Vad är blöjfrihet?

Lines har nu nått den punkt i babypottningen som Petrea var när hon var 8 månader: hon sover utan blöja, natt som dag, och är blöjfri hela dagarna utom när jag är själv med barnen utomhus/hemma hos andra. Eftersom jag inte hade ett storasyskon att ta hänsyn till jag babypottade Petrea så blir det ju inte riktigt samma sak, men resten är lika.

Men vad ska man kalla det? Då sa jag att Petrea var blöjfri eftersom att hon inte hade blöjor på sig längre – enkelt. Men helt torr var hon inte: det hände ungefär en olycka var tredje dag (som Lines idag), något som successivt ökade till dagsläget när Petrea snittar på en olycka var tredje månad. Dessutom dröjde det till att hon var 9 månader innan Victor vågade vara med Petrea ute utan blöja och till 10 månader innan andra kunde vara barnvakter till henne utan blöja.

Oavsett vad är det underbart att ha kommit hit så här snabbt; med tanke på storasyskon och företag förväntade jag inte att hon skulle vara i praktiken blöjfri vid 11 månader. Jag hoppas däremot att vi kan klara av alla ”bakslag” innan Lines börjar förskolan i augusti: det var så smidigt att slippa blöja med Petrea och har vi tur så får Lines samma pedagog som redan har vanan inne!

Anti-pill

Nu när de första av Petreas jämnåriga börjar bli blöjfria pratas det, inte helt onaturligt, om barnens kön. Eller ja, om flickors kön, för att vara mer specifik. För oavsett kön har får ju barn betydligt större tillgång till vad de har mellan benen när de blir av med blöjan, men om det råkar vara en snopp där så finns det liksom ingenting att diskutera. Om det är en snippa, däremot, då har vi ett problem. Man hoppas att det är en fas som snart kommer att gå över, för det är ju så besvärligt det här med flickebarn som pillar sig mellan benen.

(Det är nästan så att jag undrar om man inte låter bli att potträna sina döttrar lite längre än vad man annars hade gjort för att kunna ha blöjan som ett synnerligen ohälsosamt kyskhetsbälte tills det att de blir stora nog att kunna förstå och lyda ett pillförbud. Är det inte lite som att majoriteten av alla amerikanska pojkar – även icke-judar – omskärs vid födseln för att de inte ska onanera när det blir äldre?)

Men vad exakt det är som skulle vara så hemskt med småtjejer som upptäcker en till kroppsdel, det är det ingen som säger, men alla (mammor, pappor och förskolepersonal) är rörande överens om att flickors pill är ett problem. Kan det vara för att det är ohygieniskt? Fast då skulle det väl vara samma sak med pojkar? Och dessutom tillhandahåller väl de flesta hushåll tvål och vatten så att man kan tvätta händerna?

Nej, hygienen är nog inte problemet. Kan det vara tradition, månne? Kan det vara så att eftersom när pojkar väl hittar sin snopp så släpper de aldrig taget så har vi liksom vant oss med tanken att snoppar ska pillas på i tid och otid (förlåt, ”rättas till”, heter det) medans snippor ska förbi opillade till bröllopsnatten?

 

 

 

 

Chilla Vanilla

Jag är svensk. Men bara lagom svensk, liksom. Visst, jag har ett rött sommarställe med vita knutar, men jag kompenserar det med att ha valt en sambo från utlandet. Och visst, han är ju kanske inte en riktig ungrare i och med att han är uppvuxen i Sverige, men han kompenserar det med att ha väldigt ungersk smak (kött, potatis och lök. Och paprika i alla dess former). Visst, det är ju inte superbra att äta så mycket kött, men å andra sidan äter jag och Petrea mestadels vegetariskt och jag har till och med varit veg*n i några år. Visst, jag var ju faktiskt aldrig vegan, men eftersom jag var laktosintolerant blev det bara mat från växtriket och ägg.
Ni fattar: jag är lagom. Vanilla.

Jag har en del andra saker jag faktiskt sticker ut med: det är viktigt med hälsa och miljö för mig, och därför har det blivit bland annat BLW, EC, tygblöjor och no poo. Men det har aldrig varit antingen eller för mig, på något område.

