Petrea 18 månader

Nu – kanske – jag får ta mig i nacken och faktiskt skriva ner detta, annars blir det aldrig gjort! Petrea är idag 18 månader och 13 dagar, så vi avrundar nedåt.

Förskola
Inskolningen var för två månader sedan och det har gått hur bra som helst. Petrea har två fantastiska pedagoger och nu idag skolas den sista in så de blir 10 (eller 11?) barn, varav två är grannar som hon känner sedan tidigare. Kombinationen tror jag har gjort att övergången har gått väldigt smidigt. Jag var speciellt orolig för det här med sömnen då vi söver Petrea med sele och på förskolan sover de i barnvagn, men även det gick ju hur bra som helst när Mamma inte var med och sabbade.
Petrea går 20 timmar i veckan utspritt på fyra dagar, den femte är hon hos Mormor. Nu när Farmor har kommit hem från hennes två månader långa utlandsvistelse ska vi försöka få till så att hon kan vara en dag där också.

Mat
Jag slutade amma Petrea för en dryg månad sedan och för hennes del känns det som att det har gått bra. Hon var 17½ månad och jag kände att det inte gav mig eller henne någonting mer än mys. Och mysa har vi gjort betydligt mer sedan vi slutade med amningen, vilket jag är evigt tacksam för! Hon blev ledsen de första tre mornarna (de sista veckorna ammade vi bara när hon vaknade) blev hon ledsen när hon inte fick amma och ytterligare fem dagar frågade hon efter det, men blev inte upprörd när hon fick ett nej.
Vad gäller mat rullar det på. Hon äter det mesta man sätter framför henne med några undantag: Petrea tycker inte om curry, potatismos och pappas pulled pork från Garant. Sallad/spenat går egentligen bra smakmässigt, men hon begriper inte riktigt hur hon ska tugga det/få in det i munnen, men skam den som ger sig!
Gaffel och sked är inget nytt i maten, men hon har lärt sig av de andra barnen på förskolan att det även är kul att ha som redskap för att få ur vattnet ur muggen…
Det hör väl kanske inte till mat, men Petrea har gått hela sommaren utan att ha fått en enda ny tand (nästan, en i slutet av augusti), och vips, i oktober kom det fyra stycken (två delvis ute och nu två nya på gång). Så nu är det bara fem stycken kvar (fyra bak och en nästan längst fram uppe till hennes höger).

Talade språk
Senaste veckorna har det verkligen varit som en explosion av ord! Igår var det nya ordet ”ajtó” (dörr på ungerska), i söndags var det ”bada” och ”ägg”/”egg” (svårt att avgöra vilket språk). Andra nya ord är ”dee” (alltså ”hjort” på engelska), ”Pippi” (Långstrump), ”An-na” (från ”Lilla Anna” – populär bok där hon letar efter bollar), ”ap-pa” (lampa), ”bi” (bil), ”hopp-pa” (hoppa), ”ät-ta” (äta), ”meej”/”meeja” (mer/a) och ”borta!”. Som ni kanske ser är den överhängande majoriteten av de ord hon säger på svenska, vilket inte är så konstigt med tanke på att hon behöver anstränga sig så mycket mer på förskolan med att göra sig förstådd än vad hon behöver hemma. Det jag är förvånad över är att även hennes förståelse av svenska har ökat dramatiskt – jag och Victor har fått börja ha kodord för vissa saker (som ”mjölk”, som hon dricker när hon ska gå och lägga sig, eller ”ut”)!

Teckenspråk
Det går också bra, även om utvecklingen där inte går riktigt lika snabbt framåt. I hennes aktiva ordförråd har hon en 40-50 ord, men det är många som hon har tecknat tidigare men nu slutat med. Jag själv använder kanske 100-150 tecken med Petrea som hon förstår, men jag har varit dålig senaste tiden med att ibland uteslutande teckna, utan tar det alltid ihop med engelskan.
Förra veckan fick vi veta av förskoleläraren att Petrea tydligen går runt och lär de andra barnen teckenspråk! Trodde jag skulle spricka av stolthet! Tydligen kan pedagogerna lite svenskt teckenspråk, men en som kunde lite mer lade märke till att Petrea tecknar ”fel” – vi kör ju med ASL, amerikanskt teckenspråk. De blev nyfikna och bad oss skriva ut några bilder på tecken så att de alla kunde lära sig, vilket jag gjorde idag. Ska bli intressant vad det blir av detta!

