Lines psoriasis

Ett av mina nyårslöften har varit att dra ner på mejeriprodukterna (har slutat Dricka mjölk, men haft det i exempelvis raggmunkarna i måndags) för att det inte tillför något näringsämne jag annars inte får i mig utan bara ökar risken för benskörhet senare i livet. En konsekvens av detta som tagit mig helt på sängen är att Lines psoriasis har gått bort helt och hållet!

Victor har troligen en mycket mild psoriasis, så jag var inte förvånad när jag upptäckte att Lines också hade fått det när hon var 3 månader gammal. BVC har inte velat ta några prover eftersom att ”det inte går att göra något åt det” och att ”det lika gärna bara kan vara torr hud”. Jojo! Torr hud i största allmänhet har hon också, men det jag syftar på ser ut som brännmärken efter cigaretter, fast inte så cirkulära och oftast större. Varken vanlig hudkräm eller kortisolkräm hjälper det minsta, men jag fann mig i höstas i deras dom att det bara var att vänta och se.

Fast forward till igår kväll då jag rådfrågade en no-poo-grupp på Facebook om deras bästa tips för psoriasis hos 10-månaders bebisar och tänkte mig svar som ”kokosolja efter bad” eller ”använd bara aleppotvål eller olivtvål”. I morse fick jag svaret att utesluta komjölksprotein och gluten och helt plötsligt faller allt på plats bara!

• Att jag lät bli mejeriprodukter de första månaderna med Lines eftersom att jag hoppades att det skulle lugna hennes känsliga mage – och hennes psoriasis kom ju först vid 3 månader!
• Att jag under hösten instinktivt nästan gått och tänkt på att jag borde ta steget och leva som jag lär och sluta med mejeriprodukter (och gluten, men det äter jag så lite av redan som det är)
• Att jag det jag varit för upptagen för att medvetet konstatera, att Lines utslag är magiskt borta sedan nyår, har mitt undermedvetna uppmärksammat och försökt hitta en förklaring för

Jag ber om ursäkt för att det här inlägget blev så hoppigt, men det är så min hjärna ser ut just nu. Jag fick mitt livs tredje Eureka i morse, och sedan dess har jag inte kunnat sluta tänka på hur allt hänger ihop: kosten, no poo, kroppen, psyket hälsan, miljön, planeten – som ett enda stort nystan i olika färger som jag helt plötsligt inser egentligen är samma tråd!

Samtidigt som jag tänker febrilt på detta enorma garn har också en sorg börjat smyga sig på. För eftersom att jag nu i det närmaste bekräftat min egna diagnos så vet jag ju hur mycket svårare Lines liv kommer att bli. Förutom stora utslag över hela huden när hon mår dåligt/inte äter rätt/det är vinter så är hon i riskzonen för hjärt- och kärlsjukdomar, övervikt, reumatism, ulcerös kolit och andra inflammatoriska sjukdomar. Min lilla tjej!

 

 

Anti-pill

Nu när de första av Petreas jämnåriga börjar bli blöjfria pratas det, inte helt onaturligt, om barnens kön. Eller ja, om flickors kön, för att vara mer specifik. För oavsett kön har får ju barn betydligt större tillgång till vad de har mellan benen när de blir av med blöjan, men om det råkar vara en snopp där så finns det liksom ingenting att diskutera. Om det är en snippa, däremot, då har vi ett problem. Man hoppas att det är en fas som snart kommer att gå över, för det är ju så besvärligt det här med flickebarn som pillar sig mellan benen.

(Det är nästan så att jag undrar om man inte låter bli att potträna sina döttrar lite längre än vad man annars hade gjort för att kunna ha blöjan som ett synnerligen ohälsosamt kyskhetsbälte tills det att de blir stora nog att kunna förstå och lyda ett pillförbud. Är det inte lite som att majoriteten av alla amerikanska pojkar – även icke-judar – omskärs vid födseln för att de inte ska onanera när det blir äldre?)

