Anti-pill

Nu när de första av Petreas jämnåriga börjar bli blöjfria pratas det, inte helt onaturligt, om barnens kön. Eller ja, om flickors kön, för att vara mer specifik. För oavsett kön har får ju barn betydligt större tillgång till vad de har mellan benen när de blir av med blöjan, men om det råkar vara en snopp där så finns det liksom ingenting att diskutera. Om det är en snippa, däremot, då har vi ett problem. Man hoppas att det är en fas som snart kommer att gå över, för det är ju så besvärligt det här med flickebarn som pillar sig mellan benen.

(Det är nästan så att jag undrar om man inte låter bli att potträna sina döttrar lite längre än vad man annars hade gjort för att kunna ha blöjan som ett synnerligen ohälsosamt kyskhetsbälte tills det att de blir stora nog att kunna förstå och lyda ett pillförbud. Är det inte lite som att majoriteten av alla amerikanska pojkar – även icke-judar – omskärs vid födseln för att de inte ska onanera när det blir äldre?)

Men vad exakt det är som skulle vara så hemskt med småtjejer som upptäcker en till kroppsdel, det är det ingen som säger, men alla (mammor, pappor och förskolepersonal) är rörande överens om att flickors pill är ett problem. Kan det vara för att det är ohygieniskt? Fast då skulle det väl vara samma sak med pojkar? Och dessutom tillhandahåller väl de flesta hushåll tvål och vatten så att man kan tvätta händerna?

Nej, hygienen är nog inte problemet. Kan det vara tradition, månne? Kan det vara så att eftersom när pojkar väl hittar sin snopp så släpper de aldrig taget så har vi liksom vant oss med tanken att snoppar ska pillas på i tid och otid (förlåt, ”rättas till”, heter det) medans snippor ska förbi opillade till bröllopsnatten?

 

 

 

 

Chilla Vanilla

Jag är svensk. Men bara lagom svensk, liksom. Visst, jag har ett rött sommarställe med vita knutar, men jag kompenserar det med att ha valt en sambo från utlandet. Och visst, han är ju kanske inte en riktig ungrare i och med att han är uppvuxen i Sverige, men han kompenserar det med att ha väldigt ungersk smak (kött, potatis och lök. Och paprika i alla dess former). Visst, det är ju inte superbra att äta så mycket kött, men å andra sidan äter jag och Petrea mestadels vegetariskt och jag har till och med varit veg*n i några år. Visst, jag var ju faktiskt aldrig vegan, men eftersom jag var laktosintolerant blev det bara mat från växtriket och ägg.
Ni fattar: jag är lagom. Vanilla.

Jag har en del andra saker jag faktiskt sticker ut med: det är viktigt med hälsa och miljö för mig, och därför har det blivit bland annat BLW, EC, tygblöjor och no poo. Men det har aldrig varit antingen eller för mig, på något område.

Jag har också precis kommit ur garderoben som feminist (ser fortfarande konstigt ut att se det sådär nedpräntat), och anledningen till att det tog 28 är nog just för att jag är så lagom annars. Feminismen är över lag alldeles för verbalt våldsamma, har jag tyckt, men inser väl nu att det kanske behövs för att vi ska komma någonstans.

Men även nu när jag förlikats med den tanken, att det behövs både eldsjälar och krigarretorik inom feminismen (och miljöaktivismen för den delen), så har jag svårt för elitismen som man finner nästan överallt – även det över lag vänsterorienterade alternativa.

Det duger inte att multinationella äggföretag trappar ner på burhönsen – de ska gå i konkurs här och nu för att äggätande är fel! Om man ger bebisen en klämmis istället för enbart paltbrödsstavar kan man lika gärna lägga ut den åt vargarna för hen är ändå redan förstörd! Och gud nåde den man som behövt bli far till en dotter innan han blir feminist!

Kan vi inte bara glädjas åt att världen långsamt går åt rätt riktning? Det är fullkomligt orimligt att anta att hela Sverige ska bli vegetarianer över en natt (för att inte tala om veganer!), men det är väl jättebra att de flesta skolor idag inte bara har vegetariska alternativ utan ofta kör med en vegetarisk dag i veckan! I Sverige har vi kört med engångsblöjor sedan min mor-/farföräldrars generation upptäckte miraklet med engångsprodukter och brukmat: att alla småbarnsföräldrar hux flux skulle gå tillbaka till tygblöjor när engångsblöjor är så inbitet är naivt till gränsen av idioti! Att föräldrar skulle sluta med godis och välling eftersom våra barn får hälsoproblem till följd av allt godis och sädesslag är lika långsökt som att man i England på 1800-talet skulle låta barnen slippa fabrikerna ett tag och gå ut i solen för att slippa få engelska sjukan.

