Lines 16 veckor

Tiden går så snabbt: imorgon blir Lines 16 veckor!

Amning/BLW
Om 1½ vecka är Lines fyra månader, åldern BVC och SLV rekommenderar att man börjar med smakportioner. Eftersom att vi inte kommer att ge Lines några puréer så blir det heller inga smakportioner för hennes del. Däremot har vi redan börjat med att ge henne grönsaker och frukt att slicka på. Petrea var intresserad av att Victor och jag åt betydligt tidigare (vid ca 9-10 veckors ålder), medan Lines helt enkelt inte brytt sig förrän nu i veckan. Hon tycker om gurka, tomat, jordgubbar och äpplen. Majs och morot var okej, men banan var lite för gott; hon började försöka suga i sig den och det är inte helt lyckat när man inte har lärt sig svälja fast föda ännu, så den var vi tvungna att ta bort.

Amningen går för det mesta bra. Jag måste vara noga med att amma tillräckligt ofta på mitt ”bättre” bröst, annars hinner det bli för mycket mjölk och Lines kan inte få i sig det utan att sätta i halsen och bli jätteledsen.

EC
Nu i värmen kör vi lite mer hard core, i alla fall när inte Petrea är hemma. Idag, när storasyster var hos deras farmor större delen av dagen, har det bara gått åt fem blöjor (motsvarar ca 2-3 engångsblöjor); resten har hamnat i pottan och för ovanlighetens skull har det inte blivit en enda olycka på golvet. Annars brukar vi snitta 1-2 kiss på golvet/sängen/barnstolen per dag, men å andra sidan tycker jag nu mig kunna se 9/10 kiss om jag är uppmärksam på henne. Särskilt glad är jag åt att hon är så tydlig när vi är ute och går: hon ålar sig bara i selen/sjalen när hon behöver göra ifrån sig, annars är hon så nöjd när hon får hänga med och SE.
Bajs går superbra! Mellan 6-12 veckors ålder (44 dagar) hade vi inte en enda bajsböja, och sedan dess har vi ca 1 varje/varannan vecka.

Fysisk utveckling
Det går raskt framåt! Nu skulle kan i teorin kunna släppa taget helt i två-tre sekunder medan hon står upp och hon skulle kunna hålla hela kroppen uppe, om det inte vore för att hon inte har balansen ännu. Hon sitter stadigt i barnstolen med oss när medan vi andra äter lunch/middag och är jätteduktigt på att ta tag i saker och föra dem till munnen för att smaka på dem.

Sömn
Igår natt när det var så varmt vaknade hon faktiskt två gånger, men annars brukar hon sova från 20:30-06/07, vilket är fantastiskt skönt! På dagarna är det antingen 10X10-minuterspass eller ca 4 pass mellan 30 minuter och 2 timmar som gäller.

Tiden går så snabbt, men jag kan inte säga att jag är helt emot det. Jag ser fram emot så mycket (som att Petreas trots ska minskas och att barnen ska kunna leka tillsammans) och är glad att vissa saker är över för gott (som graviditeter och vakna flera gånger per natt), så tiden får gärna ticka på. Samtidigt är det naturligtvis en sorg att Petrea troligen aldrig kommer ha en sån här språklig spurt som hon är mitt inne i nu och att Lines kommer aldrig att vara så här liten igen.

Något som troligen inte kommer att gå över på ett tag är klängigheten, och det är jag inte helt ledsen över, även om jag uppskattar att inte alltid vara en levande klätterställning och vagga. Det är så mysigt att vara nära och behövd!

Amma Lines

En stor del av mitt umgänge med Lines handlar om amning. Och som de flesta flerbarnsföräldrar jämför jag: med Petrea gick allt bra, vad jag kommer ihåg, med undantag av de första tre veckorna som för min del präglades av smärtan efter de millimetertjocka skorporna som täckte hela vänstra bröstvårtan och toppen av den högra. För Petreas del verkade det dock gå bra, så vi körde med fri amning under hela resan, med två undantag: när hon var fem månader och jag bestämde mig för att sluta nattamma för att vi skulle få sova bättre och sen vid 17½ månad när jag sa att det fick vara slut eftersom jag var gravid och tyckte att det var obekvämt. Utöver det var jag bortrest från Petrea fem dagar förra våren, och då uppenbarligen berövades hon amning.

