Petrea 21 månader

I och med nyåret har Världens Finaste Tjej nu blivit 21 månader gammal, så det känns som ett bra första inlägg 2016. Ni som inte har småbarn kanske tycker att det är en fånig sak att uppmärksamma, men det ÄR stor skillnad på 18, 21 och 24 månader!

BLW och mat
December har varit en enda stor undantagsmånad för oss i och med att någon i familjen har varit sjuk mellan 2/12 och några dagar innan nyår. Petrea hade en period av höstblåsor då hon knappt kunde få i sig någonting på tre dagar och sedan en annan period av hosta. Den lite mer långvariga konsekvensen av sjukdomarna (i kombination med oregelbundenheten under julen) är att hennes matrutiner ändrats och att hon nu småäter precis hela tiden. Vi har försökt bryta mönstret sedan hon blev frisk, men det har varit svårt. Jag tycker att vi lyckats någorlunda, men till priset av att jag nu i, motsats till BLW-anda, har för vana att låta mig övertalas att mata Petrea vid frukosten. Varför hon vill att jag ska göra det är oklart då hon utan problem ätit med sked i nästan ett år och gaffel sedan 1-årsdagen (har jag för mig), men det kortvariga resultatet är i alla fall att hon äter mer än en sked innan hon vill gå ner igen.

Annars äter hon bra. Hon tycker fortfarande inte om kokt potatis eller potatismos och hon har ibland svårt för konsistensen av sallad och ”helt” kött (alltså inte köttfärs/biffar). Petrea äter gärna fisk, men gillar inte annan mat från havet. Föga förvånande, i och för sig, eftersom hon bara fått tillfälle att smaka det vid en handfull gånger i sitt liv då varken jag eller Victor äter det.

Idoler

”Ni-så”

Pippi kom ju in i Petreas liv som en stormvind några veckor efter att hon började på förskola i mitten av augusti och under hösten blev även Emil i Lönneberga mycket populär. Senaste tillskottet är Tomten (”To-tto”, ej att förväxla med Gunilla Woldes 70-talsfigur Totte med samma uttal) som bor i i stort sätt varenda trähus hon ser och som säger ”Ho ho”. Detta är inte något jag eller Victor har introducerat heller, utan även den här idolen är det förskolan som kom med i början av december och ja, han håller sig kvar som ständigt samtalsämne eftersom vi fortfarande har juldekorationen uppe. (Jag hade ingen aning om att barn faktiskt var så här påverkningsbara, naivt nog, vilket gjort att jag nu äcklas ännu mer av den uppsjö av reklam som är riktad till små barn.)

Lek och rörelse
Det absolut roligaste som finns just nu är att busa med Pappa, eller ”Boos!” som Petrea säger. Hon älskar fortfarande att bli jagad, men den nya grejen sedan några veckor tillbaka är att hon ska fälla Victor. Alltså, hon slänger sig med full kraft med armarna mot Victors huvud/hals/bröst när han sitter på golvet för att brotta ner honom, varpå hon själv blir attackerad med pussar och kill när hon ligger där på hans bröst.

Som höggravid med diverse graviditetsrelaterade krämpor kan jag på min höjd köra lite Baka baka liten kaka (givet att det görs i sned vinkel – kan inte böja mig framåt längre), men mestadels är det sånger och bokläsning som jag och Petrea sysslar med. Mitt mammahjärta brister av att hon vet att det är en så stor skillnad på vad Pappa och Mamma kan göra – hon frågar inte ens mig om jag vill busa. Men å andra sidan är jag lika stolt och glad att hon leker så väl med andra barn (givet att de inte leker med hennes saker hemma hos henne när hon är trött/arg) och andra vuxna som hon träffat innan.

Ingen kan anklaga mig för att vara pedant, men uppenbarligen städar jag mer än jag själv visste om. Petrea hjälper mig mer än gärna med att sopa golvet, torka bort damm från fönsterbräden, rengöra badkaret efter bad och skrubba bort matrester från ”plastmattan” under hennes barnmatstol.

Årets bästa julklapp

Annat kul är att ta av hennes nya Pippi-docka kläderna och sätta Pippi-dockan på pottan som kom med den bebisdocka (”Bee-bis”) hon fick i julklapp med tanken att det skulle hjälpa henne förstå hennes syster när hon kommer.

