Lines 7 veckor

Mammas stora tjej! Det går så snabbt; om möjligt ännu snabbare än jag tyckte att det gjorde med Petrea. Vi ska gå på läkarkontroll imorgon så jag vet inte exakt hur stor Lines är ännu, men det skulle inte alls förvåna mig om hon passerat 6,5 kg. Hon ler stort när man inte setts på ett tag, pratar lite granna, har börjat suga på tummen och älskar att spana på allt möjligt. Att bli buren utan sele eller sjal är det bästa som finns, speciellt om Pappa eller Mamma går runt så att man verkligen kan se sig omkring. Babysittern funkar någotsånär kortare stunder och bärdon går bra att sova i men är alldeles för instängt att sitta i när man är vaken och vill titta.

Amning
Jag skrev ett helt inlägg om det för snart en månad sen och jag vet inte om det är så mycket om har hänt sen dess. Möjligen att hon ammar färre gånger nu, men det kanske bara är jag som inbillar mig… (Edit: Hon väger 7,1 kg, alltså som en genomsnittlig 5-månadersbebis, så uppenbarligen äter hon i alla fall inte mindre mängdmässigt!)

EC
Även här jag skrivit ett inlägg för 2½ vecka sedan hur det går att babypotta ett spädbarn. Här har det dock hunnit hända lite på den korta tiden. Det går fortfarande över all förväntan att potta Lines – vi är nere på mindre än en bajsblöja i veckan nu och på Petrea-fri tid lyckas jag fånga nästan vartannat kiss! (På helger när Petrea är med oss hela dagen är jag glad om jag fångar ett kiss per dag…)

Det är redan uppenbart att Lines inte tycker om att göra ifrån sig i blöjan, speciellt inte att bajsa i blöjan. Senaste gången det blev så, förra onsdagen, skulle jag hämta Petrea på förskolan och passade på att potta Lines. Till saken hör att vi av misstag betingat Lines att kissa/bajsa där det finns en spegel (eftersom vi mestadels pottat henne över handfatet), och på förskolan fanns det inget ställe med spegel, så hon höll sig. Stackarn var helt förstörd 5-10 minuter senare när vi var på väg hem och hon inte kunde hålla sig längre! Petrea i den åldern hade säkert också föredragit en potta om vi hade erbjudit henne det, men hon brydde sig inte om att bajs i blöjan heller. Men med Lines kändes det som att jag svek henne för att jag lät henne bajsa på sig!

Vi har börjat försöka få bort spegelgrejen nu genom att använda betingningsljudet ”sss”, så att hon ska associera det till att göra ifrån sig snarare än spegeln, och det går framåt sakta men säkert.

Fysisk utveckling
Det går väldigt snabbt framåt här – nyss var det sitta upp som det stora nya, men nu när hon har upptäckt att man kan se ännu mer om man står upp så är det det som gäller! Det brukar gå några sekunder i taget, sen viker sig benen och hon får andas lite innan hon ska på det igen, som en liten jojo!

Sen är det kul att hålla upp huvudet tycker Lines, vilket hon kan göra i flera minuter när hon känner för det, oavsett om hon ligger på magen, sitter, blir buren eller står upp.

Sömn
Det går så snabbt att vänja sig vid något bra: Lines sover ofta 9 timmar i sträck på nätterna nu, vilket är helt magiskt! De nätter då hon sover dåligt (d.v.s. vaknar mer än en gång alternativ ”bara” sover 4-5 timmar i sträck) känner man sig som en grottmänniska morgonen efter. Vi har dock märkt en baksida till hennes fantastiska sovvanor på nätterna: priset är att hon då sover dåligt på dagen (d.v.s. ofta bara en halvtimme i sträck och aldrig mer än 2 timmar). För Victors del är det ett klart godtagbart pris, men för mig blir det att dagarna blir en enda lång vals av bärande, vyschande och ammande och jag får ingenting annat gjort.

Lines toalettbestyr

Det har varit dåligt med inlägg – ledsen för det. Jag skyller på att det har varit en tuff månad som nybliven tvåbarnsförälder som det är, men det har försvårats ytterligare av att jag har fått barnsängsfeber och Lines och jag sedan en vecka tillbaka dras med en envis förkylning. Trots detta måste jag ändå dokumentera vår framgång med mitt favoritämne: babypottning (ett mirakel, egentligen, med tanke på att jag innan jag fick barn inte sagt ordet ”bajs” högt sedan typ 7 års ålder).