För Lines del tycker jag inte att det är lika enkelt. Visst, själva amningen går smidigt – hon har bra tag så jag slapp sårskorpor denna gång, men vi upplever att hon är mycket känsligare för hennes egna kroppsfunktioner (rap, gaser, kiss, bajs…). Det kanske har att göra med att vi är andragångsföräldrar och därför bättre på att tolka hennes signaler, att vi kör med EC och på därigenom ”framkallat” känsligheten själva eller så kanske hon helt enkelt bara är annorlunda än hennes syster. I vilket falls om helst har jag valt att inte köra med fri amning: hon får max amma med ca 2,5 timmes mellanrum, för om Lines skulle amma helt fritt skulle det ibland (på natten, främst) bli varje timme och då får hennes mage aldrig vila, vilket i sin tur stör henne så pass mycket att hon inte kan sova ordentligt. Nu är jag inte superkonsekvent med den här 2,5-timmesregeln: dels ”mutar” jag Lines när jag vill att hon inte ska skrika när Victor lägger Petrea, men framförallt så blir det en hel del pauser eftersom hon gärna kissar/bajsar/rapar i samband med amningen. Det gör att en gång/amning kan ta 1,5 timme trots att hon effektiv tid inte ammar mer än kanske 20-30 minuter.

Förutom att begränsa tidsintervallen har jag också börjat pumpa ur lite mjölk ur mitt bradiga bröst innan amning (vänster – höger bröst har en naturlig ”sil” efter att den misshandlades i början med Petrea) eftersom jag har så mycket mjölk och Lines ska få i sig den feta mjöken också. Precis som med Petrea måste jag nu också hålla för/”knipa åt” bröstet i början för att det kommer så mycket att inte heller Lines hinner med.

Något som däremot skiljer sig drastiskt med Lines amning är att vi fått låna en amningskudde av min syster så att jag denna gång kan sittamma från början. Med Petrea liggammmade jag uteslutande de första fyra? fem? månaderna, innan vi lärde oss att sittamma. Att liggamma är underbart (speciellt praktiskt på natten), men det är ju onekligen begränsande om man är någon annanstans än hemma…

Offentlig amning

Jag blir så förorättad av debatten om huruvida det är okej med offentlig amning eller inte. Inte för mig egen skull – jag skulle inte ha några som helst problem med att sätta mig naken mitt i stan och amma min dotter om det inte vore för att hon skulle bli störd av allt runtomkring. Nej, det som upprör mig är att som alla debatter om kvinnors kroppar så utgår ofta de mer konservativas argument ifrån att folk (läs: män) återgår till primitiva varelser som helt enkelt inte kan skilja på, i det här fallet, ett bröst som kvinnans (partners) leksak eller ett bröst som redskap för att ge näring till ett spädbarn.

Män kan se ett naket bröst vid ett litet barn och tycka att det är fantastiskt att mamman och barnet får en mysig stund tillsammans! Män kan se en snygg tjej utan att behöva sexuellt trakassera henne! Män kan till och med låta bli att våldta folk ÄVEN när de är fulla! Naturligtvis finns det ruttna äpplen i alla sammanhang, men det känns dumt att bygga ett samhälle genom att reglera de normalt funtade människornas vardag för att skydda dem från de ytterst få idioter som faktiskt finns därute.

På samma sätt finns det självklart kvinnor som ammar sina barn iförda vad som ibland klassas som utmanande kläder på platser som vissa skulle hävda är olämpliga för barn att vistas i överhuvudtaget, men de allra flesta ammande kvinnor har (speciellt de första månaderna) väldigt lite intresse att attrahera det motsatta könets blickar och klär sig därefter. Tvärt om är det flesta nyblivna mammor jag har träffat så måna om att deras nyfödding ska vara skyddad så till den grad att de knappt vågar sig ut på stan alls. Tyvärr!