 

Potträning
Petrea säger till om hon vill gå på pottan eller toaletten, drar ner byxor och trosor och sätter sig på pottan/låter sig sättas på toan. När hon är klar ställer hon sig upp (om hon valt pottan, naturligtvis), tittar på vad hon åstadkommit och säger nöjt ”Kiss!” eller ”Baass!”. De förändringar som skett under hösten är att hon gärna säger att hon behöver kissa när hon inte alls gör det för att jag ska plocka ner henne från stolen när hon ätit klar, att det numera är i stort sätt omöjligt att gå på pottan med någon annan om Mamma är närvarande samt att Mamma helst ska läsa bok en kvart-tjugo minuter sittandes på golvet (aj!) under tiden, även om själva kissandet bara tog 10 sekunder.

Språk
Under julen har Petreas ungerska verkligen blomstrat, vilket naturligtvis har att göra med att hon umgåtts så mycket med Victors släkt. Dels har hennes förståelse för vad andra säger ökat, men framför allt har hennes egna ordförråd gått från en tre-fyra ord till kanske 15 stycken som hon i alla fall sagt en gång – vi får se om det fastnat.

Jag har själv försökt prata lite ungerska med henne när vi läser bok, men jag måste hela tiden gå tillbaka till engelskan då mitt ordförråd helt enkelt inte är stort nog för att prata om vad hundens bebisar heter eller vad de säger.

Vad gäller engelskan och svenskan går det bara framåt där också, även om svenskan hamnat lite i skymundan i och med ungerskans framfart under julen. Det sprutar ut nya ord på alla möjliga språk (sötast just nu är helt klart ”booppa”, d.v.s rumpa) och det märks att hon tycker att det är kul att försöka formulera nya ord och bli förstådd. Hon pratar mestadels fortfarande med enordsmeningar, men då och då klumpar hon ihop det till vad som borde kunna klassas som tvåordsmeningar. Dock gör hon en tydlig paus emellan orden; exempelvis blir ”Pippis pappa” ”Pippi. Pappa.” och ”Sitta här” blir ”Si-tta hää”.

Det är uppenbart att hennes behov av att kommunicera bara ökar, och det är jättekul att äntligen få ta del av vad som försiggår i det där lilla huvudet. Det är viktigt att jag repeterar det ord hon säger för att visa att jag har förstått och när jag inte gör det eller när sammanhanget inte är riktigt klart försöker hon hitta andra vägar att få fram hennes budskap. Som i morse vid frukosten sa hon först ”foot” och sen ”clee” (clean). Då jag inte förstod kopplingen efter att hon repeterat orden några gånger och pekat på foten sa hon ett tredje ord – ”Pippi” – och vips var det solklart att hon syftade på att Pippi i boken vi läste igår hade spänt fast borstar under fötterna för att skrubba golvet!

Det enda som egentligen har avstannat är teckenspråk, vilket ju är naturligt i och med att jag tecknar betydligt mindre med henne och framför allt att det går så snabbt framåt med Petreas talade språk. I dagsläget tecknar hon kanske 15-20 ord, och då oftast i kombination med att något av de talade språken.

Sömn
Ibland får vi uppfattningen om att Petrea har sömncyklar om 3 månader där hon går från att ta 10 minuter att somna tryggt i praktiken själv och därefter sova hela natten till, där vi är nu, när den som lägger henne (läs: Victor) behöver böja sig över spjälsängen för att hålla hennes hand i 45+ minuter och sedan vakna upp till 5-6 gånger under natten för att trösta henne. I natt var det dock betydligt bättre (35 minuters läggning med bara 10 minuters handhållning och ett uppvaknande vid 5-snåret p.g.a. att Mamma var dum nog att inte potta henne efter att hon fått sin flaska mjölk vid läggningen), vilket garanterat hade att göra med att hon var på förskolan första gången sedan innan jul. Vi får hoppas att det går tillbaka nu när hon får komma tillbaka till hennes rutiner.

Trots
Jag kommer nog skratta gott åt det här om ett halvår, men jag upplever det som att Petrea nu kommit i trotsåldern. Det är inget ”permanent” trots ännu, men har hon det minsta tråkigt eller är trött/arg/på annat sätt påverkad måste hon gå emot allt vi säger. Dels vill hon nog testa gränserna, men ibland känns det som hon egentligen struntar i sakfrågan utan bara vill mucka gräl. Kasta-sig-på-golvet-fasen har inletts vid extremt missnöje, även om kasta-prylar-metoden ännu är mer populär vid frustration eller bara vid allmän busighet.