Men vad exakt det är som skulle vara så hemskt med småtjejer som upptäcker en till kroppsdel, det är det ingen som säger, men alla (mammor, pappor och förskolepersonal) är rörande överens om att flickors pill är ett problem. Kan det vara för att det är ohygieniskt? Fast då skulle det väl vara samma sak med pojkar? Och dessutom tillhandahåller väl de flesta hushåll tvål och vatten så att man kan tvätta händerna?

Nej, hygienen är nog inte problemet. Kan det vara tradition, månne? Kan det vara så att eftersom när pojkar väl hittar sin snopp så släpper de aldrig taget så har vi liksom vant oss med tanken att snoppar ska pillas på i tid och otid (förlåt, ”rättas till”, heter det) medans snippor ska förbi opillade till bröllopsnatten?

 

 

 

 

Chilla Vanilla

Jag är svensk. Men bara lagom svensk, liksom. Visst, jag har ett rött sommarställe med vita knutar, men jag kompenserar det med att ha valt en sambo från utlandet. Och visst, han är ju kanske inte en riktig ungrare i och med att han är uppvuxen i Sverige, men han kompenserar det med att ha väldigt ungersk smak (kött, potatis och lök. Och paprika i alla dess former). Visst, det är ju inte superbra att äta så mycket kött, men å andra sidan äter jag och Petrea mestadels vegetariskt och jag har till och med varit veg*n i några år. Visst, jag var ju faktiskt aldrig vegan, men eftersom jag var laktosintolerant blev det bara mat från växtriket och ägg.
Ni fattar: jag är lagom. Vanilla.

Jag har en del andra saker jag faktiskt sticker ut med: det är viktigt med hälsa och miljö för mig, och därför har det blivit bland annat BLW, EC, tygblöjor och no poo. Men det har aldrig varit antingen eller för mig, på något område.

Jag har också precis kommit ur garderoben som feminist (ser fortfarande konstigt ut att se det sådär nedpräntat), och anledningen till att det tog 28 är nog just för att jag är så lagom annars. Feminismen är över lag alldeles för verbalt våldsamma, har jag tyckt, men inser väl nu att det kanske behövs för att vi ska komma någonstans.

Men även nu när jag förlikats med den tanken, att det behövs både eldsjälar och krigarretorik inom feminismen (och miljöaktivismen för den delen), så har jag svårt för elitismen som man finner nästan överallt – även det över lag vänsterorienterade alternativa.

Det duger inte att multinationella äggföretag trappar ner på burhönsen – de ska gå i konkurs här och nu för att äggätande är fel! Om man ger bebisen en klämmis istället för enbart paltbrödsstavar kan man lika gärna lägga ut den åt vargarna för hen är ändå redan förstörd! Och gud nåde den man som behövt bli far till en dotter innan han blir feminist!

Kan vi inte bara glädjas åt att världen långsamt går åt rätt riktning? Det är fullkomligt orimligt att anta att hela Sverige ska bli vegetarianer över en natt (för att inte tala om veganer!), men det är väl jättebra att de flesta skolor idag inte bara har vegetariska alternativ utan ofta kör med en vegetarisk dag i veckan! I Sverige har vi kört med engångsblöjor sedan min mor-/farföräldrars generation upptäckte miraklet med engångsprodukter och brukmat: att alla småbarnsföräldrar hux flux skulle gå tillbaka till tygblöjor när engångsblöjor är så inbitet är naivt till gränsen av idioti! Att föräldrar skulle sluta med godis och välling eftersom våra barn får hälsoproblem till följd av allt godis och sädesslag är lika långsökt som att man i England på 1800-talet skulle låta barnen slippa fabrikerna ett tag och gå ut i solen för att slippa få engelska sjukan.

Men det blir bättre! Hela tiden! Kan inte ni eldsjälar ta en paus från allt krigande, fokusera på framstegen för att sedan fortsätta kiritisera det som är helgalet stället för att vara arg på att folk inte gör saker så snabbt eller till samma grad som du!