Vi började potta Lines dagen efter att hon föddes och det rullar på fantastiskt bra; vi är nästan lite nykära i EC. I början använde vi uteslutande handfatet för att det är precis rätt höjd (lite nasty kan tyckas, men för det första är amningbajs vattenlösligt och för det andra är vi duktiga på att hålla rent), men nu när jag fått tillbaka lite uthållighet har jag börjat med pottan och toaletten. Vi kör ännu mestadels rutinpottning, men det har ändå gjort att vi de senaste två veckorna bara har haft 2-3 bajsblöjor och inte en enda ryggbajs under hela Lines liv. Kiss, däremot, är även denna gång betydligt svårare att fånga: jag är glad om det blir ett om dagen. Vi använder tygblöjor på dagen och engångsblöjor på natten för att Lines ska sova längre.

Jag vet inte vad mer jag ska skriva om det praktiska med babypottningen: jag ju redan skrivit en hel del om det (finns att läsa under EC-fliken). Det jag däremot kan säga är att det varit väldigt svårt psykologiskt att inte potta. Jag tänkte ge mig själv och Victor en break i början eftersom att det varit ganska omvälvande att bli förälder även andra gången, men det gick liksom inte. När man väl ser signalerna och vet vad de betyder och hur man kan underlätta för Lines känns det lika svårt att ignorera det som om hon hade skrikit för att hon ville ha tröst eller för att hon var hungrig. Samma sak med blöjorna: när man väl har börjat med tygblöjor och funderat över hur äckligt det egentligen är att tvingas ha sin avföring mot sin hud en sekund längre än vad som behövs, är det nästan omöjligt att inte slänga även engångsblöjor efter bara en liten skvätt kiss. Man tänker å ena sidan att plastblöjorna kan vara på i 12 timmar och att de faktiskt kostar X kr/st, men å andra sidan är bajs frätande och jag vet ju själv hur rent utsagt vidrigt det kan vara att behöva ta på sig trosorna med den använda bindan igen efter toabesöket för att man glömt ta med nya (tips till er som använder bindor/tamponger: menskopp!). Som sagt, på natten försöker jag att inte potta eller byta blöja eftersom Lines då vaknar till mer (vilket gör att vi i regel behöver vara vakna i +1,5 timme istället för 20 minuter), men signalerar hon bajs är det svårt att låta bli. Summa summarum kör vi EC Light: rutinpottning och tygblöjor på dagarna, engångsblöjor och pottning endast när Lines signalerar bajs på natten.

Amma Lines

En stor del av mitt umgänge med Lines handlar om amning. Och som de flesta flerbarnsföräldrar jämför jag: med Petrea gick allt bra, vad jag kommer ihåg, med undantag av de första tre veckorna som för min del präglades av smärtan efter de millimetertjocka skorporna som täckte hela vänstra bröstvårtan och toppen av den högra. För Petreas del verkade det dock gå bra, så vi körde med fri amning under hela resan, med två undantag: när hon var fem månader och jag bestämde mig för att sluta nattamma för att vi skulle få sova bättre och sen vid 17½ månad när jag sa att det fick vara slut eftersom jag var gravid och tyckte att det var obekvämt. Utöver det var jag bortrest från Petrea fem dagar förra våren, och då uppenbarligen berövades hon amning.

För Lines del tycker jag inte att det är lika enkelt. Visst, själva amningen går smidigt – hon har bra tag så jag slapp sårskorpor denna gång, men vi upplever att hon är mycket känsligare för hennes egna kroppsfunktioner (rap, gaser, kiss, bajs…). Det kanske har att göra med att vi är andragångsföräldrar och därför bättre på att tolka hennes signaler, att vi kör med EC och på därigenom ”framkallat” känsligheten själva eller så kanske hon helt enkelt bara är annorlunda än hennes syster. I vilket falls om helst har jag valt att inte köra med fri amning: hon får max amma med ca 2,5 timmes mellanrum, för om Lines skulle amma helt fritt skulle det ibland (på natten, främst) bli varje timme och då får hennes mage aldrig vila, vilket i sin tur stör henne så pass mycket att hon inte kan sova ordentligt. Nu är jag inte superkonsekvent med den här 2,5-timmesregeln: dels ”mutar” jag Lines när jag vill att hon inte ska skrika när Victor lägger Petrea, men framförallt så blir det en hel del pauser eftersom hon gärna kissar/bajsar/rapar i samband med amningen. Det gör att en gång/amning kan ta 1,5 timme trots att hon effektiv tid inte ammar mer än kanske 20-30 minuter.

