Post-förlossningskroppen

Ett hett ämne bland (nyblivna) mammor som bland andra Cissi Walin och nu, som jag tänkte ge ett lite längre svar till, Fru Källström tar upp är post-förlossningskroppen. Hur förhåller man sig till den? Är det bara något man ska acceptera eller ska man kämpa med näbbar och klor för att komma tillbaka till hur man såg ut första gången man träffade sin partner?

Som med allt annat som har med kvinnokroppar är detta ett otroligt laddat ämne och jag hoppas att jag inte trampar någon på tårna med det här inlägget. Jag tycker dock att det är både aktuellt och viktigt att prata om, så här får ni min bild:

Med Petrea gick jag upp 18 kg; 7 av dem har jag för mig försvann i och med födseln och innan jag började springa efter fyra månader var det 5 envisa kilon kvar som inte ville försvinna oavsett hur mycket jag ammade eller gick långa, raska promenader med en bebis på magen. Jag ville absolut inte banta; dels för att jag inte ville gå ner i vikt för snabbt så att för mycket miljögifter och annat hemskt skulle hamna i bröstmjölken, men också för att jag aldrig gillat konceptet. Det tog längre tid för mina magmuskler att växa ihop än vad jag hade trott, så jag kunde inte göra någon styrketräning där det i så fall skulle ha gjort skillnad även om jag skulle ha mental styrka att förmå mig själv att faktiskt göra det. Så det blev att vänta till fyramånaderssträcket där man ”får” börja med mer ”ansträngande” träning som löpning (det är de upprepade stötarna mot marken man ska undvika innan). På bara några veckor försvann de övervintrande fem kilona och ytterligare två på köpet, men även då var det väldigt tydligt att jag ändå inte såg ut som jag gjorde innan. Min kropp var för evigt förändrad, den hade omdistribuerat de kilon som återstod helt enkelt.

Och det är okej. Faktiskt. Jag tycker att det är ett helt rimligt pris för att få Världens Finaste Tjej.

Redan +11 kg i vecka 29 även denna gång

MEN! Att aldrig mer träna eller äta hälsosamt för att ”allt ändå är förlorat” tror jag heller inte på, vare sig man är nybliven mamma eller inte. Kroppen mår bra av att äta bra mat. Kroppen mår även bra av att träna och därför bör man göra båda delarna i den utsträckning man kan. Man bör vara snäll mot sig själv och ta hänsyn till att det är svårare i takt med antal födslar, stigande ålder och framförallt ökad tidsbrist att återgå till något form av ”normalstadie”.

Precis rätt nivå av träning varierar från person till person och från dag till dag. Med reservation för att min upplevelse kanske var en engångshändelse så tror jag ändå att det som gjorde det som bra förra gången var att jag varken förväntade mig eller fick ett perfekt fysiskt resultat utan såg löpningen främst som egentid.

Jag hoppas att det kommer gå lika smidigt efter födsel nummer 2 som med nummer 1 med att hitta tillbaka till Emma. För jag vill vara Emma också, inte bara Mamma. Och däri tror jag nyckeln ligger, att inte separera det man mår bra av psykiskt från det man mår bra av fysiskt. För visst kommer jag träna för ”slutresultatet” att se bra ut, för att jag är fåfäng och för att Victor ska tycka att jag är vacker. Men de absolut främsta skälen är att jag vill hitta tillbaka till mig själv genom resan i sig och framför allt att kunna klara av – fysiskt och psykiskt – att ta hand om två ungar.

Utvärdering av moderskap

Nu har jag varit mamma åt Petrea i 20 veckor, så jag tänkte att jag gör en summering.

För det första vill jag bara säga att jag har en nyvunnen respekt och beundran för kvinnor, Moder Natur, föräldrar över lag och flerbarnsföräldrar speciellt. Ni är mina superhjältar!
För det andra har jag även en nyvunnen tro på mänskligheten: folk är helt underbara när man får barn, i synnerhet de som uppvaktat Petrea när hon föddes och sedan dess.
För det tredje är mina erfarenheter av moderskap starkt färgad av min systers konstanta närvaro, hon har verkligen stöttat och hjälpt oss på alla möjliga sätt. Dessutom har Petrea den fantastiska turen att ha fått Världens Bästa Moster!

Så, hur har det gått?

Graviditeten gick hur bra som helst, födseln likaså. Visserligen ville jag ha en hemmafödsel utan smärtlindring och jag fick Huddinge sjukhus med ryggbedövning, men vad gör det? Hon kom ut frisk och kry på bara 16 timmar (inte alls så pjåkigt med tanke på att det var min första födsel och att jag fick epidural) och tre krystvärkar en snöig kväll i våras.