Men det blir bättre! Hela tiden! Kan inte ni eldsjälar ta en paus från allt krigande, fokusera på framstegen för att sedan fortsätta kiritisera det som är helgalet stället för att vara arg på att folk inte gör saker så snabbt eller till samma grad som du!

 

 

Kränkta vita män

Ibland. Ibland går det liksom inte. Ibland får jag inte ihop det i huvudet utan måste bara få ur mig saker på papper för att få lite struktur på mina tankar.

Kränkta vita män: ett fascinerande släkte. (Och för att vara helt PK måste vi ju även inkludera kränkta kvinnor också. Och kränkta män som inte är vita.) Inte så att män som råkar vara vita och heterosexuella aldrig har anledning att känna sig kränkta, men ur mitt perspektiv så är de det betydligt oftare än vad som kanske borde anses rimligt.

Som över det här med pronomen ”hen”. Vad är det att uppröras över? Och varför behöver vi mobiliseras för att bekämpa ett pronomen? Och vad har ordet ”hen” med vad man ska säga eller inte säga i Sverige? Är Sverige ett kollektiv där alla tänker, tycker och då alltså säger exakt lika dant?

Som jag ser det finns det två delar av hela den här diskussionen med hen.
1) Personer som varken identifierar sig som ”han” eller ”hon” vill ha ett till pronomen som de kan känna sig bekväma med.
2) Av semantiska skäl vill vissa ha ett ord för att beskriva en person man inte vet könet på eller där kön är oviktigt.

Vad gäller den första delen av diskussionen finns det egentligen ingen diskussion, det handlar bara om huruvida man är ett svin eller inte. Vissa ser sig inte själva som män eller kvinnor, ungefär som vissa inte ser sig själva som homo- eller heterosexuella eller att vissa inte vill bli kallade för ”Nisse”, trots att de faktiskt ser ut som en kille som du kände i lågstadiet som hette just Nisse. Könsidentitet är inget man själv kan påverka och därför känns det ju dumt att varenda gång man öppnar munnen påminna personen i fråga om hur lite man tycker att personens välbefinnande är värd. Summa summarum: don’t be an asshole.

Vad gäller den andra delen finns det två olika läger: de som tycker att det är bekvämt med ett tredje pronomen utöver han och hon och de som inte gör det. Här har man alltså två val: antingen använder man hen eller så gör man inte det. Lite som att det finns de som tycker om Start müsli och de som inte tycker om Start müsli. Om man inte tycker om Start müsli behöver man inte äta det. Alltså: det behövs egentligen ingen diskussion här heller.

Det är ju jättejobbigt att sitta och vara emot saker och ting, om det så är att vara emot homosexuella eller muslimer eller ordet hen. Ha inte sex med någon av samma kön som du om det inte tänder dig. Konvertera inte till islam om du inte tror på Allah. Skriv inte ”hen” istället för ”han eller hon” i din universitetsuppsats om du inte vill det. Mycket bättre att fokusera sin energi på att vara FÖR något, som semlor, till exempel. Det är gott med semlor!

Smutskastning i Bregottfabriken

Det är i sånna här stunder, när allmänheten med hjälp av Musikhjälpen drar in miljonbelopp för att ingen ska behöva fly undan klimatet och privatpersoner donerar bort julfirande på Blocket, som jag påminns åter igen om hur mycket jag äcklas av politiker.

För samtidigt som man ser hur vissa personer drar både tre och fyra strån till stacken får man ibland, som igår kväll, titta på Aktuellt där man pratar om passkontroll efter 4/1-2016 där Centerns talesperson för integration- och migrationsfrågor, Johanna Jönsson, knappt kan hålla sig för skratt där hon sitter på sina höga hästar och slänger den ena dynghögen efter den andra på infrastrukturministern Anna Johansson. Jönsson får det att låta som om den internationella flyktingkrisen är regeringens personliga ansvar, att om bara Centern skulle haft makten så hade nog Syrien inte ens haft en diktator, att sossarna nog inte har hjärtan eftersom de inte verkar förstå att det faktiskt handlar om riktiga människors rätt att söka asyl undan ett fruktansvärt krig.