Vad gäller just offentlig amning har jag detta att säga:

• Att just bröst råkade bli den kvinnliga kroppsdel som vi i Sverige ser som mest sexuellt laddat är en slump. I många länder i Afrika ses rumpor som höjden av sexighet medan (små) fötter var den stora grejen i Kina för lite mer än ett sekel sedan. Bröst har inte mer med sex att göra än handleder eller halsen!
• Som alla andra däggdjur på jorden har människan utvecklats till att få näring den första tiden genom att dia (”dägg” är ett gammalt svenskt ord för ”di”). Med andra ord skulle du inte vara här om inte dina förfäder de senaste 200 miljoner åren sysslat med att suga på deras mammors spenar. Det blir inte så mycket mer naturligt än så.
• Mitt spädbarn är hungrigt. Mitt spädbarn är inte så bra på det här med ”sen” utan vill ha mat nu. Mitt spädbarn kommer således att högljutt informera alla i sin omgivning om dess missnöje tills det att jag ser till att lösa problemet.
  De två möjliga valen som finns när mitt spädbarn är hungrigt är att jag antingen ammar henne eller att jag låter henne skrika sig blå (för henne handlar det här om liv och död). För dig innebär det att du, om du nu fick välja, skulle behöva avgöra om det är mer störande för dig att behöva vända bort blicken tio-tjugo minuter eller att höra på hur någon förtvivlat skriker på hjälp. Jag personligen tycker att valet är ganska enkelt.

Revolution?

För ett tag sedan publicerade Blondinbella en ny affärsidé och kallade det barnmatsrevolution. Konceptet går ut på att separera maten innan man gör puré av det så att barn kan få upptäcka var smak för sig. Briljant grundtanke – för det är precis så min erfarenhet av kräsna barn (och vuxna) är: nya saker måste testas många gånger och gärna just separat innan man vågar sig på att tycka om det. Anledningen att jag inte är helt lyrisk över produkten är främst för att det är en produkt och jag varken vill ge mitt barn eller mig själv matprodukter till vardags.

Jag anser nämligen inte att det finns något som är ”barnmat”. Det som finns är homogen, finfördelad, fabrikstillverkad mat som vi i livets början ger från små burkar och senare kommer i exempelvis kartonger eller plastpåsar. Om man nu gillar att äta hel- eller halvfabrikat och mår bra av det så finns det väl ingen anledning att sluta med det. Jag tycker bara att det är lite märkligt att vi står och kliar oss i håret och undrar hur det kommer sig att våra kräsna barn inte vill ha något annat än Mamma Scans köttbullar.

Vi kör med BLW (Baby Lead Weaning) som går ut på att man litar på att barnen kan och bör visa vägen för hur de ska äta. Dels avgör de själva vilken takt de slutar amma (eller flaskmatas) och dels att man inte ska vara rädd för att ge barn riktig mat. Förutom det så går det hand i hand med resten av mitt tänk: man behöver inte köpa några speciella produkter eller redskap! En annan anledning är att både Victor och jag lider av att vi själva är så kräsna. Det är inte något vi vill föra över på henne och vi tror att detta är det bästa sättet att förhindra ännu ett kräset barn.

Petrea kanske skulle ha varit ett ovanligt matglatt barn i alla fall, men jag tror att vår approach till mat har åtminstone belyst hennes aptit och kanske till och med bidragit till att den är så stor som den är. I augusti skrev jag ett inlägg om Petreas matvanor då, kring fem månaders ålder, och hur vi började introducera mat ”redan” då. Nu närmare ettårsdagen är Petreas favoritmat är stekt/ugnsbakad lök och kött (alltifrån nötfärsbiffar, grytbitar av dovhjort till lax- eller torskfilé). Ärtor och majs är också stora favoriter, men klassikerna banan och potatis ratas om det finns andra alternativ. Vi är sparsamma med salt och ger henne naturligtvis ingen honung eller östersjöfisk, men i övrigt äter hon det vi äter.
Alltså precis det vi äter: vi finfördelar ingenting (hon har tänder!), vi matar henne inte (annat än sörjig mat som t.ex. soppa) och ger henne även kryddstark mat. (Kan tillägga att jag själv är ganska dålig på att äta stark mat, så de är inte wasabi-starkt, men nog äter hon mat kryddad med både peppar och chilipeppar!) Vi försöker att ge henne så varierad mat vi bara förmår och hittills har hon endast sagt tvärnej till en enda sak: salami.