Ibland är det bra att vara nakenfis

Trotset i kombination med 2-års-strippandet gör att det är i princip omöjligt att få på henne kläder (undantag: mössa och skor inomhus) om man inte har lust att släpa ut henne på balkongen för att fysiskt visa henne anledningen till att hon kanske inte bör gå barfota utomhus trots allt.

Men jag är tacksam att hon är en liten ängel med alla andra runtomkring henne när vi inte är närvarande – släktingar och förskolepersonal. Dels för att hon Är världens gulligaste, men också för att jag i mina bättre stunder faktiskt inser att trotset inte är något Petrea har valt eller kan kontrollera och att anledningen till att just Victor och jag får ta den delen är att hon litar så pass mycket på att vi kommer att vara kvar att hon ”vågar” få utlopp för den frustration det måste innebära att inse att det är så mycket man skulle vilja kunna men som man inte kan ännu.

It’s fishy

En grej som jag tänkt på en hel del sedan jag blev förälder är speciesism. För er som inte är bekanta med uttrycket är det som rasism, fast för organismer/arter.

Detta är ingen nyhet för er veg*ner där ute som sedan länge protesterat högljutt för djurs rättigheter, men för gemene man är det nog inget man tänker på. Lite som hur aktuellt det var att någon man kände var rasist i nazismens Tyskland. Inga löpsedlar, direkt. Men när man börjar fundera på vilka värderingar man vill föra vidare till sina barn, varför man vill ha det så och hur man kan förklara det på ett bra sätt, kommer det ganska naturligt att man börjar ifrågasätta… allt.

Jag var vegetarian av miljöskäl i några år innan jag träffade Victor med allt vad det innebär, så det här med att vi diskriminerar andra arter är inget nytt för mig heller. Egentligen. Men det har blivit så slående när man sitter och bläddrar i barnböcker och börjar fundera på vad man ser och framför allt vad man inte ser.

Det man ser är fisk. Levande fisk, lidande fisk, döende fisk och död fisk. Vuxna, barn och diverse andra djur/fillurer som har ihjäl fisk.
Det man inte ser något motsvarande för landdjur. De finns nämligen bara i välmående, levande form eller som en anonym köttbit på en tallrik, och då är det naturligtvis bara frågan om vissa djur. Det verkar vara lika otänkbart att porträttera några andra djur än kossor, grisar eller kycklingar som föda som om de hade varit nallar eller stenar.

Fotat utanför restaurang i Budapest

Så varför finns det inga barnböcker om älgjakt? Det är ju en precis lika traditionellt svensk form av slakt som fiske. För att det handlar om stora gulliga däggdjur? Lite som kor, menar du?

Nej, jag tror att det det här handlar om är att vi i vanlig ordning tror att vi står så mycket över resten av djurvärlden. Vi har i och för sig kommit en bit på vägen från kyrkans läran om att solen cirklar runt jorden och att Gud skapade världen för män(niskan), hans avbild, men det är fortfarande kontroversiellt i vetenskapssammanhang att indikera att djur kanske skulle ha känslor som liknar våra egna. Att påstå att de kanske till och med skulle kunna älska skulle innebära professionellt självmord och för Svensson innebär den här, i sort sett allmängiltiga, speciecismen att vi med gott samvete kan fortsätta med alla möjliga saker som vid närmare granskning borde vara straffbart med vilka mått mätt som helst.

Fiskar är ju som bekant relativt långt ifrån människor evolutionärt och framförallt miljömässigt. Landdjur ser vi ändå, vi förstår deras behov även om vi inte alltid gör något för att tillgodose dem. Fiskar, däremot, dessa fjällbetäckta läckerheter som vi drar upp ur ett parallellt universum som vi vet mindre om än månens yta (!), har vi ingen förståelse för alls.