Jag har också precis kommit ur garderoben som feminist (ser fortfarande konstigt ut att se det sådär nedpräntat), och anledningen till att det tog 28 är nog just för att jag är så lagom annars. Feminismen är över lag alldeles för verbalt våldsamma, har jag tyckt, men inser väl nu att det kanske behövs för att vi ska komma någonstans.

Men även nu när jag förlikats med den tanken, att det behövs både eldsjälar och krigarretorik inom feminismen (och miljöaktivismen för den delen), så har jag svårt för elitismen som man finner nästan överallt – även det över lag vänsterorienterade alternativa.

Det duger inte att multinationella äggföretag trappar ner på burhönsen – de ska gå i konkurs här och nu för att äggätande är fel! Om man ger bebisen en klämmis istället för enbart paltbrödsstavar kan man lika gärna lägga ut den åt vargarna för hen är ändå redan förstörd! Och gud nåde den man som behövt bli far till en dotter innan han blir feminist!

Kan vi inte bara glädjas åt att världen långsamt går åt rätt riktning? Det är fullkomligt orimligt att anta att hela Sverige ska bli vegetarianer över en natt (för att inte tala om veganer!), men det är väl jättebra att de flesta skolor idag inte bara har vegetariska alternativ utan ofta kör med en vegetarisk dag i veckan! I Sverige har vi kört med engångsblöjor sedan min mor-/farföräldrars generation upptäckte miraklet med engångsprodukter och brukmat: att alla småbarnsföräldrar hux flux skulle gå tillbaka till tygblöjor när engångsblöjor är så inbitet är naivt till gränsen av idioti! Att föräldrar skulle sluta med godis och välling eftersom våra barn får hälsoproblem till följd av allt godis och sädesslag är lika långsökt som att man i England på 1800-talet skulle låta barnen slippa fabrikerna ett tag och gå ut i solen för att slippa få engelska sjukan.

Men det blir bättre! Hela tiden! Kan inte ni eldsjälar ta en paus från allt krigande, fokusera på framstegen för att sedan fortsätta kiritisera det som är helgalet stället för att vara arg på att folk inte gör saker så snabbt eller till samma grad som du!

 

 

Nya loppisfynd

Petrea var hos Morfar idag och övriga familjen tillbringade nästan två timmar i ett garage på bakluckeloppis trots det fina vårvädret. Victor, Lines och jag gick runt och shoppade kläder till Kusinernas Klädkollektion, d.v.s. plagg som våra ungar och min systerson delar på. Nu när vi är inne på barn nummer tre (Lines) har det hunnit bli en hel del kläder – det är knappt hon hinner ha på sig alla plagg en gång innan hon har hunnit växa ur dem.

Men idag köptes det större kläder, storlek 98 och uppåt, varav de minsta kanske passar någotsånär i sommar. Det blev 22 plagg för 160 kr (snitt: strax över 7,27 kr), ett par skor för 30 kr och ett regnställ för 50 som vi upptäckte när vi kom hem hade en reva i ena knät som täckts för med silvertejp och därmed inte varit värd en tia. Över hela taget är jag mycket nöjd med köpen. Det var ännu svårare den här gången att hitta kul tryck eller häftiga mönster. När barnen hinner bli 2-3 år gamla är det ju som bekant för barnsligt med typ djur eller Bamse/Mumin/Barbapappa, så i de här storlekarna är det nästan uteslutande prinsessor och glitter eller monstertruckar och rugby.

Jag har två plagg som jag faktiskt är riktigt nöjd med – dels ett par blåa dinosaurieshorts (långt ner i mitten på första fotot) och sedan en blå Polarn och Pyret-tröja med handalfabetet på. Eller nästan. Uppenbarligen har PoP’s designer inte någon koll på hur det ligger till med teckenspråk; hen har tagit hela det engelska alfabetet på ASL (American Sign Language) och sedan lagt till Å, Ä och Ö från det svenska teckenspråket. Någon PoP borde väl vara tillräckligt allmänbildad för att veta att olika länder har olika teckenspråk precis som talade språk? Eller i alla fall upptäcka att de där bokstäverna inte stämmer överens med det svenska handalfabetet? Nu gör det ingenting för vår del då det här är exakt de bokstäver som jag använt med Petrea (ASL + svenskt Å, Ä och Ö de få gångerna jag bokstaverat något sånt, som ”Öppna förskolan”, exempelvis), men ändå!