Förutom att begränsa tidsintervallen har jag också börjat pumpa ur lite mjölk ur mitt bradiga bröst innan amning (vänster – höger bröst har en naturlig ”sil” efter att den misshandlades i början med Petrea) eftersom jag har så mycket mjölk och Lines ska få i sig den feta mjöken också. Precis som med Petrea måste jag nu också hålla för/”knipa åt” bröstet i början för att det kommer så mycket att inte heller Lines hinner med.

Något som däremot skiljer sig drastiskt med Lines amning är att vi fått låna en amningskudde av min syster så att jag denna gång kan sittamma från början. Med Petrea liggammmade jag uteslutande de första fyra? fem? månaderna, innan vi lärde oss att sittamma. Att liggamma är underbart (speciellt praktiskt på natten), men det är ju onekligen begränsande om man är någon annanstans än hemma…

Nybliven tvåbarnsmor rapporterar

Nu har jag varit tvåbarnsmamma i två veckor och det är väl vad jag hade förväntat mig. Jag kan inte påstå att det är särskilt stressigt (annat än möjligen på morgonen när Petrea ska iväg till förskolan/mormor/farmor), men tiden rinner iväg ändå eftersom man hela tiden blir avbruten. Och sen är det ju sömnbristen, men den är väl övergående får vi hoppas.

Men kärleken!
Ni anar inte!
Jag vet inte riktigt hur ska ska sätta ord på det – betydligt mer begåvade individer än jag själv har försökt i århundraden att beskriva det med sång och poesi utan att riktigt kunna få till det. Man tror inte att man ska kunna älska någon så mycket som man älskar sin förstfödda, och så kommer barn nummer två och bara får ens hjärta att brista och svämma över fullständigt med kärlek!

Lines, heter hon förresten, min nya kärlek. Som Ines, fast med L framför. Medan jag återhämtade mig efter en operation för ganska exakt tre år sedan fick jag låna min första och enda ljudbok av min syster där huvudpersonen hette just Ines, och trots att just den karaktären inte var så angenäm blev jag kär i namnet. Vi visste långt innan Petrea blev till att om vi skulle få en tjej skulle det bli just en Petrea (givet att hon såg ut som en sån), men den här gången var det precis på mållinjen som vi bestämde oss för Lines. Vi funderade på Ines ett bra tag, men övertygades några veckor innan förlossningen att inte ta Ines eftersom det hamnade på plast 35 av de vanligaste namnen 2015. Så då hittade vi på en egen variant, helt enkelt.

Lines föddes 9:47 söndagen den 6:e mars 2016, 9 dagar efter beräknad födsel. Hon var 54 cm lång och vägde 4,5 kg! När vi var på BVC i onsdags hade hon redan växt till 55,5 cm och gått upp till nästan 4,7 kg, så jag tror att det blir en stor bebis, precis som storasyster.

Med Petrea har omställningen gått över all förväntan. Hon pratar hela tiden om Lines, både hemma och på förskolan. Hon vill hela tiden vara med och hjälpa till och blir egentligen bara arg/frustrerad när hon inte får vara med Lines (p.g.a. exempelvis att hon precis ska börja amma eller nyss somnat) snarare än för att jag bär runt på henne eller inte umgås med Petrea som vi trodde.

That’s all for now – jag är på väg att bli avbruten igen, så jag rundar av här. Förhoppningsvis kommer det mera snart!

Råd till min dotter

Jag skrev ett brev till bebisen i magen. Om mina tankar inför förlossningen och mitt liv som tvåbarnsmamma, om henne och hur hon kommer passa in i familjen. Jag började fundera på råd, vad skulle jag vilja säga till min ofödda dotter om föräldraskapet?

Jag förvånades över att det viktigaste rådet inte alls handlade om babypottning eller BLW eller några andra udda saker som jag annars pratar så passionerat om. Det var kort och gott: var nära. Om hon kan och vill amma: gör det! Om hon kan och vill bära: gör det! Vad man än hittar för strategi för att vara nära så gör det! Jag har aldrig upplevt något så givande, så omvälvande och fullständigt underbart som att vara nära sitt lilla barn.

Petrea 1 timme gammal

Mammas tjej

Det finns två saker som har varit riktigt bra vad gäller min foglossning och tillhörande immobilitet: att Petrea och Victor har kommit närmare varandra och att Petrea älskar böcker. Det är möjligt att det senare skulle ha hänt i alla fall (hon är ju trots allt min dotter), men att jag sedan i september nästan uteslutande sitter i soffan och läser när jag är med henne har inte skadat hennes läsintresse.

Petrea har helt klart kommit in i 2-3-åringsböckerna nu. Bilderböckerna med bara en random grej per sida för 0-1-åringar är totalt ointressanta, de enklare historierna med en 10 sidor för 1-2-åringar går fortfarande an men hon har helt klart börjat få upp intresset för de lite längre sammanhängande historierna. Stora favoriter just nu är Bu och Bä, Totte, Petsson och Findus (främst Findus och mucklorna, om jag ska vara ärlig) och naturligtvis Emil i Lönneberga och Pippi Långstrump.