Och det tycker vi nog är lika bra, för annars kanske vi skulle behöva sätta oss in i deras behov och kanske må lite dåligt när vi inte tillgodoser dem i den grad många skulle säga att vi är skyldiga att göra. Vi kanske skulle behöva fundera på att bara för att de kanske inte har samma typ av intelligens eller känslospann som däggdjur så är de långt ifrån dumma (bläckfiskar anses vara bland jordens mest intelligenta djur) eller känslolösa (fiskar som Peters elefantfisk gillar att leka, något som är starkt kopplat till både intelligens och känslor). Vi kanske skulle komma på att man inte kan ranka organismer i en hierarkisk pyramid efter hur mycket deras evolutionära bana gynnat det karakteristiska drag som vi anser vara det Enda Viktiga, intelligens, utan att de här organismerna samma rätt att existera som vi har. Vi kanske skulle bli lika upprörda av fiskare som som håller upp deras senaste kap som vi blir av tjuvskyttar som poserar med en giraff eller björn. Vi kanske inte skulle ha glada tecknade grisar som glatt håller upp deras döende fiskar i barnböcker.

Snopen Pappa Gris lyckades bara ha ihjäl en bebisfisk

Eller så skulle vi göra som skandalomsusade Gordon Ramsey gjorde med sina barn inför hela världen 2009-2011 i serien The F Word och man på många ställen där man faktiskt behöver döda djur för sin överlevnads skull gör: lära sina barn att djur lider precis som vi, att vi ska vara barmhärtiga mot allt som lever och tacksamma att det var dem den här gången och inte vi.

Första intrycket av ”Smakäventyret”

Idag var jag på vetenskapsjournalisten Ann Fernholms bokrelease på Diselverkstaden i Sickla. Hon var ju med på Nyhetsmorgon TV4 igår morse, men idag pratade hon lite mer ingående om det hon tar upp i hennes nya bok ”Smakäventyret – att lära små barn äta mat”.

Boken är på nätta 157 sidor (om man inte räknar med ytterligare 14 sidor där hon bara radar upp hennes referenser – betryggande grund att stå på) och är lättläst, begriplig och allmänt vettig. Som BLW-ande mamma håller jag kanske inte med om precis allt hon skriver (boken förespråkar smakportioner i puréform från 4 månaders ålder om barnet är nyfiket, i likhet med Livsmedelsverket), men det är ändå kul att få vatten på sin kvarn från andra håll att det här med Riktig Mat troligen är det bästa sättet att få en nyanserad och hälsosam matstart.

”Smakäventyret” tar även upp lite allvarligare ämnen som kvävningsrisk, neofobi och allergier, men det kapitel jag tycker är mest intressant är det om vår svenska ”heliga ko”, vällingen, och kopplingen till glutenintolerans, diabetes typ I och allmän kräsenhet hos barn.

Utan att ha hunnit läsa ut den riktigt ännu kan jag varmt rekommendera den till föräldrar och andra som vårdar små barn! En matnyttig tankeställare som motiverar och inspirerar till ett småbarnsliv utan skedmatning, klämmisar och barnmatsburkar men med kompetenta, nyfikna och matgladare bebisar!

Nu är jag kostrådgivare!

Se senaste veckorna har jag haft fullt sjå med korvstoppning på högsta hugg: jag har utbildat mig till kostrådgivare hos Paulúns näringscenter. Det har varit fantastiskt informativa och spännande veckor där vi suttit ett gäng tjejer och lyssnat på duktiga och kunniga föreläsare. Igår var skrev vi ett slutprov och nu, vips, är jag officiellt legitimerad och diplomerad kostrådgivare.

Innan ni blir alltför hänförda av mina enorma bedrifter vill jag bara säga att det är dryga tre-fem år på universitetet och 180 högskolepoäng som skiljer mig ifrån en dietist (jämför livscoach och psykolog). Men å andra sidan tror jag inte att jag vill bli dietist: jag vill jobba med människor och inte sjukdomar. Enligt alla de föreläsare som vi har fått lyssna på handlar jobbet mestadels om att vara någons inspiration, coach och vägledning, vilket passar mig perfekt!

De sista timmarna på kursen fick vi höra Susanne Dalsätt prata om hur det går till rent praktiskt och sedan dess har huvudet snurrat med olika idéer om hur jag skulle kunna nischa mig och paketera mitt varumärke. Det finns så mycket inom hälsa jag brinner för, men vad är det som gör mig unik? Varför skulle någon vilja betala pengar för att få just mina råd i en stad som Stockholm där det kryllar av hälsoexperter av olika slag?

Jag tror att jag kommer fokusera på det nästan ironiskt enkla men ganska svårdefinierade begreppet mat. Alltså hel, ren, naturligt kost utan ingredienslista. Frågan återstår hur man får något som borde vara simpelt att inte låta flummigt utan bli mer konkret och säljbar.