Petrea 2 år

…och snart en månad! Äntligen börjar jag bli tillräckligt stark och stabil att jag kan ta del av Petreas vardag som något mer än en lästant och tjatkärring. Som jag har längtat! Och att döma av allt extra bus och gos verkar hon ha saknat mig också. Finns det något härligare än barns skratt?

Fysisk utveckling
Det är mycket klätla (klättra) just nu. Hon har ju alltid varit duktig på det grovmotoriska, men problemet är att Petrea inte riktigt har den önskvärda överlevnadsinstinkten. Hon slänger sig hit och tid, hoppar från alltför höga höjder och försöker ta sig upp på obestigliga hinder, precis som hennes mamma gjorde när hon var liten… Å ena sidan vill jag inte hindra hennes utveckling, men å andra sidan vill jag att hon överlever till nästa födelsedag också!

Jag har börjat hämta Petrea från förskolan igen (senast var innan jul), och senaste veckan går jag dit med Lines i sele/sjal och tillbaka med Petrea i hennes sovvagn (och Lines kvar på magen). När vi gick själva senast, jag och Petrea, bar jag henne större delen av vägen men lät henne gå själv en 20-30 minuter beroende på hur mycket tid vi hade och hur långt hon hade lust att gå. Tyvärr kan jag inte riktigt ännu plocka upp och ner Petrea från ryggen ännu, så jag måste ta med vagnen hur otymplig den än är. Och finns vagnen där vill Petrea inte gå, så jag har ingen lösning för hur jag ska börja få henne att gå igen. Det är ju alldeles för långt fr henne att gå hela vägen själv (2,5 km enkel väg), så det får väl bli att vi mjukstartar med kortare promenader på helgerna kanske.

Intressen
Lines är Petreas största intresse sedan hon kom till världen för lite mer än sju veckor sedan. Så fort Lines är vaken ska vill Petrea komma dit och hälsa, krama, pussa och gärna hjälpa till med att exempelvis gunga på babysittern, lägga på/justera/ta av filten, ge henne diverse olika låtsasdrycker från hennes leksakskök osv. osv. Petrea är mycket mån om hennes systers välmående och frågar alltid om hon är happy eller le-ssen. Är Lines inte vaken måste babymonitorn vara med så att man kan höra Lines (och trycka på alla knappar). Hittills har hon inte en enda gång visat att hon är arg eller avundsjuk på Lines, trots att Petrea nu måste dela med sig av uppmärksamheten. Hon är så snäll med lillasyster och det verkligen syns hur mycket hon älskar Lines! Man blir rörd till tårar när man ser dem!

Roligaste aktiviteten är fortfarande att busa, både med Mamma och Pappa numera! Det ska jagas och jaga, kittlas, dansas (som Pippi!) och hitta på fånigheter som att krypa bakom mammas rygg göra pruttljud mot mammas rygg/axlar/armar när vi badar.

Det är kul med stillasittande aktiviteter också, som att måla (helst på kroppen) och pyssla. Häromveckan fick vi höra den första igenkännbara sången – Blinka lilla stjärna! Fast bäst är det fortfarande att läsa. Storfavoriten just nu är ”The Daddy Mountain” av Jules Feiffer och ”En mammut i kylskåpet” av Michaël Escoffier som vi lånat på biblioteket (ganska söta båda två) samt Nicke Nyfiken som vi fått ärva, till mammas stora förtret. Jag älskade Nicke Nyfiken när jag var liten, men nu när man läser böckerna som vuxen, speciellt första boken om hur Mannen med den gula hatten rövade bort Nicke från hans hem i skogen, blir i alla fall jag smått äcklad av 1930- och ’40-talstänket.