Jag läser på engelska med två undantag: böcker som ”Rut och Knut” som rimmar och jag helt enkelt inte kan översätta texten ordentligt och klassiska verk av exempelvis Astrid Lindgren som jag tycker ska upplevas på svenska. Eftersom böckerna nu börjar ha lite mer substans tar det mig nu två-tre läsningar innan jag har hittat ”min” översättning av texten.

En gång i månaden går vi och lånar böcker på biblioteket och har gjort det sedan vi flyttade hit. Nu senast, för snart två veckor sedan, åkte jag med Victor för att hämta Petrea från förskolan och när jag berättade vart vi skulle var hennes spontana reaktion: ”Yay!”. Och i natt vaknade Petrea till en liten stund (eller pratade i sömnen?) och sa ”Book!” – inte Pippi/Bamse (”Bat-tej”)/Mamma/Pappa eller något annat som är viktigt i hennes liv, utan bok. Mammas tjej!

Magsjuka?

9 dagar kvar till beräknad födsel. Kunde lika gärna vara 90, känns det som.

Sedan 2:a december har någon i familjen varit sjuk, med undantag av en dryg vecka utspritt. Sedan i torsdags är det någon form av magsjuka som gäller. Petrea började med att ha diarré och spydde senare på kvällen och natten. Jag flydde för att rädda mitt eget skinn (inte ens det kunde jag göra själv: Pappa fick hämta mig och jag sov över där), men eftersom hon mådde bra på fredagen och Victor inte hade smittats kom vi fram till att det måste vara matförgiftning och jag åkte hem igen.

Lördag blev Victor istället sjuk och efter mycket om och men kom vi fram till att det vore bäst om HAN åkte, snarare än att jag och Petrea skulle behöva åka. Han mådde också bra efter bara några timmar, så han kom hem på söndagen.

Igår var min dag. Så rädd som jag har varit för att bli smittad! Alltså, när Victor precis var klar med hans strålning och drabbades av vinterkräksjukan var det ingen tvekan om att jag skulle vara där och hjälpa honom, även om det i praktiken garanterade att jag också skulle bli smittad. Men nu är jag höggravid och förlossningen kan börja vilken dag som helst. Det är nog ansträngande att klämma ut en unge utan vätske- eller näringsbrist, kan jag informera er om! Dessutom är magsjuka inget man vill utsätta en nyfödd bebis för, så jag fick göra en avvägning. Det verkar ha gett resultat: det blev inte värre än att jag var illamående i ett dygn, peppar peppar ta i trä!

Jag vet inte om jag boar eller går in i någon bebisbubbla, men däremot har jag liksom ingen extra energi åt att exempelvis skriva blogginlägg. Sjukdom förbättrar inget, om vi säger så.

Kränkta vita män

Ibland. Ibland går det liksom inte. Ibland får jag inte ihop det i huvudet utan måste bara få ur mig saker på papper för att få lite struktur på mina tankar.

Kränkta vita män: ett fascinerande släkte. (Och för att vara helt PK måste vi ju även inkludera kränkta kvinnor också. Och kränkta män som inte är vita.) Inte så att män som råkar vara vita och heterosexuella aldrig har anledning att känna sig kränkta, men ur mitt perspektiv så är de det betydligt oftare än vad som kanske borde anses rimligt.

Som över det här med pronomen ”hen”. Vad är det att uppröras över? Och varför behöver vi mobiliseras för att bekämpa ett pronomen? Och vad har ordet ”hen” med vad man ska säga eller inte säga i Sverige? Är Sverige ett kollektiv där alla tänker, tycker och då alltså säger exakt lika dant?

Som jag ser det finns det två delar av hela den här diskussionen med hen.
1) Personer som varken identifierar sig som ”han” eller ”hon” vill ha ett till pronomen som de kan känna sig bekväma med.
2) Av semantiska skäl vill vissa ha ett ord för att beskriva en person man inte vet könet på eller där kön är oviktigt.

Vad gäller den första delen av diskussionen finns det egentligen ingen diskussion, det handlar bara om huruvida man är ett svin eller inte. Vissa ser sig inte själva som män eller kvinnor, ungefär som vissa inte ser sig själva som homo- eller heterosexuella eller att vissa inte vill bli kallade för ”Nisse”, trots att de faktiskt ser ut som en kille som du kände i lågstadiet som hette just Nisse. Könsidentitet är inget man själv kan påverka och därför känns det ju dumt att varenda gång man öppnar munnen påminna personen i fråga om hur lite man tycker att personens välbefinnande är värd. Summa summarum: don’t be an asshole.