Och innan ni drar några förhastade slutsatser om mina politiska åsikter vill jag bara påminna er om att både S, MP och V tog chansen att hävda ur sig samma mängd fullständigt omotiverade uttalanden i samband med finanskrisen 2008. Om man skulle lyssna på de röda så var även denna internationella kris Alliansens personliga fadäs.

För med undantag av ett riksdagsparti har varken finanskriser eller flyktingfrågor med någon ideologi att göra när det hamnar på den här skalan. Det handlar inte om solidaritet eller jämställdhet eller individens rättigheter eller några andra käcka slagord som politikerna gödslar sina tal och planscher med under valår. Alla – förutom SD, då – VILL faktiskt att så många som möjligt ska ha det så bra som det bara går.

Det det handlar om är att den regering som råkar sitta med makten när internationella katastrofer sker har verkligheten att förhålla sig till –  saker och ting måste fungera även i praktiken! – medan oppositionen kan spotta ut vad som helst när de sitter säkra i väntan på nästa val. Av någon anledning kan de inte oppositionen, oavsett politisk åskådning i övrigt, bara ta en paus från ”Om vi minsann hade fått bestämma, då, DÅ skulle detta aldrig ha hänt!”, slå sina någorlunda kloka huvuden ihop och försöka komma på den minst dåliga lösningen för en hemsk situation.

Men hoppet är det sista som lämnar människan, och jag antar att det gäller även mitt eget för att politiker kanske ändå är människor trots allt. Det är ju inte så länge sedan som Centerns (och Alliansens?) ledare Annie Lööf inte hoppade på utrikesminister Margot Wallström när hon i mars kritiserade Saudiarabien trots  de diplomatiska komplikationer det innebar, utan bara konstaterade att ”I det här fallet fick Margot Wallström inte tala på grund av hennes kritik vad gäller mänskliga rättigheter. Då vill jag inte göra någon partipolitisk poäng av det”.

Gåshud

Usch, jag får gåshud när jag ser den här filmen:

Hur ska killar egentligen förstå att ett nej är ett nej? Hela deras uppväxt har ju samhället sagt att man inte behöver ta tjejers nej på allvar. Boys will be boys, liksom. De visar ju bara att de gillar en tjej när de drar dem i håret. Och vem som helst fattar ju att man skämtar när de kallar tjejer för diverse olika tillmälen! Och att ta nån på brösten eller rumpan var ju bara lite bus – de var ju nyfikna och ja, hon stod ju där i närheten.

Hur ska de förstå att det är skillnad på sex och på våldtäkt när de aldrig fått lära sig lyssna på tjejer? När samhället alltid haft ursäkter för deras beteende?

Det är ingen som ifrågasätter när ägaren till en Sankt Bernhardsvalp redan från början lär den att inte hoppa upp mot folks ben, hur oskyldigt det än är. De fattar att om man låter valpen lära sig att det är okej kommer den fortsätta med det som fullvuxen hund, och då är det helt plötsligt inte lika gulligt längre, om det någonsin var det. Varför ser vi inte se att allt vi gör får konsekvenser?

It’s fishy

En grej som jag tänkt på en hel del sedan jag blev förälder är speciesism. För er som inte är bekanta med uttrycket är det som rasism, fast för organismer/arter.

Detta är ingen nyhet för er veg*ner där ute som sedan länge protesterat högljutt för djurs rättigheter, men för gemene man är det nog inget man tänker på. Lite som hur aktuellt det var att någon man kände var rasist i nazismens Tyskland. Inga löpsedlar, direkt. Men när man börjar fundera på vilka värderingar man vill föra vidare till sina barn, varför man vill ha det så och hur man kan förklara det på ett bra sätt, kommer det ganska naturligt att man börjar ifrågasätta… allt.

Jag var vegetarian av miljöskäl i några år innan jag träffade Victor med allt vad det innebär, så det här med att vi diskriminerar andra arter är inget nytt för mig heller. Egentligen. Men det har blivit så slående när man sitter och bläddrar i barnböcker och börjar fundera på vad man ser och framför allt vad man inte ser.

Det man ser är fisk. Levande fisk, lidande fisk, döende fisk och död fisk. Vuxna, barn och diverse andra djur/fillurer som har ihjäl fisk.
Det man inte ser något motsvarande för landdjur. De finns nämligen bara i välmående, levande form eller som en anonym köttbit på en tallrik, och då är det naturligtvis bara frågan om vissa djur. Det verkar vara lika otänkbart att porträttera några andra djur än kossor, grisar eller kycklingar som föda som om de hade varit nallar eller stenar.