 

 

Petrea 2 år

…och snart en månad! Äntligen börjar jag bli tillräckligt stark och stabil att jag kan ta del av Petreas vardag som något mer än en lästant och tjatkärring. Som jag har längtat! Och att döma av allt extra bus och gos verkar hon ha saknat mig också. Finns det något härligare än barns skratt?

Fysisk utveckling
Det är mycket klätla (klättra) just nu. Hon har ju alltid varit duktig på det grovmotoriska, men problemet är att Petrea inte riktigt har den önskvärda överlevnadsinstinkten. Hon slänger sig hit och tid, hoppar från alltför höga höjder och försöker ta sig upp på obestigliga hinder, precis som hennes mamma gjorde när hon var liten… Å ena sidan vill jag inte hindra hennes utveckling, men å andra sidan vill jag att hon överlever till nästa födelsedag också!

Jag har börjat hämta Petrea från förskolan igen (senast var innan jul), och senaste veckan går jag dit med Lines i sele/sjal och tillbaka med Petrea i hennes sovvagn (och Lines kvar på magen). När vi gick själva senast, jag och Petrea, bar jag henne större delen av vägen men lät henne gå själv en 20-30 minuter beroende på hur mycket tid vi hade och hur långt hon hade lust att gå. Tyvärr kan jag inte riktigt ännu plocka upp och ner Petrea från ryggen ännu, så jag måste ta med vagnen hur otymplig den än är. Och finns vagnen där vill Petrea inte gå, så jag har ingen lösning för hur jag ska börja få henne att gå igen. Det är ju alldeles för långt fr henne att gå hela vägen själv (2,5 km enkel väg), så det får väl bli att vi mjukstartar med kortare promenader på helgerna kanske.

Intressen
Lines är Petreas största intresse sedan hon kom till världen för lite mer än sju veckor sedan. Så fort Lines är vaken ska vill Petrea komma dit och hälsa, krama, pussa och gärna hjälpa till med att exempelvis gunga på babysittern, lägga på/justera/ta av filten, ge henne diverse olika låtsasdrycker från hennes leksakskök osv. osv. Petrea är mycket mån om hennes systers välmående och frågar alltid om hon är happy eller le-ssen. Är Lines inte vaken måste babymonitorn vara med så att man kan höra Lines (och trycka på alla knappar). Hittills har hon inte en enda gång visat att hon är arg eller avundsjuk på Lines, trots att Petrea nu måste dela med sig av uppmärksamheten. Hon är så snäll med lillasyster och det verkligen syns hur mycket hon älskar Lines! Man blir rörd till tårar när man ser dem!

Roligaste aktiviteten är fortfarande att busa, både med Mamma och Pappa numera! Det ska jagas och jaga, kittlas, dansas (som Pippi!) och hitta på fånigheter som att krypa bakom mammas rygg göra pruttljud mot mammas rygg/axlar/armar när vi badar.

Det är kul med stillasittande aktiviteter också, som att måla (helst på kroppen) och pyssla. Häromveckan fick vi höra den första igenkännbara sången – Blinka lilla stjärna! Fast bäst är det fortfarande att läsa. Storfavoriten just nu är ”The Daddy Mountain” av Jules Feiffer och ”En mammut i kylskåpet” av Michaël Escoffier som vi lånat på biblioteket (ganska söta båda två) samt Nicke Nyfiken som vi fått ärva, till mammas stora förtret. Jag älskade Nicke Nyfiken när jag var liten, men nu när man läser böckerna som vuxen, speciellt första boken om hur Mannen med den gula hatten rövade bort Nicke från hans hem i skogen, blir i alla fall jag smått äcklad av 1930- och ’40-talstänket.

Siffror är tydligen något som de håller på med mycket på förskolan (hon kan säga nästan alla siffror 1-10 på svenska nu, om än i fel ordning), men hemma är det sedan några månader tillbaka bokstäver som gäller. Hon kan A as in Assan (Aslan, hennes kusin), B as in Bat-tje (Bamse), E as in e-fant (elefant), L as in Nines (Lines), M as in Mojj-mojj (Mormor) som ibland förväxlas med N as in Nå-ni (Nagyi, d.v.s. hennes farmor), O as in owl (uggla), P as in Bea (Petrea), S as in Söjen (Mormors kille Sören), V as in Nessa (Vanessa, hennes kompis). Så fort hon ser en bokstav hon känner igen pekar hon och säger vad det är och vad den står för. P är helt klart favoriten, och tur är det, för det finns ju massa parkeringsplatser med P på, för att inte tala om alla Polarn & Pyret-kläder med deras logga (ett P)!