Vad gäller den andra delen finns det två olika läger: de som tycker att det är bekvämt med ett tredje pronomen utöver han och hon och de som inte gör det. Här har man alltså två val: antingen använder man hen eller så gör man inte det. Lite som att det finns de som tycker om Start müsli och de som inte tycker om Start müsli. Om man inte tycker om Start müsli behöver man inte äta det. Alltså: det behövs egentligen ingen diskussion här heller.

Det är ju jättejobbigt att sitta och vara emot saker och ting, om det så är att vara emot homosexuella eller muslimer eller ordet hen. Ha inte sex med någon av samma kön som du om det inte tänder dig. Konvertera inte till islam om du inte tror på Allah. Skriv inte ”hen” istället för ”han eller hon” i din universitetsuppsats om du inte vill det. Mycket bättre att fokusera sin energi på att vara FÖR något, som semlor, till exempel. Det är gott med semlor!

Gravidkroppen

Det börjar närma sig slutet av den här graviditeten, tacka gudarna för det! I och med att det här med största sannolikhet är min sista graviditet så känns det extra otacksamt att inte njuta av den till fullo när jag vet hur snabbt tiden går och att jag troligen aldrig mer kommer att få uppleva det här miraklet. Ett smärtsamt mirakel, i det här fallet.

Den här graviditeten har, med undantag av några underbara veckor i augusti-september, mest varit en pina. Först var jag trött och illamående i princip hela sommaren och sen kom foglossningen redan i slutet av september, tätt följd av en massa andra tråkigheter. Jag önskar att jag kunde ha hållit igång mer, som jag gjorde förra gången. Inte främst för min egen skull, utan för Petreas. Med alla andra jobb är jag nöjd med att göra mitt bästa. Som förälder räcker inte det nödvändigtvis, och det är den absolut viktigaste personen i världen som blir lidande om man misslyckas. So much for good enough parenting…

Så jag har svårt att titta på min egna gravida kropp och se att den är fin, trots allt det fantastiska den gör egentligen, för jag kopplar den nästan bara till smärta och oduglighet, dumt nog.

Däremot har jag alltid tyck att andra gravida kvinnor är så himla vackra! De slås endast av precis nyblivna mammor som har en nästan magisk glow – trots utmattning och sömnbrist. Jag ser det på foton på min egen mamma, mig själv och andra kvinnor när vi har våra timgamla guldklimpar på brösten och jag såg det med egna ögon när min syster fick barn i oktober. Ingen av oss har något strålande leende på läpparna precis, men det finns något visst i blicken. Man Vet.

Heja kändisar!

Vad häftigt det är med kändisar, egentligen! Ja, alltså inte personerna i sig, nödvändigtvis (även om jag är helt övertygad om att många av dem är urgulliga som privatpersoner), utan vad de kan göra med den löjligt stora makten vi som pöbel ger dem. Jag kan inte för mitt liv begripa varför intelligenta varelser lyssnar mer på när en kändis uttalar sig om något hen uppenbarligen inte har mer koll på än min granne, men det är väl vårt flockbeteende som intalar oss att eftersom vi ser personen i rutan varje dag känner vi typ henom och uppfattar därför personens åsikter som mer trovärdiga än andras. Men men, det är bara att inse faktum och utnyttja tillfällena när det går 🙂

Blondinbella skrev i ett inlägg i förrgår att hon oroades för att hennes dotter på 8-9 månader inte kunde äta mat eftersom hon inte har tillräckligt med tänder. Jag och några andra kommenterade inlägget med att tipsa om BLW (bebisstyrd matintroduktion) och säga att det inte alls har något samband, att de tänder som man i regel får först (de längst fram) bara används till att bita av medan vuxna som barn använder de eventuella tänder som finns längre bak i käken för att tugga/mala maten.

Hon tackade för infon och nämnde sedan i ett annat inlägg att de nu ska testa BLW med dottern och vips – på mindre än två dagar – har mitt youtubeklipp om BLW gått från 215 visningar till 303. Inte särskilt imponerande siffror i sig, men om man tänker på att det tog dryga två månader för de första 200 visningarna och att den procentuella ökningen inom loppet av 1½ dygn är närmare 150% så är det hur coolt som helst!

Vilket leder oss tillbaka till ursprungsämnet: vad häftigt det är med kändisar som är medvetna om deras inflytande och som väljer att använda det till att inspirera andra till något positivt!