Siffror är tydligen något som de håller på med mycket på förskolan (hon kan säga nästan alla siffror 1-10 på svenska nu, om än i fel ordning), men hemma är det sedan några månader tillbaka bokstäver som gäller. Hon kan A as in Assan (Aslan, hennes kusin), B as in Bat-tje (Bamse), E as in e-fant (elefant), L as in Nines (Lines), M as in Mojj-mojj (Mormor) som ibland förväxlas med N as in Nå-ni (Nagyi, d.v.s. hennes farmor), O as in owl (uggla), P as in Bea (Petrea), S as in Söjen (Mormors kille Sören), V as in Nessa (Vanessa, hennes kompis). Så fort hon ser en bokstav hon känner igen pekar hon och säger vad det är och vad den står för. P är helt klart favoriten, och tur är det, för det finns ju massa parkeringsplatser med P på, för att inte tala om alla Polarn & Pyret-kläder med deras logga (ett P)!

Språk
Det har gått förvånansvärt snabbt med utvecklingen, speciellt svenskan, naturligtvis. Victor har påmint mig om att hennes jämnåriga nu är tillräcklig stora för att förstå att jag pratar ett annat språk med Petrea och att de kan känna sig utanför, så jag har försökt gå över till svenska när hon leker med andra barn. Det har gjort att jag verkligen insett hur mycket svenska hon ändå förstår – nästan lika mycket som engelska! Prata har det däremot aldrig varit något tvivel om vilket som är hennes främsta språk: svenskan står nog för hälften av hennes talade ord och nu när hon har börjat tala i 3-5-ordsmeningar har även svensk grammatik börjat sippra in i de ungerska och engelska orden. Exempelvis bedden (engelskans ”bed” + svenskans -en-ändelse) och tejen (ungerskans ”tej”, d.v.s. mjölk, + svenskans en-ändelse).

Teckenspråket har vi båda två övergett, tyvärr. Förskoleläraren sa på utvecklingssamtalet häromveckan att det kanske är därför hennes tal går så snabbt framåt nu, men jag tror snarare att det är tvärt om: om vi inte hade tecknat hade det tagit ännu längre tid för Petrea som trespråkig att börja prata, utan vi har båda två känt att teckenspråket inte behövs längre och trappat ner det som en konsekvens av hennes språkutveckling.

Hon är som en liten svamp, den lilla damen, och härmar allt vi säger. Det är också viktigt för Petrea att vi repeterar det hon säger så att hon får bekräftelse på att vi har förstått och höra om vi håller med. Det är sällan hon blir frustrerad av att inte bli förstådd, utan istället prövar hon att formulera sig annorlunda, byta språk eller kanske peka. Hon kan vara mycket bestämd, som en diplomatisk granne sa, och det hör man tydligt med fraser som ”Jag sitta där!”, ”Jag ta den!” och ”Jäpa dig!” (=Hjälp mig!), gärna med armarna i kors och böjda ögonbryn.

Sömn
Jag och Victor har delat upp nätterna så att jag tar Lines och Victor tar Petrea. För några veckor sedan fick Victor nog av att nattningen ofta tog en timme (!) och att Petrea gärna vaknade upp till fem-sex gånger per natt. Då tror ni kanske att det var något tillfälligt i samband med att Petrea blev storasyster. Icke! Så här har det varit i… ja, minst ett halvår, av och till. Möjligen kanske det förvärrades lite av systerskapet och framförallt att vi behövt ta bort ena sidan på spjälsängen (hon kunde klättra ur den), men mestadels tror jag att hennes dåliga sömnvanor helt enkelt bara var en ovana. Den här gången tror jag dock att Victor har lyckats med att få Petrea att känna sig trygg i att vi faktiskt finns här och kommer när hon ropar, även om vi inte sitter och håller henne i handen medan hon somnar. Numera tar nattningen dryga kvarten (inklusive mjölk och toa), om ens det, och det hör till ovanligheterna att det blir skrik i samband med nattningen eller under natten. Som grädde på moset har Petrea nu börjat leka lite själv på morgonen! Hurra hurra!

Toalettbestyr
Med undantag av några dagar i samband med Lines födsel har det gått fortsatt bra. Hon har nästan helt slutat med pottan nu och sitter på hennes toasits på toan istället. Detta för att det lätt kan bli fullt i pottan, vilket naturligtvis gjort det obehagligt att sitta där, vilket i sin tur har gjort att Petrea studsat upp och ner och kladdat ner hela henne och badrummet.