De första veckorna var naturligtvis kaos. Allt var ett projekt som verkade oöverstigligt; allt ifrån att laga mat till att gå och handla verkade ta hela dagen. Ändå är Petrea en ”lätt” bebis.

Hon sov hela nätter från åtta veckors ålder fram till och med att vi kom hem efter en 25 dagar lång resa i USA när hon var 3½ månad, då kunde hon inte vända tillbaka dygnet direkt och så blev hon vaccinerad osv osv… Nu, senaste veckan börjar vi komma tillbaka till 22-07-sömnen igen efter sommaren som varit ett enda stort undantag, men vi är inte riktigt ”där” regelbundet ännu.

Hon ammas och suger på vad man än ger henne, exempelvis jorgubbar, nektariner, gröt, kuddar och fingrar. Att amma är för övrigt en av de häftigaste saker jag gjort!

Nu är Petrea 4½ månad gammal. Hon gillar saker som låter, speciellt om det är hon som får det att låta, etiketterna på leksaker och kläder, tandborstar och mig. Hon är speciellt mammig under Cranky Hour (en timme på kvällen, någon gång ca 20-22) till hennes föräldrars förtret. Hon går på pottan minst en gång om dagen; jag skulle chansa på att vi prickar in 80% av hennes bajs och 10% av hennes kiss (mest slump med det sistnämnda). Hon kan inte vända på sig ännu, men vi tror att det är för att hon upptäckte hur spännande det är att sitta redan vid 3 månader och stå vid 3½ och har sedan dess inte velat ligga ner särskilt länge överhuvudtaget, än mindre ser hon vitsen med att vända sig.

Jag själv mår toppen! Ingen förlossningsdepression eller ens tredagars weepies; tvärtom har jag lärt mig att vara stolt över mig själv. Det tog bara 25 år och en födsel för att jag skulle fatta hur man gör när man är stolt. Som om inte det är nog seger så känner jag mig smått oövervinnerlig efter att ha klämt ut en fyrakilos – klarar jag det klarar jag allt!

Här, till exempel, avslutar jag en runda vattenskidor på EN skida efter ett antal års uppehåll. Hur coolt är inte det? Och kul, så inåt skogen!

Efter att ha haft ett okänt antal främlingar stirrandes mellan benen på en har även min prydhet försvunnit, vilket underlättar enormt om man, säg, bilar runt 250 mil i USA med en tremånaders bebis, sambon, syrran och svågern eller är på en liten ö i skärgården…

Fysiskt mår jag också oförskämt bra. Jag har gått ner 20 kilo sedan hennes födsel, vilket är hur bra som helst med tanke på att jag 1) faktiskt inte haft som mål att gå ner så snabbt 2) ”bara” gick upp 18 kilo under graviditeten. Jag har börjat springa igen, tjuvstartade veckan innan hon blev 4 månader och springer nu i stort sätt varje dag. Jag njuter av att bevisa för mig själv hur mycket mer jag klarar av än jag tror, det blir liksom dubbel bonus för mig varenda gång jag fixar något nytt!

Om jag nu ska ta upp något negativt så är det väl att jag börjat tappa hår, men det säger de att man ”ska” göra efter födseln och att det normalt. Det andra är att jag har lite ont i ländryggen eftersom jag lutar mig tillbaka med Petrea på mig ofta.

Jag känner kort och gott att jag har hittat min plats i livet. Det är mamma åt Petrea jag var ämnad att vara. Jag har Victor, jag har Petrea, jag har släkt och vänner. Jag har aldrig mått bättre, aldrig varit lyckligare.

Felsökning

Jag tror jag har kommit på vad som är felet med mig, varför jag inte kan bli feminist: jag identifierar mig inte som kvinna främst. Inte så att jag ser mig själv som könlös; det är bara inte så viktigt för mig, det här med att vara kvinna. Först och främst ser jag mig själv som människa, förälder, sambo, dotter, svensk… De enda gångerna jag tänkt på mig själv som kvinna är i sexuella sammanhang och när jag precis blivit gravid. Det är nästan viktigare för mig att jag är brunett än att jag är tjej och då är det kanske inte så konstigt att jag har så svårt att relatera till kvinnokampen.

Jag ser inte att världen är uppdelad. Vi är alla människor – män, kvinnor och allt däremellan! Jag ser inget krig mellan könen, har aldrig gjort.