Rörelse
Senaste månaden har vi börjat gå en bit till och från förskolan, vilket gått alldeles utmärkt! Petrea är, som de flesta andra 1½-åringarna, ganska lättdistraherad, så det tar en stund även om man inte tar i beräkningen att hennes ben är lite kortare än mina. På mornarna brukar vi hinna gå 20 minuter innan jag måste bära henne resten av biten för att hinna, och igår på eftermiddagen gick vi 30 minuter till närmaste lekplats innan hon tröttnade på att gå.
Petrea är gårdens utomhus-gunghäst-mästarinna. Det finns tre andra kandidater till titeln som alla är äldre än Petrea, men det är hon som slänger sig på den när vi kommer hem, svingar sig hej vilt fram och tillbaka och slutligen klättrar ner själv. En liten klätterapa, helt enkelt.

Lekar
En av höstens roligaste lekar är att få håret uppsatt i tofs och sedan ta av tofsen. Gärna en 10-15 gånger på raken. Tänkte bara dela med mig av hur min fantastiska dotters hår ser ut 5-10 minuter efter att hon tagit av en tofs för femtioelfte gången.
Annat kul är sortering. Sådan mor, sådan dotter! Det kan vara alltifrån att, en och en, ta ut alla tops ur topslådan, och sedan, en och en, lägga tillbaka alla tops i topslådan. Vi har även en stor spargris med som är rolig att lägga i och ta ur mynt, men allt smått och plockigt är egentligen intressant att sortera.
Böcker är en stor favorit, helst när mamma läser. Pappa läser ju på ungerska, och då låter det annorlunda från det hon är van vid. Det måste låta exakt lika dant vare gång, och gör det inte det byter hon bok eller förälder som kan läsa boken. Den bästa boken just nu är Dr. Seuss ”Hop on Pop” tätt följt av ”Lilla Anna leker med bollar” och ”Vilma säger”-böckerna av Anna Ribbing.
På förskolan har tydligen Petrea och hennes grannkompis mycket kafferep, men trots att vi köpte ett kök i somras leker hon endast med det här hemma om någon är med henne.

EC/Potträning
I augusti hade Petrea ett bakslag under tre veckor när hon behövde nattblöja och innan förskolelärarna helt fick kläm på hur de skulle göra (hatten av till dem som aldrig haft ett blöjfritt barn under 2,5 tidigare!) fick vi hem 3 blöta trosor (de hann inte fram riktigt i tid, men byxorna klarade sig). Utöver det har det går det utan problem och nu har vi börjat med potträning.
Skillnaden mellan babypottning och potträning är väl egentligen ”kraven” man sätter på barnet att vara delaktig. En bebis hoppas man väl ska göra ifrån sig på pottan/toan när man sätter den där, men när de blivit ca 1½ år kan man börja delegera en del av uppgifterna runtomkring till barnet, exempelvis att torka sig eller dra upp och ner byxorna. Det här med att ta av sig är lite svårt rent tekniskt ännu och Petrea är mer för att ta pappersbiten och slänga den i toaletten direkt (det är säkert så det ser ut när mamma går på toa), men vi jobbar lite smått på det. Vi har ingen brådska!

Gäller jantelagen bara mammor?

Det slog mig idag när Victor pratade med en av hans lagkamrater om Petrea att han och jag har helt olika approach till just hur vi pratar om vår dotter och vår lite udda föräldrastil. Jag fick ganska snabbt lära mig att jantelagen i allra högsta grad gäller när man pratar om barn och så fort man sticker ut det minsta så kommer det någon och knäpper en på näsan. Därför säger jag nästan aldrig något frivilligt om Petrea eller hur vi har gjort för att hamna där vi är och när jag väl öppnar munnen tenderar jag att censurera mig och får det att låta mer som en lycklig slump än som att det faktiskt var en tanke bakom som i alla fall hjälpte oss på vägen.