Fotat utanför restaurang i Budapest

Så varför finns det inga barnböcker om älgjakt? Det är ju en precis lika traditionellt svensk form av slakt som fiske. För att det handlar om stora gulliga däggdjur? Lite som kor, menar du?

Nej, jag tror att det det här handlar om är att vi i vanlig ordning tror att vi står så mycket över resten av djurvärlden. Vi har i och för sig kommit en bit på vägen från kyrkans läran om att solen cirklar runt jorden och att Gud skapade världen för män(niskan), hans avbild, men det är fortfarande kontroversiellt i vetenskapssammanhang att indikera att djur kanske skulle ha känslor som liknar våra egna. Att påstå att de kanske till och med skulle kunna älska skulle innebära professionellt självmord och för Svensson innebär den här, i sort sett allmängiltiga, speciecismen att vi med gott samvete kan fortsätta med alla möjliga saker som vid närmare granskning borde vara straffbart med vilka mått mätt som helst.

Fiskar är ju som bekant relativt långt ifrån människor evolutionärt och framförallt miljömässigt. Landdjur ser vi ändå, vi förstår deras behov även om vi inte alltid gör något för att tillgodose dem. Fiskar, däremot, dessa fjällbetäckta läckerheter som vi drar upp ur ett parallellt universum som vi vet mindre om än månens yta (!), har vi ingen förståelse för alls.

Och det tycker vi nog är lika bra, för annars kanske vi skulle behöva sätta oss in i deras behov och kanske må lite dåligt när vi inte tillgodoser dem i den grad många skulle säga att vi är skyldiga att göra. Vi kanske skulle behöva fundera på att bara för att de kanske inte har samma typ av intelligens eller känslospann som däggdjur så är de långt ifrån dumma (bläckfiskar anses vara bland jordens mest intelligenta djur) eller känslolösa (fiskar som Peters elefantfisk gillar att leka, något som är starkt kopplat till både intelligens och känslor). Vi kanske skulle komma på att man inte kan ranka organismer i en hierarkisk pyramid efter hur mycket deras evolutionära bana gynnat det karakteristiska drag som vi anser vara det Enda Viktiga, intelligens, utan att de här organismerna samma rätt att existera som vi har. Vi kanske skulle bli lika upprörda av fiskare som som håller upp deras senaste kap som vi blir av tjuvskyttar som poserar med en giraff eller björn. Vi kanske inte skulle ha glada tecknade grisar som glatt håller upp deras döende fiskar i barnböcker.

Snopen Pappa Gris lyckades bara ha ihjäl en bebisfisk

Eller så skulle vi göra som skandalomsusade Gordon Ramsey gjorde med sina barn inför hela världen 2009-2011 i serien The F Word och man på många ställen där man faktiskt behöver döda djur för sin överlevnads skull gör: lära sina barn att djur lider precis som vi, att vi ska vara barmhärtiga mot allt som lever och tacksamma att det var dem den här gången och inte vi.

Apropå kvinliga kroppar…

I veckan skrev jag detta om offentlig amning och hur det stör mig att de konservativa alltid tycks utgå ifrån att män helt enkelt inte kan kontrollera sig när de ser en kvinnas hud.

Idag läste jag om hur Lauren Wiggins, 17, från Kanada inte fick visa hennes axlar och övre delen av ryggen i skolan för att deras vice rektor ansåg att detta skulle distrahera pojkarna som går i skolan. Klänningen nedan var alltså anledning nog att ge henne kvarsittning:

Jag blir helt matt. Hon skriver i ett brev till vice rektorn (och sedan publicerade på hennes Facebook, vilket resulterade i en dags avstängning från skolan):

In today’s society, a woman’s body is constantly discriminated against and hypersexualized to the point where we can no longer wear the clothing that we feel comfortable in without the accusation and/or assumption that we are being provocative

Vad gäller tonårskillar och huruvida Lauren Wiggins klänning kanske är ”sexuell distraktion” för dem hittade jag en träffande kommentar som The Daily Mail hittat bland kommentarerna: ”Perhaps your teachers should learn that 16-18 year old boys get a hard on if the wind blows!!”

Och vad spelar det egentligen för roll om killarna i hennes skola distraheras av en klänning? Kanske det är deras problem att lösa? Vi kanske kan anta att de till och med har gjort det? För uppenbarligen har hon inte klagat på hennes klasskompisars beteende till följd av hennes klädval, så kanske har även testosteronstinna tonårspojkar självkontroll nog att vara civiliserade?