För mig är det irrelevant vem som slår vem – jag är emot ALLT våld, mäns mot kvinnor, kvinnors mot barn eller mäns mot andra män. Det är främmande för mig att dela upp världen i två läger på det sättet som feminister gör.

Att se tjejer som offer som skulle behöva samhällets stödkryckor tycker jag dessutom är att nedvärdera och till och med förolämpa kvinnor. Girl power! Kan själv! Jag tillhör den, enligt feminismen, mest utsatta gruppen i samhället. Jag är kvinna, lågutbildad, låginkomsttagare och är dessutom ihop med en invandrare. Det enda jag har som räkmacka är att jag är vit och heterosexuell, men trots det känner jag inte igen den utsatta situation som jag enligt dem borde befinna mig i. Jag har (haft) alla möjligheter i världen – fair play, precis som det ska vara! – och att jag inte har kommit längre på pappret är helt mitt eget ”fel”.

Apropå ”Fittstim – Min kamp”

För mig är en feminist någon som kämpar för kvinnors rätt, som driver kvinnofrågor. Bara den definitionen gör att jag inte vill se mig som en av dem. Jag tycker att namnet i sig är stötande – det riktar sig ju endast till hälften av befolkningen. Hur diskriminerande är inte det? Nej, om det faktiskt hade varit en jämställdhetsrörelse hade jag velat vara med. Då hade det kanske hetat ”humanist” och avsett personer som både kämpade för exempelvis lika lön för lika arbete som att båda föräldrarna ska ha samma rättigheter och möjligheter när det kommer till barn. Även om fortfarande finns saker att förbättra tycker jag inte längre att det finns ett behov för en grupp att föra en kamp för endast kvinnors rättigheter i Sverige längre – och tacka gudarna för det!

Något som inte är ett samhällsproblem är svenskans avsaknad av ett könsneutralt pronomen. Persiskan har det, finskan och ungerskan likaså. Är det iranska eller ungerska samhällena mer jämställa eller könsneutrala än resten av världen för att man inte gör skillnad på han/hon? Självklart inte. Om man som exempelvis transperson vill bli omnämnd som hen är det ett sätt att visa respekt, men att göra hens vara eller icke-vara i resten av samhället till något allvarligare än en filosofisk debatt tar fokus från de faktiska problemen vi har.

Samma sak gäller den vågen av brott mot kvinnor som lär finnas om man ska tro på allt media rapporterar. Ja, män är överrepresenterade vad gäller våldsbrott, men de är våldsamma mot både kvinnor och andra män. Man blir ju paranoid om man läser tidningarna om ”mäns våld mot kvinnor”; de får det ju att låta som om alla män ingår i någon form av maskopi med varandra för att sabotera för kvinnor. Jag tror helt enkelt inte på det. Jag tror att de allra flesta män älskar kvinnor och de få som inte gör det är det troligtvis något annat fel på också. Mer om det här.

Jag håller helt med Belinda Olsson när hon säger att feminister är för snabba att ta all kritik som kvinnohat. Man måste kunna ha lite självdistans, måste vara öppen för andras åsikter, man måste till och med kunna ändra sin egen uppfattning. Sen bör man veta om att alla som har någon åsikt blir kritiserade, speciellt på internet. Att ta det personligt och tro att det nödvänigtvis måste ha med deras kön att göra snarare än det de säger är bara korkat. Jag har skrivit mer om det här.

För de som faktiskt vill uppnå den ursprungliga feminismens mål, d.v.s. jämställdhet mellan könen, finns det ett givet ställe att börja på, nämligen barn. Det finns fysiska och mentala skillnader mellan såväl små pojkar och flickor som män och kvinnor. Vi är unika som individer, naturligtvis, men som grupper är det enkelt att se tydliga skillnader. De finns där oavsett om vi är för PK för att välja att se dem eller inte. För att ge alla samma möjligheter i livet måste vi uppmuntra olika beteende hos olika grupper såväl som individer. Vi måste uppfostra pojkar annorlunda än flickor så att exempelvis flickor får ta mer plats och pojkar erbjuds mer hjälp för studier i grundskolåldern. Nyckeln till att lyckas med vilket företag som helst är att se folks skillnader som tillgångar snarare än att förneka deras existens.