Språk
Det har gått förvånansvärt snabbt med utvecklingen, speciellt svenskan, naturligtvis. Victor har påmint mig om att hennes jämnåriga nu är tillräcklig stora för att förstå att jag pratar ett annat språk med Petrea och att de kan känna sig utanför, så jag har försökt gå över till svenska när hon leker med andra barn. Det har gjort att jag verkligen insett hur mycket svenska hon ändå förstår – nästan lika mycket som engelska! Prata har det däremot aldrig varit något tvivel om vilket som är hennes främsta språk: svenskan står nog för hälften av hennes talade ord och nu när hon har börjat tala i 3-5-ordsmeningar har även svensk grammatik börjat sippra in i de ungerska och engelska orden. Exempelvis bedden (engelskans ”bed” + svenskans -en-ändelse) och tejen (ungerskans ”tej”, d.v.s. mjölk, + svenskans en-ändelse).

Teckenspråket har vi båda två övergett, tyvärr. Förskoleläraren sa på utvecklingssamtalet häromveckan att det kanske är därför hennes tal går så snabbt framåt nu, men jag tror snarare att det är tvärt om: om vi inte hade tecknat hade det tagit ännu längre tid för Petrea som trespråkig att börja prata, utan vi har båda två känt att teckenspråket inte behövs längre och trappat ner det som en konsekvens av hennes språkutveckling.

Hon är som en liten svamp, den lilla damen, och härmar allt vi säger. Det är också viktigt för Petrea att vi repeterar det hon säger så att hon får bekräftelse på att vi har förstått och höra om vi håller med. Det är sällan hon blir frustrerad av att inte bli förstådd, utan istället prövar hon att formulera sig annorlunda, byta språk eller kanske peka. Hon kan vara mycket bestämd, som en diplomatisk granne sa, och det hör man tydligt med fraser som ”Jag sitta där!”, ”Jag ta den!” och ”Jäpa dig!” (=Hjälp mig!), gärna med armarna i kors och böjda ögonbryn.

Sömn
Jag och Victor har delat upp nätterna så att jag tar Lines och Victor tar Petrea. För några veckor sedan fick Victor nog av att nattningen ofta tog en timme (!) och att Petrea gärna vaknade upp till fem-sex gånger per natt. Då tror ni kanske att det var något tillfälligt i samband med att Petrea blev storasyster. Icke! Så här har det varit i… ja, minst ett halvår, av och till. Möjligen kanske det förvärrades lite av systerskapet och framförallt att vi behövt ta bort ena sidan på spjälsängen (hon kunde klättra ur den), men mestadels tror jag att hennes dåliga sömnvanor helt enkelt bara var en ovana. Den här gången tror jag dock att Victor har lyckats med att få Petrea att känna sig trygg i att vi faktiskt finns här och kommer när hon ropar, även om vi inte sitter och håller henne i handen medan hon somnar. Numera tar nattningen dryga kvarten (inklusive mjölk och toa), om ens det, och det hör till ovanligheterna att det blir skrik i samband med nattningen eller under natten. Som grädde på moset har Petrea nu börjat leka lite själv på morgonen! Hurra hurra!

Toalettbestyr
Med undantag av några dagar i samband med Lines födsel har det gått fortsatt bra. Hon har nästan helt slutat med pottan nu och sitter på hennes toasits på toan istället. Detta för att det lätt kan bli fullt i pottan, vilket naturligtvis gjort det obehagligt att sitta där, vilket i sin tur har gjort att Petrea studsat upp och ner och kladdat ner hela henne och badrummet.