När jag lyssnade på Victor är det raka motsatsen: han skryter om Petrea, om mig och om vad det nu är han tycker att hon/jag/vi har gjort som är fantastiskt. Idag, exempelvis, var det som sagt en lagkamrat och pappa till två lågstadiebarn som frågade hur vi hade gjort med språken då han garanterat hört mig prata engelska med Petrea under hela matchen. Victor lyser då upp som om han vunnit VM och stoltserar då helt ogenerat med att vi kör svenska, engelska, ungerska och teckenspråk – ”det är ju ändå gratis”. Pappan nickar och tycker att det verkar coolt innan de skiljs så.

Jag tog upp det när vi kom hem och undrade hur han vågar, för visst har väl han också blivit knäppt på näsan? Jodå, det har han ju, men det har nästan uteslutande varit av mammor. Pappor – män – ser det inte som att han klankar ner på deras föräldraskap utan som en möjlighet att själva bli bättre. Detta är ett genomgående tema som sträcker sig långt ifrån föräldrarollen, tydligen. Så länge man inte slänger saker i ansiktet på män och säger att de är sämre, utan snarare säger att man själv är bäst, så inspireras istället killar till att bli större, bättre och starkare.

Det fick mig att tänka på vilka det är som jag har känt att jag trampat på tårna vad gäller vårt föräldraskap, och jag kom fram till att då jag nästan uteslutande pratat med andra mammor är det således statistiskt osannolikt att det har varit just någon pappa som tagit illa upp. Den enda pappan jag faktiskt kan komma ihåg att jag pratat med om något ”känsligt” är min svåger, som när Petrea föddes mer eller mindre skrattade mig åt mig och sa ”Vänta du bara!” och nu verkar riktigt imponerad av många av de saker han själv inte lyckats med lika bra med Petreas kusin.

Kan det vara så att det inte är andra föräldrar som upplever att man fördömer deras val när man nämner att man gjort på ett annorlunda sätt, utan andra mammor som helt enkelt inte kan skilja på information och kritik? För det vore ju för jävligt, rent utsagt.

En liten snackpåse

Petrea 13 ½ månad handlar nästan bara om kommunikation! Hon har lagt alla ambitioner om att lära sig något nytt fysiskt på hyllan till förmån för sång, prat och tecken. Hon förstår nästan allt jag säger till henne på engelska (eller kan gissa sig till vad jag menar i alla fall). Svenskan och ungerskan är det ju sämre med, men det är på gång. (Jag blir helt varm i hjärtat när jag ser att hon förstår när Victor pratar ungerska med henne! Min lilla tjej!)

Det roligaste som finns just nu är att få Mamma att sjunga genom att klappa händerna. Helst ska det vara sånger med tecken (som ”Head, Sholders, Knees and Toes” eller ”Itsy Bitsy Spider”), men man behöver aldrig oroa sig för att behöva sjunga fel sång – Petrea är mycket tydlig med när man sjunger rätt eller fel låt.

Petreas egna prat och tecknande går också framåt. Tidigare såg det ut som att hon ville knäppa fingrarna när hon ville ha mjölk, vatten eller gå på toa, men nu pekar hon istället på det hon vill ha och använder ”knäppandet” till att säga ”hund” istället. (För er som inte kan amerikanskt teckenspråk kan jag säga att allt utom ”vatten” är relaterat till den rörelsen hon gör med handen – typ som bebisspråk.) Petrea har även hittat på ett tecken för amning (klappar sig på bröstet) och utöver det ett tiotal tecken hon använder aktivt (som bad/a, dusch/a, russin, torka min näsa!, ja, nej, hej/då och ytterligare tre tecken för tre specifika sånger). Talet har inte utvecklats så mycket sedan sist jag skrev något (när hon fyllde ett år). Hon pratar en massa, men egentligen är det bara ”Mamma” som är nytt som vi förstår ännu.