Det är tänkvärt, tycker jag, att vi i vår släkt fortfarande, ett kvarts sekel senare, pratar om min syster som tyckte om rökt ål och oliver när hon var liten. Varför skulle hon inte ha gillat det? De åt ål och oliver, hon fick smaka, hon gillade det. Det borde inte vara konstigare än så, men uppenbarligen är det här med att barn ska äta barnmat så ingrott i vår kultur att vi ser det som borde vara självklart som något uppseendeväckande.

Missförstå mig rätt: jag är inte emot puréer! Jag älskar smoothie, glass, filmjölk och annan lättsmält mat och låter självklart även Petrea få smaka det. Det finns en hel uppsjö av fruktpuréer som säkert är jättegoda och är hur praktiska som helst att ha med sig som jag själv nog också skulle köpa om det inte vore för att jag gillar att laga mat. Det jag är skeptisk till är att många tror att man kan trycka på en knapp när man tycker att nu är det inte så roligt längre att be om pannkakor/hamburgare till ungarna när man går på restaurang. Köp fabriksmat till era barn om ni vill det (eller gör egen puré), men inse de långvariga resultaten av att uteslutande ge sådan mat när ni fattar ett sådant beslut.

Amning

Några veckor gammal

Det här inlägget känns inte så aktuellt, med tanke på att vi nu har ammat i snart 5½ månader, men jag tänker att jag skriver ändå, för nu börjar vi ju gå in i nästa matfas: mat!

Amningen har gått smärtfritt, sånär som de första veckorna. Jag tror Petrea fick fel grepp i början, så båda bröstvårtorna blev såriga och fick till slut tjocka skorpor på sig. Det blev så illa att vi åkte in till akuten för att jag var rädd att jag skulle få mjölkstockning på det värsta (högra) bröstet som det helt enkelt inte gick att pumpa ur. Det visade sig sedan att Petrea löste problemet alldeles utmärkt, det tog bara lite tid från hennes sida och en hel del självbehärskning från min sida. Ett tips: ullfett. Finns att köpa på apoteket, bara att smörja in med lite bröstmjölk på såriga bröstvårtor.

Idag går amningen hur bra som helst och det är det mysigaste jag har gjort. Det var helt klart värt de första veckornas strul. Vi föredrar att liggamma, något som lämpar sig extra bra om man nattammar eller bara vill att ungen ska kunna sova kvar efter maten, men som även är smidigt hemma annars också.

När Petra var liten kunde hon amma när och var som helst, nu när hon lite mer kräsen. Hon vill ha lugn och ro, gärna lite mörkare och som sagt liggandes. Hon klarar vid nödfall av att äta även på udda ställen*, men då blir det endast för att släcka den värsta törsten, sen avbryter hon.

Jag har en handpump och nappflaska som jag/Petrea använder när vi vill ha barnvakt under mer än 2 timmar. Jag har testat att frysa mjölk i iskuber, men hon tycker inte om smaken när det tinas upp, vilket jag har full förståelse för – vem vill ha fryssmak på käket om man inte behöver?
Vi köpte även ”plastskålar” att ha i BH:n som fångar upp mjölken som rinner till när man ammar på det andra bröstet och samtidigt luftar bra. Användes flitigt i början när vi ammade oftare och bröstvårtorna dessutom var betydligt känsligare. Numera räcker det att lufta ofta och ha engångsamningsskydd när man är vara påklädd.

Livsmedelsverket rekommenderar sex månaders helamning, men att man komplimenterar maten med bröstmjölk i alla fall i ett år. Världshälsoorganisationen WHO rekommenderar minst två år. Som jag känner nu ammar vi nog ett tag till, minst ett år skulle jag tro. Naturligtvis under förutsättningen att det passar oss båda hela tiden.

*exempelvis: i bilen, på stranden, på en klippa, på en gräsmatta, på en parkbänk, på en trappa i kö för att se Natural History Museum i New York där vi f.ö. var nära att bli utkastade, eftersom de trodde att jag höll på att armera en bomb under skynket jag hade för att Petrea skulle få lugn och ro när hon åt.