Förskolan har tagit det välkomna initiativet att låta henne torka sig själv för ett tag sedan, så numera torkar vi bara Petrea efter bajs – kiss klarar hon av själv. Egentligen kunde vi nog ha börjat med det tidigare, men eftersom hon inte är så bra på det ännu har det blivit rött. Men nu tänker jag att det kan få vara så under tiden hon lär sig – hon badar ju ändå nästan varje dag.

 

Lines 7 veckor

Mammas stora tjej! Det går så snabbt; om möjligt ännu snabbare än jag tyckte att det gjorde med Petrea. Vi ska gå på läkarkontroll imorgon så jag vet inte exakt hur stor Lines är ännu, men det skulle inte alls förvåna mig om hon passerat 6,5 kg. Hon ler stort när man inte setts på ett tag, pratar lite granna, har börjat suga på tummen och älskar att spana på allt möjligt. Att bli buren utan sele eller sjal är det bästa som finns, speciellt om Pappa eller Mamma går runt så att man verkligen kan se sig omkring. Babysittern funkar någotsånär kortare stunder och bärdon går bra att sova i men är alldeles för instängt att sitta i när man är vaken och vill titta.

Amning
Jag skrev ett helt inlägg om det för snart en månad sen och jag vet inte om det är så mycket om har hänt sen dess. Möjligen att hon ammar färre gånger nu, men det kanske bara är jag som inbillar mig… (Edit: Hon väger 7,1 kg, alltså som en genomsnittlig 5-månadersbebis, så uppenbarligen äter hon i alla fall inte mindre mängdmässigt!)

EC
Även här jag skrivit ett inlägg för 2½ vecka sedan hur det går att babypotta ett spädbarn. Här har det dock hunnit hända lite på den korta tiden. Det går fortfarande över all förväntan att potta Lines – vi är nere på mindre än en bajsblöja i veckan nu och på Petrea-fri tid lyckas jag fånga nästan vartannat kiss! (På helger när Petrea är med oss hela dagen är jag glad om jag fångar ett kiss per dag…)

Det är redan uppenbart att Lines inte tycker om att göra ifrån sig i blöjan, speciellt inte att bajsa i blöjan. Senaste gången det blev så, förra onsdagen, skulle jag hämta Petrea på förskolan och passade på att potta Lines. Till saken hör att vi av misstag betingat Lines att kissa/bajsa där det finns en spegel (eftersom vi mestadels pottat henne över handfatet), och på förskolan fanns det inget ställe med spegel, så hon höll sig. Stackarn var helt förstörd 5-10 minuter senare när vi var på väg hem och hon inte kunde hålla sig längre! Petrea i den åldern hade säkert också föredragit en potta om vi hade erbjudit henne det, men hon brydde sig inte om att bajs i blöjan heller. Men med Lines kändes det som att jag svek henne för att jag lät henne bajsa på sig!

Vi har börjat försöka få bort spegelgrejen nu genom att använda betingningsljudet ”sss”, så att hon ska associera det till att göra ifrån sig snarare än spegeln, och det går framåt sakta men säkert.

Fysisk utveckling
Det går väldigt snabbt framåt här – nyss var det sitta upp som det stora nya, men nu när hon har upptäckt att man kan se ännu mer om man står upp så är det det som gäller! Det brukar gå några sekunder i taget, sen viker sig benen och hon får andas lite innan hon ska på det igen, som en liten jojo!

Sen är det kul att hålla upp huvudet tycker Lines, vilket hon kan göra i flera minuter när hon känner för det, oavsett om hon ligger på magen, sitter, blir buren eller står upp.

Sömn
Det går så snabbt att vänja sig vid något bra: Lines sover ofta 9 timmar i sträck på nätterna nu, vilket är helt magiskt! De nätter då hon sover dåligt (d.v.s. vaknar mer än en gång alternativ ”bara” sover 4-5 timmar i sträck) känner man sig som en grottmänniska morgonen efter. Vi har dock märkt en baksida till hennes fantastiska sovvanor på nätterna: priset är att hon då sover dåligt på dagen (d.v.s. ofta bara en halvtimme i sträck och aldrig mer än 2 timmar). För Victors del är det ett klart godtagbart pris, men för mig blir det att dagarna blir en enda lång vals av bärande, vyschande och ammande och jag får ingenting annat gjort.