Det som jag ser är att Harrison Trimble High Schools vice rektor Shane Sturgeon har ett problem med att en av skolans 17-åriga elever visar lite för mycket hud för hans smak. Och om Shane Sturgeon har ett problem så är det också upp till honom att lösa det – inte den 17-åriga eleven.

Offentlig amning

Jag blir så förorättad av debatten om huruvida det är okej med offentlig amning eller inte. Inte för mig egen skull – jag skulle inte ha några som helst problem med att sätta mig naken mitt i stan och amma min dotter om det inte vore för att hon skulle bli störd av allt runtomkring. Nej, det som upprör mig är att som alla debatter om kvinnors kroppar så utgår ofta de mer konservativas argument ifrån att folk (läs: män) återgår till primitiva varelser som helt enkelt inte kan skilja på, i det här fallet, ett bröst som kvinnans (partners) leksak eller ett bröst som redskap för att ge näring till ett spädbarn.

Män kan se ett naket bröst vid ett litet barn och tycka att det är fantastiskt att mamman och barnet får en mysig stund tillsammans! Män kan se en snygg tjej utan att behöva sexuellt trakassera henne! Män kan till och med låta bli att våldta folk ÄVEN när de är fulla! Naturligtvis finns det ruttna äpplen i alla sammanhang, men det känns dumt att bygga ett samhälle genom att reglera de normalt funtade människornas vardag för att skydda dem från de ytterst få idioter som faktiskt finns därute.

På samma sätt finns det självklart kvinnor som ammar sina barn iförda vad som ibland klassas som utmanande kläder på platser som vissa skulle hävda är olämpliga för barn att vistas i överhuvudtaget, men de allra flesta ammande kvinnor har (speciellt de första månaderna) väldigt lite intresse att attrahera det motsatta könets blickar och klär sig därefter. Tvärt om är det flesta nyblivna mammor jag har träffat så måna om att deras nyfödding ska vara skyddad så till den grad att de knappt vågar sig ut på stan alls. Tyvärr!

Vad gäller just offentlig amning har jag detta att säga:

• Att just bröst råkade bli den kvinnliga kroppsdel som vi i Sverige ser som mest sexuellt laddat är en slump. I många länder i Afrika ses rumpor som höjden av sexighet medan (små) fötter var den stora grejen i Kina för lite mer än ett sekel sedan. Bröst har inte mer med sex att göra än handleder eller halsen!
• Som alla andra däggdjur på jorden har människan utvecklats till att få näring den första tiden genom att dia (”dägg” är ett gammalt svenskt ord för ”di”). Med andra ord skulle du inte vara här om inte dina förfäder de senaste 200 miljoner åren sysslat med att suga på deras mammors spenar. Det blir inte så mycket mer naturligt än så.
• Mitt spädbarn är hungrigt. Mitt spädbarn är inte så bra på det här med ”sen” utan vill ha mat nu. Mitt spädbarn kommer således att högljutt informera alla i sin omgivning om dess missnöje tills det att jag ser till att lösa problemet.
  De två möjliga valen som finns när mitt spädbarn är hungrigt är att jag antingen ammar henne eller att jag låter henne skrika sig blå (för henne handlar det här om liv och död). För dig innebär det att du, om du nu fick välja, skulle behöva avgöra om det är mer störande för dig att behöva vända bort blicken tio-tjugo minuter eller att höra på hur någon förtvivlat skriker på hjälp. Jag personligen tycker att valet är ganska enkelt.

En fråga om semantik

För att vara någon som inte definierar sig som feminist skriver jag väldigt mycket om just feminism, inser jag. Detta är nog för att den överhängande majoriteten av mina jämngamla ser sig själva som feminister och att några av dem ser det som deras uppdrag att sprida budskapet på Facebook.

En av dessa är min syster. Det kom på tal att jag har den här bloggen, vilket hon inte visste om, men jag kände mig inte bekväm med att dela med mig av den på grund av att jag har skrivit en del antifeministiska inlägg och jag inte vill på något sätt äventyra vårt förhållande. Inte för att det är en hemlig blogg på något sätt – om någon ville ta reda på bloggen har jag ju ändå skrivit våra namn och så är det ju bilder på mig i fall att man vill vara riktigt säker. Och inte för att jag är mot feminism på något annat sätt, jag är bara emot vissa feminister. Och så tror jag inte på kvotering.