I och med min stukade fot har jag behövt be om en massa hjälp från både min och Victors mamma. När Mamma var här hela dagen i måndags så gick det ju inte att undgå hur mycket Petrea förstår av det jag säger till henne på engelska, men som sagt, det gjorde Mamma bara ännu mer fast i sin ståndpunkt att det är bra att hon pratar så mycket svenska med Petrea en gång i veckan då hon är hos Mormor. Igår var vi hos Victors mamma och det var lika uppenbart där hur stolt hon var över att Petrea säger en blandning av ”te” och ”ta” när hon får/ger saker (vilket jag tolkat som ”tack”, men som lika gärna kan vara ”there”) – naturligtvis var detta en förkortning av ”tessék” (”Här, varsågod”)! Just i Victors mammas fall tror jag att hon är extra glad att Victor och jag tycker att ungerskan är viktig med tanke på att hennes andra barnbarn inte lär sig någon ungerska alls. Jag tror att båda är lite kluvna till Victors och mitt val att lära Petrea tre språk, men jag är glad att de båda är passionerade förespråkare av vikten att hon lär sig just deras språk.

Snart sju månader

På fredag blir Petrea sju månader, så jag tänkte sammanfatta hur det går för henne och oss.

Teckenspråk
Jag har nu börjat med tvåordsmeningar med de ord hon redan känner igen, som ”Färdig potta/bok/gå” eller”Var är Pappa/bollen/lampan?”. Det går bra, men hittills är kommunikationen ensidig när det gäller tecknat såväl som talat språk. Naturligtvis kommunicerar hon med sin omgivning hela tiden och jag tycker både Victor och jag är duktiga på att läsa av hennes signaler, men inga teckensspråkstecken ännu, som sagt. Jag ska försöka börja med ”mer” och ”igen” – det är typiskt de orden som man lär sig först av den enkla anledningen att det ger ett så tydligt resultat; mer!.

EC
Det går hur bra som helst hemma och okej annorstädes. Annat än ett fåtal olyckor som orsakats av min egen bristande uppmärksamhet har Petrea gått blöjfri senaste månaden hemma, vilket alla är mycket glada för. När vi är borta hos folk kan jag uppenbarligen inte ha samma kontakt med Petrea och dessutom blir jag nervös för att om hon kissar så är det inte hemma, vilket resulterat i att jag pottar henne betydligt oftare än jag gör annars (=mycket väntande på ingenting). Utomhus går det bra att kissa när man hittar lä och är i naturen, men om vi är på bussen/ICA/tunnelbaneperrongen har jag ingen bättre metod än att låta henne kissa i blöjan.

Sömn
Jag kan sammanfatta nuläget på den här fronten såhär: nja. Petrea har visat att hon kan sova hela natten många gånger (man blir som en ny människa efter sådana nätter!), men oftast vaknar hon ett antal gånger per natt bara för att. I början var jag mycket strikt med att det bara skulle vara jag som tar Petrea under nätterna till jobbdagar för att Victor skulle få vara utvilad, men även om jag strävar efter samma mål fortfarande inser jag att jag inte kan hålla så hårt på den regeln. Sömn är min akilleshäl och efter en viss gräns pallar jag helt enkelt inte mer. Då är det bättre för allas del att jag låter bli.

Rörelseutveckling
Mina aningar som jag hade redan när Petrea föddes om att detta kommer att bli en extrovert ung dam har inte dämpats; tvärt om. Jag har inte längre förmågan att hålla henne sysselsatt hela dagarna själv, så vi går till öppna förskolan så att hon kan få lite andra intryck. Hon sitter stadigt och kan stå upp med stöd sedan två månader tillbaka. Hon har även börjat testa att gå när vi håller i henne i händerna/under armarna, helst fram och tillbaka mellan mamma och pappa. Hon sträcker sig efter saker långt bort och är så nära att ställa sig på alla fyra, men när hon väl hamnar där när någon hjälper till fastnar hon. Att röra på benen för att krypa har inte ännu slagit henne att man kan göra.

Amning
Jag föreställde mig innan vi skaffade barn att jag skulle amma hur länge som helst, minst ett år och gärna två. Idag är jag inte alls lika säker. Jag var lite rädd att hon skulle bita mig när hon fick sina tänder (hon har två stycken nu, sedan tre veckor), men det har bara hänt en enda gång och det var idag. Nej, istället är det just att Petrea har så mycket energi att hon har svårt att amma om det inte är på en lugn, känd plats (händer det minsta lilla måste det inspekteras!) och även då har svårt att ligga stilla. Det ska sparkas med ben, dras i mammas hår, ta på mammas läppar, vridas på kroppen osv. Nej, då är det enklare med maten för då sitter hon fast i sin stol och kan äta i hennes egen takt.