Revolution?

För ett tag sedan publicerade Blondinbella en ny affärsidé och kallade det barnmatsrevolution. Konceptet går ut på att separera maten innan man gör puré av det så att barn kan få upptäcka var smak för sig. Briljant grundtanke – för det är precis så min erfarenhet av kräsna barn (och vuxna) är: nya saker måste testas många gånger och gärna just separat innan man vågar sig på att tycka om det. Anledningen att jag inte är helt lyrisk över produkten är främst för att det är en produkt och jag varken vill ge mitt barn eller mig själv matprodukter till vardags.

Jag anser nämligen inte att det finns något som är ”barnmat”. Det som finns är homogen, finfördelad, fabrikstillverkad mat som vi i livets början ger från små burkar och senare kommer i exempelvis kartonger eller plastpåsar. Om man nu gillar att äta hel- eller halvfabrikat och mår bra av det så finns det väl ingen anledning att sluta med det. Jag tycker bara att det är lite märkligt att vi står och kliar oss i håret och undrar hur det kommer sig att våra kräsna barn inte vill ha något annat än Mamma Scans köttbullar.

Vi kör med BLW (Baby Lead Weaning) som går ut på att man litar på att barnen kan och bör visa vägen för hur de ska äta. Dels avgör de själva vilken takt de slutar amma (eller flaskmatas) och dels att man inte ska vara rädd för att ge barn riktig mat. Förutom det så går det hand i hand med resten av mitt tänk: man behöver inte köpa några speciella produkter eller redskap! En annan anledning är att både Victor och jag lider av att vi själva är så kräsna. Det är inte något vi vill föra över på henne och vi tror att detta är det bästa sättet att förhindra ännu ett kräset barn.

Petrea kanske skulle ha varit ett ovanligt matglatt barn i alla fall, men jag tror att vår approach till mat har åtminstone belyst hennes aptit och kanske till och med bidragit till att den är så stor som den är. I augusti skrev jag ett inlägg om Petreas matvanor då, kring fem månaders ålder, och hur vi började introducera mat ”redan” då. Nu närmare ettårsdagen är Petreas favoritmat är stekt/ugnsbakad lök och kött (alltifrån nötfärsbiffar, grytbitar av dovhjort till lax- eller torskfilé). Ärtor och majs är också stora favoriter, men klassikerna banan och potatis ratas om det finns andra alternativ. Vi är sparsamma med salt och ger henne naturligtvis ingen honung eller östersjöfisk, men i övrigt äter hon det vi äter.
Alltså precis det vi äter: vi finfördelar ingenting (hon har tänder!), vi matar henne inte (annat än sörjig mat som t.ex. soppa) och ger henne även kryddstark mat. (Kan tillägga att jag själv är ganska dålig på att äta stark mat, så de är inte wasabi-starkt, men nog äter hon mat kryddad med både peppar och chilipeppar!) Vi försöker att ge henne så varierad mat vi bara förmår och hittills har hon endast sagt tvärnej till en enda sak: salami.

Det är tänkvärt, tycker jag, att vi i vår släkt fortfarande, ett kvarts sekel senare, pratar om min syster som tyckte om rökt ål och oliver när hon var liten. Varför skulle hon inte ha gillat det? De åt ål och oliver, hon fick smaka, hon gillade det. Det borde inte vara konstigare än så, men uppenbarligen är det här med att barn ska äta barnmat så ingrott i vår kultur att vi ser det som borde vara självklart som något uppseendeväckande.

Missförstå mig rätt: jag är inte emot puréer! Jag älskar smoothie, glass, filmjölk och annan lättsmält mat och låter självklart även Petrea få smaka det. Det finns en hel uppsjö av fruktpuréer som säkert är jättegoda och är hur praktiska som helst att ha med sig som jag själv nog också skulle köpa om det inte vore för att jag gillar att laga mat. Det jag är skeptisk till är att många tror att man kan trycka på en knapp när man tycker att nu är det inte så roligt längre att be om pannkakor/hamburgare till ungarna när man går på restaurang. Köp fabriksmat till era barn om ni vill det (eller gör egen puré), men inse de långvariga resultaten av att uteslutande ge sådan mat när ni fattar ett sådant beslut.