Kraven från feminister växer

Den enda konstanta frågan som envist hänger kvar under hela läsningen av Anna-Karin Bratts artikel i DN Kultur idag är ”Va?”. Vad menar hon med det ”hat” hon nämner 15 gånger, om man räknar med rubriken ”Hatet mot feminister växer”? Till slut kom jag fram till att det måste vara ”ett antal skräniga antifeminister varav de flesta verkar anonymt hemma vid datorn” som utgör det ”antiintellektuella korståget mot Fi”. Jag måste medge att jag är en aning förvånad att en chefredaktör och ansvarig utgivare av en webbtidning inte har mer koll på hur internet fungerar i praktiken. För er ”antiintellektuella” som fortfarande ”vägrat att se det egna mörkret” kommer här den enkla versionen av internet:

Alla som har något att säga om något kommer att få högljudd, oresonlig och oförtjänt kritik från ”haters” i proportion till hur populär författaren och/eller påståendet är.

Svårare än så är det inte. Och eftersom internet inte är eller bör bli censurerad kommer det förr eller senare att finnas någon som, på grund av de censurer som finns ”i verkligheten”, vare sig sociala, juridiska eller självförvållade, inte kan uttrycka sin motvilja någon annan stans. Det är också en del av demokrati. Det spelar ingen roll hur politiskt korrekt en åsikt är – alla har rätt att kritisera, fördöma och till och med hata den.

Feminister, om ni verkligen vill nå Utopia där millimeterrättvisa råder och alla muterat till att bli shemales får ni lov att spela efter samma regler som alla andra. Faktum är att ni undervärderar kvinnor mer än någon man jag någonsin stött på genom att insistera på att kvinnor ska behöva frikort/stödhjul/handikapp/kvotering. Gör er själva en tjänst och sluta utmåla er som ytterligare en offergrupp som samhället måste hålla under armarna. Inse att ja, hatet mot de individuella offentliga feministerna har ökat, precis som det har mot alla andra offentliga personer, men att det i många fall inte är personligt utan faktiskt är missnöje över ideologin eller åsikterna i sig.

Antifeministiskt skrän

Ibland undrar jag om det inte har blivit mer kontroversiellt att säga att man inte är feminist än att man är det i Sverige 2012.

Naturligtvis ser jag, som alla andra, världen ur mitt eget subjektiva perspektiv, vilket råkar vara att vi ständigt bombarderas av den Politiskt Korrekta feminismen.
Först och främst av media som vill sälja tidningar ömsom genom att objektifiera kvinnor, ömsom genom att visa hur mycket bättre man gör världen när man påvisar hur fruktansvärt få kvinnor som är Sveriges stadsminister i år (0%, visar det sig).
Som svensk politiker är det numera lika obligatoriskt att bekänna sin tro på feminismen som det är för vetenskapsmän att tro att jorden är rund eller att man måste vara en rik, gift, kristen, vit (!?) man om man råkar vara USA:s president.
Och på individnivå verkar kvinnor vara mer passionerade än någonsin när de berättar om hur kvinnor dagligen förtrycks/diskrimineras/utnyttjas och Män som hatar kvinnor fortsätter att roffa åt sig hela kakan. Helst pratar vi naturligtvis inte om sånt med folk ”in real life” i allmänhet utan förpassar det och andra känsliga ämnen (som pengar, politik och sex) till någon form av tabuhög som svensken behöver antingen alkohol eller ett antal timmars effektiv lära-känna-period för att börja gräva i…

Det som jag tycker är värst med feminister är deras envisa mantra om att man som kvinna inte behöver en man, att vi minsann klarar oss utan dem och att de egentligen borde dö ut nu när vi uppfunnit nya sätt att skaffa barn på. Vad de inte tycks vilja känna sig vid är att vi, dvs alla djur som utvecklats sedan jorden såg flercelliga djur första gången för cirka 1 miljard år sedan, SKA vara två. Från det att evolutionen sollade bort alla organismer förutom de allra största och mest immobila (”honorna”, det som kom att bli ägg) och de allra minsta och mest mobila (”hanarna”, sedermera spermier) har moder natur tänkt att vi ska vara två.

Vi är skapta för varandra. Vi behöver varandra. Vi kompletterar varandra.

Men nej, vi är inte jämlika. Vi får inte samma lön, vi bemötts annorlunda och vi har olika fysiologiska styrkor och svagheter.
Nej, det är inte rättvist. Kvinnor borde få lika lön för lika arbete, kvinnor borde behöva klara av samma styrketest när de går lumpen/utbildar sig till polis/brandman som män och mammor borde få svårare att få rätt över pappor i juridiska frågor gällande barn.
Men jo, vi kan faktiskt leva med det otroligt jämlika samhälle vi lyckas bygga upp. För inte mindre än två generationer sedan talade man om Frufridagen, en dag om året då kvinnorna inte skulle behöva ta hand om hushållet. Fokusera energin på något mer akut istället… säg klimatförändringarna?