Nybliven tvåbarnsmor rapporterar

Nu har jag varit tvåbarnsmamma i två veckor och det är väl vad jag hade förväntat mig. Jag kan inte påstå att det är särskilt stressigt (annat än möjligen på morgonen när Petrea ska iväg till förskolan/mormor/farmor), men tiden rinner iväg ändå eftersom man hela tiden blir avbruten. Och sen är det ju sömnbristen, men den är väl övergående får vi hoppas.

Men kärleken!
Ni anar inte!
Jag vet inte riktigt hur ska ska sätta ord på det – betydligt mer begåvade individer än jag själv har försökt i århundraden att beskriva det med sång och poesi utan att riktigt kunna få till det. Man tror inte att man ska kunna älska någon så mycket som man älskar sin förstfödda, och så kommer barn nummer två och bara får ens hjärta att brista och svämma över fullständigt med kärlek!

Lines, heter hon förresten, min nya kärlek. Som Ines, fast med L framför. Medan jag återhämtade mig efter en operation för ganska exakt tre år sedan fick jag låna min första och enda ljudbok av min syster där huvudpersonen hette just Ines, och trots att just den karaktären inte var så angenäm blev jag kär i namnet. Vi visste långt innan Petrea blev till att om vi skulle få en tjej skulle det bli just en Petrea (givet att hon såg ut som en sån), men den här gången var det precis på mållinjen som vi bestämde oss för Lines. Vi funderade på Ines ett bra tag, men övertygades några veckor innan förlossningen att inte ta Ines eftersom det hamnade på plast 35 av de vanligaste namnen 2015. Så då hittade vi på en egen variant, helt enkelt.

Lines föddes 9:47 söndagen den 6:e mars 2016, 9 dagar efter beräknad födsel. Hon var 54 cm lång och vägde 4,5 kg! När vi var på BVC i onsdags hade hon redan växt till 55,5 cm och gått upp till nästan 4,7 kg, så jag tror att det blir en stor bebis, precis som storasyster.

Med Petrea har omställningen gått över all förväntan. Hon pratar hela tiden om Lines, både hemma och på förskolan. Hon vill hela tiden vara med och hjälpa till och blir egentligen bara arg/frustrerad när hon inte får vara med Lines (p.g.a. exempelvis att hon precis ska börja amma eller nyss somnat) snarare än för att jag bär runt på henne eller inte umgås med Petrea som vi trodde.

That’s all for now – jag är på väg att bli avbruten igen, så jag rundar av här. Förhoppningsvis kommer det mera snart!

Råd till min dotter

Jag skrev ett brev till bebisen i magen. Om mina tankar inför förlossningen och mitt liv som tvåbarnsmamma, om henne och hur hon kommer passa in i familjen. Jag började fundera på råd, vad skulle jag vilja säga till min ofödda dotter om föräldraskapet?

Jag förvånades över att det viktigaste rådet inte alls handlade om babypottning eller BLW eller några andra udda saker som jag annars pratar så passionerat om. Det var kort och gott: var nära. Om hon kan och vill amma: gör det! Om hon kan och vill bära: gör det! Vad man än hittar för strategi för att vara nära så gör det! Jag har aldrig upplevt något så givande, så omvälvande och fullständigt underbart som att vara nära sitt lilla barn.

Petrea 1 timme gammal

Mammas tjej

Det finns två saker som har varit riktigt bra vad gäller min foglossning och tillhörande immobilitet: att Petrea och Victor har kommit närmare varandra och att Petrea älskar böcker. Det är möjligt att det senare skulle ha hänt i alla fall (hon är ju trots allt min dotter), men att jag sedan i september nästan uteslutande sitter i soffan och läser när jag är med henne har inte skadat hennes läsintresse.