Språka med en halvåring

Hur mycket tal förstår en snart sexmånaders bebis, egentligen? När man visar henne video på henne själv när hon pratar blir hon betydligt gladare än när hon få se film på andra som pratar eller när hon själv är glad men tyst, vilket jag tolkar som att hon ändå säger något även om inte jag inte förstår vad. Hon förstår definitivt vad vi menar när folk runtomkring henne talar (oftast: ”Vad intressant du är! Jag är vänligt inställd till dig och vill gärna roa dig lite om jag får!”), även om hon naturligtvis inte kan urskilja enskilda ord eller deras exakta betydelse.

De ord hon faktiskt förstår är ”nej”/”no”/”nem”, ”Good job!/baby!/girl!”/ ”Well done!” och hennes namn. Med hennes namn menar jag då inte Petrea då vi är dåliga på att använda det. Nej, istället är det smeknamn som Lilla Tjej, Lilltjej eller Bebis på svenska och (Mommy’s) (little/favorit) Baby på engelska. Av någon anledning använder inte Victor det ungerska ordet för bebis, baba (betyder egentligen ”docka”), eller något annat smeknamn för den delen heller. Högst upp på önskelistan på vad hon ska lära sig förstå och svara på är ”Vad är problemet?”, men det lär dröja…

Pratar med Pappa i Mammas mobil

Själv säger hon ganska mycket saker. De enda ljud jag förstår fullt ut är hennes gladljud och missnöjesljud. Gladljuden varierar från glada vokaler till skratt medan missnöjesljuden har massvis med varianter. Hon upptäckte att man kan göra pruttljud för några månader sedan och i början experimenterade hon nog bara för att få fatt på hennes tunga, men nu använder hon det nästan uteslutande för att få uppmärksamhet. Det hon menar är ”Nu tycker jag att det händer för lite saker, snälla titta på mig en liten stund, engagera er!”. Det blir mer och mer aggressivt pruttande ljud tills det övergår till ”Bumm”/Mumm”, som betyder ”Kom igen nu! Jag har sagt till snällt, men nu får det vara nog! Fixar ni inte problemet skriker jag snart!”. Till sist blir det skrik, men hon har aldrig varit en bebis som går 0-100 på en gång, hon ger en alltid chansen att rätta till vad hon nu upprörs över.

Det mesta av Petreas kommunikation än så länge är dock kroppsspråk/ansiktsmimik och det är oändligt komplext och samtidigt så enkelt och straight forward. Det tar lite tid att lära sig, men det är så värt det!

Flerspråkighet

Många som får veta hur många språk jag talar antar att jag är språkbegåvad, vad det nu kan vara. Jag är språkentusiast. Jag älskar människor, kultur, resa och själva lärandet i sig och då är det väl inte så konstigt att jag även intresserar mig för kommunikation också.

Eller så kanske det har med att jag blev introducerad till främmande språk vid rätt tidpunkt. Min styvmamma flyttade in med min pappa när jag var sju och då hon är från USA blev det där med språk och kommunikation väldigt påtagligt för mig. Uppenbarligen talade hon ett annat språk och uppenbarligen kunde hon nu även tala som jag gjorde. Dessutom hade hon innan bott på andra ställen i Europa och lärt sig deras språk – så häftigt tyckte jag!

Kanske det bara har med min personlighet att göra. Jag brukar förklara det som att jag är personen i en grupp som man inte märker förrän jag inte är där längre, då ingen verkar kunna hålla sams eller veta vad som ska göras eller hur. Min största önskan i livet är att alla bara skulle kunna vara kompisar. Jag är nog lite konflikträdd, men det är mer än så – jag behöver att alla (alltså inte jag själv främst) mår bra och känner sig hörda. Då underlättar de ju om man är bra på att kommunicera, både med det talade språket och kroppsspråket.