Pappaledighet

När jag var gravid pratade Victor och jag mycket om det här med att vara Där för sina barn och vi tycker båda att det är oerhört viktigt. Av olika anledningar var ingen av våra egna fäder särskilt närvarande när vi var små, så det kanske är därför vi tycker att det är extra viktigt att Victor får ta del av Petreas vardag och att Petrea får en starkare relation till hennes pappa så snart som möjligt. Därav kom det sig att vi bestämde att Victor skulle börja vara pappaledig redan efter 6 månader.

Nu är den dagen snart här. Från och med på onsdag, 1/10, ska Victor vara hemma en dag i veckan med Petrea. Jag inser nu att hon är inte så stor vid 6 månaders ålder som jag trodde då, för nästan ett år sedan. Jag vet inte heller om jag själv är mogen att vara borta så länge – hela 9 timmar! – från min bebis. Tyvärr jobbar jag på ett väldigt litet bageri, så antingen tar jag ett helt pass på 8 timmar eller så tar jag ingenting.

Hur som haver, detta medföljer en del praktiska problem. Vi kör ju som sagt med BLW, vilket innebär att hon fortfarande får 90% av hennes näring och framförallt bukfylla av bröstmjölk. Resterande 10% är från de ytterst få smulorna hon lyckas få i sig av de stora bitar jag ger henne samt den halvflytande maten såsom gröt och fil som hon får. Då jag inte känner för att pumpa ut en dagsranson av mjölk dagen innan har vi kommit fram till att Petrea helt enkelt får äta barnmat en dag i veckan.

Igår gjorde jag dovhjort-/potatis-/vinbärsgryta, så en del av resterna fick åka i mixern med lite bröstmjölk för konsistensen. In i iskuber i frysen, och idag såg det ut såhär, att jämföra med dagens lunchlåda till vänster:

Ser inte så aptitretande ut, kan jag tycka, men å andra sidan – hur kul ser lasagnen i barnmatsburkarna ut? Jag får trösta mig med att det blir så sällan och se på kuberna som fryst köttsmoothie, så känns det genast mycket bättre.

Det andra större problemet är hur Victor ska få Petrea att acceptera honom under så lång tid. Jag kommer ändå vara borta från 10:00 till cirka 19:00, vilket är nästan dubbelt så långt som deras tidigare rekord. Hon är visserligen ganska mammig, speciellt på kvällen mellan 19-21, men även om hon föredrar mig tycker hon ju om Victor också. Undantaget som bekräftar regeln är just på kvällen och när hon precis vaknar – då är det bara mamma som gäller. Hur gör man då, när hon kommer att behöva vakna 2-3 gånger utan mamma där? Vi har ingen lösning ännu, Victor får helt enkelt ta det som det kommer…

Amning

Några veckor gammal

Det här inlägget känns inte så aktuellt, med tanke på att vi nu har ammat i snart 5½ månader, men jag tänker att jag skriver ändå, för nu börjar vi ju gå in i nästa matfas: mat!

Amningen har gått smärtfritt, sånär som de första veckorna. Jag tror Petrea fick fel grepp i början, så båda bröstvårtorna blev såriga och fick till slut tjocka skorpor på sig. Det blev så illa att vi åkte in till akuten för att jag var rädd att jag skulle få mjölkstockning på det värsta (högra) bröstet som det helt enkelt inte gick att pumpa ur. Det visade sig sedan att Petrea löste problemet alldeles utmärkt, det tog bara lite tid från hennes sida och en hel del självbehärskning från min sida. Ett tips: ullfett. Finns att köpa på apoteket, bara att smörja in med lite bröstmjölk på såriga bröstvårtor.

Idag går amningen hur bra som helst och det är det mysigaste jag har gjort. Det var helt klart värt de första veckornas strul. Vi föredrar att liggamma, något som lämpar sig extra bra om man nattammar eller bara vill att ungen ska kunna sova kvar efter maten, men som även är smidigt hemma annars också.

När Petra var liten kunde hon amma när och var som helst, nu när hon lite mer kräsen. Hon vill ha lugn och ro, gärna lite mörkare och som sagt liggandes. Hon klarar vid nödfall av att äta även på udda ställen*, men då blir det endast för att släcka den värsta törsten, sen avbryter hon.