Petrea har helt klart kommit in i 2-3-åringsböckerna nu. Bilderböckerna med bara en random grej per sida för 0-1-åringar är totalt ointressanta, de enklare historierna med en 10 sidor för 1-2-åringar går fortfarande an men hon har helt klart börjat få upp intresset för de lite längre sammanhängande historierna. Stora favoriter just nu är Bu och Bä, Totte, Petsson och Findus (främst Findus och mucklorna, om jag ska vara ärlig) och naturligtvis Emil i Lönneberga och Pippi Långstrump.

Jag läser på engelska med två undantag: böcker som ”Rut och Knut” som rimmar och jag helt enkelt inte kan översätta texten ordentligt och klassiska verk av exempelvis Astrid Lindgren som jag tycker ska upplevas på svenska. Eftersom böckerna nu börjar ha lite mer substans tar det mig nu två-tre läsningar innan jag har hittat ”min” översättning av texten.

En gång i månaden går vi och lånar böcker på biblioteket och har gjort det sedan vi flyttade hit. Nu senast, för snart två veckor sedan, åkte jag med Victor för att hämta Petrea från förskolan och när jag berättade vart vi skulle var hennes spontana reaktion: ”Yay!”. Och i natt vaknade Petrea till en liten stund (eller pratade i sömnen?) och sa ”Book!” – inte Pippi/Bamse (”Bat-tej”)/Mamma/Pappa eller något annat som är viktigt i hennes liv, utan bok. Mammas tjej!

Gravidkroppen

Det börjar närma sig slutet av den här graviditeten, tacka gudarna för det! I och med att det här med största sannolikhet är min sista graviditet så känns det extra otacksamt att inte njuta av den till fullo när jag vet hur snabbt tiden går och att jag troligen aldrig mer kommer att få uppleva det här miraklet. Ett smärtsamt mirakel, i det här fallet.

Den här graviditeten har, med undantag av några underbara veckor i augusti-september, mest varit en pina. Först var jag trött och illamående i princip hela sommaren och sen kom foglossningen redan i slutet av september, tätt följd av en massa andra tråkigheter. Jag önskar att jag kunde ha hållit igång mer, som jag gjorde förra gången. Inte främst för min egen skull, utan för Petreas. Med alla andra jobb är jag nöjd med att göra mitt bästa. Som förälder räcker inte det nödvändigtvis, och det är den absolut viktigaste personen i världen som blir lidande om man misslyckas. So much for good enough parenting…

Så jag har svårt att titta på min egna gravida kropp och se att den är fin, trots allt det fantastiska den gör egentligen, för jag kopplar den nästan bara till smärta och oduglighet, dumt nog.

Däremot har jag alltid tyck att andra gravida kvinnor är så himla vackra! De slås endast av precis nyblivna mammor som har en nästan magisk glow – trots utmattning och sömnbrist. Jag ser det på foton på min egen mamma, mig själv och andra kvinnor när vi har våra timgamla guldklimpar på brösten och jag såg det med egna ögon när min syster fick barn i oktober. Ingen av oss har något strålande leende på läpparna precis, men det finns något visst i blicken. Man Vet.

Vår tygblöjshistoria

Den här veckan är jag lite bänkad från att spela in klipp till min youtubeserie för småbarnsföräldrar i och med att jag har rethosta, ordentlig snuva och eventuellt ögoninflamation. Istället filar jag på manusen för de två kommande klipp som jag hoppas kommer bli klara det här året i alla fall. De ska handla om tygblöjor, ett spännande men väldigt stort ämne.

I serien är jag så objektiv jag bara förmår att vara och går egentligen inte in på mina personliga erfarenheter överhuvudtaget, och det slog mig nu att jag inte har skrivit om det här, på min betydligt mer personliga blogg, heller. Det har inte blivit av för att tygblöjorna mer har varit ett medel för att underlätta för den, enligt mig, betydligt mer intressanta grejen: babypottning/EC. Men bättre sent än aldrig! Voilà:

Jag visste långt innan vi väntade Petrea att jag ville köra med tygböjor, men det krävdes en del övertalande för att Victor skulle vara med på tåget. Så har det varit med det mesta av de udda grejerna vi har för oss med vårt föräldraskap, som han nu är en nästan större förespråkare av än vad jag själv är.

