ månad handlar nästan bara om kommunikation! Hon har lagt alla ambitioner om att lära sig något nytt fysiskt på hyllan till förmån för sång, prat och tecken. Hon förstår nästan allt jag säger till henne på engelska (eller kan gissa sig till vad jag menar i alla fall). Svenskan och ungerskan är det ju sämre med, men det är på gång. (Jag blir helt varm i hjärtat när jag ser att hon förstår när Victor pratar ungerska med henne! Min lilla tjej!)

Det roligaste som finns just nu är att få Mamma att sjunga genom att klappa händerna. Helst ska det vara sånger med tecken (som ”Head, Sholders, Knees and Toes” eller ”Itsy Bitsy Spider”), men man behöver aldrig oroa sig för att behöva sjunga fel sång – Petrea är mycket tydlig med när man sjunger rätt eller fel låt.

Petreas egna prat och tecknande går också framåt. Tidigare såg det ut som att hon ville knäppa fingrarna när hon ville ha mjölk, vatten eller gå på toa, men nu pekar hon istället på det hon vill ha och använder ”knäppandet” till att säga ”hund” istället. (För er som inte kan amerikanskt teckenspråk kan jag säga att allt utom ”vatten” är relaterat till den rörelsen hon gör med handen – typ som bebisspråk.) Petrea har även hittat på ett tecken för amning (klappar sig på bröstet) och utöver det ett tiotal tecken hon använder aktivt (som bad/a, dusch/a, russin, torka min näsa!, ja, nej, hej/då och ytterligare tre tecken för tre specifika sånger). Talet har inte utvecklats så mycket sedan sist jag skrev något (när hon fyllde ett år). Hon pratar en massa, men egentligen är det bara ”Mamma” som är nytt som vi förstår ännu.

I och med min stukade fot har jag behövt be om en massa hjälp från både min och Victors mamma. När Mamma var här hela dagen i måndags så gick det ju inte att undgå hur mycket Petrea förstår av det jag säger till henne på engelska, men som sagt, det gjorde Mamma bara ännu mer fast i sin ståndpunkt att det är bra att hon pratar så mycket svenska med Petrea en gång i veckan då hon är hos Mormor. Igår var vi hos Victors mamma och det var lika uppenbart där hur stolt hon var över att Petrea säger en blandning av ”te” och ”ta” när hon får/ger saker (vilket jag tolkat som ”tack”, men som lika gärna kan vara ”there”) – naturligtvis var detta en förkortning av ”tessék” (”Här, varsågod”)! Just i Victors mammas fall tror jag att hon är extra glad att Victor och jag tycker att ungerskan är viktig med tanke på att hennes andra barnbarn inte lär sig någon ungerska alls. Jag tror att båda är lite kluvna till Victors och mitt val att lära Petrea tre språk, men jag är glad att de båda är passionerade förespråkare av vikten att hon lär sig just deras språk.

Första dagarna med teckenspråk

Nu är jag inne på dag tre med ASL, American Sign Language, med Petrea. Hon har redan bättre ögonkontakt med mig än tidigare och har börjat vända sig mot mig när jag pekar på något och förväntar sig ett tecken om jag inte talat om vad det är på engelska. Det är uppenbart att hon är intresserad av den här nya grejen mamma sysslar med, även om det är lika uppenbart att hon inte riktigt förstår vad det är. Än så länge använder jag bara enstaka ord, som ”(gå på) potta”, ”Pappa” och ”äta”/”mat”; detta både för att inte överväldiga henna och för att jag själv måste lära om mig en massa.

När jag var liten var mina favoritsånger de med tecken till, exempelvis ”I ett hus vid skogens slut”, och jag tror att det är just för att det är så instinktivt. Vi använder ju redan kroppsspråk och mimik; man säger ju att 80-90 % av det vi säger är icke-verbalt och det är garanterat mer än så med små barn.

Att teckna med Petrea gör jag lika mycket för att underlätta för henne att lära sig (så många olika) talade språk som för att jag själv är så intresserad. Anledningen till att det blev ASL och inte svenskt teckenspråk är att jag är lat. Jag kan/har kunnat lite ASL sedan tidigare, jag har redan böcker (de bokhandlar jag har tittat på har bara svenska teckenspråksböcker som beställningsvara) och dessutom finns det bättre resurser online för amerikansk teckenspråk. Jag tänker väl att huvudsaken är att det blir av.