Jag har en handpump och nappflaska som jag/Petrea använder när vi vill ha barnvakt under mer än 2 timmar. Jag har testat att frysa mjölk i iskuber, men hon tycker inte om smaken när det tinas upp, vilket jag har full förståelse för – vem vill ha fryssmak på käket om man inte behöver?
Vi köpte även ”plastskålar” att ha i BH:n som fångar upp mjölken som rinner till när man ammar på det andra bröstet och samtidigt luftar bra. Användes flitigt i början när vi ammade oftare och bröstvårtorna dessutom var betydligt känsligare. Numera räcker det att lufta ofta och ha engångsamningsskydd när man är vara påklädd.

Livsmedelsverket rekommenderar sex månaders helamning, men att man komplimenterar maten med bröstmjölk i alla fall i ett år. Världshälsoorganisationen WHO rekommenderar minst två år. Som jag känner nu ammar vi nog ett tag till, minst ett år skulle jag tro. Naturligtvis under förutsättningen att det passar oss båda hela tiden.

*exempelvis: i bilen, på stranden, på en klippa, på en gräsmatta, på en parkbänk, på en trappa i kö för att se Natural History Museum i New York där vi f.ö. var nära att bli utkastade, eftersom de trodde att jag höll på att armera en bomb under skynket jag hade för att Petrea skulle få lugn och ro när hon åt.

Gravida norskor bantar

Jag blir så förbannad – tydligen har det smala kroppsidealet även nått livmodern. Norska barnmorskor larmar om gravida som vill ha små barn, gärna under 3 kilo, för att det… ja, tydligen ska vara snyggt med svältfödda barn. Jag begriper inte. Hur jävla viktigt kan det vara att se smal och snygg ut/ha en liten bebis om det riskerar ens barns hälsa?! Helt ärligt, om du nu tänder så jävla mycket på att se dina egna revben, fine, lev på 100 kalorier om dan! Men skaffar du barn så försvinner din rätt att prioritera dig själv framför allt och fattar du inte det ska du inte ha barn överhuvudtaget!

Jag gick upp 18 kilo med min graviditet. Själva graviditeten väger, enligt Olga Rönnberg som skrivit ”Träning för nyblivna mammor”, 13 kg, så resten får jag skylla på för många semlor inom räckhåll på jobbet. Det tog mig 4½ månad att gå ner all vikt igen och det kommer troligen ta lika lång tid att få tillbaka kroppsformen jag hade innan.
Vad jag otymplig mot slutet av graviditeten? Självklart!
Känner jag att jag skulle ha varit så mycket snyggare/sexigare om jag ”bara” hade gått upp hälften av det? Icke!
Gör det något att inte se ut som en fotomodell en bråkdel av ens liv när man vet att snart kommer man få träffa världens nya mittpunkt? Inte det minsta!

Don’t get me started with the small babies! Petrea vägde 4070 gram när hon föddes och väger nu nära 9 kilo. Hon är alltså ungefär 10 veckor före mig – drygt hälften av hennes liv! – i vikt när jag var så liten. Hon får dock all sin näring från bröstmjölk och eftersom jag äter hälsosamt är jag inte orolig, inte heller är BVC det. Finns det nackdelar med större bebisar? Naturligtvis! Man måste ju hålla efter hennes veck lite mer, men främst är det att jag känner ett konstant behov att försvara hennes vikt. Hur sjukt är inte det?!

Att få barn är livsomvälvande – läskigt, underbart, svårt, kul, traumatiskt och fantastiskt på samma gång. Det kommer inte bli mer eller mindre idylliskt beroende på ditt barns vikt, så länge du inte svält barnet så mycket att det fått skador av det. Man älskar sitt barn mer än livet självt, och så är det bara. Fattar man inte det är man inte förälder och skaffar man barn med massa ”om” och ”men” borde man heller inte vara det.

Meningen med livet, ett dygn gammal

Barnmat

Jag har nog aldrig riktigt förstått det här med barnmat. Visst, det är praktiskt med burkmat om man inte har tid/inspiration att laga barnmat själv. Men det har nog aldrig varit något för mig. Jag gör aldrig mat speciellt för Petrea; hon får helt enkelt det jag själv tuggar på, givet att det inte är för salt/starkt/hett/olämpligt av någon annan anledning och det funkar jättebra för oss.

Petrea har slickat på saker jag tyckt lämpligt som jag själv ätit från 9 veckors ålder. Det var inget datum jag hade tänkt ut sedan innan, utan det var helt enkelt då hon visade ett intresse för det första gången. Hon håller på att stoppa allt annat i munnen, så varför skulle hon inte så smaka på det hon faktiskt kommer att äta i framtiden?

