Jag är så stolt över mig själv! Igår kväll gick jag ut och sprang andra rundan för i år, trots blåst. Nu var vädret inte alls så farligt som jag trodde innan jag gick ut (faktum är att det är ganska skönt att springa när det är lite halvkallt/blåsigt/duggar lite), men det krävdes ändå lite extra viljekraft från min sida att gå ut. Och tur var det – det gick fantastiskt bra! Första gången (i fredags) testade jag bara lite med att springa 2,1 km och det gick okej – benen var glada men lungorna tog emot så pass mycket att jag var tvungen att gå en sträcka efter en extra tuff backe. Igår gick det som sagt bättre – 3,75 km på 25 minuter och jag till och med ökade takten upp för den där tuffa backen! Jag hade lätt kunnat springa min vanliga runda på 5,1 km, kändes det som. Däremot bör jag nog ha stöd för högerfoten som jag stukade ordentligt för ett år sedan – jag är ovan att springa och foten har dessutom inte belastats med gravidkilon tidigare.
Egentligen kanske jag borde vänta med att springa ett tag till, men jag vill verkligen ut! Jag har gått runt och suktat efter att få träna sedan i somras och nu kan jag inte hålla mig längre! Det var helt underbart att få känna att jag fortfarande kan och att kroppen vill. Det är ju trots allt rörelse vi är gjorda för!
Nu gäller det bara att motivera mig själv att börja med Olga Rönnbergs fantastiska ”Träning för nyblivna mammor”. Den hjälpte mig jättemycket efter Petreas förlossning och jag vet att den säkert kommer göra underverk med mina icke-existerande coremuskler även denna gång. Problemet är dock detsamma som jag alltid har – det är så svårt att få mig att göra det första gången!
Emma Lindahl 