Gåshud

Usch, jag får gåshud när jag ser den här filmen:

Hur ska killar egentligen förstå att ett nej är ett nej? Hela deras uppväxt har ju samhället sagt att man inte behöver ta tjejers nej på allvar. Boys will be boys, liksom. De visar ju bara att de gillar en tjej när de drar dem i håret. Och vem som helst fattar ju att man skämtar när de kallar tjejer för diverse olika tillmälen! Och att ta nån på brösten eller rumpan var ju bara lite bus – de var ju nyfikna och ja, hon stod ju där i närheten.

Hur ska de förstå att det är skillnad på sex och på våldtäkt när de aldrig fått lära sig lyssna på tjejer? När samhället alltid haft ursäkter för deras beteende?

Det är ingen som ifrågasätter när ägaren till en Sankt Bernhardsvalp redan från början lär den att inte hoppa upp mot folks ben, hur oskyldigt det än är. De fattar att om man låter valpen lära sig att det är okej kommer den fortsätta med det som fullvuxen hund, och då är det helt plötsligt inte lika gulligt längre, om det någonsin var det. Varför ser vi inte se att allt vi gör får konsekvenser?

Ovanor från förskolan

Petrea har nu gått på förskola i 2½ månad och verkar trivas jättebra. Jag själv är i stort sätt nöjd, men jag har märkt att hon har fått en del ovanor också. Kanske skulle dessa ovanor ha kommit av sig självt ändå, men i vilket fall som helst har det gått snabbare nu när hon lärt sig av de andra barnen.

Det värsta är nog att hon har blivit mer våldsam. Alltså inte bara när hon är arg/frustrerad och i ren desperation sliter eller biter i saker, men ”till vardags” också. Hon kastar saker hej vilt, slår ner klosstorn/andra saker över en decimeter i höjd och smäller ner böcker i våra ansikten/händer/vad som nu är närmast när vi ber henne hämta en bok hon vill läsa.

Å andra sidan är hon också gosigare nu än tidigare

Det andra Petrea har börjat göra senaste månaden är matrelaterat och kanske inte så jättefarligt, men ändå inget jag är så glad för. Det mer högljutt kring måltiderna numera; både med hennes röstläge med framförallt hur hon visar att hon vill ha mera. Först säger hon (oftast) att hon vill ha mer, men kommer inte det på en gång vänder hon upp-och-ner på tallriken och börjar slå på den med skeden/gaffeln. Det ger ju omedelbar verkan, så det är klart hon fortsätter med det… Sista ”stora” förändringen kanske inte ens ska klassas som en ovana då man skulle kunna säga att hon bara vill utforska, men det är ändå ett problem att Petrea numera helst vill få i sig vätskor genom att doppa skeden/gaffeln i muggen och sedan lapa i sig de få droppar hon inte spiller. Hon får ju liksom inte i sig något längre!

Barnpsykologer och medföräldrar: är detta bara en fas? Hur hanterar man icke-känslomässigt våld?

Felsökning

Jag tror jag har kommit på vad som är felet med mig, varför jag inte kan bli feminist: jag identifierar mig inte som kvinna främst. Inte så att jag ser mig själv som könlös; det är bara inte så viktigt för mig, det här med att vara kvinna. Först och främst ser jag mig själv som människa, förälder, sambo, dotter, svensk… De enda gångerna jag tänkt på mig själv som kvinna är i sexuella sammanhang och när jag precis blivit gravid. Det är nästan viktigare för mig att jag är brunett än att jag är tjej och då är det kanske inte så konstigt att jag har så svårt att relatera till kvinnokampen.

Jag ser inte att världen är uppdelad. Vi är alla människor – män, kvinnor och allt däremellan! Jag ser inget krig mellan könen, har aldrig gjort.

För mig är det irrelevant vem som slår vem – jag är emot ALLT våld, mäns mot kvinnor, kvinnors mot barn eller mäns mot andra män. Det är främmande för mig att dela upp världen i två läger på det sättet som feminister gör.

Att se tjejer som offer som skulle behöva samhällets stödkryckor tycker jag dessutom är att nedvärdera och till och med förolämpa kvinnor. Girl power! Kan själv! Jag tillhör den, enligt feminismen, mest utsatta gruppen i samhället. Jag är kvinna, lågutbildad, låginkomsttagare och är dessutom ihop med en invandrare. Det enda jag har som räkmacka är att jag är vit och heterosexuell, men trots det känner jag inte igen den utsatta situation som jag enligt dem borde befinna mig i. Jag har (haft) alla möjligheter i världen – fair play, precis som det ska vara! – och att jag inte har kommit längre på pappret är helt mitt eget ”fel”.

Skräckjournalistik

Normalt nöjer mig att svära tyst när jag går förbi kvällspressens löp om ”Hur mycket/många XXX DIN GRANNE får” (sätt in valfri privat, irrelevant statistiska uppgift som vem som helst kan leta upp om de skulle bry sig, exempelvis: pension/hyra/kvadratmeter/lön/studieskuld) eller ”Såhär undviker DU XXX” (sätt in senaste hälsoskräcken, exempelvis extra kilon/hösnuva/dammråttor/utomsjordingsinvasion). Men idag har Aftonbladet publicerat vad som verkar vara början på en hel serie av fullkomligt meningslösa artiklar om pappor som har ihjäl mammor.

Hela upplägget indikerar att detta är ett vanligt förekommande fenomen, ja, till och med en utbredd epidemi (notera livedebattens existens och se den dramatiska headen och kollaget av svartvita bilder på anonyma barn som vänder ansiktet från kameran över artikeln). Pappor över hela landet mobiliserar för att slakta mammorna, en och en, och lämnar de stackars barnen kvar i livet moderslösa.

Naturligtvis förekommer det både våld och mord av detta fruktansvärda slag, dåd mot närstående, av de man litar på och älskar. Ibland involveras till och med barn i mer än ”bara” följderna. Och ja, män är statistiskt mer benägna att begå brott, speciellt våldsbrott, än vad kvinnor är. MEN att sätta likhetstecken mellan de flesta som mördar är män/pappor och att alla män/pappor som inte mördat någon ännu kommer att göra det är precis lika fel som att säga att eftersom alla äpplen är frukt är alla frukter äpplen.

Det är lyckligtvis extremt ovanligt med mord. Och antalet mord per capita ligger ungefär på samma nivå där det har legat sedan 1700-talet. Det finns inget – inte ens att Aftonbladet vill att det ska göra det för att de inte har något bättre att skriva om – som tyder på att trenden vänder märkvärt. Inte ens SD:s massinvandrig har ändrat på det.

Artikelserier som dessa kommer i en allt stridare ström i svensk media. Orsaken till det vet jag inte, men det påminner mig främst om USA:s högerdrivna medier (exempelvis Fox News) som stup i kvarten kommer med nya larm om alltifrån mord till naturkatastrofer till konspirationsteorier. Så konstigt är det kanske inte att amerikanarna beväpnar sig mer och mer eller att det då och då hamnar vapen i fel händer.

Aftonbladet, hur tråkigt det än är för de enskilda barn som har förlorat en (eller flera, för den delen) förälder på grund av våld så finns det ingen anledning att skrämma skiten ur folk på regelbunden basis för något som majoriteten av era läsare som tur är aldrig kommer komma i kontakt med personligen. De barn ni skriver om har redan drabbats, vissa för flera år sedan = det finns inget nyhetsvärde i artikeln. Testa att låtsas vara riktiga journalister istället och rapportera exempelvis om rådande brist på plats/kompetens/pengar/personal på Sveriges mentalsjukhus istället. Gör ert jobb – gör skillnad!