Hon övergick sedan till att suga (typ på ”blöta” frukter som nektarin eller jordgubbar) och kan sedan några veckor tillbaka nu även svälja mat som smoothies och gröt. Hon har nog inte fått i sig mer än en halv deciliter under hennes livstid som inte varit bröstmjölk, men det är inte det som är min tanke heller. Det här är något jag gör för att Petrea ska, sakta men säkert, få upptäcka smak, doft, textur och framför allt lära sig hur hennes egna läppar, tunga och svalg ska samarbeta för att få ner det som inte är flytande. Det märks ju att hon tycker om det man ger, även om det mesta hamnar utanför.

Victor har dock kladdfobi, så jag har börjat frysa in iskubsstora portioner av det jag ger henne så att han kan ta fram och tina det när han är själv med Petrea. Igår fick hon smaka på hallon- och banansmoothie och avokado, men jag ser till att hon främst får testa den opuréade formen av allt (typ hallon, bröd och äppelbitar hellre än smoothie, välling eller juice). Det är viktigt att hon får lära sig tugga och att allt inte alltid smakar exakt likadant.

 

Jag hatar prinsesser

När jag växte upp var jag som alla andra i det här landet – jag älskade prinsesstårta. Förmodligen för att det var betydligt lyxigare och mer sällsynt att man fick köpetårta från ett kondis än mammas frukttårta som på vintern inte ens hade färsk frukt utan dekorerades med ananasringar och persikoskivor på burk. Det, plus att marsipan är gott. Även om mandelmassa är godare.

Nu, efter att ha gjort och sålt hundratals prinsesser de senaste två åren, avskyr jag dem. Jag kan inte för mitt liv begripa varför folk faktiskt betalar pengar för det, än mindre att de frivilligt äter det! Det är lite som att säga att makaroner och ketchup är det godaste som finns. Visst, det slinker väl ner, men så gott är det väl ändå inte?

Fun facts om den svenskaste tårtan någonsin:

1. Anledningen till att det är just prinsesstårtor ni köper till fredagsfikat/födelsedagen/konfirmationen är inte från början för att ni tycker om smaken. Det är för att det är en väldigt tidseffektiv tårta (det tar lika lång tid att göra 1 st som 5 st) som går att tillverka av relativt billiga råvaror, vilket ger ett ganska billigt pris.
2. Det är troligen inte ens en prinsesstårta ni äter, utan en operatårta. Den har ett lager sylt, eller hur? Då ska den egentligen vara rosa och inte säljas under namnet ”prinsesstårta”.
3. Har du lagt märke till hur gul vaniljkrämen är i tårtan från det lilla mysiga konditoriet på hörnet? Har du också märkt exakt samma genomgula färg i de butiskbakade wienerbröd som du köper på [valfri stor matkedja]? Det är för att det är samma gula färg (och smak/konsistens). Från samma massproducerande fabrik. Och ändå betalar du mer för det ”handgjorda” än det massproducerade.

Tips för er som fortfarande gillar prinsesser:

• Oftast finns en hel tårta eller i alla fall tårtbitar i en monter. Titta på dem innan du köper tre tjugobitars till födelsedagskalaset.
• Titta på rosorna. Ser alla identiskt perfekta ut? Då är de med all sannolikhet stenhårda också då de inte är gjorda på konditoriet.
• Ser tårtan ut som en kupol snarare än en kort och tjock cylinder har de troligen snålat med grädden.
• Fråga om de kokar vaniljkrämen själva. Fråga om den är varm- eller kallrörd. Om de gör den själva, om den faktiskt är varmrörd och om den inte är så chockgul och utan små svarta prickar så är det kanske värt att handla tårtan därifrån istället för att hämta den ur frysdisken när du storhandlar.
• De bör inte ta extra betalt om du vill beställa en tårta i en annan färg en grön, men räkna inte med att kunna få den imorgon då de kanske måste beställa marsipanen i den nya färgen. Det är heller varken svårt eller tidskrävande att skriva något på tårtan och bör inte kosta extra.

Tips till er alternativa som inte vill äta en skål färsk frukt till efterrätt/orkar göra en egen tårta: gå till ett bra konditori, fråga vilken tårta de tycker är godast och chansa! Testa något nytt!