De vanligaste anledningarna till att man börjar med tygblöjor är för att de är bättre för barnets hälsa, för miljöns skull eller för familjens ekonomin. Det som övertygade Victor var först den ekonomiska aspekten, men nu i efterhand är han överens med mig om att det bästa med tygblöjorna är att Petrea var mer medveten om att det hände något när man kissade eftersom blöjorna inte är lika torra som engångsblöjor.

Efter att ha lyssnat på en massa youtube-mammor när jag var gravid fastnade jag för pocketblöjor, och valde märket bumGenious, 10 st one-size, för att de fått bäst kritik. Som nybörjare var jag så klart inte säker på min sak utan jag ville ha en sort till, så det fick bli de svenska knyblöjorna Disana, 10 st, med 3 st ullbyxor. Utöver det hade Victor köpt 2 st billiga pocketblöjor och ett gäng inlägg från Kina av okänt märke som efter bara några gånger gjorde det solklart varför de var så billiga.

De första tre veckorna använde vi bara engångsblöjor för att vi helt enkelt inte orkade lägga någon kraft på det som inte var absolut nödvändigt för vår överlevnad. Efter det, från tre veckors ålder till att vi slutade med blöjorna helt när Petrea var ca 8 månader, använde vi nästan uteslutande tygblöjor. Under vår 5-6 veckor långa semester från Stockholm blev det dock bara engångsblöjor av bekvämlighetsskäl (bilande i USA i tre veckor och sedan två veckor på ett landställe utan tvättmaskin).

Knytisar, engångs och pocketblöjor

Det visade sig ganska fort att BumGenious passade oss bäst av de sorter vi hade, men eftersom vi bara hade 10 stycken (ca 24 brukar rekommenderas om man vill köra tygisar på heltid) fick kinablöjorna och knytisarna bli reserver innan vi började babypotta Petrea när vi kom hem från landet när hon var fyra månader. Då funkade de relativt knöliga knytblöjorna helt plötsligt inte för att de helt enkelt tog för lång tid att få av för att vi skulle hinna få henne till pottan. En annan förändring som kom av EC-andet var att vi inte behövde köpa fler av de redan begränsade antalet engångsblöjor efter augusti att ha ens som reserv då det helt enkelt gick åt så få blöjor.

De engångsblöjor vi använde var främst Libero och är nöjda med dem, för att vara engångsblöjor. Vi fick några Pampers också från BB och de har/hade en liten rand som färgas blå (?) när blöjan är blöt som vi gillade, men vi tyckte att Liberos luktade bättre så det fick bli dem. (Alla engångsblöjor luktar egentligen kemiskt, det är bara frågan om vilken man vänjer sig vid först.)

För några veckor sedan köpte jag några begagnade pocketblöjor från Alvababy på en köp- och säljsida på Facebook och på Alternativa barnmässan blev det ett gäng Poops-blöjor (5 skalbyxor och 15 inlägg i varierande storlekar) som det ska bli jättespännande att testa när Petreas syskon kommer i slutet av februari.  Vi siktar in oss på att börja med EC light redan från början, men vi har inga höga krav eller förväntningar på oss, utan går det så går det. Däremot vill vi nog börja med tygblöjorna lite tidigare denna gång, så fort navelsträngen och barnbecket är borta tror jag att vi kommer försöka oss på det.

Det kommer garanterat vara lättare att köra med tygblöjor den här gången eftersom vi slipper boka tvättid och sedan klampa upp och ner tre trappor för att komma till tvättstugan, men jag är osäker på hur det kommer gå med EC-andet. Vissa säger att det blir lättare med tvåan för att man vet mer vad man ska leta efter, men å andra sidan måste vi nu försöka lära oss ett nytt barns signaler och samtidigt se till att hålla vår tvååriga dotter vid liv. Som sagt, jag har inga höga förväntningar på oss utan det får bli som det blir.