Förskolan har tagit det välkomna initiativet att låta henne torka sig själv för ett tag sedan, så numera torkar vi bara Petrea efter bajs – kiss klarar hon av själv. Egentligen kunde vi nog ha börjat med det tidigare, men eftersom hon inte är så bra på det ännu har det blivit rött. Men nu tänker jag att det kan få vara så under tiden hon lär sig – hon badar ju ändå nästan varje dag.

 

Lines 7 veckor

Mammas stora tjej! Det går så snabbt; om möjligt ännu snabbare än jag tyckte att det gjorde med Petrea. Vi ska gå på läkarkontroll imorgon så jag vet inte exakt hur stor Lines är ännu, men det skulle inte alls förvåna mig om hon passerat 6,5 kg. Hon ler stort när man inte setts på ett tag, pratar lite granna, har börjat suga på tummen och älskar att spana på allt möjligt. Att bli buren utan sele eller sjal är det bästa som finns, speciellt om Pappa eller Mamma går runt så att man verkligen kan se sig omkring. Babysittern funkar någotsånär kortare stunder och bärdon går bra att sova i men är alldeles för instängt att sitta i när man är vaken och vill titta.

Amning
Jag skrev ett helt inlägg om det för snart en månad sen och jag vet inte om det är så mycket om har hänt sen dess. Möjligen att hon ammar färre gånger nu, men det kanske bara är jag som inbillar mig… (Edit: Hon väger 7,1 kg, alltså som en genomsnittlig 5-månadersbebis, så uppenbarligen äter hon i alla fall inte mindre mängdmässigt!)

EC
Även här jag skrivit ett inlägg för 2½ vecka sedan hur det går att babypotta ett spädbarn. Här har det dock hunnit hända lite på den korta tiden. Det går fortfarande över all förväntan att potta Lines – vi är nere på mindre än en bajsblöja i veckan nu och på Petrea-fri tid lyckas jag fånga nästan vartannat kiss! (På helger när Petrea är med oss hela dagen är jag glad om jag fångar ett kiss per dag…)

Det är redan uppenbart att Lines inte tycker om att göra ifrån sig i blöjan, speciellt inte att bajsa i blöjan. Senaste gången det blev så, förra onsdagen, skulle jag hämta Petrea på förskolan och passade på att potta Lines. Till saken hör att vi av misstag betingat Lines att kissa/bajsa där det finns en spegel (eftersom vi mestadels pottat henne över handfatet), och på förskolan fanns det inget ställe med spegel, så hon höll sig. Stackarn var helt förstörd 5-10 minuter senare när vi var på väg hem och hon inte kunde hålla sig längre! Petrea i den åldern hade säkert också föredragit en potta om vi hade erbjudit henne det, men hon brydde sig inte om att bajs i blöjan heller. Men med Lines kändes det som att jag svek henne för att jag lät henne bajsa på sig!

Vi har börjat försöka få bort spegelgrejen nu genom att använda betingningsljudet ”sss”, så att hon ska associera det till att göra ifrån sig snarare än spegeln, och det går framåt sakta men säkert.

Fysisk utveckling
Det går väldigt snabbt framåt här – nyss var det sitta upp som det stora nya, men nu när hon har upptäckt att man kan se ännu mer om man står upp så är det det som gäller! Det brukar gå några sekunder i taget, sen viker sig benen och hon får andas lite innan hon ska på det igen, som en liten jojo!

Sen är det kul att hålla upp huvudet tycker Lines, vilket hon kan göra i flera minuter när hon känner för det, oavsett om hon ligger på magen, sitter, blir buren eller står upp.

Sömn
Det går så snabbt att vänja sig vid något bra: Lines sover ofta 9 timmar i sträck på nätterna nu, vilket är helt magiskt! De nätter då hon sover dåligt (d.v.s. vaknar mer än en gång alternativ ”bara” sover 4-5 timmar i sträck) känner man sig som en grottmänniska morgonen efter. Vi har dock märkt en baksida till hennes fantastiska sovvanor på nätterna: priset är att hon då sover dåligt på dagen (d.v.s. ofta bara en halvtimme i sträck och aldrig mer än 2 timmar). För Victors del är det ett klart godtagbart pris, men för mig blir det att dagarna blir en enda lång vals av bärande, vyschande och ammande och jag får ingenting annat gjort.