Jag tror att feminism är som alla andra ismer och andra starka övertygelser; man söker sig till likasinnade och klumpas då ihop med både de som mer och mindre övertygade än en själv. Detta är tydligt vad gäller religioner och är speciellt aktuellt är det med islam, en fredlig tro som några extrema utövare har hijackat för sina egna ändamål. Jag har själv varit vegetarian under några år och var ganska aktiv i den kulturen och där det blir samma sak. Utomstående tog en för en sån som släpper lös minkar, medan på insidan finns det en hel ”hierarki” med alltifrån de som inte äter rött kött, till de som är lakto-/ovovegetarianer, till veganer till Raw foodists.

Feminism har det nog på samma sätt, att det bildas underkategorier med alltifrån de som tycker att kvinnor och män är lika till de som tycker att kvinnor är bättre än män. Jag har hittills inte stött på ett namn på de mer extrema som tycker att män borde utrotas eller i alla fall degraderas till spermadonatorer och sånna som hjälper till att nå cornflakespaketen som står på högsta hyllan i matvarubutikerna, men jag tycker att det borde finnas ett separat namn för dem. De som bara tycker att det ska vara lika lön för lika arbete ska inte behöva dras över samma kam som manshatarna av utomstående som jag själv.

På tal om namn delade min syster den här bilden på Facebook och jag håller med båda. Å ena sidan ska det inte spela någon roll vad en grupp kallas. Å andra sidan, om utövarna anser att själva essensen av deras rörelse är att inte särbehandla någon och samtidigt har ett namn som diskriminerar hälften av befolkningen känns det inte helt trovärdigt. Att kalla andra för lättprovocerade eller att tycka att bara för att betydligt äldre ord som ”människa” eller ”allmänhet” är allmängiltiga ska ett relativt nytt begrepp som ”feminism” också vara det är naivt. Det är viktigt med etymologi och semantik!

Om man märker att ismen dragit ifrån att kämpa för enbart kvinnors rättigheter (som det var i västvärlden för inte alltför många år sedan och som fortfarande är akut i många andra delar av världen) till att uppmärksamma även de orättvisor som finns mot män och transpersoner kanske man ska ändra namnet till ”humanism” eller ”equalism”. Som Emma Watson sa i hennes tal till FN härom veckan är det viktiga inte att få alla att kalla sig för samma sak utan att alla kämpar för alla människors lika värde.

Tack för nazibilderna!

TACK, vem du nu var som väntade med att läcka de här bilderna på Catharina Strandqvist med hakkorsbindel tills 9 dagar innan valet! Järnnörsskandalen med Erik Almqvist blev ju inte tillnärmelsevis lika stor skandal som det borde ha blivit. Som jag skrev när det begav sig behöver väljarna få reda på exempelvis ledande politikers hets mot folkgrupp närmare valet för att det ska påverka dem.

Därmed inte sagt att jag tycker att man ska få dra upp hur gammal skit som helst. Välj huruvida du ska rösta på dem eller inte baserat på vad de tycker och gör idag! SD måste ju ändå bemötas som det de är, d.v.s. representanter för 5,7% (2010) av Sveriges befolkning. Sverige är en demokrati och vi måste ha samma regler för alla. Fördöm de här nya nazistbilderna för att det är bevis att ytterligare en SD-topp är rasist, absolut! Men det är inte okej att dra upp vad SD – eller något annat parti för den delen – gjorde för 20 år sen, för det är helt irrelevant för valet 2014. I så fall får vi även lov att ta upp Gudrun Schymans sedelbrasa och mansskatt, Socialdemokraternas Tobleroneaffär, Kommunisternas människoslakt eller de adligas hävdan att de inte skulle ha råd att börja betala skatt som de svältande bönderna för att deras slott och fester kostade för mycket i underhåll.

Nej, istället för att ta upp gammalt groll bör vi fundera på varför en så stor del av befolkningen sympatiserar med Sverigedemokraterna. Jag tror att det ligger till såhär:

1. Det finns problem med invandringen, och när de andra partierna vägrar ta i frågan lämnar man de upprörda åt den enda ideologin som finns kvar.
2. Folk hatar dem högljutt, vilket leder till att de syns mer, vilket gör att fler får ta del av deras budskap.
3. Jimmie Åkesson är en duktig debattör och skicklig att smyga in termer i politiken som inte finns i verkligheten, exempelvis ”massinvandring”.
   Vilken massinvandring? Jo, den som nu alla partier helt plötsligt pratar om. Vips har vi massinvandring i Sverige!

Lösningen på alla de här punkterna, ser jag det som, är att de andra partierna måste ta SD på allvar. Svara på deras frågor. Ställ motfrågor. Visa svenska folket vilka de är!