Det första som folk märker med mitt föräldraskap är att jag bär min dotter, nu 13½ månad. Faktum är att det är först nu, efter att jag stukade foten för snart två veckor sedan, som jag använder den 300-kronersvagn min svärmor köpte till oss. Varför, undrar folk då. Den främsta anledningen är ju att vi (Victor bär han också) vill ha Petrea nära och att hon oftast vill vara nära oss, men det finns ju så mycket mer! När jag började skriva det här inlägget kom jag på att det inte räcker med ett, så detta får handla om vilka bärdon jag har så får jag skriva ett till om bärandets för- och nackdelar.
Bärdon
Våra tre första bärdon är köpta på Knyt-An (som har mycket annat för alternativt föräldraskap, som tygblöjor exempelvis) och de två nya tillskotten har jag köpt från privatpersoner via en Facebookgrupp som för byte och försäljning av sjalar. Det svåra med att bära barn är att inte nörda ner sig och köpa ett helt stach (för att sedan lägga ut bilder på fina sjalhögar på Facebook). Jag lovade mig själv att jag inte skulle nörda ner mig, men det gjorde jag ju ändå. Till mitt försvar vill jag säga att jag ändå anser att Tricket med att bära barn är att ha olika sjalar för olika ändamål.
Den första sjalen vi använde var en mörk turkos trikåsjal. Det som kännetecknar en sådan är att de är tunna och lätta att knyta: perfekt för nybörjare och nyfödda alltså. Vi använde denna från det att jag kunde gå ordentligt efter födseln (säg, två veckor?) till att hon var fyra-fem månader. Egentligen är det nog lite längre än de flesta skulle rekommendera, speciellt eftersom Petrea var väldigt stor och tung för sin ålder, men det blev aldrig av att jag köpte en sjal lämpad för större bebisar. Dessutom tyckte vi att den var perfekt just under de varma sommarmånaderna (dock inte i New York City i juli – det var olidligt varmt mitt på dan!) med en så tunn sjal.
Nackdelarna med sjalar är, som jag ser det, dels att det tar lite tid innan man lär sig hur man ska knyta detta långa tygstycke som förhoppningsvis i alla fall har en mittmarkering (nybörjare knyter gärna för löst) och dels att man inte gärna tar ur ungen på ett tag när den ändå är på.
Bärdon nummer två är som en korsning mellan en sjal och en bärsele och heter mei tai (även kallad kvadratisk bärsjal). Våran kommer från BabyHawk och är svart med zick-zack-mönster i olika färger mot en vit bakgrund på framsidan. Denna är, i likhet med en sjal, mycket avlastande och nära, men också smidig att knyta av och på. Vi brukar använda den hemma och för korta promenadsträckor utomhus.
Den enda nackdelen med mei taien är att den inte avlastar riktigt lika bra som en sjal, så jag skulle inte gå på några långpromenader i skogen med den. Annars är det dock något jag varmt skulle rekommendera för de som inte vill/vågar/orkar prova på en sjal.
Bärdon nummer tre är vår Beco Gemini bärsele. Bärselar finns det en hel uppsjö av, ergonomiska och icke-ergonomiska. Det som varierar är hur man knäpper fast vad var och naturligtvis även prislappen. Becon har till skillnad från många andra ergonomiska bärselar inget spädbarnsinlägg för de allra minsta, så när Petrea var nyfödd knäppte vi helt enkelt in två knappar vid rumpan/benen och vips passade den henne.
Det tog lite tid innan vi lärde oss hur man får upp knäppanordningarna (barnsäkra) och vi är inte helt nöjda med att dess knappar vid rumpan/benen inte förblir knäppta när man har en arg ettåring som stretar sig loss. I övrigt är den fantastisk, men tyvärr börjar Petrea växa ur den. Om jag skulle köpa en ny idag skulle jag nog lägga lite mer på en Ergobaby eller kanske en Tula, men denna fungerar alldeles utmärkt!
Bärdon nummer fyra är en ringsjal som jag köpte av en mamma jag mötte på en sjalträff som hon anordnade där jag och Petrea var de enda som kom. Denna är specifikt köpt till mig att använda när jag lagar mat hemma ensam och inte vill ha Petrea springandes kring benen. Just denna från Looma har en liten ficka där man kan lägga leksaker, trasor och annat kul, men annars är det ganska straight forward. En ringsjal är ett relativt kort tygstycke man trär genom två ringar. Bra för kortare stunder då den belastar lite fel om du har barnet på sidan som jag har (Petrea vill gärna se vad jag gör och i mei taien kan man bara sitta inåtvänd, annars hade jag kunnat ta den). Min styvmamma hade tydligen min lillasyster fastklistrad i en ringsjal första tiden efter att de tog hem henne från Kina, vilket båda älskade!
Det nyaste tillskottet köpte jag låg paralyserad av min onda fot härom veckan, så den har vi inte använt ännu (Edit: sjalen fick godkänt idag av både mig och Petrea!). Detta är en vävd sjal och det är det här som är Grejen med stort g om du frågar sjalare. De finns i alla möjliga färger och material – det är en hel vetenskap! Just min sjal kommer ifrån Storchen Wiege, är i bomull och är 66cm x 4,6 m (en s.k. 6:a, en lång sjal – de längsta är vanligen 7:or på 5,2 m). Fördelen med alla typer av sjalar är att det finns så stora variationsmöjligheter, och med vävda sjalar kan man bära även större barn. Nackdelarna är att att man måste sätta sig in i vilket material som passar ens barn och en själv just nu (är det linne, ull, bomull, något annat eller kanske en kombo?), hur lång man bör välja och inte minst en del tid med sitt barn framför spegeln för att få till själva knytandet. Men när du faktiskt har gjort allt detta och fått hem din fluffpost kommer du nästan garanterat tycka att det är värt det!
Om du är intresserad av att köpa en ”riktig” sjal rekommenderar jag dig varmt att gå med i ett sjalforum som Sjalbarn.se eller något av de rikstäckande eller regionala grupperna som finns på Facebook för att läsa mer om olika knytningar, tillverkare, antal gram per kvadratmeter osv.! Jag är knappast en bärnovis, men jag känner ändå att jag bara skrapat på ytan av det här med sjalar!
Emma Lindahl 