Gravidkroppen

Det börjar närma sig slutet av den här graviditeten, tacka gudarna för det! I och med att det här med största sannolikhet är min sista graviditet så känns det extra otacksamt att inte njuta av den till fullo när jag vet hur snabbt tiden går och att jag troligen aldrig mer kommer att få uppleva det här miraklet. Ett smärtsamt mirakel, i det här fallet.

Den här graviditeten har, med undantag av några underbara veckor i augusti-september, mest varit en pina. Först var jag trött och illamående i princip hela sommaren och sen kom foglossningen redan i slutet av september, tätt följd av en massa andra tråkigheter. Jag önskar att jag kunde ha hållit igång mer, som jag gjorde förra gången. Inte främst för min egen skull, utan för Petreas. Med alla andra jobb är jag nöjd med att göra mitt bästa. Som förälder räcker inte det nödvändigtvis, och det är den absolut viktigaste personen i världen som blir lidande om man misslyckas. So much for good enough parenting…

Så jag har svårt att titta på min egna gravida kropp och se att den är fin, trots allt det fantastiska den gör egentligen, för jag kopplar den nästan bara till smärta och oduglighet, dumt nog.

Däremot har jag alltid tyck att andra gravida kvinnor är så himla vackra! De slås endast av precis nyblivna mammor som har en nästan magisk glow – trots utmattning och sömnbrist. Jag ser det på foton på min egen mamma, mig själv och andra kvinnor när vi har våra timgamla guldklimpar på brösten och jag såg det med egna ögon när min syster fick barn i oktober. Ingen av oss har något strålande leende på läpparna precis, men det finns något visst i blicken. Man Vet.

Bipolär eller periodare?

Det är ju så inne att ha en diagnos och jag tror jag har hittat min: jag är nog bipolär. Eller i alla fall en periodare. Om ni går tillbaka i mitt bloggarkiv, till exempel, så kommer ni se att det är stora perioder – upp emot ett år – där jag inte har skrivit ett ord, och att det sedan finns dagar då jag lagt upp både två och tre inlägg. Ibland så vill jag skriva, helt enkelt. Ibland har jag ingen som helst lust eller inspiration, varken till skrivandet eller något annat för den delen heller.

I förrgår drabbades jag av en sån oerhörd lust att göra ett youtubeklipp. Jag har ju varit sjuk i nästan två veckor (rethostan utvecklades till en bihåleinflammation), så det kanske var därför. Hur som helst så satt jag med det där klippet om tygblöjor hela dagen och sent in på kvällen. Victor, som alltid lägger sig efter mig, bad mig till och med att ta det där imorgon, men jag kunde inte släppa det! 23:30 la jag upp det, trots att det inte är så bra om man vill ha många tittare, och jag var nästan manisk fram till och med att jag hade lagt upp det. Sen slutade det tvärt.

Normalisera det udda

Efter nästan två år som förälder får man ganska mycket hud på näsan. Alla har åsikter om precis allt du väljer att göra med ditt barn och tar sig rätten att informera dig om dem, oavsett om du bett om råd eller inte. Det kanske gäller extra mycket om man håller på med lite udda saker i sitt föräldraskap, men oftast är jag lugn och pedagogisk, givet att de som är kritiska uttalar sig någorlunda sansat.

Även om jag själv inte är uppväxt med de flesta saker vi håller på med var jag positivt inställd till det mesta vi gör nu första gången jag hörde talas om det. Men! Jag måste erkänna att även jag har reagerat sådär instinktivt negativt, sådär barnsligt och nästan trotsigt. Jag följde Adhumles blogg Familjen Toad för hundra år sedan (nu blogg hon inte längre tyvärr) och hon skrev om att hon använder menskopp och hur bra det är. Istället för att konstatera att det där kanske inte är något jag vill testa så drabbades jag av en plötslig dos av äckel. Hur kunde någon ha något som heter menskopp?! Som man stoppar in?

Det tog mig cirkus tre dagar av ältande innan jag läste inlägget igen och kom fram till att det här med menskoppar är ju lösningen på så många av mina problem och sedan dess har jag varit en trogen och nöjd användare.

