Jag blir så förbannad – tydligen har det smala kroppsidealet även nått livmodern. Norska barnmorskor larmar om gravida som vill ha små barn, gärna under 3 kilo, för att det… ja, tydligen ska vara snyggt med svältfödda barn. Jag begriper inte. Hur jävla viktigt kan det vara att se smal och snygg ut/ha en liten bebis om det riskerar ens barns hälsa?! Helt ärligt, om du nu tänder så jävla mycket på att se dina egna revben, fine, lev på 100 kalorier om dan! Men skaffar du barn så försvinner din rätt att prioritera dig själv framför allt och fattar du inte det ska du inte ha barn överhuvudtaget!
Jag gick upp 18 kilo med min graviditet. Själva graviditeten väger, enligt Olga Rönnberg som skrivit ”Träning för nyblivna mammor”, 13 kg, så resten får jag skylla på för många semlor inom räckhåll på jobbet. Det tog mig 4½ månad att gå ner all vikt igen och det kommer troligen ta lika lång tid att få tillbaka kroppsformen jag hade innan.
Vad jag otymplig mot slutet av graviditeten? Självklart!
Känner jag att jag skulle ha varit så mycket snyggare/sexigare om jag ”bara” hade gått upp hälften av det? Icke!
Gör det något att inte se ut som en fotomodell en bråkdel av ens liv när man vet att snart kommer man få träffa världens nya mittpunkt? Inte det minsta!
Don’t get me started with the small babies! Petrea vägde 4070 gram när hon föddes och väger nu nära 9 kilo. Hon är alltså ungefär 10 veckor före mig – drygt hälften av hennes liv! – i vikt när jag var så liten. Hon får dock all sin näring från bröstmjölk och eftersom jag äter hälsosamt är jag inte orolig, inte heller är BVC det. Finns det nackdelar med större bebisar? Naturligtvis! Man måste ju hålla efter hennes veck lite mer, men främst är det att jag känner ett konstant behov att försvara hennes vikt. Hur sjukt är inte det?!
Att få barn är livsomvälvande – läskigt, underbart, svårt, kul, traumatiskt och fantastiskt på samma gång. Det kommer inte bli mer eller mindre idylliskt beroende på ditt barns vikt, så länge du inte svält barnet så mycket att det fått skador av det. Man älskar sitt barn mer än livet självt, och så är det bara. Fattar man inte det är man inte förälder och skaffar man barn med massa ”om” och ”men” borde man heller inte vara det.