Jag har glömt bort så mycket av det lilla jag lärde mig när min yngsta syster var liten och hennes mamma, min styvmamma, tecknade med henne. Ordförråd och grammatik, så klart, men också hur fantastiskt vackert språket är i sin enkla komplexhet. Både ord och grammatik är för det mesta ganska självklart och logiskt, när man väl lär sig, samtidigt som det ju finns oändligt med möjligheter och nyanser när du tecknar som helt enkelt inte går att efterlikna i tal. Tänk på skillnaden med att berätta en historia på telefon och när du får göra det i verkligheten. Visst kan man variera tonläget och ta till lite ljudeffekter för att få historien mer levande, men det blir nästan alltid bättre när man får ta till ansiktet och kroppen.

Flerspråkighet

Många som får veta hur många språk jag talar antar att jag är språkbegåvad, vad det nu kan vara. Jag är språkentusiast. Jag älskar människor, kultur, resa och själva lärandet i sig och då är det väl inte så konstigt att jag även intresserar mig för kommunikation också.

Eller så kanske det har med att jag blev introducerad till främmande språk vid rätt tidpunkt. Min styvmamma flyttade in med min pappa när jag var sju och då hon är från USA blev det där med språk och kommunikation väldigt påtagligt för mig. Uppenbarligen talade hon ett annat språk och uppenbarligen kunde hon nu även tala som jag gjorde. Dessutom hade hon innan bott på andra ställen i Europa och lärt sig deras språk – så häftigt tyckte jag!

Kanske det bara har med min personlighet att göra. Jag brukar förklara det som att jag är personen i en grupp som man inte märker förrän jag inte är där längre, då ingen verkar kunna hålla sams eller veta vad som ska göras eller hur. Min största önskan i livet är att alla bara skulle kunna vara kompisar. Jag är nog lite konflikträdd, men det är mer än så – jag behöver att alla (alltså inte jag själv främst) mår bra och känner sig hörda. Då underlättar de ju om man är bra på att kommunicera, både med det talade språket och kroppsspråket.

När det gäller utbildningen av vår dotter har det alltid varit självklart för oss att hon ska bli flerspråkig. Victors föräldrar är båda ungrare, så även om Victor själv aldrig har bott i Ungern är han flytande i det han kallar ”hemmaungerska”. Med det menar han vardagligt tal med ett och annat svenskt låneord inblandat. Han kan läsa okej, men inte skriva. Jag åkte själv till Ungern i mars-april 2012 i fem veckor för att lära mig grundläggande ungerska med privatlektioner fem dagar i veckan. Detta för att förbereda mig på det jag tänkte att vårt framtida familjeliv skulle bli då jag tror det underlättar om båda föräldrarna i alla fall förstår lite av den andra förälderns språk.

Engelska kommer ju ungen tala oavsett om hon vill det eller inte – vi bor ju faktiskt i Sverige och blir bombarderade av amerikansk kultur i form av film, musik och (skräp)mat. Jag känner ändå att eftersom engelska för mig är som ett modersmål (har ju talat det hemma sedan sju års ålder) är det en fantastisk gåva jag kan ge Petrea som är helt gratis – att prata engelska med henne!

Svenska talar ju Victor och jag med varandra, och när jag är med andra svenskar (förutom Victor) blir det mest att jag pratar svenska med Petrea ändå. Jag vet att alla runtomkring förstår vad jag säger, engelska är inte direkt ett okänt stamspråk från Amazonas djungler, men det känns ändå som om jag exkluderar dem. Dessutom är det svårare att byta språk med varannan mening. Nej, svenska hör hon ju ändå hela tiden, och även om vi inte talade svenska hemma har vi ju förskola och skolan så småningom.

För att underlätta för Petrea kommer vi nog att köra med teckenspråk. Jag kan redan lite amerikanskt teckenspråk (ASL), men det blir nog krångligt eftersom om någon annan i hennes närhet också kan teckna är det betydligt större sannolikhet att det är svenskt teckenspråk. Min styvmamma tecknade med min lillasyster (nu 10 år gammal) när hon precis adopterats vid ett års ålder för att underlätta hennes övergång med stor framgång. (De slutade när hon kunde göra sig förstådd på engelska/svenska.)