Min poäng är att det kanske inte är något man är stolt över, men att det faktiskt kan vara okej att reagera negativt i början, så länge man respekterar andras val. Jag tror dock att normalisering av det som är annorlunda är jätteviktigt för att underlätta att den här grottmänniskorreaktionen ska bli så liten som möjligt, och mitt sätt att bidra är att skriva här på bloggen (och nu youtube:a lite) om de udda saker vi sysslar med.

Målet ska ju inte vara att alla i världen ska göra precis som man själv gör, utan först och främst att minska folks fobin och trolls hatspridning. En av följderna är att fler människor blir medvetna om de alternativ som finns och – ännu bättre – att fler då kan göra ett mer aktivt val och att vissa faktiskt bestämmer sig för att testa!

Allt funkar ju inte för alla – jag ville till exempel jättegärna samsova med Petrea, men det gick helt enkelt inte (nu i efterhand kan väl tänka att vi hade en jäkla uppförsbacke med tanke på att jag knappt samsover med Victor – vi har en 180-säng till stor del för att jag ska få sova på min kant i fred!). Alla är olika och det är okej.

Peace, love and understanding! 😉

 

Smutskastning i Bregottfabriken

Det är i sånna här stunder, när allmänheten med hjälp av Musikhjälpen drar in miljonbelopp för att ingen ska behöva fly undan klimatet och privatpersoner donerar bort julfirande på Blocket, som jag påminns åter igen om hur mycket jag äcklas av politiker.

För samtidigt som man ser hur vissa personer drar både tre och fyra strån till stacken får man ibland, som igår kväll, titta på Aktuellt där man pratar om passkontroll efter 4/1-2016 där Centerns talesperson för integration- och migrationsfrågor, Johanna Jönsson, knappt kan hålla sig för skratt där hon sitter på sina höga hästar och slänger den ena dynghögen efter den andra på infrastrukturministern Anna Johansson. Jönsson får det att låta som om den internationella flyktingkrisen är regeringens personliga ansvar, att om bara Centern skulle haft makten så hade nog Syrien inte ens haft en diktator, att sossarna nog inte har hjärtan eftersom de inte verkar förstå att det faktiskt handlar om riktiga människors rätt att söka asyl undan ett fruktansvärt krig.

Och innan ni drar några förhastade slutsatser om mina politiska åsikter vill jag bara påminna er om att både S, MP och V tog chansen att hävda ur sig samma mängd fullständigt omotiverade uttalanden i samband med finanskrisen 2008. Om man skulle lyssna på de röda så var även denna internationella kris Alliansens personliga fadäs.

För med undantag av ett riksdagsparti har varken finanskriser eller flyktingfrågor med någon ideologi att göra när det hamnar på den här skalan. Det handlar inte om solidaritet eller jämställdhet eller individens rättigheter eller några andra käcka slagord som politikerna gödslar sina tal och planscher med under valår. Alla – förutom SD, då – VILL faktiskt att så många som möjligt ska ha det så bra som det bara går.

Det det handlar om är att den regering som råkar sitta med makten när internationella katastrofer sker har verkligheten att förhålla sig till –  saker och ting måste fungera även i praktiken! – medan oppositionen kan spotta ut vad som helst när de sitter säkra i väntan på nästa val. Av någon anledning kan de inte oppositionen, oavsett politisk åskådning i övrigt, bara ta en paus från ”Om vi minsann hade fått bestämma, då, DÅ skulle detta aldrig ha hänt!”, slå sina någorlunda kloka huvuden ihop och försöka komma på den minst dåliga lösningen för en hemsk situation.

Men hoppet är det sista som lämnar människan, och jag antar att det gäller även mitt eget för att politiker kanske ändå är människor trots allt. Det är ju inte så länge sedan som Centerns (och Alliansens?) ledare Annie Lööf inte hoppade på utrikesminister Margot Wallström när hon i mars kritiserade Saudiarabien trots  de diplomatiska komplikationer det innebar, utan bara konstaterade att ”I det här fallet fick Margot Wallström inte tala på grund av hennes kritik vad gäller mänskliga rättigheter. Då vill jag inte göra någon partipolitisk poäng av det”.