När det gäller utbildningen av vår dotter har det alltid varit självklart för oss att hon ska bli flerspråkig. Victors föräldrar är båda ungrare, så även om Victor själv aldrig har bott i Ungern är han flytande i det han kallar ”hemmaungerska”. Med det menar han vardagligt tal med ett och annat svenskt låneord inblandat. Han kan läsa okej, men inte skriva. Jag åkte själv till Ungern i mars-april 2012 i fem veckor för att lära mig grundläggande ungerska med privatlektioner fem dagar i veckan. Detta för att förbereda mig på det jag tänkte att vårt framtida familjeliv skulle bli då jag tror det underlättar om båda föräldrarna i alla fall förstår lite av den andra förälderns språk.

Engelska kommer ju ungen tala oavsett om hon vill det eller inte – vi bor ju faktiskt i Sverige och blir bombarderade av amerikansk kultur i form av film, musik och (skräp)mat. Jag känner ändå att eftersom engelska för mig är som ett modersmål (har ju talat det hemma sedan sju års ålder) är det en fantastisk gåva jag kan ge Petrea som är helt gratis – att prata engelska med henne!

Svenska talar ju Victor och jag med varandra, och när jag är med andra svenskar (förutom Victor) blir det mest att jag pratar svenska med Petrea ändå. Jag vet att alla runtomkring förstår vad jag säger, engelska är inte direkt ett okänt stamspråk från Amazonas djungler, men det känns ändå som om jag exkluderar dem. Dessutom är det svårare att byta språk med varannan mening. Nej, svenska hör hon ju ändå hela tiden, och även om vi inte talade svenska hemma har vi ju förskola och skolan så småningom.

För att underlätta för Petrea kommer vi nog att köra med teckenspråk. Jag kan redan lite amerikanskt teckenspråk (ASL), men det blir nog krångligt eftersom om någon annan i hennes närhet också kan teckna är det betydligt större sannolikhet att det är svenskt teckenspråk. Min styvmamma tecknade med min lillasyster (nu 10 år gammal) när hon precis adopterats vid ett års ålder för att underlätta hennes övergång med stor framgång. (De slutade när hon kunde göra sig förstådd på engelska/svenska.)

Ungersk jul

Det har varit bra för mig, av helt egoistiska skäl, att vara så mycket hos Mins mamma den här julen. Innan jag hade mina dubbla jobb sov vi nästan alltid där en natt i veckan då hon bor själv och är väldigt mycket äldre i kroppen än de 70 år som indikeras på hennes körkort. Nu blir det egentligen aldrig av för min del  annat än vid semester, även om Min förstås fortfarande åker dit varje vecka för att hjälpa henne med tunga lyft, att handla och sånt.

Det är nämligen så att jag har gett mig f*n på att lära mig ungerska, Mins och hans släkts modersmål. Varför? Tja, det är ett vackert språk som jag alltid velat lära mig, men främst är det för att jag vill kunna ta del av det tredje av mitt/mina framtida barns modersmål. Jag kommer aldrig kunna bli flytande, men jag vill i alla fall kunna förstå och göra mig förstådd. För att uppnå det målet kommer jag åka till Ungern, solo, i slutet av mars och intensivplugga i nästan fem veckor.

Min ungerska är idag ganska dålig. Jag kan inte säga något själv, men jag märkte till min förvåning under julen att jag faktiskt förstår mycket av det som sägs runtomkring mig, även om jag då ofta har ett sammanhang och jag förstår sällan mer än kanske en tredjedel av orden som används. Vid ett tillfälle på juldagen då Mins släkt var samlad för presentutdelning satt Mins mamma och förklarade vad det var för ungersk bok hon hade givit mig i julkapp, men då det var mycket prat i rummet behövde hon ta det extra långsamt och tydligt, vilket resulterade i att jag faktiskt förstod allt! Jag fick till och med Mins brorsa att reagera – han såg ut som han inte trodde sina ögon när jag satt där och lyssnade på vad hans mamma sa på ungerska =D

Jag får hoppas att det räcker med ungernresan i vår, för som mitt schema ser ut nu har jag helt enkelt inte tid att vara hos Mins mamma. Jag får försöka plugga själv så mycket som möjligt innan mars. Nedräkningen har börjat och jag är nervös!